Part 1

NYA UTVANDRAREHISTORIER

Af

KONNI ZILLIACUS

Wentzel Hagelstams Förlag, Helsingfors, 1897.

INNEHÅLL:

Några ord till läsaren. Hvitt ljus. Från Urskogen. Ett dynamit-attentat. Alexander Taivalmaas spanska kärlek. Elias Möykkäs Amerikafärd. Huru jag blef bekant med öfverste Beckridge. Öfverste Beckridge och hans gorilla. När Erik Käykkä sprängde banken. David Anttilas öde. På prärin. I skogen. Nybyggarlif. David Anttilas öde.

Hågra ord till läsaren.

En och annan kommer måhända att anmärka mot följande berättelser, att de icke alla röra sig om värkliga utvandrare, ehuru bokens titel utlofvar det. Men den, som det gör, förstår icke rätt ordet utvandrare.

Utvandrare äro icke allenast kroppsarbetare, de, som uppgifva kampen mot hemlandets karga jord och klimat och draga västerut hän att söka en lättare bärgning för sig och de sina. De äro visst de mest sympatiska företeelserna, ödemarksborna, som komma rätt från skogarna och kärren långt inne i norra Finland, men de utgöra dock icke mera än en del af våra utvandrare.

Jämte dem bestå emigrantskarorna af otroligt många andra element, ofta nog af element, hvilka det icke är någon förlust för fosterlandet att bli af med, utan stundom till och med ren vinst. Studenter, som förstört sin framtid i Helsingfors, där det målet kan nås på så mångahanda olika sätt; ungdomar af olika slag, som haft alltför stor kredit, eller alltför lätt att komma åt kassalådan; präster, som lefvat alltför galet att ens duga till själasörjare på bondlandet i Finland -- och det betyder mera än det låter; handtvärkare och affärsmän, som flugit högre än vingarna burit; slutligen en massa obestämbara individer, förfelade existenser, som förfelats utan synnerligt vägande orsaker, mera af slarfvig oföretagsamhet än på grund af värkliga karaktärslyten. Och någon gång bland den brokiga hopen en eller annan, som drifvit sig själf i landsflykt, ju längre bort desto bättre, för att komma undan de tusen trådar han låtit det dagliga lifvets småhändelser snärja omkring sig, tills de blifvit till ett nät, som gjort tillvaron omöjlig.

Lättast taga sig ödemarksborna fram. De begära intet bättre än tillfälle att ställa sina musklers och senors sega kraft till dollarns förfogande. Och dollarn vet för väl hvad sådan under många släktled samlad, i torftighet skolad och af oaflåtligt, ärligt friluftsarbete härdad kraft är värd, att icke uppskatta den till ett pris, hvilket åtminstone till en början förefaller ödemarksborna furstligt.

I jämförelse med rågbröd -- också då det icke är blandadt med bark -- och stensaltad fisk är rent hvetebröd och fläsk dem en kunglig spis, och det är den billigaste näring de kunna finna i Amerika. För dem är det alls icke svårt att lägga af pengar och inom jämförelsevis kort tid bli sina egna herrar, det vill säga såvida de icke lära sig att också skatta whisky'n alltför högt.

Näst dem reder sig bäst en del af de förfelade existenserna, och många, som af föga annat än lusten att vagabondera lockats ut öfver Atlanten. Långt flera af de förra än man vore böjd att tro och närapå alla de senare behöfva endast väckelsen af det snart nödvändiga valet mellan arbete och svält för att finna sig i besittning af vanligen betydligt större manlighet och kraft än de själfva skulle vågat hoppas. Mera än en af desse, som haft mod att utan töfvan ställa sig bland kroppsarbetarne, har mycket snart funnit sig på väg uppåt samhällsstegen, mot de burgnes nivå. Och de, som engång genomgått den skolan, låta sig aldrig sjunka tillbaka igen.

Svårast blir det nya lifvet för alla de många, hvilka äro "villiga att göra hvad som hälst" -- men icke förr, än de oundgängligt måste försöka sig på värkligt hårdt arbete. De förstå icke att drifvandet dag efter dag kring gator och torg -- aldrig mera än halfmätt och oftast mindre, aldrig i besittning af mera än de få cents någon tillfällig bekant kunnat förmås att låna -- i själfva värket är långt hårdare arbete än att bära tegel, gräfva diken, eller snart sagdt hvad annat som hälst.

Dessa utvandrare -- och de äro många, ty de äro legio från alla jordens länder -- komma sig aldrig längre upp i nya världen än i den gamla. De arbeta aldrig längre, då nöden någon gång tvingar dem att arbeta, än tills egandet af en eller annan dollar sätter dem i stånd att på nytt börja drifva omkring på jakt efter något lättare göra -- eller också komma de otroligt fort in i vanan att använda hvar styfver de icke nödtvunget måste utgifva för annat, på något, som döfvar och bringar glömska. Och det är om möjligt ändå värre.

Men utvandrare äro de alla och hvar i sin stad och i sin mån bidraga de till den mångskiftande brokigheten af utvandrarelifvet i våra dagars Amerika.

Där kallas de invandrare och till dem räknas vi alla, vi, som lämnat hemlandets trygga ankargrund och låtit oss drifva med den väldiga folkström, hvilken ännu oupphörligt flyter från öster mot väster, dit bort till landet på hinsidan hafvet, det land, som för så ytterst få af oss blifvit ett guldland. Vi ha alla genomgått samma stunder af rådlöst öfvervägande, innan vi vågade taga ut det svåra steget, ha alla i en eller annan egenskap, på ett eller annat sätt och med mera eller mindre framgång kämpat med där borta i den ofta otroligt bittra striden för dagligt bröd. Och därför höra allas våra minnen, rön och erfarenheter rättvisligen under titeln "Utvandrarehistorier".

"HVITT LJUS"

I.

Isak Peltonen hade väl noga taget inga synnerligt vägande skäl för beslutet att resa till Amerika. Han var ju ung, frisk, starkare än de flesta och i alla stycken en duktig arbetare, så att han nog skulle kunnat slå sig ut också hemma.

Men å andra sidan var han icke häller annat eller mera än en lös arbetskarl utan något egentligt yrke, om han också var så pass flink i händerna, att han kunde taga ihop med litet af hvarje. Och dagakarlsförtjänst tyckte han var väl litet att gifta sig på, ehuru Anni på Heikkilä torpet nog varit villig att riskera det.

Isak hade själf vuxit upp i en inhysingskoja och hade därför haft talrika tillfällen att iakttaga på närmaste håll hvad det betydde för en daglönare att skaffa ihop kläder och föda för sig själf och hustrun och en skara af barn. Och barnen kommo nog -- ju fattigare man var desto flera. Det hade han också lagt märke till.

Han rådgjorde om planen med Anni och hon gaf honom nog rätt i hufvudsak. Det var ett hårdt lif man förde, när man icke alltid visste hvarifrån matbiten för morgondagen skulle tagas -- allra mest då en hop barnungar gräto efter den. Men Amerika tyckte hon dock var bra långt borta.

-- Kunde vi inte börja som nybyggare här hemma? Ledig jord fins det ju nog också i Alastaro och med tiden kunde vi väl arbeta upp ett torp åt oss?

-- Det är till och med värre än att vara daglönare, påstod Isak. -- Arbetar man för andra, så behöfver man åtminstone inte bry sig om frost och missväxt, som alltid komma på nybyggen.

I Amerika var det mycket lättare -- där kunde en duktig karl mycket hastigare förtjäna ihop hvad han behöfde för att bli sin egen. Alla, som varit där, sade att bara man inte söp, så blef det snart pengar på kistbottnen. Och supa gjorde han inte alls. -- -- De kände själfva till och med egna socknebor, som på några få år skrapat ihop så mycket där borta, att de köpt hela hemman! Det var annat, det, än att bli nybyggare på främmande mark. -- -- Hvad andra gjort kunde han väl också göra. Och de kunde nog vänta några år för att sedan ha det bra så länge de lefde.

Anni suckade visst rätt bittert, då hon insåg att han redan bestämt sig för resan och att rådplägningen egentligen endast varit för formens skull. Men i sak kunde hon icke invända någonting giltigt, utan förklarade blott att hon nog skulle vänta -- -- fast i fem år.

-- Då är jag ändå inte mera än tjugufem, tillade hon förklaringsvis -- så att jag väl borde duga åt någon annan, om du inte kommer.

Med den trösten reste Isak.

Till New York anlände han i en lycklig stund. Strejk hade kort förut brutit ut på en järnväg i Chicago, och då inga arbetare på nära näjder vågade taga de strejkandes platser, hade vederbörande skickat en värfvare till New York. De ämnade på inga vilkor gifva efter, och nyanlända invandrare, som icke hade reda på förhållandena i Amerika, voro glada att taga hvilket arbete som hälst. Bland dem funnos alltid sådana, som haft att skaffa med järnvägar förut och därför kunde användas.

Isak Peltonen hade visst aldrig förut varit med om sådant arbete, men han såg så duktig och rask ut, att värfvaren lät honom följa med. Det viktigaste var ju att skaffa ihop ett par vagnslaster folk så fort som möjligt, och värfvaren fick sitt arvode per hufvudtal så snart arbetarene voro levererade. Resten rörde icke honom. Om en eller annan senare befans oduglig, så var det icke så noga.

Därpå berodde det att Isak omedelbart efter sin ankomst till det förlofvade landet erhöll arbete till en och en half dollar om dagen samt kost och kvarter så länge strejken räckte -- förutom naturligtvis fri resa till Chicago. Och det tyckte han var nästan detsamma som att komma sig till förmögenhet genast -- -- sju mark och femtio om dagen! Han kunde knappast tro det själf.

Till en början kunde han emellertid icke brukas annat än vid det allra gröfsta arbetet på stationen, men där fans lyckligtvis groft arbete tillräckligt. Alla, som på något rimligt sätt voro användbara såsom lokomotivförare, behöfdes för de tåg man ännu kunde hålla i gång, och därför stodo de små stationslokomotiven, hvilka annars släpade toma och lastade vagnar af och till på de otaliga spåren, inne i lokomotivstallet. Allt deras arbete måste utföras med hand- och hästkraft och därvid var en karl med Isaks armar och rygg ovärderlig. Det dröjde icke länge innan förmännen började fästa sig vid hans sätt att arbeta, hvilket mycket fördelaktigt skilde honom från flertalet af de andra nykomlingarna.

Och honom tog det icke häller särdeles lång tid att lära ett och hvarje annat än att skjuta vagnar in på de olika spår man utpekade för honom. Redan efter ett par veckor visade det sig tydligt att han begynt erhålla tämligen rediga begrepp om saker och ting, hvarför han också snart helt naturligt blef ledare för det lag, som arbetade med honom. Där han var med kunde förmännen tryggt lita på att allting blef utfördt utan misstag och oreda.

Det gjorde att han blef en af de få bland nykomlingarna, som behöllos i arbete, då den förtidiga och illa förberedda strejken några veckor senare tog slut, utan minsta eftergift från banbolagets sida. Åtskilliga af de strejkande själfva måste söka anställning på annat håll, när de sent omsider fingo nog af försöket att tvinga bolaget till medgörlighet, men Isak Peltonen befordrades till lokomotivstallet. Där blef hans uppgift att hjälpa till med att rengöra och olja lokomotiven.

Den första tiden betraktades han med allt utom blida ögon af både förare, konduktörer, eldare och andra, som varit med om strejken. För dem var han en "scab" -- en, som tagit en strejkandes plats -- och scabs äro ju de föraktligaste individer en arbetare, som har hälst något begrepp om strejker, möjligen kan föreställa sig.

Men Isak, som hvarken lärt tillräckligt engelska att förstå tillmålets natur af skällsord eller ändå mindre att uppfatta dess djupa skymflighet, skötte sin tjänst lika tyst och ordentligt som förut. Under några dagar begrep han icke ens att termen gällde honom, men då det blef klart lystrade han till "scab" lika villigt som till "Eisäk", såsom de förvrängde hans namn.

Hans fredlighet förledde visst en dag, då han som bäst höll på med att olja ett lokomotiv, en eldare, som icke kunde komma förbi, att omildt beröra honom med foten och ryta: "rör på dig, fördömda scab!" Men då Isak ögonblickligt grep eldaren i kragen, vek honom dubbel öfver sitt knä och med flata handen tilldelade honom en aga, som kom väggarna att eka, fick han afgjordt skrattarne på sin sida.

Och då det småningom blef klart för litet hvar af förarne att den, hvars lokomotiv Isak Peltonen rengjort och oljat, kunde vara fullt säker om att allting var i bästa skick, upphörde de en efter annan att begagna andra tilltalsord än hans namn. Ja, om någon tid frågade en af dem till och med om han icke hade lust att bli eldare, så att han med tiden kunde lära sig att själf föra tåg. Och då Isak ingenting hade emot förslaget, fick han snart lämna stallet och komma ut på linjen.

Det var väl icke vidare än ett godslokomotiv, på hvilket han begynte sin värksamhet såsom eldare, men det bekymrade honom icke det minsta. Hade han själf kunnat välja, så skulle han troligen till och med föredragit godstågen, som stannade oftare och så länge, att man hade tid att se sig omkring en smula. Passagerarelokomotiven hade ju alltid så brådtom, att eldaren aldrig fick rådrum för annat än att elda.

Redan då han tillträdde sin nya befattning, tänkte Isak på att skrifva efter Anni, för att gifta sig så snart han kom till Chicago, och de första dagarna frästade den tanken honom starkt. Han hade ju redan sparat ihop en vacker summa, och hans lön var mera än tillräcklig för två, ifall de lefde sparsamt. Om det också dröjde litet längre innan de kommo sig till hemmanslotten i Alastaro, så betydde det icke så mycket i bredd med möjligheten att gifta sig genast.

Men efter att hafva begrundat planen en vecka eller så öfvergaf han den likväl. Så länge han hade sin tjänst såsom eldare kunde det nog gå, men ingen kunde veta huru länge det skulle räcka. Allt efter litet hände det ju att en eller annan af manskapet afskedades och ofta för något obetydligt misstag, hvilket knappast alls kunnat undvikas. När man icke var desto säkrare på framtiden, var det väl i alla fall bäst att vara ensam.

I stället skickade han sina hopsparade pengar hem till Anni på Heikkilä. Och på samma gång föreslog han att de skulle taga ut lysning, så att hon när som hälst kunde komma öfver och gifta sig, om det så skulle passa. Han tyckte intet riktigt om det amerikanska sättet att gifta sig utan lysning, skref han.

Men hvad han icke skref var att han både under författandet af brefvet och många gånger förut allvarsamt funderat på Annis afskedsord om de fem åren. Noga taget kunde han väl inte begära att hon skulle vänta ens så länge, om en annan, antaglig friare infann sig -- -- och kvinfolk var ju i alla fall inte annat än kvinfolk -- -- -- men efter lysningen var man så godt som gift -- -- --

Han tillade blott att han ännu icke kunde säga bestämdt när han skulle skrifva efter henne, men om förtjänsten fortfor att vara lika god några månader framåt, så skulle det väl inte räcka länge. Och pengarna kunde hon sätta på banken i sitt namn.

II.

Förtjänsten icke allenast fortfor att vara lika god, utan blef snart till och med bättre. Ju längre det led med förberedelserna för världsutställningen, desto starkare blef trafiken, desto flera turer i veckan måste förare och eldare göra, desto mera förtjänade de. Och desto bättre lärde sig Isak Peltonen att själf föra lokomotiv.

Redan i lokomotivstallet hade han lagt noga märke till alla delar af de invecklade maskinerna samt så godt han kunde tagit reda på deras betydelse och olika uppgifter. Och såsom eldare hade han sedan med förarens hjälp lärt allt hvad han vidare behöfde veta för att när som hälst kunna taga dennes plats. Därför var han också en af de första, som befordrades till lokomotivförare, då tillströmningen af folk till utställningen omsider blef så stor, att passageraretågen måste fördubblas och tredubblas.

Det var större tur och snabbare framgång än Isak Peltonen någonsin drömt om. Hans förhoppningar hade aldrig sträckt sig längre än till stadigt arbete såsom eldare under några år framåt. Redan med den lönen hade han kunnat spara sig fram till egen jord och oberoende -- -- och nu skulle hans inkomster uppgå till dubbelt så mycket!

Men så försummade han icke häller många dagar, innan han skickade en fribiljett för turen Wasa--Chicago till Heikkilä Anni och meddelade att tiden nu var inne. Hon skulle genast göra sig i ordning och komma öfver till Amerika så fort hon kunde.

Nu hade han sådan lön, skref han, att de utan svårighet kunde spara ihop till hemmanslotten äfven såsom gifta -- -- ja, fast med ett par barnungar till, om nu så skulle hända sig! tillade han med stor belåtenhet.

Om två månader borde hon kunna vara i Chicago. Och om han under den tiden gjorde så många turer han någonsin kunde, så borde han väl då kunna få några dagars ledighet för giftermål och bosättning, trodde han. Men därvid gjorde han upp räkningen utan värden.

Trafiken på alla banor utan undantag blef allt väldigare i mån som höstsommaren skred framåt. Redan då medeltalet af utställningsbesökare uppgick till ett hundra tusen per dag gingo passageraretågen ofta nog i "två sektioner", såsom det hette, det vill säga två tåg följde hvarandra med ett par minuters mellanrum. Och någon gång gingo tre i stället för ett. Men längre fram, då besökarne stego till ett hundra femtio -- sjuttio -- två hundra tusen per dag, blef regeln att tågen åtminstone tredubblades, medan de på söndagarna ibland gingo i sex till åtta sektioner. Åtta öfverfulla passageraretåg i rad med en minut eller så emellan! -- Det kräfde uppbjudande af banornas alla yttersta resurser och gjorde det fullständigt omöjligt för en enda man af personalen att erhålla permission ens för en dag.

Det var därför endast med största svårighet Isak kunde ställa det så, att han blef i tillfälle att möta sin fästmö, då hon slutligen anlände, fulla två veckor senare än han beräknat. Och så snart han fört henne till det boardinghus, där han själf bodde, måste han skynda i väg igen, utan att hinna meddela annat eller mera än att de för ögonblicket alls icke kunde tänka på bosättning. Han hade inte en ledig minut utöfver de få timmar han då och då kunde få sofva.

-- Men i morgon, när jag kommer tillbaka, få vi tala närmare därom, tillade han. -- Och pengar förtjänas här omåttligt, så vi få inte klaga.

Det gjorde Anni icke häller, då hon hörde huru mycket han igen lagt åsido sedan han skickade hem den sista besparingen. Det var ju rent obegripligt att han kunnat förtjäna en sådan summa inom föga mera än två månader!

-- Ja -- och lika mycket till kommer det nog inom de nästa två, trodde Isak. -- Ännu räcker utställningen sex veckor, och sedan börja de skicka alla saker härifrån, så att man kan räkna på stora förtjänster åtminstone till nyår -- -- -- Då borde vi ha så mycket, att vi kunna resa hem om vi vilja -- -- till en hemmanslott räcker det nog! Men då vilja vi kanske ha mera.

-- Månntro det? sade Anni. -- Det här landet kan nog gå an att arbeta i och förtjäna pengar, men inte skulle man kunna lefva här. Det går ju omkring i ens hufvud redan bara man ser ut genom fönstret!

-- Nå, vid det vänjer man sig snart, försäkrade Isak i en ton, som icke var utan en viss anstrykning af öfverlägsenhet. -- Det är just för att här fins så många människor och de resa och bråka så mycket som man förtjänar pengar -- -- Men det är nog inte värdt att vi gifta oss förrän längre fram. Det vore ju inte att vara riktigt gift, då jag måste vara borta både dagar och nätter.

Därom var Anni fullt ense. Om de icke ens kunde bo för sig själfva, så väntade hon hälst -- -- det kvarter de hade var ju värre än en gästgifvaregård --! Hon var rädd bara att gå ut ur rummet, sade hon. Och därför hade hon tänkt att hon borde söka sig tjänst tills de kunde sätta bo -- eller resa hem.

Det var en plan, som i första ögonblicket alldeles icke tilltalade Isak. Men då Anni bestämdt höll på den och föreställde honom huru oförnuftigt det var att hon satt och tärde på hans besparingar i sysslolöshet, i stället för att hjälpa till så godt hon kunde, så gaf han slutligen med sig.

Han skulle höra åt bland sina kamrater huru man borde begå för att få plats för henne hos hyggligt folk, lofvade han. Och nästa söndag hade han tre timmars ledighet mellan två tåg. Då skulle han taga henne med till stationen. Sådant lif hade hon ännu icke sett!

Därmed lämnade han henne igen ensam, ångade kort därpå i väg med sitt lokomotiv och hämtade det tillbaka först söndag morgon. Han hade åter varit i arbete trettiosex timmar i ett kör -- med sex timmars hvila vid banans ändpunkt. Det var värre än till och med under brådaste höbärgningstid hemma! -- -- -- men så lönade det sig också mycket bättre, tänkte han belåtet, då han stack den sista veckans aflöning i fickan.

Anni var färdig för utflykten och gapade af förvåning såväl under den korta vandringen till stationen som ändå mycket mera då de kommo fram. Hon hade hjärtat högt uppe i halsen, medan Isak förde henne omkring, klef öfver och emellan skenorna som om icke dussinfal lokomotiv hvisslat och dånat fram och åter på alla håll, samt till sist förde henne in i stallet för att se på hans eget lokomotiv, som just höll på att rengöras.

Hon måste till och med stiga upp på det och sätta sig på det lilla sätet i förarens hytt, medan han förklarade huru man skötte en sådan maskin och hvad det riktigt betydde att föra ett tåg i dagsljus och i mörker, i alla väder och vindar. Och ju mera han förklarade, desto häpnare kände hon sig öfver allt hvad Isak lärt under den korta tiden sedan han reste. Han hade ju blifvit en helt annan karl -- -- hade reda på mycket mera än någon där hemma -- -- -- Inte ens brofogden -- knappast länsmannen visste så mycket. De hade aldrig fört lokomotiv!

-- Är det inte förfärligt svårt och farligt när det är mörkt? frågade hon såsom ett slags slutsumma af sina tankar.

-- Farligt är det nog om man inte håller ögonen öppna, isynnerhet när man kommer in till de stora stationerna. Eller när det regnar och snöar och stormar, eller är så klart månsken, att man har svårt att se hvad ljus de visa.

Hon endast såg beundrande på honom och han fortsatte att beskrifva:

-- Om det är hvitt ljus, så betyder det att man kan fara på med full fart, men är det blått så är någonting i olag på banan eller med vagnarna -- -- då skall man stanna småningom. När de visa grönt sken, så får man köra sakta och om det är rödt så måste man stanna genast, fast man har aldrig så god fart -- -- det betyder att där är fara på färde om man kör på. Men farligast är det när de lagt patroner på skenorna, så att det börjar smälla under hjulen. Då stoppar man så tvärt, att det brakar i maskinen.

-- Herre Gud! aldrig skulle jag våga köra ett lokomotiv!

-- Så tänkte jag också förut -- och nu kör jag det ändå både dag och natt. Men jag är ännu alltid likasom rädd tills jag ser ljusen vid stationerna. Man kan aldrig veta om allt är på rätt innan man ser signalen -- -- och till och med då händer det ibland att det går galet och hela tåget går i kras.

Anni ryste och önskade sig mera än någonsin tillbaka till Alastaro -- -- om hemmanslotten sedan blefve aldrig så liten.

-- Halloh Eisäk! -- har ni fått ny eldare? hälsade föraren af ett stort passagerarelokomotiv med väldiga drifhjul, som just i sakta mak kom in på spåret näst intill. -- Hvem är den tösen?

-- Hon är från min hemtrakt och har nyss kommit till Amerika. -- -- Vi ämna gifta oss, när här blir litet ledigare, förfullständigade Isak presentationen, då den andre hoppade ned från sitt lokomotiv och kom fram till dem.

-- Ledigare! ja, -- -- räcker allt innan här blir ledighet till annat än att förtjäna pengar för bolaget -- -- -- vi få allt släpa och slita så länge lifshanken hänger i! Men gratulerar i alla fall -- det är en grann flicka ni fått!

Isak smågrinade förnöjdt öfver komplimangen. Johnston var ju en af de främsta på linjen -- förde den flygande expressen -- och hade icke för vana att visa sig särskildt höflig mot dem, som bara förde godståg. Nu skakade han hand med dem båda och sade att han i Isaks ställe helt enkelt skulle taga sig ledigt för en vecka eller två.

-- De bli glada nog när ni kommer tillbaka, försäkrade han. -- Hvarenda man är värd pengar i mängd för dem under sådana här tider.