Part 4

-- Ni kunna naturligtvis inte ens föreställa er ett sådant lif i stora världen.

Vi måste medge att så var.

-- Baler, så storartade att ni inte ens i drömmen sett någonting liknande, operor, baletter, teatrar, konserter, lysande toaletter, det finaste salongslif och så vidare.

Vi hörde på, fulla af undran.

-- Men månne detta i längden skall tillfredsställa Agnes? frågade jag slutligen tviflande.

-- Om det tillfredsställer henne? Hvad skulle då tillfredsställa henne, om ej sådant? Naturligtvis tillfredsställer det henne. Och nog måste man medge att Agnes är som skapad för stora världen. Där kommer hon att väcka uppseende. Tror ni inte?

Det trodde vi helt säkert. Och vi voro öfvertygade om att alla höga herrar, baroner, grefvar, furstar och andra dylika skulle komma att vansinnigt förälska sig i henne.

Men hon, Agnes själf? Hvem skulle hon komma att älska?

Ja, hvem skulle Agnes komma att älska, och hvem skulle hon tillhöra? Se där en fråga, på hvilken vi ej fingo något svar.

II.

Jag hade varit gift i fem år. Jag hade tre små barn, hvilkas vård tog all min tid i anspråk, så att jag var tämligen okunnig om världens gång. Mina skolkamrater hade jag icke träffat sedan mitt bröllop. Ofta mindes jag dem och tänkte att jag dock bort skrifva till Fanny; -- af henne hade jag kanske fått veta någonting äfven om de andra. Men det stannade vid blotta tanken, och jag kom mig aldrig för att skrifva.

I skolorna hade läseåret slutat och ferierna begynt. I staden firades en storartad musikfest, till hvilken sång- och musiksällskap från när och fjärran infunnit sig, äfvensom massor af andra människor från alla landsändar.

Jag försökte äfven deltaga i festen så mycket jag hann och turade om med min tjänarinna, ty åtminstone den ena af oss måste alltid vara hemma med barnen. Ibland voro vi dock tvungna att stanna hemma båda två. Första dagen kom jag något sent ut till festplanen, där musikprogrammet redan begynt. Fladdrande fanor, gröna girlander och brokiga blommor, med hvilka till och med husen voro utstyrda, förjagade redan på vägen hvardagsstämning och hvardagsbekymmer. Och ju mera jag nalkades musikplanen, desto lifligare blef intrycket af fest. Mäktiga toner ljödo på långt håll emot mig. Vädret var det härligaste, solen sken klart, sjön blänkte, träden voro fullöfvade, och den molnfria himmeln hvälfde sig hög och mörkblå öfver oss. Festklädda människor skyndade förbi mig; de hade försenat sig likasom jag.

Då jag anlände, afsjöngs som bäst med hornackompanjemang »Vår Gud är oss en väldig borg.» En rymlig musikestrad på andra sidan om festplanen var till sista platsen upptagen af de olika sång- och musikföreningarnas medlemmar, hvilka alla stämt in i den allmänna stora kören. En mäktig ström af toner böljade ut öfver den oöfverskådliga människomassan.

Jag stannade för att höra. Mitt hjärta flödade öfver af andäktiga festkänslor, och liksom alla andra kände jag mig fattad af en varm, patriotisk hänförelse.

Efter psalmen följde en paus. Sångarena och musikanterna stego ner från estraden, och bland allmänheten uppstod någon rörelse.

Jag såg mig omkring, men upptäkte icke en enda bekant. Idel främmande anleten öfveralt.

Mina ögon gledo från en läktare till en annan, men fästades slutligen vid en dam, som stod på ena sidan något längre borta, omgifven af ett par tre herrar, synbarligen hennes beundrare.

Hon skilde sig obetingadt från alla andra, såväl till utseende och sätt som till sin dräkt. En snöhvit beduinkappa hängde från axlarna ända ned till fållarna och föll i lediga, vackra veck kring lifvet, icke döljande, utan fastmer höjande linjernas skönhet. Den lätta, eleganta hatten med sina långa, bakåthängande plymer satt ledigt på hufvudet, och därunder smögo sig liksom af en händelse några mörka lockar fram. Hon var stilfull från hufvud till fot, där hon stod, rak och värdig. Men på samma gång röjde sig i hela hennes väsen, i det sätt på hvilket hon lutade hufvudet bakåt och höjde på axlarna, en hög grad af stolthet och själfmedvetet öfvermod. Jag kunde icke låta bli att med förvåning betrakta och beundra henne. Äfven andra fruntimmer hade ju denna dag klädt sig i sina bästa kläder, men på dem såg man blott altför tydligt att de icke buro dem ofta och att de kände sig litet främmande uti dem. Hon däremot bar sin distingerade, eleganta toalett med sådan vana och på ett så obesväradt sätt att man genast såg huru hemmastadd hon kände sig i den.

Hvem kan denna kvinna vara? Är hon finska? frågade jag mig själf.

Jag kom till den slutsatsen att om hon var finska, så var hon i alla fall icke någon af de våra, någon af medelklassens kvinnor, utan tillhörde antagligen högre kretsar, och att hon dessutom synbarligen vistats mycket i de stora världsstäderna. Men huru hade hon förvillat sig hit? Vanligtvis pläga ju icke personer, sådana som hon, deltaga i våra folkliga fester. Huru och hvarför har då hon nedlåtit sig därtill? Eller hade hon på något underbart sätt blifvit annorlunda sinnad än hennes gelikar?

Jag sökte läsa svaret på mina frågor i hennes ansikte, men kunde ej komma till någon klarhet. Hon skrattade och pratade och tyktes icke stort bry sig om sången, hvilken åter hade börjat.

Jag kom plötsligt underfund med att min uppmärksamhet till den grad var riktad på henne, att jag blott flyktigt följde med programmet. Jag försökte se åt annat håll och närmade mig estraden, för att höra festtalet. Det var vackert, fosterländskt och entusiasmerande. Jag var idel öra och hade innan kort alldeles glömt den obekanta skönheten. När talet slutade, instämde jag af alla krafter i ett allmänt, ljudligt lefverop för fosterlandet. Helt säkert såg jag litet komisk ut, där jag viftade med armarna och skrek så mycket jag orkade, utan att komma ihåg att det hvarken var kvinligt eller estetiskt. Jag var röd ända till hårfästet, och min röst hade blifvit alldeles hes, då det nionde och sista lefveropet förklingat.

I detsamma hörde jag att någon bakom mig nämde mitt namn.

Jag vände mig om och höll på att falla omkull af förvåning. Där stod ju det vackra, främmande fruntimret och betraktade mig småleende.

-- Känner du igen mig, Lisi?

Jag tog ett eller par steg bakåt.

-- Aldrig i lifvet, tänkte jag i mitt sinne. Men i detsamma gick det upp för mig:

-- Agnes!

Hon sträkte ut sin hand, och jag fattade den med hjärtlig glädje, fastän blygheten strax därpå började ansätta mig.

Hon var så hög, så värdig och fin. I bredd med henne såg jag ut som en landtlolla. Ännu aldrig hade min egen obetydlighet varit så i ögonen fallande och så förarglig som i detta ögonblick. Gärna skulle jag varit tusen mil därifrån.

Jag försökte repa mod.

-- Det var utmärkt roligt..... Jag höll på att inte känna igen..... När har du kommit hit?

Hvad hon måtte anse mig dum och tåpig, tänkte jag på samma gång för mig själf.

Hon sade fortfarande ingenting och besvarade icke mina frågor, utan smålog blott.

-- Du kände säkert genast igen mig? fortsatte jag.

-- Genast, sade hon, -- så fort jag såg dig.

Hvarför i världen smålog hon så där? Eller var det hennes sätt? Jag började känna mig alt mera besvärad, men ville icke låta henne märka det.

-- Du viste kanske att jag bor här. I så fall var det ganska lätt att känna igen mig.

-- Jag skulle känt igen dig hvar som hälst, isynnerhet om jag sett dig så där entusiasmerad som nyss.

-- Ja .... jaså.... Jag var ytterst förlägen, emedan jag nu begrep hvarför hon skrattade.

-- Du är samma, precis samma Lisi som förr.

-- Ja -- naturligtvis -- hvarför skulle jag förändrat mig? stammade jag liksom för att urskulda mig.

-- Redan i skolan råkade ingen vid festliga tillfällen i extas såsom du.

Jag såg på henne, och min röst var litet säkrare än förut, då jag frågade:

-- Blef du då, Agnes, inte alls entusiasmerad nyss?

-- Entusiasmerad? Af hvad?

-- Af kärlek till fosterlandet.

-- Som det där talet skulle uppväkt?

Hon fortfor skrattande:

-- Nej, det entusiasmerade mig då värkligen inte det ringaste.

-- Men visst var det ju ett utomordentligt vackert tal.

Hon rykte på axlarna, ironiskt, medlidsamt, ringaktande.

-- Barnsligt......

-- Kanske du inte lätt entusiasmeras af någonting?

-- Nej, jag tycker alt sådant där är idel naivitet.

Jag förstummades. Mina bästa, heligaste känslor idel naivitet, som mera utvecklade människor gjorde narr af! Jag kände mig både förargad och skamsen. Instinktlikt hade jag velat motsäga henne, men det var kanske blott till följd af sårad egenkärlek. Nog viste jag ju redan från skoltiden att Agnes var mig öfverlägsen. Huru mycket mera skulle hon icke vara det nu, då hon rest och vistats flere år i stora världen. Hon hade fått förkofra sig fritt och vidga sin synkrets, medan jag lefvat i småstadens förkväfvande luft och blifvit ohjälpligen efter.

Agnes afbröt mina funderingar.

-- Du lär vara gift? sade hon.

-- Ja.

-- Hvilket är ditt nuvarande namn, Lisi --?

-- Reijola.

-- Alldeles riktigt. Lisi Reijola. Din man är --?

-- Advokat.

-- Alldeles riktigt, -- jag har ju hört det. Jag för min del har ej bytt om namn, utan är alt fortfarande Agnes Verther. Nå, du har naturligtvis barn. Huru många?

-- Tre.

-- Såå! Gossar eller flickor?

-- Två flickor och en gosse. Antti är den älsta, han har redan fylt fyra år. Du kan inte tro huru klok han är. Han pratar och frågar om alt möjligt, så att man inte hinner göra annat än förklara.

Det piggade genast upp mig att få tala om barnen.

-- Heter han Antti? Hvarför just Antti?

-- Det är ett så genuint finskt namn. Dessutom heter min man också Antti.

-- Jaså -- jag förstår, namnet bör framför alt vara finskt. Nå och flickorna? Antagligen heter den ena Kaisu och den andra Liisu?

-- Nu gissade du inte rätt, skrattade jag, fastän jag nog märkte ironin i hennes ord. Min äldre dotter heter Aino och den yngre Lyyli. Hon är blott sju månader, men kan redan säga »pappa» och »mamma», -- inte alldeles tydligt ännu men åtminstone någonting ditåt; -- »bulla» säger hon dock redan alldeles obehindradt.

Agnes hörde på min redogörelse och skrattade litet.

-- Du kommer naturligtvis och hälsar på mig? frågade jag.

-- Ja.

-- Det var roligt. När passar det för dig?

-- När som hälst. Till exempel i kväll.

-- Välkommen!

En fruntimmerskör uppträdde på estraden, och jag vände mig om för att höra på den. Jag tykte de sjöngo alldeles utomordentligt och applåderade ifrigt, såsom alla andra.

-- Sjöngo de inte utmärkt? frågade jag Agnes, i det jag närmade mig henne, ty utan att märka det hade jag åter tagit några steg mot estraden.

-- Sjöngo de inte utmärkt?

-- Utmärkt?

Hon rykte på axlarna, gjorde en litet missnöjd min och skakade på hufvudet.

-- Månne du någonsin hört ens medelmåttig sång, då du anser det där utmärkt?

-- Ja, men -- i min förvirring viste jag inte hvad jag skulle säga -- nog tykte jag de sjöngo både rent och med schwung.

-- Jag för min del kan inte njuta af annat än fin, musikalisk sång. Sådana där sträfva, oöfvade röster skära formligen i mina öron.

Hvad kunde jag svara därtill? Visserligen kände jag mig sårad af hennes kalla likgiltighet och det ringaktande sätt på hvilket hon kritiserade alt, men å andra sidan tänkte jag att det skedde af helt naturliga orsaker. Hon var van att se och höra så mycket bättre saker att ingenting här uthärdade en jämförelse därmed. Nog kunde hon ju det oaktadt älska sitt fädernesland och sina landsmän -- hvarför skulle hon eljes kommit hit?

Herrarna, med hvilka jag först sett Agnes samtala, hade stannat på något afstånd, antagligen för att vi skulle få prata ostördt. Men jag förstod att de med saknad väntade på att åter få rå om henne. Jag tog därför farväl, synnerligast som det äfven eljes var tid för mig att gå hem, beskref hvar jag bodde och påminte henne ännu till sist att inte glömma sitt löfte.

III.

När jag kom hem, var min tjänarinna redan i full färd med att tillaga middagen. Jag tog skyndsamt af mig festdräkten och klädde mig i hvardagskläder, innan jag tog vård om barnen. Jag hinner nog ännu byta om till kvällen, tänkte jag, ty i denna litet urblekta, gamla bomullstygsklädning skulle jag dock ej velat visa mig för Agnes.

På eftermiddagen var det Maris tur att gå till festen. Jag hoppades att hon skulle hinna hem därifrån, innan Agnes kom. Men det tog tid innan hon dukat af bordet, diskat kärlen, sopat köket och klädt sig. Jag såg alt emellanåt på klockan och började redan bli ängslig, ty jag misstänkte att hon på detta sätt skulle komma att blifva borta hela kvällen, och huru skulle jag då reda mig? Agnes skulle naturligtvis blifva alldeles förfärad, om hon fann mig sålunda bunden.

Slutligen gick dock Mari, och jag blef ensam hemma med barnen. Jag fick sköta dem alla tre på en gång, men det hade jag gjort många gånger förut och var således icke synnerligen bekymrad däröfver, fastän Lyyli med sin kinkighet på alt sätt pröfvade mitt tålamod.

Jag förstod ej hvad som gick åt barnet. Leksakerna försmådde hon, såg ej åt bilderböckerna, ville ej ha mat och brydde sig om ingenting. Jag bar henne omkring från rum till rum, förde henne till fönstret, visade henne hästarna på gatan och försökte lugna henne på alla upptänkliga sätt. Ingenting hjälpte, hon krånglade blott alt värre.

Till råga på alt grälade de båda andra med hvarandra och voro snart midt uppe i ett lifligt handgemäng. Antti hade röfvat en liten bjällra af Aino och ville på inga vilkor ge den tillbaka. Jag tog den ur hans händer, med den påföljd att han gaf sig till att gråta, så att Lyyli af förskräckelse började skrika dubbelt värre. Jag sköt honom ut i köket och stängde dörren. Och fastän han skrek och sparkade på dörren af ondska, låtsade jag ingenting höra.

Dessutom hade jag fullt göra med Lyyli, innan jag fick henne att somna. Förmanande Aino att icke ringa med sin bjällra, gick jag att se efter hvad Antti tagit sig för i köket; där hade nämligen plötsligt inträdt en misstänklig tystnad.

Gissade jag inte det? Naturligtvis var han i färd med odygd. Han höll som bäst på att klottra i vattensån, dit han burit aska från spiseln, och han hade vätt och smutsat ner både kläder, händer och ansikte och såg alldeles faslig ut.

Jag blef förtviflad och på samma gång ledsen. Antti var ju redan stora gossen, hela fyra år gammal; det här var ingenting annat än elakhet och själfsvåld. Jag luggade pojken, men han gaf till ett sådant tjut att mina öron voro nära att gå i lås. Och i samma vefva hörde jag äfven Lyylis röst från rummet bredvid. Jag skyndade dit och såg Aino stå vid vaggan och klämma sitt finger i Lyylis kind.

-- Har Aino väkt Lyyli? frågade jag.

-- Jo, Aino väkte, lydde det jollrande svaret.

-- Fy, hvad Aino var dum. Nu tycker inte mamma att Aino är snäll alls.

Hon drog munnen sned och såg på mig med stora ögon. Var det riktigt sant?

-- Ja, hvarför väkte Aino Lyyli? Mamma tycker inte om en sådan flicka.

Ääää -- Ääää --

Där fick jag för det! Nu skreko de alla tre, så mycket de orkade.

-- Tyst, var tyst! Aino får inte skrika, -- Antti, mamma ger dig ris, om du inte slutar upp att gråta. Ser ni, Lyyli stackare blir riktigt skrämd af ert förfärliga oväsen. Men så sluta då upp, kära barn --!

Jag brast själf ut i gråt och hörde icke att det gick i tamburdörren och icke häller att någon rörde sig i salen. Först när det stod ett elegant, ståtligt fruntimmer på tröskeln till barnkammaren, spratt jag till.

-- Agnes!

-- God afton!

Jag torkade mina tårar och bjöd till att beherska mig.

-- Förlåt, snälla Agnes. Jag är för tillfället ensam med barnen. Men min tjänsteflicka kommer om en liten stund; var god och stig in i salen på ett ögonblick.

-- Ja -- låt för ingen del störa dig.

Hon drog sig tillbaka. Barnen hade fallit i förvåning öfver den oväntade uppenbarelsen och glömt att skrika. På det sättet fick jag litet rådrum.

Jag såg mig omkring och blef förskräkt. Där stod Antti svart af aska och genomvåt, Ainos leksaker voro spridda omkring i rummet och Lyylis orena blöjor lågo framme, då jag nyss ej hunnit lägga undan dem. Till råga på alt hade barnen dragit stolarna fram midt på golfvet för att leka häst. Med ett ord, rummet befann sig i en sorglig oordning, och barnen sågo skrämmande ut! Under dagens lopp hade äfven Aino och Lyyli smutsat ned sina kläder, om de också icke befunno sig i samma skick som stackars Antti.

Än jag själf då? Jag betraktade i förbigående min bild i spegeln. Jag såg skön ut! Ögonen svullna, pannan svettig, håret burrigt och klädningen --! Agnes hade väl aldrig någonsin haft på sig en bomullstygsklädning, för att icke tala om en sådan här gammal och urtvättad!

Hvad tänkte hon om mig? Och om hela mitt hem? Tid hade hon ju nog, där hon satt i salen, att se sig omkring och förundra sig. Naturligtvis stöttes hennes ögon af möblernas och hela bostadens enkelhet, hon som var van att se den fina världens rikedom och lysande öfverflöd.

Jag viste ej hvad jag skulle göra. Min tjänarinna hade icke varit ute stort mer än en timme och skulle icke ännu på en stund återvända. Lyyli måste jag hålla i famnen, ty så snart jag försökte lägga henne ifrån mig, började hon skrika. Jag hann ej ens byta om kläder på Antti. Och åter började de gnälla. Hviskande försökte jag lugna dem.

-- Kära barn, gråt inte, den främmande tanten hör er. Var nu snälla, så ger mamma socker åt er.

Min man hade visserligen på det strängaste förbjudit mig att ge dem socker, men det hann jag ej i brådskan tänka på. De hade just fått hvar sin bit, då han steg in köksvägen.

-- Ger du åter socker åt dem? sade han genast i förebrående ton.

-- Jaa -- när de gråta -- stammade jag till försvar.

-- Gråta? Kan man inte förhindra det på något annat sätt?

Han tog sockerbitarna ur deras händer, men o ve, hvilket oväsen där uppstod! Ett trestämmigt skrik, så man minst skulle trott att det var fara för lifvet.

-- Tyst, tyst, kära barn! Antti, gå in och håll sällskap åt Agnes, som sitter där ensam i salen. Antti, slutar du inte, stora gossen, -- se så Aino, mamma ger er ris, om ni inte äro snälla. Lyyli, gråt inte, liten -- gå nu in, Antti, jag är alldeles uppgifven. -- Så talade jag full af förtviflan och idkeligen vyssjande Lyyli på mina armar. Antti stod ännu där, han uppfattade icke rätt hvad det gälde.

-- Hvad? -- Har Agnes -- har fröken Verther redan kommit?

-- Ja, ja, -- gå fort. Jag vet inte huru jag skall reda mig. Mari är också ute.

-- Och barnen se så här ut? -- Hur i herrans namn har du stält till så galet?

-- Ja, nå -- kära Antti, gå nu och fråga inte.

Han gick, men såg missnöjd ut. Och inte tykte jag häller det var vidare roligt. Mina armar voro nära att brista af att hålla den tunga flickan, och jag var förtviflad öfver att Agnes råkat se hela detta elände. I intet fall skulle hon fått någon synnerligt hög tanke om mitt lif och mina förhållanden, så som hon syntes förakta all borgerlighet och hvardaglighet -- och huru ringa skulle den icke blifva nu! Anttis missnöjda blick bragte min förargelse till sin höjd.

-- Se dit, Lyyli, ser du hunden på gatan!

Var det kanhända mitt fel, att hemmet icke var i sådant skick, att man när som hälst kunde taga emot fina världsdamer? Mannen borde icke fordra det omöjliga af sin hustru, då hon har tre barn och en enda tjänarinna. Ingen kan vara salongsdam och barnsköterska på samma gång. Antingen det ena eller det andra.

-- Tyst, Antti, låt bli att tjuta så där förfärligt.

Men Antti hade just bort få en sådan där fin och fordrande salongsdocka till hustru. Då hade han fått se. Huru länge månne det skulle räkt, innan konkursen stått för dörren. --

Sålunda hvirflade tankarna om i mitt hufvud, medan jag höll den lilla i famnen och med ord sökte tysta ner de andras skrik. Och till den slutsatsen kom jag, att min man icke alls viste uppskatta mitt arbete, och att han aldrig någonsin hjälpt mig, huru tung min börda än varit.

Mari hördes icke af. Nu hade hon redan dröjt borta i nära två timmar. Jag var så nervös att det knykte i fingerspetsarna. Hvad skulle jag göra?

Hastigt fann jag på råd. Jag hade ju en vänlig granne, fru Hartman, som många gånger förut hjälpt mig.

Jag påminte ännu engång de äldre barnen att vara snälla och lofvade snart komma tillbaka. Lyyli förde jag med mig. Antti blef så förbluffad att han upphörde att gråta för att stirra på mig. Han trodde säkert att jag gick efter ris. Lyckligtvis råkade fru Hartman vara hemma. Hastigt förklarade jag för henne i hvilken belägenhet jag befann mig, och hon var genast färdig att komma till min hjälp.

Nu var jag räddad. Fru Hartman tog Lyyli, så att jag fick ömsa kläder på Antti och själf åter taga festdräkten på mig.

Från salen hördes hela tiden ett utomordentligt lifligt samtal, och det lugnade mig. Kanske saknade de mig icke altför mycket. Och för öfrigt skulle jag ju på ögonblicket blifva färdig att gå in till dem.

Barnen hade lugnat sig och begynte så småningom egna leksakerna sin uppmärksamhet. I detsamma kom Mari hem. Allting började reda sig, och mitt humör blef bättre.

När jag slutligen var färdig, bad jag fru Hartman stiga in, ty Mari hade redan tagit Lyyli i sin vård.

Men hon ville ej.

-- Inte kommer jag, inte kan jag vara i så där fint sällskap, sade hon och gick hem.

Ganska riktigt! De hade icke saknat mig synnerligen mycket, ty de märkte knapt att jag kom in, så upptagna voro de af sitt samtal.

De talade om musik. Agnes beundrade operan. Den var icke ensidig, i den förenade sig till ett harmoniskt helt flere konstarter, baletten, musiken, skaldekonsten. Arian var musikens skönaste blomma, tonernas högsta fulländning, som behagligt smekte örat och lifvade känsla och fantasi.

Antti motsade henne. Operan hade haft sin tid. Och någon lyckad förening af konstarter var den ej. Den hade blott ledt till onaturliga öfverdrifter. Baletten hade öfverskridit konstnärlighetens gränser, hade urartat till en förlustelse, som den fina världens öfvermättnad fann behag i. Arian åter var grannlåtsmusik, stäld på effekt, utan värme, utan innehåll och utan annan betydelse än den, att de exekverande fingo tillfälle att visa hvad deras strupar förmådde i böjlighet och uthållighet. Någon gång kunde den väl utöfva en obestämd invärkan på känslorna, men aldrig på förnuftet. Dessutom uppbygde den ej sinnet eller förädlade anden. Altså var den ej sann konst, ty sann konst bör tillfredsställa hela vårt väsen.

-- Och skaldekonst, sade ni? -- Antti blef ifrig. -- Kan man värkligen påstå, att de obetydliga, smaklösa operatexterna äro poesi?

-- Nåd, nåd, afbröt honom Agnes skrattande, ni är alldeles obarmhertig!

-- Nå ja, jag afskyr värkligen dylika bravurstycken och den där eldiga konstmusiken, som i sin aristokratiskt fördärfvade sinlighet intagit hedersplatsen, men hvilken icke eger någon rot, emedan den helt och hållet saknar nationell grund.

-- Men om ni också är oförsonlig gentemot den gamla operan, så måste ni dock skänka Wagners musik ert erkännande. Den har kraft, lif, passion --

-- Men innehåller den någonting nytt?

-- Huru kan ni fråga så? Innehåller den icke alt det nya, som vårt århundrade frambragt äfven på andra områden, -- i filosofi, i literatur, i de sociala och konstitutionella sträfvandena? Såsom demokrat borde åtminstone ni vara förtjust i den.

-- Just i min egenskap af demokrat är jag icke tillfredsstäld, innan folkvisan erhåller den plats som arian nu intager.

Agnes skrattade.

-- Säger ni detta värkligen på fullt allvar?

-- Naturligtvis.

Och Antti såg så allvarsam ut, att man icke kunde tvifla därpå.

-- Tillägger ni inte: den finska folkvisan?

-- Den finska jämte andra.

-- Säg med detsamma: framför andra.

-- Kanske framför andra. Den finska tonkonsten har ännu ej hunnit lösa sin uppgift, men den kommer att göra det i en framtid. Vänta blott!

Anttis funderingar tyktes roa Agnes utomordentligt.

-- Åtminstone sakna inte finnarna själfförtroende, sade hon med samma lätta glädtighet, hvarmed hon hela tiden upptog Anttis ytterst allvarsamt uttalade åsikter.