# Noveller

## Part 3

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/noveller-26546/index.md

-- Jaså, Fanny ämnar börja spela? myste fru Ahlholm. Jag undrade just hvarför hon så hastigt lämnade doktor Broberg.

-- Ja, hvarför pratade hon nu inte med Sprooper, sade fru Penttinen, nog skulle hon ju hunnit spela litet senare.

-- Fanny, kom hit! ropade fru Ahlholm, vi ha någonting att säga dig, din mamma och jag.

Fanny kom. Fru Ahlholm böjde sig öfver bordet och hviskade så att alla hörde:

-- Lämna du spelningen till litet senare och gå och tala med doktor Broberg igen. Inte vet du när du en annan gång träffar honom.

Hon drog sig tillbaka, skrattade och blinkade hemlighetsfullt med ögonen. De andra fruarna logo förnöjdt, och af deras uppsyn märktes att de nog förstodo hvad fru Ahlholm åsyftade och att de af fullaste hjärta instämde.

Men Fanny rodnade och blef så förlägen, att hon icke viste hvad hon skulle göra.

-- Ja, samma jag säger, blandade sig modern i samtalet. Doktor Sprooper vill nog gärna prata med dig.

-- Han bad mig just spela! fick Fanny fram.

-- Jaså, bad han? Nå det var en annan sak, nog måste du ju spela då, eftersom han bedt. Och spela nu riktigt vackert, ropade modern efter henne.

Hon spelade utantill några mindre stycken, hvilka ingen hörde på. Doktor Broberg försökte till en början göra det, men han måste snart afstå, ty samtalet, gick så länge musiken varade, i ett enda högljudt sorl, hvilket öfverröstade den fullkomligt. Först när musiken upphörde, tystnade äfven sorlet för ett ögonblick, och alla vände sig till Fanny för att tacka henne.

Fru Ahlholm vinkade henne till sig.

-- Ser du nu -- herrarna sitta redan omkring toddybordet, och inte lära de bege sig därifrån i hast. Hvad var det jag sade nyss? Du skulle bara ha trott mig.

Fanny smålog tvunget. Detta skulle naturligtvis föreställa skämt, man måste väl då småle. Och på det sättet slapp man åtminstone att svara.

Hon ämnade draga sig åt sidan, men fru Ahlholm höll henne tillbaka.

-- Sitt här. Gå inte bort. Hvarför skulle inte ungdomen ibland kunna sitta med de gamla, synnerligast då andra unga ej finnas till hands.

Där måste Fanny sedan sitta och höra på deras prat. Naturligtvis hade hon bort deltaga i samtalet, men, oaktadt alla ansträngningar, kunde hon ej hitta på någonting att säga.

För öfrigt var det omöjligt att länge orka följa med deras prat. Hon försjönk småningom i sina egna tankar.

Hon hade engång träffat doktor Broberg på skrinnskobanan. De hade blifvit presenterade för hvarandra och skrunnit tillsammans en stund. Då hade Fanny känt sig friare och gladare än någonsin förr. Också efteråt hade hon gärna erinrat sig detta ögonblick. Men nu, härefter --?

O, om hon blott kunde glömma alt, begrafva sig i sina böcker och icke bry sig om någonting annat.

Den kvällen samtalade hon icke vidare med doktor Broberg. Men då gästerna begåfvo sig bort, uppmanade fadern denne att besöka huset och bekräftade uppmaningen med en förstulen blinkning. Fanny stod där bredvid, hörde och uppfattade alt, fastän hon icke lyfte sin blick från golfvet.

Inom sig beslöt hon ställa så till, att doktor Broberg aldrig mera skulle träffa henne, ej ens på gatan -- hon skulle nog kunna undvika alla tillfälliga möten.

Knappast hade en vecka gått, förrän Penttinen berättade att han ånyo bjudit doktor Broberg till dem. Denne kom dock ej, utan föregaf hinder.

Fanny begrep nog den egentliga orsaken härtill och bönföll hos fadern att han icke någonsin mera skulle förnya inbjudningen.

-- Jag kommer inte in, pappa, då här äro ungherrar, jag kommer bestämdt icke in. Jag skäms så förfärligt, när pappa alltid talar på det där sättet.

-- Kantänka nu! Jag skulle kanske inte få skaffa man åt min dotter.

-- Jag bryr mig inte om man. Jag gifter mig aldrig.

-- I det fallet gifter jag bort dig med våld. -- Du skulle kantänka inte gifta dig! Alt skall man höra. Men så säga ju flickorna alltid. Och ändå vilja de så gärna.

-- Det säger jag att inte blir du någon gammalpiga, föll modern ifrigt in.

-- Om pappa hälst skulle lofva att aldrig mera bjuda doktor Broberg hit. Lofvar pappa?

-- Nej, det gör jag visst inte.

-- Snälla pappa --! Inte lönar det sig ju i alla fall. Han bryr sig inte om mig -- och jag bryr mig inte om honom.

-- Visst bryr han sig om dig, det skall du få se. Och du skulle inte bry dig om honom? Om en doktor! Väntar du kanske på en grefve?

-- Ja, samma jag säger, blandade sig modern i samtalet, kanske du väntar på en grefve!

-- Jag väntar hvarken på en grefve eller på någon annan. Nog kan jag ju försörja mig själf, så snart jag slutat fortbildningslärovärket. Jag blir lärarinna.

-- Och gammalpiga! -- Nej Vanny, däraf blir intet sålänge jag har någonting att säga, invände modern. Vi ha inte kostat på dig och skolat dig för att du skall gå och bli gammalpiga. Hyi!

Hvarken Fannys böner eller tårar hjälpte. Såsnart Penttinen träffade doktor Broberg, bad han honom alltid besöka dem. »Fanny har så ledsamt efter er», tillade han dessutom ibland.

Men då han berättade därom hemma, blef det riktigt galet. Fanny grät hvarje dag i en hel veckas tid och hvarken åt eller talade.

-- Du är då en riktig fjolla, sade modern.

Fanny svarade icke ett ord, utan grät ännu häftigare. Fru Penttinen blef redan ängslig för huru det slutligen skulle gå med dottern, då hon icke fick henne lugnad.

-- Hvarför talade du om det för henne, grälade hon på mannen. Hon gråter sig ju blind.

Slutligen upphörde dock Fannys tårar, och då hon äfven eljes föreföll lugn och stillsam, trodde föräldrarna att hon glömt hela saken. De märkte icke den fasta beslutsamhet, hvilken nu i stället för den forna skyggheten afspeglade sig i hennes anletsdrag.

Men de skulle innan kort få erfara den.

Vårterminen led mot sitt slut, då Fanny en dag berättade att hon antagit tjänst såsom folkskollärarinna i Pöllismäki, långt borta i norr. På fortbildningslärovärket hade läraren frågat om någon af kandidaterna hade lust att bege sig dit. Lönen vore liten, endast sexhundra mark, och dessutom låg skolan flere mil från kyrkbyn i nordostligaste hörnet af socknen, hvarför där antagligen skulle komma att blifva något ensligt och ledsamt.

Fanny var ej rädd härför. Ensamheten var frihet, och ur ödemarken hägrade mot henne skog och sjö, blomstrande ängar, solsken och fågelsång; just dit längtade hon. Och hon anmälde sig för tjänsten.

Kamraterna förvånades.

-- Hvad tänker du på, Fanny? Nog yppa sig ännu bättre ställen. När man är ung, begrafvar man sig inte i vildmarken. Du är ju alldeles tokig.

Men Fanny stod vid sitt beslut, och tjänsten gafs åt henne.

Först när saken var definitivt afgjord, talade hon om det hemma. Modern slog ihop händerna och satte sig. Fadern blef stående med öppen mun och kunde först ingenting säga, utan stirrade blott på modern.

-- Folkskollärarinna i Pöllismäki! ropade modern slutligen. Aldrig i världen!

-- Jo visst.

-- Tror du att vi äro så fattiga att vi ej skulle ha råd att hålla dig hemma? sade fadern, såsnart han litet hämtat sig från sin första häpnad.

-- Inte är det därför.

-- Men hvarför då?

Fanny svarade icke strax.

-- Säg hvarför?

-- Därför att jag vill bli lärarinna.

-- Nog får du väl plats här i staden, blott du väntar litet. Här finnas ju så många skolor.

-- Här vill jag inte bli. Jag far hällre till landet eller någon annorstans.

-- Hon vill bort hemifrån, sade modern och såg på fadern.

-- Har du det kanske inte bra här hos dina föräldrar? frågade fadern. Du har det till och med altför bra. Du får alt hvad du någonsin önskar. Eller har du någonting att klaga öfver? Fattas dig någonting?

Fanny slog ner ögonen, vände på boken, som hon bar i handen, och sade ingenting.

-- Säg då ut! Fattas dig något?

-- Nej, hviskade hon och sänkte hufvudet ännu djupare.

-- Nå ja. Men hvarför vill du då bort? Och om det hälst vore till ett ordentligt ställe, men dit, rakt till bondlandet, midt uppe i ödemarken.

Fanny kunde ju inte säga hvarför. Hon ville endast bort och stod fast därvid trots föreställningar, böner, hårda ord och hotelser.

-- Tror du dig komma till rätta med sexhundra mark, frågade fadern en gång. Det räcker ju inte ens till mat, än mindre till kläder? Af mig får du ingenting, inte en penni, var säker på det. -- Om du stannar hemma, köper jag åt dig ljusgrått siden till klädning från kommerserådets här midt emot. Nyss inkommet, utmärkt vackert. Har du sett det?

-- Nej, men inte bryr jag mig om det.

-- Om du inte bryr dig om det, så tag något annat, som bättre faller dig i smaken. Jag ger dig genast pengarna i handen, om du bara lofvar att lämna dina galna funderingar och bli hemma. Du behöfver ej arbeta för ditt bröd, nog orkar jag föda dig alltid. Du får roa dig så mycket du någonsin vill. Fara från bal till bal, dansa och flänga omkring och inte sörja för någonting. Så gifter du dig efter några år -- jag borgar för att du här skall få fästmän tillräckligt att välja på. Men där? I Pöllismäki blir du säkert gammalpiga.

-- Hvad skulle där finnas annat än bönder, klagade modern.

-- Inte bryr jag mig om några friare.

Och därvid blef det. På sitt lugna och stillsamma sätt var Fanny ståndaktig i sitt beslut. Hvarken fadern eller modern kunde invärka på henne det ringaste.

De sörjde. Modern grät flere gånger, och så ofta Fanny såg det, blef hon alltid ängslig till mods. Hon kände nästan samvetskval, men det oaktadt kunde hon ej tänka på att bli hemma. Hela hennes varelse uppreste sig bestämdt däremot.

-- Du skulle hällre fara till Helsingfors, Fanny, sade fru Ahlholm, åt hvilken modern engång anförtrott sina bekymmer. -- Det vore ändå något helt annat. Du skulle få gå på teatern, på cirkus och i modemagasinen, voj, voj, ändå, nog är du riktigt fjollig som inte vill till Helsingfors. Dit skulle din pappa gärna låta dig fara.

-- Ja, pappa räknar minsann inte på pengarna, sade modern.

-- Ser du nu! Och därifrån skulle du återvända så fin och förnäm att det inte vore litet. Kom nu med mig, jag ämnar mig just dit i höst.

-- Jestandes, Vanny, jag går på minuten och talar med pappa om saken.

-- Nej, gå inte mamma, gå inte. Inte har jag lust att fara till Helsingfors.

-- Det är således blott ditt eget tycke du följer, utropade fru Ahlholm och blef så vred att hon rodnade ända upp till öronsnibbarna. -- Jag trodde att Fanny fått så mycken bildning, att hon skulle veta lyda sina föräldrar och framför alt annat rätta sig efter deras vilja. Men nu ser jag att jag grundligt misstagit mig på dig. En sådan halsstarrighet har jag ännu aldrig sett.

-- Och inte jag häller, sade fru Saxman, hvilken äfven var närvarande.

Fru Ahlholm rätade på ryggen och kastade en vredgad blick på Fanny. Fru Saxman åter runkade på sitt hufvud från höger till vänster och från vänster till höger och kunde icke nog beskärma sig öfver att en ung flicka skulle behandla sina föräldrar på ett sådant sätt.

Fru Penttinen brast ut i gråt.

-- Vi hafva hållit henne som i glasskåp, sade hon, turvis torkande sina ögon och snytande sin näsa. Aldrig har pappa sagt nej och inte jag häller, hon må ha begärt hvad som hälst. Men inte har hon ändå varit nöjd; ofta ha vi märkt -- --

-- Säg inte så, mamma.

-- Nej, hon har inte varit belåten sen häller, det har man ju nog sett.

-- Fanny är ett otacksamt barn, yttrade fru Ahlholm, full af ädel vrede, ett otacksamt barn, som inte bryr sig det ringaste om sina föräldrar.

-- Hoj, oj, oj, som inte bryr sig det ringaste om sina föräldrar, ackompanjerade fru Saxman, och nu vaggade hela hennes kropp från vänster till höger och från höger till vänster.

-- Hör du nu, Vanny, hvad alla människor säga.

Och för att också andra sade det, var modern desto djupare öfvertygad om att Fanny svårt felat mot sina föräldrar. Hon grät därför dubbelt värre och ansåg sig lida en oförrätt, hvars make väl ännu icke blifvit spord i världen.

Fanny satt där som en arm syndare, med händerna i kors. Knappast vågade hon se upp, så dålig och oduglig föreföll hon sig själf.

Hon var redan på väg att ångra sig. Hade hon värkligen lof att lämna sina föräldrar och vålla dem sorg och saknad? Den tanken sved i henne och gjorde henne beklämd.

Men hon förestälde sig hurudant lifvet skulle blifva här hemma. Man skulle styra ut henne och bråka med henne ännu värre än förr. Man skulle skryta med henne inför alla människor, hon skulle visas och bjudas ut åt ungherrarna.

Nej aldrig! Hon skulle icke kunna stå ut med det. Hällre hvad som hälst.

Och hon lyfte upp hufvudet. Sade icke ett ord, utan såg blott allvarligt framför sig. Ett djupt lodrätt veck hade bildat sig emellan ögonbrynen, och läpparna slöto sig tätt tillsammans. Hennes beslut var oryggligt.

Dagen för afresan kom. Hemifrån följde ingen henne till båten. Rika skulle nog hafva kommit, men fadern och modern förbjödo det. Föräldrarna sade knapt farväl till henne. Med tungt sinne gick Fanny ensam gatan utför.

Men morgonsolen lyste klar, vid stranden var det lif och rörelse, vågorna plaskade muntert kring båtens sidor, och sjön låg vidöppen så långt ögat kunde nå. Färden begynte, bekymren veko och blefvo efter, ty långt borta i fjärran hägrade en ny, förhoppningsfull framtid.

AGNES.

I.

Hon var mitt ideal i skolan. Jag kunde ibland under timmarna sitta och betrakta henne, så att jag ej alls viste hvad saken gälde, då jag oförmodadt fick en fråga. Jag rodnade, kunde icke svara, fick af läraren en förebrående blick och kom så åter för en tid ihåg att egna honom min uppmärksamhet.

Agnes ögon beundrade jag isynnerhet. De voro stora, ovala och bruna, öfverskuggade af långa, mörka ögonhår. Blicken var djup, något svärmisk och afspeglade alla de minsta känslouttryck och skiftningar. -- Just emedan dessa ögon alltid voro så lifliga och själfulla, tröttnade man icke att betrakta och beundra henne.

Hon var i sanning vacker: hyn frisk och hvit, på de sammetslena kinderna en skär rodnad, pannans bländande renhet förhöjdes af svartglänsande lockar, och mot den hvita nacken gjorde de slingrande hårflätorna en utmärkt effekt.

Skönheten ensam skulle dock icke betydt så mycket, om icke därjämte hela hennes väsen varit fullt af ett fint, hänförande behag, hvarje rörelse mjuk och graciös, växten vacker, gången smidig och lätt. Ingen var närmelsevis lik henne.

Men jag beundrade henne icke allenast för dessa yttre egenskapers skull. Snart skulle jag fått nog af dem, om hon till sitt inre varit ihålig och tom, såsom skönheter vanligtvis sägas vara. Men äfven i andligt afseende stod Agnes högre än vi andra. Hon var både klartänkt och skarpsinnig samt begåfvad med en ren, fläckfri karaktär och en brinnande sträfvan efter kunskaper och alt upphöjdt i allmänhet. Blotta tanken att Agnes kunde misstaga sig eller göra någonting klandervärdt föreföll mig alldeles omöjlig. Om jag någonsin tvekade eller icke kunde klargöra för mig hvad som var rätt och hvad orätt, frågade jag mig endast: huru skulle Agnes i detta fall handla? Sedan gjorde jag så, som jag antog att hon i mitt ställe skulle gjort.

Agnes' tysta klander värkade på mig mycket djupare än det straff jag erhöll af läraren. Jag mins ännu ett exempel härpå.

Vi hade en morgon kommit för tidigt till skolan. Klockan var half nio och lektionen började först klockan nio.

-- Vi ska' gå att spatsera, Lisi, föreslog Fanny; hennes håg stod alltid till upptåg och själfsvåld.

Jag var genast färdig, och vi lyckades öfvertala Anna att komma med.

Vi gingo ganska långt, ett stycke utom tullporten, skrattande och pratande. Visserligen hade vi ingenting särskildt att skratta åt, men den inre belåtenheten och lifsglädjen måste på något sätt ge sig uttryck. Naturligtvis glömde vi både tidens gång och skolan.

Ett vedlass kom körande emot oss.

-- Snälla husbond, tag oss med på lasset, vi äro så trötta, bad Fanny med klagande röst.

-- Ja, tag oss upp på lasset, inte väga vi mycket!

Han stannade och såg leende på oss.

-- Månntro ni skulle hållas där uppe?

-- Det göra vi nog.

-- Nå stig opp då och försök.

Vi klängde upp ett, tu, tre, och sutto sedan uppspetade i höjden, ofvanpå vedträna, nöjda och belåtna.

Himmel, hvad det var roligt!

-- Skola vi åka så här genom staden?

-- Ja, låt oss göra det!

-- Nej, men tror ni vi våga? frågade Anna.

-- Hvarför skulle vi inte våga? Fanny kastade trotsigt hufvudet bakåt.

-- Naturligtvis våga vi, försäkrade jag.

Hästen gick i skridt längs stadens gator, människorna tittade på oss som på undervärk, men vi behöllo vår upphöjda plats och bevärdigade dem blott med stolta blickar.

-- Hvart skola vi köra? frågade karlen.

-- Till fruntimmersskolan.

-- Hvar fins den?

-- Den där gula gården vid torghörnet.

Han ämnade således köra oss ända fram.

-- Hvad skola flickorna säga, då de se oss komma åkande till skolan på ett vedlass? De skola då ändtligen bli förvånade!

Vi hade svårt att hålla oss för skratt, men försökte dock se allvarsamma ut, låtsande som om vi inte alls vetat att en slik färd var någonting ovanligt.

Slutligen voro vi utanför fönstren. Där inne var märkvärdigt stilla. Vi kastade en sidoblick dit. O himmel -- timmen hade redan börjat!

Stoltheten försvann hastigt och på samma gång glädjen.

-- Hvad skola vi göra? Huru skola vi våga gå in? Och hvad skola vi säga? Hvem går först?

Hästen hade stannat utanför porten. Högst modstulna klefvo vi ned, utan att ens komma ihåg att tacka vår vänliga körsven.

-- Hvem går först in i klassen?

Fanny kastade åter hufvudet bakåt, slog upp dörren och steg in -- -- Jag följde, fastän icke fullt så modigt. Anna bildade eftertruppen, hela hopen räddare än vi.

Den allmänna uppmärksamheten vände sig mot oss och, följda af allas blickar, sökte vi att undfallande smyga oss fram till våra platser.

Därefter begynte genast ett strängt förhör, på hvilket domen omedelbart följde. En timmes arrest? Pyh -- det gjorde ingenting, det kunde man gärna stå ut med efter ett sådant trefligt äfventyr. När kvarten kom, brydde vi oss icke mer det ringaste om hela bestraffningen.

Flickorna samlades omkring oss.

-- Huru långt åkte ni på vedlasset?

-- Ända ifrån Kotkankallio.

-- Du milde! Och igenom hela staden?

-- Naturligtvis!

-- Herrejess! Mötte ni inte någon?

-- Jo visst, många. Till exempel biskopen.

-- Gud! Och han såg er?

-- Naturligtvis såg han oss. Men vi låtsade inte alls märka honom.

-- Nej, men tänk!

-- Ja, tänk!

De sågo med stora ögon på hvarandra och på oss. Vi beundrades. Och vi voro något belåtna.

Vi täflade om att skryta med vår djärfhet. Människorna hade skyndat till fönstren för att betrakta oss, de mötande hade stannat på gatorna, men vi hade icke brytt oss om någonting! -- Ett sådant äfventyr hade ännu ingen upplefvat, och vi skulle häller aldrig i världen glömma det. Makalöst roligt hade vi haft, lasset var ännu därtill så förskräckligt högt -- säkert var där minst en famn ved på det! Och inte skulle hvar och en vågat göra det, knappast någon enda flicka i hela skolan utom vi tre.

Vår stolthet kände naturligtvis inga gränser. Flickorna omkring oss upphörde icke att himla sig. Vårt anseende hade stigit otroligt, det såg man tydligt på deras blickar.

Agnes satt ett stycke därifrån och hörde på, men sade ingenting. Hon vände långsamt bort hufvudet, men jag uppfångade dock en skymt af hennes blick. Det var alldeles nog. Jag fick liksom en kall dusch öfver mig.

Jag hvarken skröt eller skrattade mera. Jag drog mig skamflat ifrån de andra och satte mig på min plats. Agnes ogillade vår handling --! Och nu förstod också jag plötsligt huru förfärligt dumt vi burit oss åt. Alldeles som själfsvåldiga pojkslynglar. Hade man någonsin sett eller hört talas om att flickor åkte på vedlass? Agnes skulle på inga vilkor gjort någonting sådant. Huru kunde vi vara så tokiga, hvar hade vi haft våra tankar! Nu skulle kanske hela skolan för vår skull råka i vanrykte. Jag kände mig högst olycklig.

Där höll Fanny alt fortfarande på att skräfla, medan flickorna himlade sig. Det började plåga mig, deras munterhet skar mig i öronen. Agnes bläddrade i sina böcker, hon ville ingenting mera höra. Huru djupt hade vi icke sjunkit i hennes ögon! Jag var nästan gråtfärdig.

Jag vågade icke gå nära henne. Hon såg så allvarsam ut. Skulle hon någonsin glömma denna händelse? Eller skulle hon hela sitt lif igenom hysa en dålig tanke om mig? Ännu långa tider efteråt låg denna farhåga öfver mig som en tung börda.

Jag vågade icke närmare utforska hennes sinnesstämning, ty jag var alltid mycket blyg gentemot Agnes; aldrig kunde jag tala med henne fritt och öppet som med de andra kamraterna, utan höll mig hälst litet afsides eller tystnade, om jag kom tillsammans med henne. Ingen af oss kunde för öfrigt berömma sig af att vara hennes speciella vän, åt hvilken hon skulle anförtrott sina hjärtehemligheter. Någon sådan hade hon för öfrigt knappast. Enhvar af oss hade sin flamma, några hade redan haft flere, men Agnes talade aldrig om slikt. Mången lyceist höll på att förgås af kärlek till henne, det viste vi nog, men ingen af dem hugnades med det minsta ynnestbevis. De vågade för öfrigt icke närma sig henne, de beundrade henne blott på afstånd, och Agnes fäste väl knappast någon uppmärksamhet vid deras känslor.

-- Skall Agnes någonsin bli kär? undrade vi ofta. Och i hvem? Hvem skall bli den lycklige? Fins det väl någon enda man som vore henne värdig?

Vi för vår del betviflade detta högeligen. Ty i hela världen fans ej hennes like, kunde icke finnas, -- hvarken man eller kvinna.

Den bild, som jag från denna tid bevarar af Agnes, framstår såsom någonting fullkomligt, någonting absolut harmoniskt och felfritt. Ofta säger jag till mig själf: det är blott därför att jag betraktade henne med femtonåringens kritiklösa ögon. Om jag nu skulle se henne framför mig alldeles likadan, så skulle jag kanske uppfatta henne på ett alldeles annat sätt.

Men då minnes jag åter att icke endast vi unga så obegränsadt beundrade henne; lärarena och lärarinnorna gjorde det helt visst i lika hög grad. Visserligen sade de ingenting därom åt oss, men vi uppfattade det af deras blickar och hela deras sätt, då de talade med henne, ja, nära nog af tonfallet, med hvilket de uttalade hennes namn, då de under timmen gjorde henne en fråga.

Ett par år tidigare än vi skilde hon sig från skolan för att fortsätta sina studier i Helsingfors. Under det första året skref hon ibland till oss, under det andra året icke en enda gång. Det förundrade oss ej. Huru skulle hon komma i håg oss, obetydliga flicksnärtor, eller vår lilla oansenliga skola! I Helsingfors hade hon kommit in i större förhållanden och intelligentare kretsar, hvilka bättre anstodo henne. Hon trifdes bra där, hade hon skrifvit till oss. I själfva värket var det ju alldeles naturligt. Inte saknade hon oss och inte kunde vi vara misslynta däröfver....

Under många år hörde vi ingenting om Agnes. Vi hade slutat skolan och skingrats åt olika håll. Blott några få hade stannat kvar i den forna skolstaden.

Ännu en gång samlades dock en hel mängd af oss. Det var då jag stod brud och firade bröllop. Till och med Fanny hade kommit från Helsingfors, där hon för tillfället vistades. Och hon viste att berätta oss om Agnes.

-- Har ni hört någonting högst märkvärdigt om Agnes? frågade hon plötsligt, då vi talade om våra forna skolförhållanden.

-- Hvad, säg, hvad?

-- Hon har farit till Petersburg såsom sällskapsdam åt en ofantligt rik furstinna.

-- Agnes! Agnes till Petersburg, såsom sällskapsdam? Aldrig i världen! Såsom sällskapsdam?

-- Ja, men tänk er, åt en furstinna; det är ju någonting helt annat än en vanlig sällskapsdam.

-- Än sen! Sällskapsdam i alla fall, och dessutom i Petersburg.

-- Hvad ni äro enfaldiga och småaktiga, förebrådde oss Fanny. Jag tror jag inte bryr mig om att fortsätta, då ni inte begriper någonting.

-- Jo berätta, berätta!

-- Så hör på då. Furstinnan har infört henne i Petersburgs förnämaste och högsta kretsar, hon har till och med varit på hofvet. Agnes har skrifvit att hon lefver i en hvirfvel af nöjen och ej hinner hämta sig från den ena festen, förrän hon ilar till den andra. För henne är alt detta naturligtvis ännu högst ovant, en fullkomlig sagovärld.

Nu förstummades vi.