# Nya utvandrarehistorier

## Part 6

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/nya-utvandrarehistorier-50223/index.md

Han följde, tände gasen och sökte -- själf blek af skrämsel -- hjälpa henne att lyfta upp den fallne. Men då de vände honom, insågo de genast att det icke tjänade till någonting. Den lappade rocken stod öppen öfver hans bara bröst, så de kunde se att kulan gått rätt genom hjärtat.

* * * * *

Det spilldes icke många ord på Elias Möykkä, när underrättelsen om slutet nådde hans förra husbondfolk.

-- Han var ju för dum att lefva -- isynnerhet i främmande land! var allt hvad värdinnan yttrade. Och icke ens husbonden motsade henne.

HURU JAG BLEF BEKANT MED ÖFVERSTE BECKRIDGE.

I Chicago är det allt utom godt om nöjen för den, som icke råkar hafva en skäligen väl späckad pung. Teatrarna äro dyra och därtill i vanliga fall rätt medelmåttiga, goda konserter gifvas jämförelsevis sällan och äro väl dyra också de, museer finnas högst få och. ändå färre voro de på den tid, hvarom nu är fråga, för en fem, sex år sedan.

Kaféer, så pass trefligt inredda, att man kände sig frästad att däri fördrifva långtrådiga timmar, finnas alls inga och att förnöta tiden på gatorna kan på intet sätt komma i fråga. Man har för brådtom i Chicago att ens tillåta andra att makligt drifva omkring på gatorna, så brådtom, att man hänsynslöst springer i kull den eller dem, som vandra sakteliga fram, i lugn och ro betraktande de öfrigas rusande jakt efter dollarn. Ty det och intet annat är det, som orsakar den förtvinade brådskan.

Till och med då man ger sig tid att vika in någonstädes för att stärka kropp eller själ, eller båda -- och det gör man ofta nog i Chicago -- utföres stärkandet alltid på stående fot och i flygande fläng. Ännu har det för så vidt jag vet icke fallit någon Chicago-krögare in att ens förse sin lokal med stolar. En väldig, finpolerad disk med prunkande mässingsbeslag jämte ett antal i proportion lika väldiga och minst lika fint polerade spottlådor utgöra den vanliga möbleringen -- utom förstås flaskorna, hvilka till antal och omväxling äro mera öfverväldigande än allt det andra.

Tjuguvåningshusen, slakterierna och några af de grannaste bland dessa krogar utgöra noga taget de förnämsta af Chicagos sevärdheter. Men till och med de förlora inom icke alltför lång tid nyhetens retelse, och då återstår för den, som ej besitter en plånbok af antydd beskaffenhet, intet annat än att hålla sig lugnt och stilla i sin egen knut. Knuten må sedan vara aldrig så anspråkslös och tête-à-têten med en själf aldrig så långtrådig eller gnagande pinsam.

Ja, det vill säga om man icke råkar hafva några slags relationer med prässen. Är man hälst någon smula tidningsman möter det inga alltför stora svårigheter att vinna tillträde till ett och hvarje utan den dryga entrée man annars vanligen måste betala. Ett par femcentar för spårvagnsbiljetter äro under sådana förhållanden tillräckliga för att skaffa en tillfälle att se åtskilligt -- och till och med de kunna i många fall undvaras, blott man har goda ben och vilja att använda dem.

Ett sålunda tillgängligt nöje, som särskildt anslog mig, utgjordes af trafkörningarna i Washington parken, vid sydligaste ändan af staden. Dit begaf jag mig så ofta jag kunde under kappkörningssäsongen, vanligen per spårvagn, ty jag bodde på nordsidan, ett halft dussin mil eller så från trafbanan. Men någon gång också till fots, ty fem cents äro i alla fall lika med en tjugufem pennisslant, och en sådan kan ibland tyckas ett rätt betydande mynt.

Det var där jag råkade sammanträffa med öfversten. Den dagen hade jag tillåtit mig lyxen af en spårvagnsbiljett, men hade ångrat mitt slöseri, innan jag hunnit längre än halfva vägen ut till banan. Ty spårvägen ledde under en lång sträcka genom de förnäma kvarteren på sydsidan, där så godt som uteslutande rika Chicagobor slagit upp sina bopålar. Och att de äro rika med besked, därom är det omöjligt att hysa några tvifvel ens om man blott ser den yttre utstyrseln af deras hus. I otroligt många fall är visst denna yttre utstyrsel sådan att man icke rätt vet om det är egaren eller arkitekten man hälst ville se såsom föremål för en lynchning. Men ofta har man dock också genast klart för sig att man allra hälst ville skjuta båda två, och alltid utan undantag vittna såväl byggnadsmaterialet som accessoarerna om att de arkitektoniska missfostren kräft pengar i massa och myckenhet.

Hade jag gått till fots, skulle jag helt säkert valt en annan och kortare väg, där penningestinnheten icke skulle trängt sig på mig. Men från spårvagnen kunde jag omöjligt undgå att se de renässansslott, gotiska villor, medeltidsborgar o.s.v. Chicagos rikvordna börsspekulanter, slaktare, procentare, yrkesspelare, krogvärdar, politiker och andra uppfört för de pengar de i så få fall ärligt förtjänat. Och all denna tvifvelaktiga härlighet tycktes mig så brutalt illustrera det amerikanska axiomet att pengar äro allt -- hälst hederligt förvärfvade, men i hvarje fall pengar -- att jag omedvetet förföll i allehanda mycket litet uppmuntrande tankar på vanskligheten af allt annat här i världen än pengar, hälst hederligt förvärfvade naturligtvis, men -- -- --

Icke ens lifvet och rörelsen ute vid banan, dit jag anlände så tidigt, att jag bekvämt kunde taga de anmälda hästarna i skärskådande i deras stall, lyckades till en början förjaga den stämning jag iråkat under spårvagnsfärden. Men så småningom drefvos dock alla andra tankar bort af intresset för de präktiga trafvarne, som nästan tycktes mig medvetna om att hos dem åtminstone de sedan många led nedärfda anlagen och den på grund af dessa utbildade förmågan betydde allt och allt annat ingenting.

Själf kände jag naturligtvis icke i hvarje fall vare sig deras härstamning eller förut utförda bedrifter och vände mig därför om en stund till en man, hvilken i likhet med mig och med minst lika stort intresse betraktade de väl tränade djuren, samt anhöll om en eller annan upplysning. Slumpen gjorde mig därvid god tjänst, såsom det snart visade sig. Mannen var föga mindre än ett lefvande lexikon rörande allt hvad amerikanska trafvare hette. Och mig meddelade han så många upplysningar af värde rörande våra gemensamma favoriter att jag fann mig föranlåten i gengäld bjuda honom på en cocktail i restaurationen. Under dåvarande konjunkturer var det visst hvarken mera eller mindre än oförsvarligt slöseri, men min tacksamhetskänsla var för stark att låta sig kväfvas ens af finansiella betänkligheter. Och antingen den eller cocktail'en födde omisskänneligt en motsvarande känsla hos min nya bekantskap, så att han först bjöd mig en cigarr och därefter berättade att han händelsevis genom en lösmynt stallpojke fått nys om någonting extra godt rörande dagens kappkörning. Ett riktigt fint kap, sade han, om man blott hade pengar att göra det.

-- Här fins en kamp från min hemtrakt, en vallack, bland de anmälda, som tränats endast för en mil, förklarade han sig närmare. -- Den har en alldeles ovanlig fart, men inte tillräcklig uthållighet för att vinna mera än en eller allra högst två heats. Hittills har den hvar gång fördärfvat sina chancer genom för mycken hetta, så att den aldrig vunnit ens en enda löpning. Men nu har den enkom för den här vadspekulationen varit i sträng träning och är så säker en häst gärna kan vara på en mil. Det är emellertid tills vidare en djup hemlighet, så att man kan få kurs af tjugu mot en för den första mil-heaten. Jag har tyvärr själf inte en slant att spekulera med, men om ni har lust och vill halfvera vinsten skall jag med nöje placera edra pengar. Jag är öfverste Beckridge från Kentucky, tillade han och likasom rätade på sig en smula.

Frästelsen var stark. Att mannen förstod sig på och kände till ett och hvarje om hästar var höjdt Öfver allt tvifvel. Och mycket möjligt var det också att det han berättade var fullkomligt sannt. Sådana spekulationer af hästegare äro ju allt utom ovanliga, och den som känner körare och stalldrängar, kan lätt nog få nys om dem. Mången lefver helt och hållet på att snoka upp sådana intriger och lefver rätt bra ändå till.

Mera än två dollars egde jag inte för tillfället, så att jag riskerade både en fotvandring tillbaka till mitt kvarter -- den skrämde mig dock inte mycket -- och en troligen väl mager diet under åtminstone några dagar. Men å andra sidan kunde mitt kontanta kapital i intet fall räcka länge, medan en tiodubbling däraf skulle gifva mig åtskilligt mera råd- och andrum. Frästelsen blef öfvermäktig, medan jag inom ett par sekunder tänkte igenom allt detta. Jag räckte sedeln åt öfversten, ärligt upplysande honom om att det var allt jag egde.

-- Värkligen? sade han med ett helt soligt leende. -- Då vinna vi säkert. Sådant kurage blir aldrig utan belöning.

Spelare-vidskepelsen gjorde honom synbarligen fullt öfvertygad om att resultatet skulle blifva lyckligt, medan jag däremot erfor en underlig, sjunkande känsla i trakten af maggropen, då jag såg honom styra fjäten mot närmaste vadmäklarestånd. Samma känsla fortfor oafbrutet under de tvänne första täflingarna, hvilka bägge vunnos af favoriterna, d.v.s. de hästar såväl publiken som vadmäklarne på förhand utpekat såsom segrare.

Men då föremålet för vår spekulation, som naturligtvis icke var favorit, kördes ut ur sitt stall, hvilket hållits stängdt till sista minuten, repade jag mod med ens. Det kunde en blind se att den kampen måste kunna skjuta en förtviflad fart. Men minst lika klart var det att en sådan tunn kropp och så långa, muskelfattiga ben icke kunde besitta någon uthållighet att tala om.

-- Allt beror på att köraren lugnt håller sig i bakgrunden den första halfva milen, hviskade öfversten, då hästarna kördes in på banan. -- Sedan kan han köra på allt hvad han vill utan fara för inslag och måste vinna den första heat'en, om inte något alldeles galet händer.

Det tycktes också köraren förstå lika väl som öfversten. Han höll sig blygsamt bakom de fem öfriga täflande, medan de manövrerade för att erhålla den bästa platsen vid start'en. Och när flaggan slutligen föll körde han likaså helt beskedligt bakom de andra, hållande in sin hetlefrade häst med ögonskenlig möda.

Kvartmilpålen nåddes och passerades utan någon annan förändring än den att de fem främsta hästarna icke mera voro i en klunga, utan trafvade i två rader, så nära den inre barrieren de blott kunde komma. I samma ordning hunno de till halfmilpålen, men med den skilnad att vår häst kommit upp i bredd med den sista af de fem.

Därefter började leken bli allvar. Vår man körde utåt en smula och släppte ut ett par tum af tömmarna med den påföljd att han nästa ögonblick var i linje med det andra paret täflande. Och om några sekunder till hade han lämnat dem bakom samt kommit i bredd med de två första.

Men innan han hunnit lämna också dem bakom sig hade den ena, en känd och berömd stjärna från många täflingar och nu favorit -- eller kanske rättare dess körare -- fått klart för sig hvad det gällde. En lätt snärt med hans körspö och favoriten sköt framåt med ursinnig fart, sida vid sida med vår häst, som ej lyckades komma förbi, men häller inte blef efter.

Att striden numera stod endast mellan dessa två var lika uppenbart för de öfriga åskådarne som för öfversten och mig. För hvar sekund, som gick utan att medföra någon fördel för den ena eller andra, steg upphetsningen på estraden.

De första ögonblicken tänkte jag nog på mina två dollars och på de tjugu jag hade allt bättre hopp att vinna. Men redan innan tre fjärdedels milen var förbi hade jag ingen annan tanke kvar än för de båda hästarna, som med ansträngande af hvarje sena och nerv sökte göra hvarandra segern stridig.

Hela den tredje kvartmilen trafvade de sida vid sida, nos vid nos, vår häst utan att köraren rörde sig eller yttrade ett ljud, men medtäflaren ett par gånger eggad till starkare snabbhet med körspö't. Först då de -- ännu sida vid sida -- med mördande fart svängde in på den sista raka sträckan berörde också vår man sin häst helt lätt med spö't, först en gång, så en annan och tredje. Och hvar gång kastade sig vallacken framåt med en häftighet, som gaf honom ett försprång af en halslängd, en half och till sist en hel kroppslängd.

Mera kunde han icke göra, men det var tillräckligt. Medtäflaren hade spelat ut sin sista trumf och kunde icke mera hindra att vår häst såsom segrare med en kroppslängd dundrade förbi estraden, där publiken stampade, hurrade och skrek, utom sig af förtjusning öfver den spännande täflingen, ehuru de flesta nog placerat sina pengar på favoriten och följaktligen förlorat.

-- Jag visste ju att det så skulle gå, hördes öfverstens röst så snart hurraropen tystnat. -- Men inte trodde jag det skulle hänga så på ett hår.

Först då rann det mig åter i hågen att jag ju hade ett betydande personligt intresse i utgången. Så starkt hade den eggande kampen på banan upphetsat också mig. Men därför stack jag med ingalunda mindre nöje min hälft af vinsten i fickan, ehuru bestämdt vägrande att fortsätta vadspekulationerna såsom öfversten föreslog.

Han skrattade åt min försiktighet, förklarande det vara ren galenskap att icke fortsätta då vi börjat så bra. Tjugu dollars voro ju dessutom ingen summa att röra sig med, på sin höjd en liten grundplåt, hvilken så godt kunde gå, om den ej lät sig förstora.

Ja, det berodde på synpunkten, hvarur man betraktade saken. Men åtminstone hvad honom själf beträffade voro öfverstens aningar riktiga, ty innan täflingarna för dagen voro slut hade han åtskilliga gånger fördubblat sitt kapital, något, som dock på intet sätt förringade min belåtenhet med resultatet för min egen del.

Spårvagnsbolaget förtjänade sina tio cents på oss och öfversten bjöd på middag. Härunder formerade vi en något närmare bekantskap, hvilken senare mera än en gång upplifvades, delvis under rätt egendomliga förhållanden -- en bekantskap jag har alla skäl förmoda att öfverste Beckridge lika litet som jag någonsin ångrat.

Öfverste Beckridge och hans gorilla.

Det var innehållsrika månader jag tillbragte ute bland Klippbärgen kort efter det de nya, stora guldfynden gjorts i Colorado och lockat folk från alla håll att tränga sig tillhopa i de eländiga grufstäderna, hvilka växte upp snabbt som giftplantor i tropikernas kärr. Innehållsrika på flerahanda sätt rika på missräkningar af olika slag, så att de då föreföllo helt och hållet bortkastade. Men rika också på allehanda erfarenheter, dem jag nu minnes med så mycket nöje att jag ingalunda ångrar det misslyckade försöket.

Ty misslyckades gjorde det. Det är icke hvar mans sak att finna en guldgrufva ens i trakter, där malmen förekommer rätt rikligt. Ty därtill hör främst en hel del tur, förutom hälst något rörelsekapital och förmåga att uthärda större mödor och umbäranden än man någonsin förut kunnat tänka sig. Och öfver tur kan ingen befalla, såsom litet hvar vet, äfven om de andra betingelserna kunna något så när uppfyllas.

Den första tiden uppehöll jag mig i Colorado, i själfva hjärtat af den trakt, där guldfebern rasade hetast, tills jag kände mig tämligen öfvertygad om att min tur beträffande guldgrufvor ännu icke kommit. Då beslöt jag vända västern ryggen och begifva mig tillbaka till de mera civiliserade trakterna österut. Men just då såg det ut som om lyckan, min lycka, funderat på att vända sig.

Det blef ju icke någon guldgrufva af den gången häller, men nära var det i alla fall. Och därför bestämde jag mig för att dröja något längre där ute i vildmarkerna, där lifvet så mycket påminner om hasardspel, att ingen kan värja sig mot tanken att det kanske blir hans tur härnäst.

Det läger -- såsom de nyaste grufstäderna benämnas -- där min tur så när kommit, öfvergaf jag dock genast. Blixten slår aldrig två gånger ned på samma ställe, säger man, och lika litet skäl har man att vänta ett andra sammanträffande med lyckan på samma punkt, där den en gång snuddat en förbi. Så bjuder åtminstone en af de oskrifna lagarna rörande spel och tur, och de gälla minst lika mycket som alla andra lagar tillhopa i guldgräfvarlägren.

Men den ström af lycksökare, som flutit i riktning mot trakten för de första fynden, hade icke funnit tillräckligt utrymme där, utan hade delvis runnit förbi, längre västerut. Ända bort till Idaho hade en del guldletare spridt sig och i hela Colorado flögo litet hvarstädes rykten om nya fynd omkring.

Det kunde naturligtvis alls inte bli fråga om att bestämma sig för en eller annan trakt såsom den mest lofvande, utan tvifvelsutan riktigast att låta slumpen afgöra den saken. Jag tog helt enkelt första västvart gående tåg och hörde ganska riktigt innan jag varit tio minuter ombord, att man kort förut funnit en rik ådra på en punkt endast några timmar längre åt väster, men en half dagsmarsch från närmaste järnvägsstation.

Det förklarade hvarför där funnos så många passagerare af äfventyrartyp på tåget. Jag tog denna tillfälligtvis inhämtade upplysning såsom en fingervisning af ödet och lät konduktören klippa min cirkulärbiljett for stationen i fråga samt steg af där. Men fram till det nya lägret kom jag först sent på aftonen. Jag hade hvarken råd eller lust att betala tio dollars för nöjet att skakas sönder och samman i en antediluviansk diligens och föredrog därför att taga min motion till fots, en smak, som tycktes delas af åtskilliga bland reskamraterna.

I lägret var det öfverfullt i hvar knut af de tre hotellen, som redan öppnats där -- två af dem samma dag, såsom jag sedermera hörde. Där hjälpte icke annat än att slå sig ned i ett af "bar"-rummen, hotellens utskänkningslokaler, hvilka på samma gång också äro spelsalar. Det kostar till och med mindre än att betala för en sofplats: hälften af en säng, eller i brist därpå en knut, där man kan sträcka ut sig på sin egen filt. Och mindre fredligt är det knappast häller. Spelet upphör i alla fall först på morgonsidan och då hotellen icke äro annat än brädskjul hör man oljudet nästan lika tydligt i det ena rummet som i det andra, I utskänkningsrummen har man åtminstone därjämte fördelen att höra ett och hvarje annat, som möjligen kan vara af nytta.

Nästa dag tillbragte jag med vandringar i omnäjden, där det mycket omtalade nya fyndet gjorts under den senaste veckan. Där fans icke en enda kvadratfamn oupptagen mark på den korta ås, hvari den rika ådran yppat sig. Öfverallt hackades, gräfdes och borrades det. Och litet emellan smällde sprängskott från ett eller annat af de hål, som drefvos in i bärget i det oftast fåfänga hoppet att stöta på någon del af samma ådra.

Malmstrecken löpa så oregelbundet att man nästan aldrig kan med visshet förutsäga i hvilken riktning de gå, icke ens om bärgskikten på ytan äro någorlunda regelbundna. Endast mot djupet har man skälig anledning att vänta fortsättning, ofta till och med tillväxt, af den ådra man upptäckt närmare jordytan. Men icke ens detta är alltid att lita på och det är ytterligare ett skäl hvarför gräfvandet, hackandet och borrandet i närheten af ett nytt fynd eger hela retelsen af det vildaste hasardspel.

Längs ryggen af den lilla tvärås, som afskar dalen, var marken såsom sagdt redan öfverallt utstakad i lotter -- "claims" -- och hvar claim var upptagen. Ännu hade icke mera än det ena fyndet af guldhaltig kvarts gjorts, men det var värkligen rikt att döma af allt hvad man hörde därom. Ty se på den nya grufvan fick man på inga vilkor. Det hade möjligen kunnat gifva en eller annan antydan om ådrans riktning och sådan kunskap är alltför värdefull för möjliga spekulationer i claims, att skänkas bort.

Det enda förnuftiga man kunde företaga sig var att vänta och därunder taga så noga reda på terängförhållandena i trakten som sig göra lät. Om ett par, tre ytterligare fynd gjordes på tväråsen så kunde man i någon mån gissa sig till malmstreckets riktning. Och då kunde det måhända löna sig att staka ut en claim på endera af de bärgshöjder, som begränsade dalen på sidorna.

Så godt som hela dagen gick åt för min utflykt och den slutsats jag kom till var att utsikterna till min favör voro ungefär i förhållandet femtiotusen mot en. Men de kunde förbättras högst ansenligt ifall några nya fynd gjordes under de närmaste dagarna. Och huru som hälst spelade ju nästan alla de öfriga alldeles samma spel.

Först sedan man redan börjat med tillrustningarna för kvällsvarden kom jag tillbaka till hotellet och då var jag så pass trött att jag ej hade lust att göra annat än sitta stilla i en knut. Men medan jag satt där och rökte drogos mina ögon oemotståndligt till den lilla, ytterst komiska kyparen, som dukade bordet. Han begynte just rada upp hela staplar af de rykande heta, små bullar, eller rättare halfgräddade degklimpar, hvilka i västern hedras med benämningen "biscuits". Det förargade mig smått att han skulle hämta in dem först, ty kalla äro de endast svårsmälta, utan att ens smaka bra. Men förargelsen försvann då jag såg på kyparen, som kilade ut och in som en skottspole på sina korta ben, hvar gång ställande nya matfat på bordet. I den aflägsnare västern hjälper man nämligen i hufvudsak sig själf med uppassningen, så att hotellen kunna reda sig med en enda kypare för en mängd gäster. Och ju mera jag såg på den lilla kyparen, desto mera roade han mig.

Han var utan minsta tvifvel irländare. Ingen utom en irländare eller en orang-utang kunde ega en så förtvifladt lång öfverläpp och en så omärklig näsa, med så gapande näsborrar att man nästan tyckte sig kunna se hjärnan arbeta. Och den röda skäggkransen, som löpte från ena örat till det andra under hakan, de långa armarna och de korta benen -- för att alls ingenting nämna om ett par små, otroligt klippska ögon -- hjälpte till att bilda en typ så ytterligt aplik som man endast då och då möter den hos söner af den gröna ön.

Slutligen grep han fatt i en stor ringklocka, ställde sig i den öppna dörren och började göra ett infernaliskt oväsen i det han med båda händerna svängde klockan högt upp och tillbaka igen. Då såg han så komisk ut att jag nära på måste skratta högt, trots tröttheten och de femtiotusen utsikterna mot en. Men då oväsendet var signalen för hungrande och törstande att gripa sig an med degklimparna och de öfriga delikatesserna förgät jag snart den roliga irländaren för mera materialistiska intressen.

Efteråt begaf jag mig ut igen, till det förnämsta hotellet i lägret, samlingsplatsen för dess honoratiores, för att höra hvad nytt man där hade att berätta. Det var visst icke häller annat än ett stort brädskjul, men flera dagar äldre än de båda öfriga och åtnjöt därför obestridt anseende såsom det förnämsta. Det är ju inte endast i guldgräfvarlägren ancienniteten afgör rangfrågor.

Där var lika fullt hus som i de båda andra och om möjligt ändå flera spelare i full sysselsättning. Men något af synnerligt intresse lyckades jag icke uppsnappa, hvarför jag stannade vid ett af borden för att betrakta en hop pokerspelare och hjälpte till att göra den rökvilda luften ännu tjockare än den var, ehuru det föreföll nära nog omöjligt.

Spelet var dock icke vidare intressant. Spelarne voro ännu rätt försiktiga och insatserna tämligen låga. Det var för tidigt på aftonen för högt spel, hela lägret kanske ännu för nytt och för litet rikt för större omsättning på poker och faro, de mest gouterade spelen i västern. Jag stod redan i begrepp att gå min väg då jag råkade kasta blicken på dem, hvilka på motsatta sidan af bordet förnötte tiden på samma sätt som jag. Den främste af dem, som vanligt med en lång cigar mellan läpparna, var öfverste Beckridge.

-- Fått tag på en god claim? frågade jag ögonblicket därpå i det jag slog honom på axeln.

-- Halloh! ni är då ungefär den sista människa jag skulle väntat att råka här. Hvad har ni att göra i de här trakterna? frågade öfversten tillbaka och skakade hand på det hjärtligaste.

-- Ingenting, för att säga hela sanningen med ens. Har gjort en liten tur västerut för att se om här vore något att göra.

-- Ja, ja! -- guldmässlingen är det lika svårt att undgå som den andra, gäckades öfversten. -- Man tänker aldrig på huru ytterst små chancerna äro -- inte förrän man blifvit behörigen bränd.

-- Än ni själf? Inte är det väl häller bara för att andas bärgsluft ni är här?