Part 7

Hvad var det jag tänkte nyss? Önskade jag Antti hem för att visa honom min tillit och kärlek?

Onödigt! Han hade försummat mig, varit likgiltig -- så mycken stolthet och själfuppskattning torde väl dock vara den sårade makan medgifven, att hon ej visar sig tacksam för slikt.

Svartsjuka var visserligen någonting enfaldigt, men till slafvisk undergifvenhet behöfde man å andra sidan ej förnedra sig....

Sålunda hvirflade tankarna om i min hjärna, och en bitter stämning hotade att åter få makt med mig. Jag beslöt att rycka mig lös ifrån den och springa ner till fru Hartman för att tala med henne om andra saker.

Hon satt i sitt rum och sydde.

-- Lisi, -- så roligt att du kom. Jag satt just och tänkte på dig.

-- Af hvilken anledning?

-- Har du redan hört om den sista förlofningen?

-- Nej, och inte bryr jag mig häller om att höra.

-- Bryr du dig inte om? Hvem skulle inte bry sig om förlofningar? Trefligare nyheter kan det väl inte gärna finnas.

-- Det kan jag inte tycka.

-- När två älskande finna hvarandra och blifva lyckliga?

-- Och då man vet att detta är idel inbillning. Blifva lyckliga? I äktenskapet? Säg mig, hvilka äktenskap äro lyckliga?

-- Men Lisi!

-- Jag afskyr de där giftermålen. -- Nå ja. Låt i alla fall höra hvilka dessa två lyckliga äro, som nu funnit hvarandra.

-- Du är satirisk. Nu säger jag det inte mera, försök att gissa.

-- Det skulle ge mig alldeles för mycket hufvudbry.

-- En enkling.

-- Kapten Hake?

-- Och Olga Jankovsky.

-- Det är skamlöst!

-- Huru så?

-- Han har blott i fyra månader varit enkling. Den förra hustrun har knappast hunnit kallna i grafven.

-- Enklingssorgen är snart förgången, det vet du ju nog.

-- Och nu är han väl i sjunde himmeln och förtjust att den förra hustrun dött.

-- Det kan väl aldrig vara möjligt.

-- Kanske inte medvetet, kanske utan att tänka på det och utan att erkänna det ens för sig själf.

-- Ja-a, människohjärtat är ett underligt ting.

-- Jag tror nästan att alla män önska att deras hustrur måtte dö, för att de skulle få en annan, bättre.

Fru Hartman skrattade.

-- Du öfverdrifver, Lisi.

-- Sådant där förargar mig. -- Vi skola tala om annat.

-- Gärna för mig. -- Ditt ideal tyks ännu vistas i staden -- fröken Verther, menar jag.

-- Ja, det gör hon.

-- Kommer hon att dröja länge?

-- Jag vet inte.

-- Hon har alldeles förtrollat människorna här. Herrarna göra inte annat än springa gata upp och gata ned för att få se henne.

-- Jaså.

-- Det är inte att undra öfver. Hon är värkligen förtjusande. Jag har aldrig i mina dagar sett maken.

-- Ja, det är hon visst.

-- Din man tyks också ha mjuknat, så styf han än eljes är. I morse mötte jag dem på gatan, men de samtalade så ifrigt att de inte ens sågo mig.

-- Hälsade inte Antti?

-- Nej. Han såg så troget på fröken Verther, att han ingenting märkte, fastän vi gingo tätt förbi hvarandra.

-- Någonting sådant tror jag inte har händt Antti förut.

-- Ögonen bländas af att blicka in i solen.

-- Så är det.

-- Hvart gingo de för öfrigt? Jag förvånade mig öfver att du inte var med.

Jag hann ej svara härpå, ty Mari uppenbarade sig samtidigt i dörren med en biljett i handen.

-- Hvad är det där för en biljett?

-- Herrn lär ha skickat den.

Jag ref upp brefvet och läste:

-- Vänta mig ej till middagen. Vi äta i värdshuset i parken. Kom med om du orkar. Jag hoppas ditt illamående redan är öfver.

ANTTI.

Jag stoppade brefvet i fickan och skrynklade det.

-- Karlen väntar på svar, påminte Mari.

-- Det behöfs inte något svar. Han får gå.

Mari gick, och jag steg också upp för att taga afsked.

-- Hvart har du så brådtom? Sitt nu en stund till, bad fru Hartman.

Men jag kunde icke. Blotta tillvaron föreföll mig outhärdlig.

Jag mins icke mer, huru den aftonen gick. Troligen skötte jag om barnen, kanske sysslade jag också i köket. Blott det kommer jag ihåg att senare, då alt var tyst omkring mig, då barnen sofvo och Mari var i köket, fann jag mig stående i Anttis rum, vid hans skrifbord. Jag betraktade hans saker, hans stolar, böcker och papper. Jag gned stolkarmen med min hand, lade askkoppen på dess vanliga plats, och sticklådan dit, där den borde ligga.

Hvad detta var gränslöst sorgligt!

Mina ögon fäste sig vid skriftygsmattan, hvilken jag som fästmö hade sytt ut. Gröna blad af stålpärlor på mörk botten. Då var lifvet rosenrödt, och framtiden strålade som en solklar dag.

Antti dröjde -- månne han öfverhufvud mera skulle komma tillbaka? Fåfängt hopp! Jag viste ju att jag förlorat honom, jag viste att han icke mera hade en tanke öfrig för mig, att hela hans starka själ i detta nu lågade för Agnes. Och huru hastigt hade icke detta gått! För några dagar tillbaka var alt ännu helt annorlunda, Antti var nöjd, bestyrsam, upptagen af sitt arbete. Jag lugn, foglig, tänkande så godt som uteslutande på Antti och barnen, medan jag från morgon till kväll sysslade med mina små bestyr i hemmet. Och nu --? Hvarför kom denna förändring så oväntadt, utan någon varsel, utan någon aning till förebud? Jag mindes hvarje detalj alt ifrån början, och jag kom till den slutsatsen att Agnes från första ögonblicket gjort ett djupt intryck på honom. Antti sällskapade icke gärna med fruntimmer, men så länge Agnes var hos oss gick han ej ut ur rummet. Och huru lifligt de hela tiden samtalade -- ja, värkligen, då kände jag ju redan dunkelt att jag var tillbakasatt. Huru han sedan oroligt gick fram och tillbaka och huru tydligt han gaf luft åt de stridiga känslorna i sitt inre. Han disputerade med Agnes, men tog henne i hand annorlunda än han gjorde det med någon annan, följde henne ända ut på trappan och stod länge i fönstret, blickande efter henne. Han klandrade Agnes. -- -- Och däröfver kände jag mig tillfredsstäld, min fjolla. Jag förstod icke att han med sina ord blott ville kämpa emot sina egna känslor.

Och hans ömhet mot mig föregående kväll? Därmed försökte han lugna sitt samvete, det var ju klart som dagen! Men jag, min stackare, uppfattade det på annat sätt. Jag veknade fullkomligt och önskade dem en treflig afton! Huru kunde jag vara så dum?

Och det där utbrottet af kärlek om morgonen? Jag bet ihop tänderna, när jag kom ihåg det. Huru kan man förnedra sig så? Det skulle aldrig mer hända. Om också Antti ångrade sig, bad om förlåtelse, på sina knän bönföll om en smekning -- ej ens då. Nej!

Det hördes steg på gården. Jag vände mig om och såg Antti komma. Han gick raskt, svängde gladt sin käpp och smålog uppåt fönstret.

Jag hann icke tänka någonting. Men öfver panna och tinningar kände jag ett egendomligt tryck.

Hvarför kom han? Han hade kunnat stanna där han var.

Han fick ringa. Mari skyndade från köket att öppna.

Jag rätade på mig och lyfte upp hufvudet. Det gjorde mig, tror jag, litet längre än förut.

Det gick i dörren, käppen stötte mot golfvet. Jag vände icke på hufvudet och tog icke mina ögon från fönstret.

-- Har du haft ledsamt här hemma, Lisi?

Han försökte lägga armen om mitt lif. Men jag stötte honom bort, tog några steg bakåt, mätte honom från hufvud till fot och såg honom sedan rakt in i ögonen med en hotande, kall, tillbakavisande blick.

-- Kom inte nära mig!

-- Så? Hvad står på?

-- Hvad? Det frågar du! Tror du jag är så dum, att jag ingenting märker? Huru har du burit dig åt gentemot mig under dessa dagar? Först blir du förtjust i en främmande kvinna, ger dig till hennes leksak, och djärfs i min närhet --

-- Du är från dina sinnen!

-- Det är du som är från dina sinnen -- du själf. Du som på detta sätt kan glömma dig. -- Åh, hvad jag föraktar dig!

-- Gör ett slut på det här, Lisi!

-- Ja, det skall jag göra -- det har jag redan gjort. Emellan oss är det slut ... ty jag kan aldrig i mitt lif förlåta dig detta ... aldrig glömma det. Och ingenting i världen skäms jag för och ångrar så som det, att jag någonsin litat på dig. Att jag ej förstod huru litet värda alla dina berömda grundsatser voro. Och din stadga, dina vackra talesätt --? Ord, ingenting annat --

-- Jag känner värkligen inte igen dig. Skulle du vilja gå ut ur mitt rum och lämna mig i fred?

-- Du skall nog få vara i fred för mig. I fred -- för alltid!

Jag gick och slöt dörren. Jag flydde ända in i mitt eget rum. Där sjönk jag ned i soffan.

Jag darrade i hela kroppen, mitt hjärta bultade, och bloden sjöd i mina ådror. Jag höll på att kväfvas.

Med hopknäpta händer satt jag där orörlig, flämtande, skälfvande -- jag vet ej huru länge.

Det föreföll mig som om allting stannat -- som om hela lifvet på en gång stelnat i sina former.

Då stormen i mitt inre något lagt sig och tankarna klarnat, så att jag småningom började uppfatta hvad som tilldragit sig, kände jag först en egendomlig tillfredsställelse med mig själf. Jag hade uppträdt stolt, stark och sträng, hade krossat honom med mina blickar, mina ord och hela mitt väsen.

Jag såg för mig alla de växlande skiftningarna i hans anlete. Först uttrykte de blott förvåning, sedan undran, tvifvel, vrede.

-- Jag känner inte igen dig, sade han.

Det tror jag nog. Han ansåg mig oförmögen till själfförsvar och trodde sig obekymradt få trampa mina rättigheter under fötterna. Nu hade han fått inse sitt misstag. Jag var ingalunda en sådan stackare som han trott.

Följderna insåg jag nog: vårt förhållande var ohjälpligen brutet. Naturligtvis skulle vi söka skilsmässa. Sedan skulle jag bli ensam med barnen...

Ensam hela mitt lif igenom!

Min tanke svindlade. Det var som om en öde, dyster öken legat framför oss, -- mig och barnen.

Andra tankar sökte sakta smyga sig fram.

Var det mitt fel? Hade jag öfverhufvudtaget kunnat förhindra det? Brytningen hade orsakats af Antti. Det skulle han äfven själf nödgas erkänna förr eller senare, då Agnes gjort honom olycklig...

Då skulle han få lida samma kval som jag nu. Och då skulle han förstå huru svårt han brutit emot mig, förstå det och ångra.

Men när detta inträffade, skulle han vara ensam i världen likasom jag. Och emellan oss skulle ligga ett svalg så djupt, att det vore oöfverstigligt.

Sorgliga minnen, blödande sår...

Barnen sofvo lugnt. Jag hörde en stund på deras jämna andedrag.

Hvad tänkte Antti på där i sin kammare? Hade han lagt sig? Skulle han värkligen kunna somna strax efter detta? Längtade han ej efter försoning? Hvarför kom han ej för att förklara sig? Hvarför sökte han ej med ett enda ord försvara sig och bevisa grundlösheten af mina beskyllningar? Jag skulle så gärna trott honom.

Var han uppe ännu, gick han fram och tillbaka, såsom han brukade, då han reflekterade öfver någonting?

Eller låg han redan? Hvad tänkte han om mig? Var han ledsen, hatade han mig?

Eller förstod han att det blott var kärlek altsammans? Af kärlek hatade jag dig, Antti, af kärlek yttrade jag dessa vansinniga, rasande ord. Förstår du det ej? Hvarför kommer du då inte?

Med längtande saknad, med hoppfull ömhet betraktade jag den stängda dörren. Jag höjde mina hopknäpta händer mot den: Antti, kom -- och brast i gråt.

Dörren förblef stängd. Dess gula trä rördes ej af min gråt och dess mässingslås brydde sig ej om min klagan.

Jag öppnade den sakta. Salen gapade tom emot mig. Jag smög mig på tå öfver golfvet till Anttis kammardörr. Jag böjde mitt öra nära intill den.

Ingenting hördes.

Jag höll tillbaka min andedräkt och lyssnade åter.

Ingenting! Sof han värkligen?

Sof han lugnt, medan jag förtärdes af brinnande kval. Sof han, ehuru han viste att vårt förhållande var brutet, att vi för alltid voro skilda!

Jag kunde icke fatta huru någonting sådant var möjligt, men när jag stått där en stund, föreföll det mig dock naturligt. Då han icke brydde sig om mig, sörjde han ej häller öfver vår skilsmässa, tänkte jag. Och samvetet sof, och minnena hade bleknat. Nya känslor, nya intressen hade jagat dem på flykten.

Om äfven jag kunnat bli lika kall gentemot honom! Men jag kunde icke. I detta ögonblick älskade jag honom varmare än någonsin förr, älskade honom med smärta och sorg, och med en hopplöshet, som gjorde mitt sinne otillgängligt för alt annat i världen.

Ännu en gång lutade jag mitt öra till dörren. Jag trodde mig höra att någon rörde sig, kanske vakade han ändå? Kanske vakade han och var bekymrad som jag? Om jag hade vågat öppna dörren -- men det var omöjligt, jag hade icke djärfhet nog. Jag darrade af köld, så att tänderna skallrade. Slutligen smög jag mig sakta bort, kastade mig på bädden och grät...

Och när jag följande morgon vaknade, ville jag återigen inte tro att alt detta var sant.

Barnens röster gjorde mig nervös. Jag brydde mig icke om dem nu, ty jag måste i fred få tänka och påminna mig hvad jag egentligen sagt och gjort.

Plötsligt stod det alt för mig, hela mitt uppförande mot Antti i går och mina dumma, oförståndiga ord.

Jag satte mig ner och knäpte ihop händerna.

Gode Gud, var det värkligen sant! Jag kunde icke fatta hvad som kommit åt mig, hvad som bragt mig från mina sinnen.

Om jag nu just träffat Antti, skulle jag ha talat öppet med honom, skildrat för honom hela mitt sinnestillstånd i går, och vårt förhållande skulle säkert ha kommit på rätt igen.

Men när jag i denna afsikt gick in i hans rum, fans han ej där. Han hade för längesedan gått ut i staden, sade Mari.

Det återstod ej annat än att vänta. Jag sysslade med ett och annat, under det tankarna gingo sina egna vägar.

Jag hörde nog när Antti kom hem, men jag kom mig ej för att gå och tala med honom. Matsalen var ett neutralt område, där kunde vi bäst träffas. Mari gick och bad honom till frukosten; jag stod vid ändan af bordet, ett rof för stridiga känslor. Jag lyfte lilla Aino upp på sin stol, band haklappen om Anttis hals och lät honom klifva upp på sin vanliga plats till höger om mig.

-- Vänta nu vackert tils pappa kommer.

Han kom. Han hälsade kort god morgon, kastade en sidoblick på oss och satte sig till bords. Jag satte mig midt emot honom som vanligt och stälde i ordning maten för barnen, sade med låg röst hvad jag hade att säga dem och undvek att se åt Antti.

Därpå tystnade jag också, och intet annat ljud hördes än knifvarnas och gafflarnas skramlande, ty äfven barnen åto för att stilla den första hungern så hastigt, att de icke sade ett ord.

Huru gärna jag velat veta hvad Antti egentligen tänkte och hvad han ämnade göra! Men det fick jag naturligtvis ej, då jag icke kunde närma mig honom med en blick, ett ord eller den minsta åtbörd. Jag kunde icke ens förmå mig att räcka honom de asietter, som råkade stå i min närhet, då han icke räkte mig dem, som voro närmast honom. Stoltheten gjorde hvarderas sinne hårdt och vidgade klyftan mellan oss alt mera.

Rummet föreföll mig tomare än vanligt, då Antti gått bort. Omedvetet hade jag likväl kanske önskat och väntat att han skulle säga någonting eller att någondera af en tillfällighet fått anledning att yttra ett ord. Men Antti slutade sin måltid före oss, stolen skrapade i golfvet, och dörren slöt sig efter honom. Om en stund gick han åter ut i staden.

Mitt sinne blef alt mörkare. Detta var dock altför sorgligt.

Han gick ut i staden, skötte lugnt sina angelägenheter och brydde sig icke ett grand om att förhållandet emellan oss var brutet?

Eller -- hvad viste jag -- kanske företog han åter i dag någon utfärd med Agnes?

Kanske omtalade han just nu för Agnes min svartsjuka, och kanske skrattade de åt mig?

Det föreföll mig först alldeles omöjligt. Men när denna tanke engång slagit rot i min hjärna, så lossade den icke mer därifrån. Om jag äfven för en stund lyckades fördrifva den, så kom den snart åter med dubbel styrka och förvandlades småningom till säker öfvertygelse.

Mitt hat från i går började åter sjuda inom mig. Jag måste få tag i dem, måste få -- --

Jag viste inte rätt hvad jag ärnade göra, tog blott hatten, parasollen och handskarna och begynte gå åt gästgifveriet till.

Ingalunda var hon väl nu hemma, men kanske viste man där, hvart hon gått. De skulle åtminstone kunna säga i hvems sällskap hon gått ut...

VII.

-- Om fröken Verther var hemma? Joo -- fick jag till svar. Och en beskäftig kypare med serviett på armen skyndade framför mig genom korridoren och öppnade dörren till Agnes' rum.

Vid första ögonkastet såg jag att Antti icke var där. Agnes var ensam och halflåg utsträkt i en hvilstol.

-- Lisi --

Hon riktade på mig en matt blick.

-- Det var bra att du kom.

-- Är du sjuk Agnes?

-- Nej.

-- Trött?

-- Inte just det häller. Men mätt.

-- På hvad? På oss här?

-- På hela lifvet.

Jag blef stum af lutter förvåning. Jag hade åter för mig en alldeles främmande varelse. I denna bleka, slocknande kvinna fans ej ett spår af den Agnes, som jag i barndomen känt och ingenting af henne, som i går så störande ingripit i mitt lif.

Men förtjusande var hon äfven nu, där hon låg i sin skära morgonrock med halfslutna ögon. Jag såg på henne tyst och undrande.

-- Skulle du vilja hjälpa mig? frågade hon efter en stund.

-- Gärna, om jag kan.

-- Jag tänkte resa härifrån med ångbåten, som går i kväll. -- Men därförinnan borde jag packa in mina saker.

Jag spratt till.

-- Reser du bort?

-- Min röst uttrykte så mycken glad förvåning, att jag kände mig helt generad. Lyckligtvis märkte Agnes ingenting, ty hon svarade lugnt:

-- Om jag på något sätt kan bli färdig.

-- Jag skall nog packa in dina saker.

-- Tack!

Hon gaf mig några nödvändiga upplysningar. Därefter slöt hon åter ögonen som om till och med denna ansträngning varit henne för mycket och sjönk tillbaka i sitt apatiska tillstånd.

-- Du är bestämdt inte frisk, Agnes?

-- Jo, det är jag, tyvärr.

-- Tyvärr?

-- Just så: tyvärr. Då jag får sådana här skof, önskar jag alltid att jag vore kroppsligt sjuk.

-- Händer det då ofta?

-- Hm --

Hon smålog sorgset.

-- Jag trodde --

-- Hvad trodde du?

-- Att du tvärtom alltid skulle vara glad och njuta af lifvet mera än andra människor.

-- Huru kom du på den tanken?

-- Nå -- af alt hvad jag sett och hört. I sällskap är du ju så sprittande liflig och upprymd.

-- Hm --

-- Och anser vårt stillsamma lif här odrägligt tråkigt.

-- Hvilket det sannerligen är.

-- I alla fall tillfredsställer det oss.

-- Emedan ni ej smakat någonting bättre. Emedan ni ännu -- förlåt mig -- befinna er på ett så lågt stadium och äro så litet utvecklade.

-- Om utvecklingen värkar lifsleda, så är det bättre att förbli outvecklad.

-- Säg inte det, genmälte Agnes något lifligare. Äfven om jag skulle lida dubbelt mera än jag gör, så ville jag ej byta med er. Bevare mig himlen!

-- Då är ju alt bra, skrattade jag, där jag satt vid hennes kappsäck. Jag skulle inte häller vilja byta med dig.

Agnes måste skratta.

-- Märkvärdigt, hvad barndomsvänner kunna tala öppet och oförbehållsamt med hvarandra, huru mycket än deras vägar gå åtskils.

-- Du har förändrat dig alldeles otroligt, Agnes.

-- Ja, det har jag. Man skulle inte tro mig vara samma människa som förr, inte sant?

-- Åtminstone skulle inte jag kunna säga hvad du har gemensamt med den Agnes jag såsom barn kände i skolan.

-- Hm -- i stora världen förändrar lifvet människorna. I morgon är jag ej densamma som i dag, och i öfvermorgon är jag åter en annan. Ni äro er lika år ut och år in. Det vore någonting förskräckligt?

-- Det är inte alltid fallet.

Jag tänkte på den förändring som Antti de senaste dagarna undergått.

-- Huru skulle jag någonsin kunna lita på en människa, om hvilken jag vet att han ej mera i morgon är densamma som i dag?

-- Ett ledsamt uttryck det där »lita på». Lita på! Hvad behöfver man lita på någon? Om en människa i dag behagar dig, är det bra, och gör han det ännu i morgon -- desto bättre. Om ej, så vänd honom ryggen och sök en annan. Voilà tout.

Medan Agnes talade hade hon blifvit så pigg, att hon lyfte upp hufvudet och vände sig mot mig. Också hennes ögon hade fått ett lifligare uttryck.

-- Men hvad skulle du säga, Agnes, om någon, som du tycker om, utan vidare skulle vända dig ryggen?

-- Som jag tycker om?

Hon sade detta med en mätt, likgiltig, öfverlägsen ton och sjönk tillbaka i sin förra apatiska ställning.

-- Det kan jag värkligen inte säga, ty såvidt jag kan minnas, har jag aldrig tykt om någon.

-- Men om du skulle fatta tycke för någon?

-- Så skulle jag också veta hålla honom fast.

-- Det kunde ju likväl hända att han skulle förälska sig i någon annan.

-- Omöjligt, det är inte tänkbart.

-- Du är ung och vacker nu, men tiden går.

-- Prata inte skräp. Jag kan nog bibehålla min makt.

-- Hvad är det?

Kyparen hade hämtat ett bref till henne. Hon ref upp det.

-- Ahaa!

Hon skrattade.

-- Ni får gå. -- Hör du, Lisi, sade hon, då kyparen stängt dörren efter sig. Och hon skrattade på nytt. -- Jag blef nyfiken.

-- Af hvem var brefvet?

-- Af din man.

-- Jaså.

Mina kinder brände.

-- Han kan inte mera vara min ciceron. Han har fått oväntade hinder. -- Skulle du möjligen veta hvad slags hinder det är?

-- Han har inte sagt mig någonting --

Jag försökte tala så lugnt jag någonsin kunde.

-- Har han ingenting sagt?

Hon skrattade fortfarande.

-- Hvad skrattar du åt, Agnes?

-- Åt ingenting. -- Ni äro så hjärtinnerligen naiva.

-- Jag förstår inte hvad du ser för naivt i detta.

-- Den här roliga historien piggar riktigt upp mig. Hvad skulle du säga om jag stannade här?

-- Hvad jag skulle säga? Jag skulle packa upp dina kläder igen, ingenting vidare.

Hon lade sina händer i kors bakom hufvudet och såg småleende upp i taket.

-- Det skulle ändå roa mig litet.

-- Hvad då? frågade jag, då hon ej genast fortsatte.

-- Ett litet experiment.

Mitt hjärta hårdnade, jag förstod hvilket experiment hon afsåg.

Hon skrattade alt ännu.

-- Han är rädd, han har märkt faran -- och söker fly.

Jag sade ingenting. Hon vände sig till mig.

-- Vet du om hvem jag talar?

-- Om Antti, gissar jag.

-- Precis. Du blir väl inte ledsen?

-- Ingalunda.

-- Hvad skulle du säga, om du såge honom här vid mina fötter?

-- Hvad skulle jag kunna säga --

Min strupe sammansnördes, så att jag blott med möda kunde tala.

-- Om jag i alla fall skulle få bukt på honom --?

Hon smålog, såg fortfarande i taket och gungade med foten.

Men småningom mattades ögonen åter, foten upphörde att gunga, och anletsdragen återtogo detta öfvermätta, likgiltiga uttryck.

Jag betraktade henne från sidan och väntade på hennes beslut, där jag låg på knä framför kappsäcken.

-- Skall jag packa upp kläderna?

-- Nej kära Lisi, låt dem ligga. Det lönar i alla fall inte mödan. Jag ids inte.... Bäst att jag reser min väg. Egentligen förstår jag inte hvarför jag alls kom hit.

-- Hit till vår ort?

-- Ja, och till Finland öfverhufvud. Jag hade ju bort känna det ... och veta huru här är.

-- Du hade väl lust att ännu engång besöka ditt fädernesland?

-- För att öfvertyga mig om att jag icke kan komma tillrätta här. När man engång lämnat dessa små, trånga förhållanden och sett andra slags människor --

-- Men Agnes, hvad fattas då människorna här? Du tycker att vi äro tråkiga -- nåväl! Detta fel är af ganska ringa betydelse. Om du inte har någonting annat emot oss --

-- Skall jag säga det rent ut? Blir du inte ledsen?

-- Nej, säg ut bara.

-- De äro alla -- bönder.

Jag skrattade.

-- Är det det, som är så förfärligt?

-- Förfärligt -- det vill jag inte påstå. Men jag har ingenting gemensamt med dem, ser du. De höra till en annan värld. Min nyfikenhet kunna de väcka till en början, men ingenting vidare.

Det var märkvärdigt, huru lugnt jag kunde åhöra alt detta. Jag undrade själf öfver, att det icke väkte den ringaste harm inom mig. Men jag var i djupet af mitt hjärta så glad öfver att hon reste och icke stannade här för att förstöra min äktenskapliga lycka ännu mera, än hon gjort. Måhända kunde det snart blifva bra igen. I detta hopp förlät jag henne alt, ja, jag kände till och med en viss tacksamhet gentemot henne.