# Noveller

## Part 8

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/noveller-26546/index.md

Och hennes förolämpningar sårade mig icke mera stort. Hon hade blifvit främmande för oss, hon kände och förstod oss icke mer, hon lefde i andra förhållanden och bland människor, hvilka genom hela sitt skaplynne skilde sig från oss, hvilka från början till slut betraktade lifvet från en annan synpunkt än vi. Hon hade valt sin del. Jag var nästan säker på att den slutligen icke skulle bringa henne lycka. Men kunde jag döma henne för den skull? Borde jag ej hällre ha medlidande med henne?

Hon var trött och hade blifvit mätt på lifvet midt under sin ungdoms bästa blomningstid. Den uppsluppenhet och skenbara glädtighet, som jag hållit för lifslust, var icke annat än stundens yra, -- en hopplös människas förtviflade ansträngningar att drifva bort tomheten och saknaden, som efter dylika utbrott af exalterad fröjd återkommo dubbelt förfärliga.

Mitt medlidande med min barndomsväninna växte endast, och åter måste jag kasta en blick på henne, medan jag lade in den sista klädningen. Hon var alldeles orörlig, man skulle kunnat tro att hon småningom slocknade bort där hon låg. Lockarna i pannan, ögonbrynens bågar och de långa ögonhåren tyktes ännu mörkare än förr och hyns hvithet ännu mera bländande. Men kindernas rodnad hade flytt och ögonens glans likaså. Vacker var hon i alla fall, så tilldragande i all sin apati att hon nu, jämförd med de bilder jag bevarade i mitt minne, måhända föreföll mig mera sympatisk än någonsin förut. Hennes blick uttrykte så mycket lidande, då hon teg och likasom åter försjönk i sig själf, att jag ovilkorligen fick lust att gå fram till henne, omfamna henne, tala till henne ömma, tröstande ord, bedja henne öppna sitt hjärta för mig och söka komma till klarhet med sig själf. Ty innerst i hennes själ bodde säkert ett tärande kval, som det fåfängliga lifvet alstrat och hvilket hon trodde sig i stora världens brus kunna kväfva, men som i stället altjämt växte.

Jag var dock för blyg att följa min impuls. Jag var rädd att hon skulle skratta åt mig och anse mig dum. Alt som hade en skiftning af moralisk tendens, uppväkte hennes hån och förakt. Och nästan på samma sätt betraktade hon alla varma, hjärtliga känslor öfverhufvud. De tyktes henne blott ådagalägga naivitet och brist på utveckling. Jag höll därför min sinnesrörelse tillbaka, kufvade min vekhet och sade lugnt:

-- Nu är din kappsäck fyld, Agnes. Där är inte plats för någonting mer.

-- Du snälla Lisi, som haft så mycket bråk! Det är bra, resten lägga vi i plädremmen. Åh åh, om jag blott orkade upp härifrån. Vet du, vi måste få oss något till bästa. Du blir här och äter middag med mig -- nej du får inte alls opponera dig. -- Vi skicka bud till ditt hem. Och när vi ätit, kommer du och följer mig till ångbåten.

Hon ringde på kyparen, bestälde middag och begynte kläda sig för resan.

-- Det käns riktigt lätt nu, när alt är i ordning och man vet att man reser härifrån.

-- Hvart reser du, Agnes? Det har du inte sagt ännu.

-- Till Petersburg, kära barn, eller rättare sagdt öfver Petersburg till Italien.

-- Ensam?

-- Ensam? Nej -- inte ensam.

Hon satt framför spegeln och krusade sin pannlugg. I spegeln såg jag huru egendomligt hon log vid dessa ord.

-- Hvarför skrattar du?

-- Inte skrattar jag. -- Eller jo, nog skrattade jag i alla fall. Jag skrattade vid tanken på hvilket intryck det skulle göra på dig, om jag berättade dig någonting.

-- Hvad skulle du berätta? Rör det Antti?

Jag blef hård till sinnes, då jag gjorde denna fråga, och Agnes märkte det, ty hon vände sig, såg först förvånad på mig och brast sedan ut i skratt.

-- Nej, men Lisi, du är ju rent af svartsjuk. Det misstänkte jag nog redan i går. O, hvilka tankar som måtte ha rört sig i ditt lilla hufvud under dessa dagar! Det vore roligt att känna till dem. Kära Lisi, berätta mig --

-- Jag ber dig Agnes, skämta inte på det där sättet. Du misstar dig.

-- Aha, ha vi nu åter dendär skenheliga nordiska kvinnan inför oss! Antagligen erkänner du inte sanningen ens för dig själf? Nå ja, det är ju likgiltigt. Jag vill nu inte vara stygg, efter du nyss gjorde mig en så stor tjänst. Vi besluta således att du inte är det ringaste svartsjuk och att någonting sådant inte ens skulle kunna komma ifråga, då du fullkomligt litar på Antti, och då det är absolut omöjligt att en sådan karl som han någonsin i världen skulle glömma sin plikt. -- Hvad nu?

-- Farväl. Jag går.

-- Nej, Lisi, du går inte. Du ser ju att jag tiger. Jag säger ingenting mer. Sitt ner och var inte ledsen. Det som jag nyss syftade på, rörde inte Antti det minsta. Du kan vara alldeles lugn. Du måste stanna, Lisi. Huru skulle vi nu skiljas som ovänner? Tänk på att vi troligen aldrig mera råkas. Du stannar ju, inte sant? I sådant fall skall jag lofva dig någonting.

-- Hvad skulle det vara?

Min vrede var åter försvunnen. Hon var så älskvärd, hon kunde ställa sig in på ett så förtjusande sätt.

-- Jag skall tala om den där saken för dig.

-- Jag är värkligen nyfiken.

-- Men först vid bordet, sedan vi fått oss ett glas vin.

Kyparen anmälde att middagen väntade oss i rummet bredvid. Vi gingo dit.

Jag satt stum midt emot Agnes och väntade på hvad jag skulle få höra. Men hon höll ord och talade, medan vi åto den första rätten, blott om allehanda peterburgska förhållanden. Först då vi tömt ett glas vin och hon fylt glasen på nytt, kastade hon en lång blick på kyparen, som förstod meningen och gick ut med sin serviett och sina tallrikar.

Agnes lutade sig tillbaka i sin stol.

-- Kom nu till en början ihåg, kära Lisi, att människorna inte alla äro lika.

-- Jag skall försöka, sade jag småleende, ty det var i mitt tycke ett tämligen onödigt företal.

-- Och äfven, fortsatte hon, att de således inte kunna hafva samma tänkesätt, samma känslor, samma uppfattning, samma seder.

-- Äfven det.

-- Hvaraf åter naturligtvis följer att man inte kan fordra det af dem.

-- Naturligtvis inte. Det vore ju galenskap. En hottentott kan inte i något afseende stå på européns ståndpunkt. Men hvarthän vill du komma med alt detta?

-- Dit, att också mellan oss båda en stor skilnad existerar.

-- Ja, men i alla fall mindre än mellan en hottentott och en europé. Vi stå i alla fall på samma grund och botten.

-- Hvad menar du?

-- Nå, vi äro ju båda kristna.

-- Usch, de där utnötta fraserna!

-- Vi hafva båda samma grundsanningar till ledtråd för lifvet. Tron på Gud och själens odödlighet.

-- Jag tror på ingendera.

-- Agnes?

-- På ingendera. Jag har för länge sen trampat ut barnskorna.

Jag förstummades. Jag kunde icke annat än se på henne.

-- Se så, sade hon, du gör genast stora ögon.

-- Nu vet jag inte mer hvad vi skulle ha gemensamt.

-- Var inte så högtidlig, kära Lisi. Jag skall säga dig hvad vi äga gemensamt. Ser du -- vi vandra på nattgammal is, och båda skola vi inom kort sjunka ner i djupet. Skilnaden är blott den att jag vet det, du inte.

-- Agnes, huru kan du tala på det sättet?

-- Ja, låt oss hällre lämna dessa saker. Du skulle ändå inte tåla att höra sanningen, stakkars barn.

-- Är du så viss om sanningen? Tänker du inte på att äfven din kunskap kan vara bristfällig?

-- Låt oss sluta, vi komma annars aldrig till saken. Vi ha blott en timme kvar tils båten går.

-- Fortsätt då.

-- Nå väl! Du frågade om jag reser ensam till Italien. Jag svarade: nej. Vill du veta med hvem jag reser?

-- Ja.

-- Det var just hvad jag ämnade tala om för dig. Ser du, jag har i Petersburg en god vän, en riktigt god vän, som älskar mig gränslöst.

-- En man?

-- Naturligtvis en man. Men hvarför ser du så där olycklig ut, kära Lisi?

Hon skrattade åt min allvarliga min.

-- Bry dig inte om mig, fortsätt blott.

-- Denna vän är ofantligt rik och högtstäld. Han har för min räkning hyrt en villa nära Milano, på ett utomordentligt vackert ställe.

-- Och det är med honom du reser? förmådde jag ännu fråga.

Agnes nickade bifallande, bredde ut sin serviett i famnen och såg på mig med ett bekymmerslöst småleende.

Jag greps af dystra aningar. Det kändes som om jag haft en tung börda på mina skuldror, under hvilken jag var nära att digna. Hon var ju dock min barndomsvän! I detta ögonblick såg jag henne så lefvande för mig, där hon satt i klassen på sin plats på andra bänken, närmast midtelgången. Jag såg de oskyldiga, mörkbruna ögonen, hvilka alltid med förtroendefull uppmärksamhet voro fästade vid läraren. Var det väl samma Agnes jag nu hade framför mig?

-- Naturligtvis gifter ni er?

-- Något giftermål kan ej komma i fråga, ty han är redan -- gift.

-- Och det oaktadt?

-- Och det oaktadt! -- hon smålog. Tänk nu på, Lisi, hvad jag nyss sade. Vi äro inte af samma slag, du och jag.

-- Men Agnes, är du lycklig?

-- Hvilken fråga! -- Säg mig först, om du är lycklig? Eller är öfverhufvudtaget någon människa lycklig? Nej! Jag försäkrar dig att så ej är fallet. Om någon tillfälligtvis tror sig vara det, kommer han nog snart underfund med att han svårt bedragit sig.

-- Olyckan är dock af mångahanda slag.

-- Ingalunda. I grund och botten är det nog samma sak.

-- Kära Agnes, lämna denna man! Res inte med honom!

-- Skulle du vilja att jag stannade här? frågade hon.

Jag måste slå ned mina ögon. Jag skämdes, ty hon såg nog att jag på inga vilkor velat hålla henne kvar.

-- Nog blefve här en villervalla af, skrattade hon. Jag skulle utan tvifvel göra alla edra bästa, utmärktaste män yra i hufvudet. Något annat nöje skulle ju inte stå mig till buds. Och innan kort skulle jag dock få nog äfven af den leken.

-- Skulle du inte kunna företaga dig något arbete?

-- Sanningen att säga var det väl någonting sådant som föresväfvade mig, då jag beslöt att komma hit till Finland. Men nu vet jag att det vore mig omöjligt. I det afseendet behöfver jag således inte mer bråka min hjärna.

Jag kunde icke säga ett ord. Agnes tyktes också försjunka i tankar. Åtminstone antogo hennes ögon ett egendomligt, frånvarande uttryck, medan hon under tystnad stirrade framför sig.

Hon rykte dock snart upp sig, suckade djupt och skakade på hufvudet.

-- Säg någonting! Hvarför predikar du inte moral för mig?

-- Emedan jag fruktar att det ej skulle ha någon värkan.

-- Nej. Däri har du fullkomligt rätt.

-- Jag skulle blott vilja fråga dig någonting, Agnes.

-- Låt höra.

-- Huru tror du din framtid kommer att gestalta sig?

-- Det vet jag inte. Ser du, därpå tänker jag aldrig. Hvartill skulle det tjäna? Man tar dagen som den kommer och njuter af ögonblicket, så ofta man kan. Om det käns svårt någongång, försöker man härda ut med det och hoppas på bättre tider.

-- Men tycker du ej att lifvet med alt detta är ohyggligt tomt och otillfredsställande?

-- Hvad mer? Hon skrattade till. Jag afundas inte i något fall de människor, hvilka anse sig vara samhällets stödjepelare.

Återigen fick jag ej fram ett ord.

-- Nå Lisi? frågade hon småleende.

-- Hvad då?

-- Jag väntade att mina afslöjanden skulle åstadkomma en storartad effekt. Men du sitter blott helt kall och oberörd.

-- Hvarken kall eller oberörd, Agnes.

-- Men du svimmar ju inte och blir inte häller rasande. På sin höjd litet förbluffad.

-- Du har diktat ihop hela historien, Agnes. Du har blott velat se hvilket intryck den skulle göra på mig.

Hon skrattade.

-- Tror du det?

-- Säg Agnes, det är ju inte sant? O, svara, det vore en sådan lättnad!

-- Stackars liten -- således tynger det dig i alla fall?

-- Huru kunde du narra mig så där?

-- Jag hade värkligen inte bort tala om det för dig. Men jag tänkte att du i alla fall snart skulle komma underfund därmed. Eller huru? Uppväkte inte alla mina dyra toaletter och alla dessa prydnader din förvåning? Hvar trodde du att jag fått alla dessa dyrbarheter ifrån?

-- Det har jag inte reflekterat öfver.

-- Jag kan försäkra dig att jag åtminstone inte genom arbete förtjänat dem, sade hon lätt och vårdslöst. Om du någonsin kommer till Petersburg, så skall du få se min våning.

I detta ögonblick hatade jag henne. Jag steg upp från bordet och drog mig längre bort ifrån henne.

Jag låtsade se ut genom fönstret för att slippa hennes åsyn.

-- Nåväl, Lisi. Säg ut hvad du tänker.

-- Jag skäms på dina vägnar.

Jag hörde henne springa upp från stolen.

-- Du?

Hon brast ut i skratt.

-- Jaså, -- skäms _du_ på mina vägnar? Vänd dig om!

Jag gjorde som hon bad. Vi stodo där midt emot hvarandra. Agnes rak, stolt och vacker. Hon mätte mig med ögonen och fann mig antagligen högst obetydlig.

-- Hvad är det egentligen du skäms för? frågade hon med ett svagt hånleende på läpparna.

-- Det borde du veta utan att fråga.

-- Att jag tar emot gåfvor af en man, som älskar mig? Att jag låter honom sörja för min existens? Anser du att jag gör honom orätt? Men han begär ingenting bättre. Däri består just hans lycka.

-- Agnes har du inte ens något minne af dina forna rättsbegrepp?

-- Seså, äro vi nu där igen?

Hon skrattade, kastade hufvudet bakåt, stödde armbågarna mot karmen på en stol bakom sig och gaf mig åter en öfvermodig, utmanande blick.

-- Säg mig, min kära moralpredikant: är jag mycket olik de kvinnor, hvilka i sedligt afseende nästan betrakta sig som hälgon? Jag tar emot blott så länge man af fri vilja ger mig. De åter se blott på sin fördel och fordra att en man skall förbinda sig att underhålla dem hela deras lif, äfven om han inte brydde sig ett dugg om dem. Det tycker jag värkligen vore att skämmas för.

Hennes ord gjorde mig så häpen att jag icke kunde svara någonting.

Agnes såg på sin klocka.

-- Nu ha vi inte mera tid att disputera.

Hon ringde, bad kyparen sända sakerna till ångbåten och betalade sin räkning.

-- Hvad tänker du på, Lisi?

-- Jag tänker på hvar och i hvilket tillstånd jag skall se dig nästa gång.

-- Svårt att veta. Kanske som barmhertighetssyster.

-- Tror du?

-- Eller kanske ser du mig aldrig mer. Du hör blott talas om ett och annat, som kommer ditt lilla fromma hufvud att svindla.

-- Har du någon enda värklig vän, Agnes?

-- Hvad skulle jag göra med en sådan? Ingen har jag, och ingen saknar jag. Låtom oss gå nu. Du kommer naturligtvis och följer mig?

-- Som du vill.

Hon hade gjort mig så förvirrad, att jag ej på länge kunde reda mina tankar. De sanningar, hvilka hittils stått så fasta, att det icke ens kunnat falla mig in att tvifla på dem, eliminerade hon helt ogeneradt, eller också vände hon alldeles upp och ner på dem. Och fastän jag väl viste att hon hade orätt, var jag icke strax så slagfärdig att jag kunnat kullkasta hennes argument. Det harmade och plågade mig. Jag beslöt ännu hålla en sträng botpredikan för henne.

Jag fick i lugn och ro fundera, ty Agnes hade gått in i sitt rum för att göra sig färdig till afresan. Men då hon uppenbarade sig på tröskeln i resdräkt och med ett hvitt flor för ansiktet, gjorde hennes underbara skönhet åter ett så starkt intryck på mig att både harmen och alla mina stridiga tankar i samma ögonblick voro som bortblåsta.

När hon var borta, skulle jag kanske kallblodigt kunna skärskåda och bedöma hennes lif, men i hennes närvaro var det mig omöjligt. Hon behöfde ej annat än rikta denna mjuka, talande, magnetiska blick på en, och hjärtat värmdes ofrivilligt, alla klandrande inkast dogo bort på läpparna, en egendomlig darrning gick genom kroppen, och sinnet fyldes af välbehag.

Sida vid sida och gladt samspråkande gingo vi ner till stranden -- vi talade om vädret, tror jag, eller någonting dylikt. Det märktes icke något spår af hennes utmattning nyss. Gången var lätt och elastisk, rörelserna spänstiga och på samma gång smältande mjuka. Jag kunde ej taga mina ögon ifrån henne.

-- Om du vore fri, Lisi, och inte hade man och barn, så skulle jag föra dig med mig och visa dig världen.

-- Men jag skulle inte komma.

-- Är du tokig -- hvarför inte?

-- Jag skulle inte reda mig där. Jag skulle få en förfärlig hemlängtan.

Hon satt redan på ångbåtsdäcket, och jag stod framför henne.

-- Hemlängtan? härmade hon med ett lätt småleende. Hvad kallar ni då den längtan och ledsnad, som plågar er här hemma -- ty den sjukdomen lider ni af allesamman, om jag inte altför mycket misstar mig.

-- Den sjukdomen få vi nog bukt på, svarade jag och skyndade att taga farväl, ty jag fruktade att hon skulle fortsätta med sitt hån, så att de kringstående hörde det.

Huru kunde där bakom all denna smältande vekhet rymmas så mycket gift!

På stranden var det fullt af folk, och Agnes utgjorde ett föremål för allmän uppmärksamhet. Allas blickar uttryckte den mest oförstälda beundran, men hennes ögon gledo likgiltigt öfver mängden. Alla beundrade henne, och hon föraktade alla.

Ångbåten lade ut från stranden. Hon stod där uppe, vacker, stolt och själfmedveten som en furstinna, nickade småleende till mig och viftade sedan ett par gånger med sitt parasoll. Jag tog icke mina ögon ifrån henne, innan båten var så långt borta att jag ej mer kunde urskilja henne. Ty jag viste att jag aldrig mera i lifvet skulle återse henne.

Jag stod på stranden, så länge en skymt af båten ännu syntes. Mängden omkring mig skingrades, och jag blef där alldeles ensam.

-- Hon kommer inte mera ihåg hvarken mig, Antti eller hela vår lilla värld här, tänkte jag för mig själf och kände i detsamma att jag aldrig skulle glömma henne.

Och likväl voro mina känslor gentemot henne mycket blandade. Jag var glad och tacksam för att hon reste, men saknade henne dock och hade ledsamt efter henne. Ibland afskydde jag henne, och i nästa ögonblick var jag åter full af ömhet och förtjusning. Hennes intelligens, det estetiskt fina i hela hennes företeelse, hennes strålande skönhet, hennes stilfulla växt, hennes eleganta toaletter, hennes plastiska rörelser -- alt detta bedårade och förvirrade mig, fastän där i djupet af mitt hjärta dock fans en obetvinglig antipati, som gjorde att jag än anklagade, än dömde och ibland nästan vämjdes vid henne. Sedan uppstego andra känslor, jag sökte komma på det klara med henne, förstå henne, och då veknade åter mitt sinne.

Dylika inre konflikter hade jag ännu aldrig varit utsatt för. Mitt lugna lif hade öfverhufvudtaget icke erbjudit någonting, som skulle gjort ett djupare, mera kompliceradt intryck, och mina känslor hade därför varit enkla, hela och klara. Endera tykte jag om människor, eller gjorde jag det inte, gillade eller ogillade deras åsikter, och kritiserade saker och ting lugnt och bestämdt. Nu däremot ledde jag mig ena ögonblicket till slutsatser, hvilka jag i det nästa förkastade, blott för att resonnera mig till nya lika ohållbara.

Min vanliga lugna sinnesstämning hade under dessa få dagar varit underkastad de vildaste växlingar och gått från den ena ytterligheten till den andra. Men så hade också Agnes hämtat med sig så mycket öfverraskande nytt, att jag ej i hela mitt lif erfarit någonting liknande. Nya intryck jagade hvarandra hack i häl, framkallade sinnesrörelser och uppväkte känslor och instinkter, hvilkas tillvaro jag aldrig förr vetat af.

Skulle jag ens i mina drömmar kunnat föreställa mig Antti förtjust i någon annan kvinna? Eller att jag själf i sådant fall skulle bli en passionerad, svartsjuk furie? Det svindlade för mina ögon när jag tänkte på alt detta, och med en suck af lättnad begynte jag gå upp från stranden. Båten syntes ej mera, blott en lätt rök steg upp långt borta bakom holmarna.

Några dagar voro vi litet misslynta, både Antti och jag. Vi hade just ingenting att säga hvarandra, kände oss besvärade då vi voro tillsammans och hade ledsamt då vi voro skilda. Men så hände det en dag, jag vill minnas att det var femte eller sjätte dagen efter Agnes' afresa, att jag hastigt gick in genom en dörr och stötte till Antti som kom ut.

-- Aj, förlåt, sade jag.

Han slog båda armarna kring min hals, kyste mig gång på gång och såg mig djupt in i ögonen. Jag besvarade hans blick, smålog och såg litet generad ut. Då kyste och omfamnade han mig ännu innerligare, och jag tror nästan att hans ögon fuktades.

"GAMLA PIGAN."

"Gamla pigan."

Hon kallades »tokiga fröken», och hon bodde i stadens yttersta utkant, borta vid Seilais-backen, bakom gamla kyrkogården. Där voro hyrorna billigare, därför hade hon flyttat dit. Hon måste lefva sparsamt ty inkomsterna voro små, endast tvåhundra åttio marks pension utom den lilla förtjänst hon nu och då förskaffade sig genom handarbete. I staden beräknades för ett rum vanligtvis tio mark i månadshyra, men hon betalade för sin lilla kammare endast sju. Visst var den förfallen och dålig, kakelugnen var söndrig, väggarna svarta och fönstret glest. Genom dörren blåste det kallt om vintern, så att hon ej viste hvar hon skulle sitta, då det drog öfveralt. Men likafullt kom man till rätta där, och flytta önskade hon numera icke, ty redan i tio år hade hon bott i samma rum. De föreföllo nästan som hennes egna, dessa gamla väggar, denna skrofliga kakelugn, som var i starkt behof af murare, de ojämna golftiljorna och de små, i alla regnbågens färger skiftande fönsterrutorna, hvilka småningom blifvit henne kära. De likasom deltogo i hennes ensliga lifs glädje och sorg. Hon hade ingen, för hvilken hon skulle kunnat öppna sitt hjärta eller omtala hvad som rörde sig i hennes inre, men då hon satt där i sin kammare försjunken i tankar och blicken fäste sig vid något af dessa föremål, vare sig väggen, kakelugnen, taket eller golfvet, så började detta ställe genast få lif i hennes ögon, det förstod henne, talade med henne sitt stumma språk och lugnade henne. Hon saknade numera icke något annat sällskap. Sålunda var hon i sin kammare liksom i sin enda pålitliga väns skydd, och därför rörde hon sig därifrån endast då hon nödvändigt måste. Men så fort hon uträttat sina ärenden, återvände hon med snabba steg och slöt hastigt dörren efter sig, alldeles som om hon fruktat att någon fiende förföljde henne.

Man hade icke alltid kallat henne »tokiga fröken». Det fans en tid, då hon var känd under sitt eget namn: Sara Salin. Och det hade till och med funnits en tid då detta namn kom hjärtan att klappa och fick sinnen att glädjas. Men det var länge sedan. Många vintrars snö hade sedan dess betäkt jorden och mången sommars värme alstrat nytt lif. Hon var nu en mager, vissnad »gammal piga». Barnen som lekte på gatan blefvo skrämda då de sågo henne, men då hon kommit förbi dem, ropade de efter henne: »tokiga fröken, tokiga fröken»! Herrarna gingo styft förbi utan att se henne och fruarna, åt hvilka hon sydde tapisseriarbeten, läto henne stå vid dörren och nickade nådigt med hufvudet, då hon, efter att ha fått sin betalning, djupt neg för dem. Hvem kom nu mera ihåg hennes sköna blomstringstid, hvem tänkte på att äfven hon en gång i världen varit ung och vacker? Ingen. Ty sällan träffade hon någon som hade känt henne den tiden, och dessa få hade i lifvets hvirfvel länge sedan glömt det.

Men själf mindes hon det nog. Och i lådan till sin gamla, nötta byrå hade hon bevis på att hennes minnen varit värklighet. Där låg för det första hennes porträtt från den tiden, buktigt och bleknadt, så att man knapt förmådde urskilja anletsdragen. Men man kunde ändå se huru hon tagit sig ut i sin hvita, fina baldräkt, med långa lockar, bara armar och atlaslifvet djupt urringadt.

Den dräkten hade hon engång förnyat på den märkligaste, segerrikaste dagen i sitt lif. Hon befann sig då i Fredrikshamn med sin mor. Ett kejserligt fartyg kryssade vid samma tid i närheten af staden, och en morgon kastade det ankar vid Hattari holme. Man berättade att en ung storfurste var ombord och att han ämnade landstiga med sin höga svit. I Fredrikshamn blef det en uppståndelse. Staden smyckades med flaggor, girlander och blommor. Och för kvällen arrangerades bal i rådhussalen.

På den balen vederfors Sara en stor, oförgätlig ära: den unge storfursten fäste sig vid henne och dansade med henne! Han dansade blott en gång och då med henne; icke ett steg med någon annan.

Den kvällens ljuflighet kunde inga ord beskrifva. Ännu då Sara betraktade porträttet spred sig i hennes inre ett skimmer af den lycka hon då njutit. Först hade hon varit som bedöfvad. Men då storfursten snart därefter aflägsnat sig från festen och alla skyndat att lyckönska henne, hade hennes hjärta fylts af glädje och stolthet.