Part 4

_An Eight hours' bill in the form of an amendment of the Factory acts; published by the Fabian Society_ (Ett förslag om en åttatimmarsdag i form af ett tillägg till fabrikslagarna; utgifvet af _Fabian Society_) är det utförligaste och populäraste. Det innehåller icke en universell åttatimmarslag, utan vill blott på ett praktiskt sätt bana vägen för densamma—det vill säga: på lagstiftningens väg _stöda_ arbetarne i deras sträfvan efter densamma. Åtta timmar skola vara den normala arbetsdagen, då det ej existerar öfverenskommelse om annat. Arbetare, som sysselsättas af staten, af kommunala eller andra offentliga myndigheter, skola icke (utom i oförutsedda nödfall) arbeta mer än 8 timmar om dagen och ej mer än 48 timmar i veckan. Lokomotivförare samt eldare, konduktörer och signalmän vid järnvägarne få ej arbeta mer än 8 timmar i sträck och ej mer än 48 timmar i veckan. För grufarbetare skall åttatimmarsdagen vara obligatorisk (med undantag för olycksfall o. dyl.). "Då en statssekreterare blifvit öfvertygad (genom petitioner eller undersökningar) om, att flertalet af de personer, som i hela riket arbeta uti ett visst yrke, önskar, att arbetstiden per vecka bestämmes genom lag (eller, om den redan är lagstadgad, ändras genom lag), kan han på grund af föreliggande lag fastställa en längsta tillåtlig arbetstid per dag eller vecka för nämda yrke." I intet sådant fall få 54 arbetstimmar per vecka öfverskridas. _Denna bestämmelse skulle möjliggöra en laglig begränsning af arbetstimmarna uti hvilket yrke som hälst, så snart en majoritet af arbetarne önskade det—och det utan sträjker._ Dessutom innehåller lagförslaget bestämmelser om, att de parlamentariska myndigheterna skulle hafva särskild makt att inskränka arbetstiden till högst 54 timmar i veckan uti alla monopol samt till högst 48 timmar uti alla företag, som kräfva särskilt tillstånd af parlamentet.

8. Allmänna slutsatser.

De allmänna slutsatser, till hvilka en undersökning af normalarbetsdagsspörsmålet leder, synas kunna sammanfattas på följande sätt.

De, som förutsäga _skadliga_ följder af kortare arbetstid, misstaga sig nästan alldeles. Arbetarne bli mer (ej mindre) moraliska och intelligenta, då de få mer fritid. Lönerna tendera _snarare_ att stiga än att sjunka, då arbetstiden afkortas. Produktionen har äggats i stället för att nedtryckas af arbetsdagens förkortning. Hvad själfva lagstadgandet om kortare arbetsdag angår, är det meningslöst att påstå, att detsamma inskränker arbetarnes frihet och att det förstör deras känsla af själfberoende—tvärtom lär arbetsdagens förkortning näppeligen bli någon juridisk och säkerligen icke någon social värklighet utan arbetarnes eget ingripande.

De, som framhålla normalarbetsdagens _fördelaktiga_ värkningar, misstaga sig sannolikt, då de antaga, att de _tillfälliga_ gynnsamma invärkningarna på arbetslön och arbetslöshet skola bli beständiga. Det är alls icke osannolikt, att normalarbetsdagen är ett palliativ[9] i _alla_ andra hänseenden än det, att den ger lönarbetarne mer frihet och därmed bereder dem ett oundgängligt villkor för högre sedlig och intellektuell utveckling. Detta är dock nog för att anbefalla den i den sunda samhällsutvecklingens, i kulturens intresse.

Den reform, vi sysselsatt oss med i denna skrift, lofvar icke att förlänga lifvet på ett enda socialt missförhållande—snarare tvärt om. Och hvad den alldeles säkert lofvar, det är, att den _oundvikliga_ utveckling, som leder till mildrande eller afskaffande af de många djupliggande sociala missförhållanden, hvarpå vår nuvarande samhällsbyggnad hvilar, skall bli af sundare och fredligare natur. Detta löfte kan normalarbetsdagen gifva, därför att den är en reform, hvilken befordrar bildandet af sundare, intelligentare, själfständigare, andligt och ekonomiskt _friare_ medborgare.

* * * * *

Denna skrift innehåller _talrika citat_ ur Schönbergs _Handbuch der politischen Oekonomie_, ur _Handwörterbuch der Staatswissenschaften_ samt ur ett par andra nationalekonomiska värk. Citationstecken och hänvisningar ha dock på de flesta håll utelämnats, emedan de skulle gjort texten allt för tungläst.

Fotnot 9:

D. v. s. ett botemedel, som häfver tillfälliga yttringar af en sjukdom, men icke angriper denna i roten.

TRANSCRIBER'S NOTES

1. Silently corrected simple spelling, grammar, and typographical errors. 2. Retained anachronistic and non-standard spellings as printed. 3. Enclosed italics font in _underscores_. 4. Enclosed spaced out font in _tildes_.