# Nya utvandrarehistorier

## Part 12

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/nya-utvandrarehistorier-50223/index.md

-- Jag far snart själf och hälsar på henne, förklarade han -- och talar om allt, som händt här hemma.

Den gamla vännens förlofning och giftermål hade rent af gjort David själf yngre. Språksammare blef han väl knappast, men han såg belåtnare ut än någonsin sedan Katie reste och drog sig på långt när icke mera så mycket undan andra människor som han förut gjort. Det bästa beviset för den inre förändringen var dock hans afsikt att göra en resa till Boston.

Den utförde han på eget bevåg redan ett par veckor efter Lehtinens bröllopp, och då han återvände var han också till det yttre en helt annan människa. Håret var klippt på stadsfason och skägget bortrakadt. Hatten var helt modern och de nya stadskläderna sågo ytterst fina ut. Men mera än tre dagar hade han icke tillbragt i Boston och ytterst svårt funno han och fru Lehtinen det att förmå honom till meddelsamhet om vare sig Katie eller annat.

-- Nog mådde hon ju bra, svarade han på deras otaliga frågor. -- Och har blifvit riktigt en fullvuxen människa. Men mot mig var hon alldeles som förr -- så glad att se mig, att hon både skrattade och grät när jag kom.

Orsaken, hvarför han icke dröjt där längre berörde han emellertid icke, eller åtminstone icke direkt.

-- Hvad skulle jag nu göra där längre? sade han undvikande. -- Inte passar jag ju riktigt bland stadsfolk. Och på tre dagar hann jag nog med allt jag hade att säga. -- Men ledsamt tycktes hon ändå hafva då jag reste! tillade han efter ett litet uppehåll, med fundersam ton.

-- Huru gammal är Dave? frågade M:rs Charles Lehtinen, då hon blifvit ensam med sin man efter Davids besök. -- Jag tänkte aldrig förut på honom annat än som på en gammal karl, men så ser han ju alls inte ut numera.

-- Inte är han häller gammal. Flera år yngre än jag, fast han är så mycket klokare. Omkring trettifem tror jag.

-- Då börjar jag förstå huru det här hänger ihop, sade hon menande. Men lät af inga öfvertalningar förmå sig till större tydlighet gentemot sin herre och man, som begrep platt ingenting.

Fyra år hade det ursprungligen varit bestämdt att Katie skulle stanna i Boston. Något öfver tre af dem hade förflutit, då han gjorde sitt besök där och sedan dess var han icke mera rätt nöjd med saker och ting på Anttila.

Hennes bref kommo visst fortfarande lika regelbundet som förut, men det gjorde ingalunda saken bättre. Tvärtom bidrogo de i sin mån till alla de tankar, hvarmed han aldrig förut brytt sin hjärna, men som nu ständigt sysselsatte honom.

Det förnämsta intryck han erhållit af sin resa österut var det af rikedomen och ståtligheten i de stora städerna. Sådana hus som det, där Katie bodde, hade han aldrig förut sett annat än från utsidan, likasom han öfverhufvudtaget icke sett annat än de tarfligaste sidorna af lifvet både hemma och i Amerika. Icke ens i den nya staden, som vuxit upp kring hans hemman, lefde någon på annat än allra anspråkslösaste sätt, medan däremot både Katie och hennes vänner i Boston hade det helt annorlunda.

Huru skulle hon alls igen kunna komma till rätta på samma sätt som innan hon reste? Hans stuga och kammaren innanför voro ju ännu alldeles oförändrade, den förra med samma bilade väggar och golf, den senare med de längesedan urblekta tapeter, som klistrades upp det sista året hon var hemma. Nu måste hon ju tycka att det alltsamman var förfärligt ynkligt.

Resultatet af funderingarna blef att han en vacker dag meddelade Lehtinen sitt beslut att bygga ett uytt hus.

-- Det gör du rätt i, försäkrade Lehtinen, som längesedan uppfört en prydlig bostad åt sig invid handelslokalen. -- Råd till det har du nog och den gamla kojan är ju också redan dålig. -- Huru bra jag ännu kommer ihåg då vi alla hjälptes åt att bygga den!

Det skulle bli ett ståtligt hus, beslöt David, något, som Katie inte behöfde skämmas för ens om någon af hennes Boston-vänner kom för att hälsa på henne. Han valde själf plats för det, ett bra stycke från farmen, på en liten upphöjning nära åmynningen, därifrån man kunde se långa vägar både uppåt och nedåt. Och sedan han rådfört sig med föreståndaren för grannfabriken skref denne på hans begäran till S:t Paul efter en amerikansk byggmästare, som visste huru ett fint hus borde se ut.

Byggmästaren kom och åtog sig att inom sex månader ha huset färdigt. Men David kände sig på nytt tveksam om hela företaget, då han hörde huru mycket det skulle kosta.

Så mycket hade han aldrig tänkt på! Nog hade han ju mera än den summan på banken, men -- -- --

-- "Nå, strunt! nog kommer det ju in mera om man orkar lefva", var hans slutreflexion. "Om det skall bli fint så måste det väl kosta."

Sedan blef det hans största nöje att följa med huru den prydliga byggnaden växte upp. Där fans hvarken en stock eller en sten i hela huset, som han ej sett innan den passades in.

Och mera än en gång tvingade han byggmästaren med oemotståndlig envishet att kassera ett eller annat, som han ej ansåg godt nog.

-- Hus bygger man inte alla dagar, argumenterade han. -- Det skall stå länge och därför får man inte använda skräp.

Då det slutligen var färdigt och likvideradt gaf han byggmästaren ännu en rund summa för att köpa möbler och annat nödvändigt i S:t Paul. Och då de anlände bad han fru Lehtinen visa huru de skulle ställas upp och allting göras så prydligt som möjligt. Ingenting fick saknas, allt skulle vara i fullt skick, ehuru besparingarna i banken gingo åt så noga, att icke många hundra dollars funnos kvar, då alla uppköp voro värkställda.

Men då det väl var i så full ordning det kunde bli, låste han till det nya huset.

-- Där skall ingen bo innan Katie kommer, bestämde han. -- Då fira vi hemkomstöl.

Fru Charles Lehtinen skakade än en gång menande på hufvudet såsom hon gjort många gånger sedan bygget påbörjades. Men förklarade ingenting för sin man, som icke begrep det minsta.

Det var icke mera än två månader kvar till den tid, då Katie skulle komma hem, då en gång mera än tre veckor förflöto utan något bref från henne. David begynte redan känna sig betydligt orolig, men så kom en liten, synbarligen i hast skrifven breflapp med ursäkter för att hon ej skrifvit på så länge. Hon hade haft så otroligt mycket att göra. Men hon skulle skrifva snart igen.

Inom en vecka anlände också ett annat, långt bref, hvari hon gaf uttryck åt allt hon kände för dem där hemma, främst för Uncle Dave, hvilken hon ju hade att tacka för allt, men också för Lehtinen och hans hustru. Hon hade aldrig skrifvit så varmt och innerligt tacksamt, men det oaktadt gjorde brefvet ett underligt otillfredsställande intryck på David.

Och då åter mera än två veckor förgingo utan några underrättelser, begynte han erfara en orolig nedstämdhet, hvilken icke ens tanken att hon ju snart skulle vara hemma och därför troligen icke skref, förmådde skingra.

Så kom en dag, då postförestånderskan småleende räckte honom ett bref från Boston, innan han ens hunnit fråga om där fans något för honom.

Han gick såsom han på senare tider brukat öfver till det nya huset och satte sig på verandatrappstegen att läsa brefvet, som ju borde meddela hvilken dag hon ämnade komma.

"Käraste Uncle Dave",

"När detta bref kommer fram till Anttila är jag inte mera bara din Katie, utan också en annans, som är den bästa, käraste, klokaste människa i världen -- näst min Uncle Dave. Sedan en timme är jag gift och det första jag gör är att skrifva till" -- -- --

Så långt kom han innan han alls fattade hvad han läst. Då såg han undrande upp från brefvet på det nya huset och strök sig öfver pannan, som blifvit svettig fast det ju alls icke var varmt.

"Hon har gift sig", sade han halfhögt och satt sedan alldeles stilla, utan att läsa vidare.

"Nej, hem måste man begifva sig", sade han om en stund, igen högt. Och gick rätt öfver fälten tillbaka till sin gamla stuga.

Han tänkte icke ens på att röka sedan han slagit sig ned på bänken vid spiseln, utan endast satt och såg in i elden, tills Lehtinen steg in och afbröt hans tankar.

-- De sade på posten att du fått bref och då du inte kom öfver -- -- -- När kommer hon?

-- Snart kommer hon väl, svarade David på måfå. -- Hon har gift sig.

-- Gift sig? har hon gift sig? Nå -- --

-- Och hvarför inte? afbröt David häftigt.

-- Ja, ja -- hvarför inte? hvarför skulle hon inte gifta sig -- -- Det var bara så oförmodadt. Jag -- -- --

-- Läs själf, afbröt David igen och räckte honom brefvet -- men läs inte på finska, tillade han.

Det var ett långt bref, till större delen fyldt af osammanhängande beskrifningar om honom, mannen. Hvarken Lehtinen eller David kunde riktigt fatta allt hvad hon sade om honom. Så mycket förstodo de dock att hon endast några veckor varit bekant med honom samt att han icke velat låta henne resa innan de voro gifta. Han var rädd att hon skulle låta dem öfvertala henne att lämna honom, då han alls icke vax rik. Men det gjorde ingenting, försäkrade hon. Han var nog villig att arbeta och hade genast, då han hörde om Anttila och den nya staden, sagt att där fans en hel hop pengar att förtjäna. Uncle Dave skulle få se huru väl han förstod sig på affärer, då de kommo. Och de ämnade komma om ett par dagar. Han ville nog göra en längre bröllopsresa, men hon hade inte gått in på att dröja mera än några dagar på vägen, fast hon hade mera än tillräckligt pengar öfver.

-- Jaså, de komma hit -- redan om några dagar! Det var allt David hade att säga.

-- Och han eger rakt ingenting, anmärkte Lehtinen -- efter hon talar om sina pengar för resan.

-- Det betyder ju inte mycket om han annars duger. Nog kan man ju lefva på den här gården.

Så sutto de båda tysta en stund, tills det blef för tryckande för Lehtinen.

-- Kommer du inte öfver till oss? frågade han. -- Min hustru är nog också nyriken att få höra om brefvet.

-- Inte nu. Här är ju en hel hop att tänka på.

Och sedan Lehtinen gått, satt David länge och väl kvar på samma plats och i samma ställning, seende in i elden utan att ens röka. Senare på aftonen kom han dock till klarhet och vandrade öfver till Lehtinen, som ännu var i rörelse.

-- I morgon måste du hjälpa mig med allt jag har att göra, började han, utan att ens hälsa. -- Jag ämnar mig härifrån och vill ställa allting i ordning.

-- Hvart ämnar du resa?

-- Vet inte så noga -- någonstans västerut och se mig omkring.

-- Och gården? hvad blir det af den?

-- Inte duger det ju att vara två husbönder på ett ställe. Och så har jag tänkt att jag aldrig skulle orkat få den gården, om det ej varit för flickan. För hennes skull var det ju ni alla hjälpte till.

-- Är det därför du vill skänka bort den åt en karl, som du alls inte känner?

-- Åt henne, rättade David. -- Här kan hustrun ju ega hvad som hälst, utan att mannen kommer åt det.

-- Och hvad blir det af dig?

-- Jag kan väl arbeta. -- Kanske orkar jag ännu reda en annan gård åt mig. Ledigt land fins det ju nog.

Lehtinen såg både bekymrad och häpen ut. Det här var ju minst lika galet som då David släpade det främmande barnet med sig på kälke från Dakota. Men bakom galenskapen anade han dunkelt något, som gjorde honom stum.

-- Försök inte att hålla honom tillbaka, sade hans hustru, sedan han lättat sitt hjärta för henne. -- Du är nog en bra karl, Charles, men Dave är en bland tusen. Det är det enda han kan göra.

Och så började hon gråta.

Det begrep Charles Lehtinen icke häller riktigt, men han hyste alltför stark tillit till sin hustrus djupare visdom att icke göra som hon rådde. Nästa morgon gick han tidigt öfver till Anttila, sorgsen visst öfver den gång händelserna tagit, men utan lust till vidare invändningar.

-- Först göra vi klara papper om din tomt, så att där inte kan bli krångel om den, sade David.

-- För den betalar jag godt pris, om du låter mig köpa den.

-- Inte har jag tänkt begära dina pengar. Men säkrast är det väl att vi skrifva köpebref.

-- Den tomten är fullt värd ettusen, och det har jag råd att betala. Vill du inte ha pengarna, så sätter jag dem på banken.

-- Må vara. Kanske behöfvas de någon dag.

Kalle Lehtinen trodde sig nog begripa hvad Anttila menade, men svor inom sig på att hennes man aldrig skulle få se ens röken af de pengarna.

-- Och så vill jag ha ett salubref till henne, skrifvet om gården. Om vi skrifva datum för någon dag i sista veckan, så duger hennes flicknamn. Du får vittna.

-- Om det blir strid, så går jag ed på saken. Och för resten sade hon inte i brefvet hvad han heter.

-- Skrif att hon betalat någonting, så kvitterar jag. Annars duger det inte.

De hade båda under årens lopp lärt ett och hvarje om saker och ting i Amerika, Lehtinen så mycket att han med stöd af en tryckt hjälpreda kunde skrifva dokumenten på egen hand.

-- Det är allt på rätt, sade han, sedan han tecknat upp Davids önskningar. -- I morgon har jag båda papperen färdiga.

-- Kunde jag inte skrifva under i afton? Kanske komma de redan i morgon.

-- Ämnar du resa, innan de komma?

-- Jo, svarade David kort.

Då började Kalle Lehtinen begripa.

-- Kom öfver på aftonsidan, sade han. -- Det skall vara färdigt. Den sista aftonen måste du vara hos oss.

Och då han i detsamma vände sig om för att gå, begrep han med ens till och med hvarför hans hustru hade brustit i gråt.

Det blef en tung afton, sedan pappren underskrifvits. David sade knappast ett ord, sedan han meddelat dem att han ämnade resa på järnväg så långt som till Montana och därifrån vandra vidare västerut, eller hvartåt han sedan tyckte det passade bäst.

-- Någon gång skrifver jag kanske, lofvade han halft.

Då han steg upp för att gå, räckte han några nycklar åt Lehtinen.

-- Till det nya huset, sade han förklaringsvis. -- För dem genast dit, när de komma. Gamla stugan är fastspikad.

-- Då blir du väl här i natt?

-- Jag hade tänkt gå nu, åt järnvägen till. Då kan jag hinna fram till tåget i morgon afton.

Då de kommo ut i farstun, sågo de honom hänga öfver axeln en hoprullad filt med ett par stöflar, bundna utanpå.

-- Farväl nu och tack för alla de här åren, sade han då han skakade hand med dem.

Ingendera af dem hade ett ord till svar.

Men då de sågo honom försvinna i mörkret, började m:rs Lehtinen snyfta så häftigt att hennes man försökte trösta henne.

-- Gråt inte, sade han -- gråt inte! -- Fast nog är den karlen värd att grå -- -- --

Där afbröt han sig och skyndade bort, in i huset.