Part 4

Taivalmaa, fadren, sken åtminstone lika starkt af stolt belåtenhet som sonen Alexander af tvål och vatten, då de tillsamman trädde in. Sonen rätade upp sig innanför dörren och gjorde honnör -- jag tror sannerligen än i dag, att både far och son antogo kaptenstiteln beteckna samma militära rang där nere som hemma i Finland. Men nog måtte uniformen gjort dem åtskilligt hufvudbry!

Alexander var ett godt halft hufvud högre än fadren, ehuru denne å sin sida alls icke var någon liten karl. Axelbred och groflämmad var f.d. reservisten också -- kroppsligen otvifvelaktigt långt mera lämpad för skötande af hacka och skofvel än för bokhålleri.

Någon smidighet hade de tre årens exercis alls icke skänkt honom. Han såg tvärtom ut som en björn, klumpig och tung, med linhvitt hår och ett bredt ansikte, så solbrändt efter oceanresan, att det ovanligt ljusa håret ändå mera föll i ögonen. Af uttryck hade ansiktet icke stort mera än om det tillvärkats med yxe af en granstock, men de små, ljusgrå ögonen voro klara och vackra och sågo en med lugn, oförbryllad blick rätt i ansiktet.

Kommissariatföreståndaren anställde genom mig en liten examen med bokhållare-kandidaten och dess resultat blef att han utnämdes till befattningen, ehuru till en början endast på prof till månadens slut. Ty både på likviddagarna och när de tvåhundra negrerna från en granncamp kommo på proviantering till vårt läger, var det alls icke oäfvet att hafva ett handfast biträde i butiken. Och åtminstone i den vägen lämnade Alexander Taivalmaa ingenting öfrigt att önska.

Snart visade han sig dock vara en i allo lämplig akvisition också i andra stycken. Han blef visst aldrig så kvick och behändig som en väl konditionerad bokhållare ju borde vara, men i stället tappade han häller aldrig hufvudet, där må sedan ha trängts aldrig så många pockande negrer utanför luckan. Tvärtom utvecklade han snart en alldeles ovanlig förmåga att känna igen dem, ehuru han första gången de infunnit sig hopplöst förklarat att de ju alla sågo precis lika ut!

Sedan dög det icke mera för dem att gömma den redan erhållna ransonen och ställa upp sig på nytt i raden af dem, som i tur närmade sig luckan.

-- Åh nej! försök inga så'na konster! affärdade Alexander de svarta industririddarne. -- Här ges inte två gånger ens åt den svartaste.

Och då hans finska sällan gjorde tillräckligt snabb värkan, sträckte han armen ut genom luckan och sköt spekulanten på orättfånget gods med oemotståndligt lugn så mycket åt sidan, att den näste kunde komma fram.

Negrerna funno det särdeles nöjsamt att bli så ovanligt mildt behandlade och roade sig framgent regelbundet med försök att lura den nya bokhållaren, men lyckades aldrig reta honom till häftighet, huru många gånger de än på nytt presenterade sina grinande fysionomier i luckan. Han bara grinade tillbaka och skötte med orubbligt jämnmod sin syssla. "M:r Alexander", såsom de kallade honom, blef inom kort svartingarnas förklarade favorit.

Och icke deras allenast. Hans oföränderliga godmodighet och vänliga uppsyn gjorde snart hela besättningen till hans vänner, och kommissariatföreståndaren förklarade sig aldrig ha haft att göra med en pålitligare karl. Till och med våra italienska stenhuggare, som annars aldrig inläto sig med andra människor, hade en fryntlig nick och en grymtning för honom, då de kommo i affärer till butiken.

Men om ett par månader begynte vi finna skäl misstänka, att den allmänna populariteten stigit vår bokhållare väl mycket åt hufvudet. Han började lefva oordentligt. Icke så att han skulle slarfvat med sina åligganden -- dem skötte han nog lika samvetsgrant som förut -- men han tillbragte hvar timme af sin lediga tid någonstädes utom lägret. Och kom tillbaka ofta nog först på morgonen, då de andra gingo ut på arbete.

Till en början hade vi ingen aning om hvar han höll till, men en morgon då jag råkade vara i rörelse tidigare än vanligt -- eller Alexander Taivalmaa möjligen senare än vanligt återvände från sin natt-utflykt -- såg jag honom komma ut ur skogen längs spången, som ledde upp till byarna i bärgen. Och då begynte jag få onda aningar.

Där uppe bedrefs lönnbränning och lönnkrögeri i rätt vidsträckt skala och våra arbetare hade för vana att vifta guaro -- sockerrörs-bränvin -- hos tillvärkarne af varan, så länge deras kontanta medel räckte. Kredit beviljades aldrig, så att det egentligen endast var den närmaste tiden efter likviderna de kunde tillåta sig sådana vifter. Men Alexander Taivalmaa innehade en förtroendepost, där en hop pengar hvar vecka gingo genom hans händer -- -- --

Jag kallade oförtöfvadt Taivalmaa den äldre till mitt enskildta rum och sade honom rent ut att sonen var på dåliga vägar. Om han fortsatte att tillbringa alla lediga stunder hos krögarne där uppe, kunde det icke slå fel att han förr eller senare blefve oförmögen att sköta sin tjänst. Ingen människa kunde i längden hålla ut med att nätterna igenom dricka guaro och sedan arbeta på dagarna.

Ordningsmannens bistra drag drogo sig tillsamman i ett illfundigt småleende, medan jag gaf luft åt mina farhågor, dem han alls icke tycktes dela.

-- Inte lär det bli mycket "kvaro" drucket på de färderna, sade han sedan. -- Flickbestyr är det han har för sig. De andra berätta att en af krögarne har en vacker flicka, som han går till.

Det var ju en helt annan sak -- en, som helt och hållet undandrog sig allt inskridande på ämbetets vägnar. Jag meddelade genast kommissariatföreståndaren förklaringen på hans bokhållares oordentliga vanor, och han kände sig lika lugnad som jag. Men båda bråkade vi våra hjärnor med att söka utfundera på hvilket underligt vis den kurtisen bedrefs, då Alexander lika litet kunde tala spanska som hans kreolska förstod någon finska. Befolkningen i bärgsbyarna bestod nämligen helt och hållet af spanjorer med en dryg tillblandning af indianblod.

Så mycket intrigerade oss den punkten, att vi en vacker afton, då Alexander hade ledigt, beslöto rida dit upp för att med egna ögon och öron taga reda på saken. Det var grannt månsken, så att man godt kunde rida i skogen och våra hästar voro i stånd att föra oss till den första byn på en timme.

Vi funno ganska riktigt Alexander Taivalmaa hos den betecknade krögaren. Hans ansikte uttryckte skamflathet så tydligt det öfverhufvud kunde uttrycka något, då vi redo upp och ertappade honom med flickan tätt bredvid sig på en bänk utanför dörren.

Hon var värkligen så vacker som knappast andra än spanska kreolskor äro det, så länge de äro helt unga. Blåsvart hår, mörkbruna ögon, silkeslent skinn i ljus bronsfärg och en grann figur, hvilken ännu icke blifvit för yppig, bildade ett helt, som nog kunnat förvrida andra hjärnor än Härmä-reservistens.

Vi bundo hästarna vid korral'en, slogo oss ned och anhöllo om ett par glas guaro. Då flickan hämtat dem, satte hon sig igen möjligast nära intill Alexander, som såg tafatt och belåten ut, men icke yttrade ett ord.

Hans belåtenhet tycktes icke ens lida någon minskning när vi började språka med hans sköna, som alls inte var ovillig att prata med oss, men litet emellan kastade de mest brännande förtjusta blickar på sin stumma beundrare.

Hon hette Chepita, berättade hon, var aderton år gammal och hade nog haft mera än en novio förut, men aldrig någon hon brytt sig hälften så mycket om som "el señor Alessandro". De andra voro oregerliga och otäcka då de druckit en smula, men han uppförde sig alltid som en värklig caballero både mot henne och mot andra.

Därvid gaf hon honom igen en blick, som bort kunna sätta eld på hans linlugg, men don Alessandro Taivalmaa bara blossade på en lång, svart cigarr och såg kolugn ut som alltid.

-- Men han kan ju inte ens tala med er, invände jag.

-- Det gör ingenting, försäkrade Chepita -- vi förstå hvarandra mycket väl ändå.

Och det glimmade värkligen i hans ljusgrå ögon som om han uppfattat det humoristiska i situationen lika väl som vi.

-- Är det indiskret att fråga hvad det är ni tycker bäst om hos honom? retades kommissariatföreståndaren.

-- Äh, allting -- -- nästan! Han är alltid städad och dricker sig aldrig full -- och stark som två vanliga karlar -- -- -- och så är han så blond!

Jo, det var han -- så fördärfvadt blond, att bara en obetydlighet mera skulle gjort honom till albino. Men då både tysken och jag skrattade åt hennes förteckning öfver don Alessandros meriter, blef Chepita så förargad att hon icke mera ville språka med oss. Och då under tiden ett halft dussin andra guaro-kunder infunnit sig, tyckte vi det i alla fall inte var så särskildt roligt att åse hennes beundran för sin blonda caballero, utan redo vår väg.

-- Nog äro kvinfolk galna i alla fall, anmärkte kommissariatmannen, då vi ridit ett stycke väg.

Han hade själf alltid varit en synnerlig favorit hos kreolskorna, såsom varande betydligt blond. Men i den vägen kunde han icke nämnas på samma dag som Alessandro Taivalmaa.

Och annat tycktes inte tagas med i räkning, tröstade jag.

Åtminstone Chepita tycktes icke fästa afseende vid något annat. Vår bokhållare blef småningom alltmera regelmässig i sina oregelbundna vanor, utan att vi ansågo oss ha skäl till anmärkningar, så länge han fullgjorde sina åligganden. Men så fick han ett anfall af febern, hvilken ju förr eller senare drabbade litet hvar. Honom attackerade den så skarpt, antagligen till följd af nattpromenaderna, att han måste ligga tio dagar på sjukhuset. Och därunder vidtog en oväntad händelsernas utveckling.

Alexander hade sedan tre dagar på nytt fått börja hjälpa till i butiken, ehuru han ännu stod kvar på sjuklistan, intog sina mål på sjukhuset och tillbragte nätterna där. Den aftonen hade där icke varit mycket att göra, så att vi tidigt skickat honom till sängs. Men själfva hade vi händerna fulla med räkenskaper och arbetslistor, som följande morgon skulle sändas in till hufvudkontoret i och för uppgörande af månadslikviden.

Vår närmaste granne på linjen -- "El diablo kaptenen" -- hade också infunnit sig för att få ett utdrag ur kommissariatets böcker för sin camp, och han såväl som vi själfva och vår förman arbetade styft ända till sent på aftonen. Då vi till sist voro färdiga med våra papper, slogo vi oss lös och bryggde en whiskypunsch såsom belöning för våra mödor. Men den aftonen blef vår punsch rätt länge odrucken.

Vi hade just kommit så långt att vi begynt smaka på brygden och uttrycka våra olika åsikter om hvad där borde läggas till, då utan minsta varning ett skott smällde utanför och en kula slog in i väggen ofvanom våra hufvuden. Nästan i samma ögonblick slets dörren upp och in rusade en ung, alldeles nyss anländ arbetare, som kommit direkt från Tyskland.

-- In -- -- indi -- anerna! stammade han, likblek af förskräckelse, såg sig rådlös omkring ett ögonblick -- och försvann i det nästa in i brödlåren, då ett andra skott hördes och kulan ref en splittra ur dörrposten.

Det gick så obegripligt snabbt, att ingen af oss ens hann göra en rörelse före det andra skottet. Men då hoppade jag upp och blåste ut lampan. Det försvårade åtminstone siktandet genom de glesa käpp-väggarna.

-- Hvad är det här för satans galenskap? röt kommissariat-föreståndaren åt brödlåren till, och El diablo kaptenen sköt rigeln för dörren. Men innan brödlårens tillfälliga innevånare ens hann börja förklara sig, dundrade flera knytnäfvar på dörren och ett par, tre röster pockade på en gång högljudt på "el señor Alessandro".

-- Han är inte här -- och hvad har ni för öfrigt med honom att skaffa?

De svarade ingenting på frågan, men påstodo sig med egna ögon ha sett honom springa in i butiken. Då klarnade det i någon mån för oss. De hade i månskenet tagit den unga tysken, som likaledes var blond, för Alexander Taivalmaa, hvilken han också liknade i längd och bredd. Men det upplyste ännu icke om orsaken till deras mordiska afsikter mot vår bokhållare.

Jag försäkrade dem ännu en gång att han icke var där och tillade att de själfva kunde komma in och öfvertyga sig därom, såvida de först förklarade hvad de ville honom.

Jo, don Alessandro hade enleverat Chepita. Men hon var bortlofvad åt en man, som redan inom några dagar skulle gifta sig med henne, och därför hade hennes far, två bröder och fästmannen kommit för att föra henne tillbaka. Och för att få upprättelse af förföraren.

Jag hade nu min enskilda, skäligen bestämda åsikt om hvem den förförda parten var, såvida där alls kunde bli tal om förförelse. Men den uttalade jag icke, utan tände lampan ånyo, öppnade dörren och tillsade tysken, som var blåblek af skrämsel, att komma fram ur brödlåren. Han hade troligen redan i andanom tagit farväl af sin skalp, men kryade till sig då de fyra infödingarna efter en enda blick på hans uppskakade fysionomi begynte med största artighet bedja oss samtliga om ursäkt för sitt misstag.

Ursäkterna och artigheten räddade dem dock ingalunda från en hop skarpt ovett för tilltaget att utan vidare bränna af sina revolvrar, och i sammanhang därmed förklarade vi att bokhållaren omöjligt kunnat hafva något att skaffa med Chepitas enlevering. Han hade legat på sjukhuset de sista tio dagarna och var kvar där ännu. Men det ville de icke tro.

De senaste tiderna hade flickan icke brytt sig om någon annan än don Alessandro, påstod hennes far. Och då hon i dag upplysts om att hon på söndagen skulle giftas bort med don Iberio, hade hon ingenting svarat, men kort därpå var hon försvunnen.

Han gjorde en ståtlig bugning mot "don Iberio", likasom för att föreställa honom, då han nämde hans namn. Men det var lindrigast sagdt öfverflödigt. Det var icke längre än tre veckor sedan don Iberio blifvit bortkörd från sin slaktare-befattning i lägret, emedan vi mera än misstänkte att han handlade med stulna hästar.

Vi låtsade dock icke om den gamla bekantskapen, utan läto udda vara jämt. Jag kallade på Taivalmaa den äldre och frågade huruvida han hade sig något bekant om enleveringshistorien. Alessandro hade ju i alla fall varit i rörelse de tre sista dagarna. Skral var han visst ännu, men Herrans vägar äro ju som bekant underbara -- -- --

Ordningsmannen såg icke så litet förlägen ut och skrapade sig eftertryckligt i hufvudet. Slutligen sade han sig vara alldeles säker på att sonen haft ingenting att göra med flickans försvinnande.

-- Vet ni om hon är här i camp'en? frågade jag rätt på sak, då hans uppsyn tydligt visade att han visste mera än han ville ut med.

-- Nog kan det väl hända att hon är här -- -- -- men inte hämtade Santeri henne hit.

Och som svar på en mängd ytterligare frågor meddelade han, att han sett henne komma ut från skogen kort före klockan sex, då manskapet återvände från arbetet. Hon hade varit mycket uppskrämd och tycktes frukta att någon skulle komma efter henne, hvarför han själf låst in henne i källaren, där vårt sprängkrut förvarades. Där var hon nog ännu -- sedan fem timmar! -- och Santeri visste ingenting om hela saken.

Jag skickade honom genast efter flickan och meddelade dem, som sökte henne, hvad jag just hört. Men det förändrade knappast saken, påstodo de. Det var i alla fall för att träffa honom hon kommit. Och det var en skam, som inte så lätt kunde utplånas -- en skam för hela hennes släkt och ingalunda minst för fästmannen.

Vi började förlora tålamodet och jag hade just beslutit bedja dem taga flickan med sig och draga -- åtminstone till sin egen by, då Pietari Taivalmaa trädde in och tätt efter honom både Chepita och Alexander.

De rusade alla mot honom, men han sköt den främste åt sidan på samma sätt som negrerna vid luckan och pappa Taivalmaa höjde ämbetsstafven med en uppsyn, som icke lämnade rum för missförstånd. Samtidigt tillropade dem El diablo kaptenen att vi skulle skjuta på ögonblicket och alla på en gång, om de gjorde minsta bråk.

Det hjälpte. Jag började förhöret:

-- Hvem hämtade er hit till camp'en, Chepita?

-- Ingen -- -- -- jag kom själf, emedan jag inte vill gifta mig med Iberio.

Hennes far mumlade någonting alldeles obeskrifligt. Men tillade om ett ögonblick att el señor Alessandro kunde gifta sig med Chepita om han ville, eftersom hon var så galen. Mot skälig ersättning till don Iberio naturligtvis.

-- Inte hade jag ju tänkt gifta mig här, sade don Alessandro fundersamt, då frågan framstäldes till honom -- men hällre gifter jag mig väl än jag lämnar henne åt det där tattarpacket.

-- Inte kan du föra hem en sådan hustru, invände hans far kort.

-- Nog skulle de väl se mera på henne än på prästen i Härmä kyrka, medgaf Alexander med en lustig glimt i ögonen -- men inte är jag ju ändå alldeles utan fel i det här.

Det gaf mig en idé. Nu trodde jag mig ha högsta trumfen på hand, men innan jag spelade ut den, ville jag förvissa mig om huru sakerna värkligen stodo.

Kunde den här historien inte ställas om på något annat sätt? vände jag mig till Chepitas far.

Han öfverlade en stund ytterst ifrigt, men hviskande, med sina söner samt den tillärnade svärsonen och förklarade så, att de voro villiga att frångå alla vidare anspråk mot en skadeersättning af ettusen pesos.

-- Det kan han inte betala, försäkrade jag på eget bevåg.

Ja, då måste han gifta sig med henne. De skulle nog finna på utväg att tvinga honom till det. Lag och domstolar fans det nog i landet.

Spekulationen blef allt klarare.

-- Jag trodde hon var bortlofvad åt don Iberio?

-- Han vill inte ha henne, sedan hon rymde hit, utan en ny hemgift. Och om han träder tillbaka, gifter sig ingen annan häller med henne.

-- Schmeissen wir die Hunde hinaus! proponerade El diablo kaptenen.

Men då det otvifvelaktigt skulle medfört ytterst obehagliga följder för Chepita, bad jag honom vänta några minuter och öfversatte ersättningsförslaget för herrarna Taivalmaa.

-- Inte har hon blifvit sämre här i camp'en, det kan jag svara för, försäkrade vår ordningsman. -- Och om också någonting skulle händt, borde hon väl i alla fall duga åt en hästtjuf!

Men sonen förklarade sig villig att betala, om summan vore rimlig. Och då bjöd jag det värda sällskapet tjugu pesos.

De både spottade och uttryckte sitt förakt för beloppet på flerahanda andra sätt samt slutade med några svafvelluktande eder af innehåll att han antingen skulle betala ettusen pesos, eller skulle de "hänga honom i hans egna tarmar".

-- Han är luteran, sade jag i så vänlig ton jag kunde åstadkomma.

De korsade sig hvarenda en, Chepita såväl som de öfriga.

-- Santissima Virgen! utbrast hon. Men hennes far sade "demonio!" och de andra anropade snarlika skyddspatroner, medan kommissariat-mannen och grannkaptenen skrattade af hjärtans lust.

-- Ja, då måste han betala ändå mera, förklarade Chepitas far, sedan han hämtat sig något. Det skulle kosta en massa pengar innan el padre kunde rentvå henne från synden att ha haft någonting sådant att göra med en "heretico". Och det kunde don Alessandro i alla fall icke neka till.

Nej, det ville han icke förneka. Men det hade de alls inte brytt sig om så länge han betalade för guaro. Och han var säker om att Iberio inte häller ville ha henne för annat än att locka kunder.

-- Tjugu pesos betalar han, upprepade jag anbudet, för att komma till slut.

De svuro och fördömde sig igen på att de skulle skicka honom till ett varmare ställe än skärselden hällre än gå af för en sådan spottstyfver. Men då var kommissariat-föreståndarens tålamod uttömdt. Han steg upp, grep don Iberio omildt i örat, drog honom till dörren och förpassade honom med foten ut i månskenet.

-- Ut med er andra också! befallde han. -- Och ställer ni till något slags spektakel i camp'en, eller får jag höra att ni gjort Chepita någonting för när, börjar jag på fläcken sälja aguardiente till tjugu centavos flaskan!

Det tog dem på det ömma -- de kunde ju inte veta huru långt hans fullmakter från järnvägsbolaget gingo. Chepitas far sadlade om på ögonblicket och anhöll ödmjukast att skadeersättningen måtte höjas hälst något litet. Han hade svurit en så dyr ed att icke taga tjugu pesos och los caballeros ville väl ändå inte göra honom till menedare?

Han fick tjugutvå. Och Chepita skakade energiskt på hufvudet, när don Alessandro Taivalmaa den blonde försökte räcka henne handen till afsked.

Hon ansåg sig tydligen ha haft mera heretico än hon kunde svara för inför Gud och människor.

ELIAS MÖYKKÄS AMERIKAFÄRD.

Elias Möykkä hade aldrig i sitt lif varit någon människa till synnerlig glädje, men i stället så mycket oftare sina olika fosterföräldrar till förargelse.

Ja, för öfrigt hette han icke häller egentligen Möykkä -- var inte född till det namnet. Men då han en gång -- helt och hållet af misstag, såsom det visade sig -- var kallad att uppträda såsom vittne vid tinget och domaren frågade efter hans namn, svarade Elias att man mest brukat kalla honom Möykkä. Och från den dagen kallades han aldrig annat.

Hvem hans far var hade ingen människa reda på. Och föga mera visste man om hans mor. Hon hade, sjuk och eländig och med en liten parfvel vid handen, sent en vinterafton stapplat in i ett afsides liggande skogstorp, alldeles vid utkanten af socknen. Och där dog hon två dagar senare, utan att ha yttrat ett redigt ord sedan hon kom.

Papper, som kunnat utreda hvem hon var eller hvarifrån hon var hemma, funnos alls inga bland hennes kvarlåtenskap, bestående af en brödkant, några trasiga klädespaltor samt en liten, hufvud-, ben- och svanslös papphäst. Och pojken var för liten, eller för dum enligt torparen, att meddela annat eller mera än att hon var mamma och han själf Elias.

Där var ingenting annat att göra än att flytta den döda kvinnan ut i boden, där kölden kunde konservera henne, tills torparen hann anmäla om saken och vederbörande sörjde för begrafning. Kommunen fick så illa lof att taga hand om pojken, då det visade sig omöjligt att mera utforska hvar hans mor i tiden hört hemma.

Elias blef därför i sinom tid utbjuden på fattigauktionerna och inropades år efter år af olika uppfostrare. Ingen brydde sig om att hålla honom länge. Han var för dum att lära någonting, sade de alla, så att man icke hade ringaste nytta af honom i huset. Och stryk bet inte på honom -- det var som att piska en sågbock.

Först när han blef större, började han duga att se efter småbarnen, till hvilka han kände sig lika mycket dragen som till alla andra hjälplösa kryp. Och sedan han hunnit så långt att han kunde skickas i vall, blef han stadigvarande hos sina dåvarande fosterföräldrar. De hade funnit den rätta sysselsättningen för honom. Det var nästan som om han själf varit ett af kreaturen, så väl förstodo de honom och han dem. Med dem läto de honom sedan lefva så mycket han ville, och det var noga taget både dag och natt, så att han helt och hållet växte upp bland hästar, kalfvar och kor.

Inne i stugan yttrade han sällan ett ord, svarade knappast på frågor och tycktes alls icke märka att han ständigt var föremål för det öfriga husfolkets kvickhet. Men med korna och hästarna och de minsta af barnen kunde han prata långa stunder, ehuru han alltid tystnade då någon närmade sig. Endast när han såg någon fara illa fram med ett eller annat djur, stort eller litet, öppnade han munnen till de vuxna, men då kunde han också vara så ovettig som trots den bäste.

Det roade förstås gårdsfolket, som därför ofta förargade honom genom att slå till en häst, sparka hunden, eller kasta någonting efter korna. Men så dum han än var, kom han slutligen under fund med att de gjorde det mest för hans skull och då slutade han att öppna munnen ens till ovett.

I skriftskolan kom han först då han var nästan fullvuxen, och där ansågs han såsom i det närmaste fånig såväl af kamraterna som af pastorn. Sedan denne två år årad förgäfves sökt bibringa honom det nödiga måttet kunskap om himlen, helvetet och buden, förklarade han Elias vara för dum att släppas fram till nådebordet.