Part 3

Den engelska "fabriks- och värkstadslagen" af 27 maj 1878 (med tillägg af 25 aug. 1883) bildar afslutningen på den lagstiftning, hvilkens historia ofvan blifvit flyktigt antydd. Den innehåller 107 hufvudstycken. Se här några hufvudpunkter angående arbetstiden. Arbetets begynnelse- och sluttimme måste finnas offentligt tillkännagifna i anläggningen. Detsamma gäller måltidstimmarna, hvilka för alla skyddade personer måste infalla samtidigt. Det får alls ej arbetas under måltids- och hvilostunderna, ej häller från 9 på aftonen till 6 på morgonen, ej häller på lördagseftermiddagarna (efter kl. 2-4), ej häller på söndagarna och på kyrkliga och borgerliga helgdagar. Nästan alla öfriga bestämmelser gälla barn, ynglingar och kvinnor; och lagstiftningen till dessas skydd måste förbigås så väl här som i det följande, ty denna lilla skrift har ju till uppgift att behandla normalarbetsdagen för _vuxna män_.

Hvad den värkligen förekommande arbetstiden beträffar, är den inom de _skyddade_ industrigrenarna i genomsnitt 54-56 timmar i veckan (för _bägge_ könen). Tack vare Englands beundransvärda fackföreningsväsen finns det åtskilliga grupper af manliga arbetare (af det "yrkesskickliga" slaget), som arbeta blott 48-54 timmar i veckan. Däremot äro bland Englands järnvägstjänstemän 15 timmars och ännu längre _oafbruten_ arbetstid ty värr intet ovanligt. Bland "utsvettnings"-systemets offer är 14-16 timmars arbetsdag mycket vanlig. De manliga och kvinliga bodbetjänterna arbeta ofta 16 till 17 timmar dagligen.

I Nordamerika.

Speciallagstiftningen till skydd för arbetarnes berättigade intressen mot de missförhållanden, som kunna bli en följd af den fria konkurrensen i det bestående samhället, är i Nordamerika icke unionsregeringens utan de enskilda statsregeringarnas sak.

Ett lands arbetarskyddslagstiftning är i regel en följd af en _arbetar_rörelse och framträder vanligen som en kompromiss af staten med den arbetande klassens fordringar, säger en amerikansk författare på detta område, d:r W. Cave Tait, och tillägger: "Äfven nu för tiden, då lagstiftningen på detta område fortfarande är i full gång, äro arbetarne den egentliga drifvande kraften i densamma; de anvisa den beständigt nya uppgifter. Karaktäristiskt och i viss mån särskilt utmärkande för Amerika är, att från början intill närvarande stund hafva arbetarnes hufvudfordran och hufvudsträfvan riktats på _förkortandet_ af arbetsdagen och införandet af en laglig _normalarbetsdag_." På alla arbetarkongresser, i alla arbetarföreningar och uti all arbetaragitation har denna fordran spelat en hufvudroll _sedan mer än 50 år tillbaka_. Ursprungligen fordrade arbetarne en tio timmars arbetsdag. Sedan det lyckats dem att nästan öfverallt genomdrifva densamma, går deras fordran ut på en åtta timmars normalarbetsdag. Agitationen för arbetstidens sänkande till tio timmar började i Massachusetts på 1820-talet. Då var det vanligt, att de amerikanska fabriksarbetarne släpade från 9-12 timmar om vintern och 12-16 timmar om sommaren. Arbetarne klagade framför allt öfver att _denna långa arbetstid var förenad med outhärdligt låga löner_.

Från 1830 till 1850 voro Förenta staterna skådeplatsen för en storartad arbetarrörelse—facklig och kooperativ. I somliga stater visade sig regeringarna fientliga mot tiotimmarsrörelsen; talrika sträjker slutade med arbetarnes nederlag; och intill 1850 hade denna normalarbetsdagsrörelse haft blott en viktig framgång: den att unionsregeringen 1840 förordnade om tiotimmarsdagens införande i alla dess värkstäder. På 1850-talet hade rörelsen större framgång. Flera stater gjorde tio timmar till en laglig arbetsdag—_för det fall, att intet annat aftal träffats_. Allmänna meningen började mer och mer uttala sig för arbetarnes fordran, och dessa fortsatte med en ytterst energisk agitation. Följden var, att i början på 1860-talet var tiotimmarsdagen allmänt öflig i samtliga industrigrenar med undantag af nordstaternas väfnadsindustrier. (Numera gäller tiotimmarssystemet äfven för väfnadsindustrierna.)

Omkring 1865 börjar en ännu mäktigare arbetarrörelse. Det var de amerikanska fackföreningarnas blomstringstid. I augusti 1866 sammanträdde uti Baltimore en församling af _Trades unions_ och _Trades assemblies_ (fackliga föreningar och sällskap) för att rådgöra om arbetarfrågan och grundade _The National Labour Union_ (den nationella arbetarföreningen). Denna förening uppställde _åttatimmarsdagen_ som det närmaste målet för arbetarklassens sträfvan; och sedan denna tid agitera de amerikanska arbetarne med stor energi och hårdnackenhet för denna fordran. Den första stora framgång, som denna agitation ernådde var unionsregeringens lag af maj 1868, som införde åttatimmarsdagen i alla unionsregeringens värkstäder. Detta exempel invärkade på statsregeringarna, och Illinois, Wisconsin och Pennsylvanien hafva gjort åtta timmar till laglig arbetsdag—visserligen åter med förbehållet, "så vida ej annan öfverenskommelse träffats." I staten New York är åttatimmarsdagen öfver hufvud införd för alla fabriksarbetare. Dessutom har åtta timmars daglig arbetstid redan blifvit regel i flera af Förenta staternas industrier. Arbetarne hoppas därför[5] med säkerhet, att denna arbetstid med tiden skall blifva allmän, såsom förut fallet var med tiotimmarsdagen.

Som nämts, är arbetarlagstiftningen staternas enskilda sak—hvarför stora afvikelser och ojämnheter springa i ögonen, då man granskar hela Unionens hithörande lagar. Öfver hufvud måste den nordamerikanska arbetarlagstiftningen karaktäriseras som i _hög grad bristfällig och outvecklad_. Hvad de fullvuxna _männen_ angår, finns _valfri_ tio timmars normalarbetsdag i fem stater och _obligatorisk_ tio timmars normalarbetsdag i tre stater. Sex stater ha _valfri_ åtta timmars normalarbetsdag. I två stater äro åtta timmar laglig arbetsdag vid _offentliga_ arbeten.

Den värkliga dagliga arbetstiden är för närvarande i de flesta amerikanska hufvudindustrier 10 timmar; 11 timmar förekomma i flera; 12 timmar i jämförelsevis få. Antalet årliga arbetsdagar synes i det stora flertalet fall vara genomsnittligt 300. Åtskilliga näringar med 270, 250, ja 220 dagar och mindre förekomma dock. Eftersom statistiken är mycket osäker, kunna dessa siffror blott gälla som antydningar.

I Österrike och Schweiz.

I Österrikes fabriksmässigt bedrifna anläggningar får _arbetstiden_ (minus hvilostunderna) _ej öfverstiga 11 timmar om dygnet_, i bärgvärken får den ej _öfverstiga 10 timmar för någon arbetare_. De dagliga hvilostunderna måste uppgå till minst 1½ timme. Söndagsarbete är förbjudet, då det ej är en oafvislig nödvändighet. _Öfver hufvud tillstädja dessa lagar mycket talrika undantag._

Vetenskapliga iakttagare hafva fällt följande yttranden om dessa arbetarskyddslagar. I det stora hela måste resultaten af denna nya österrikiska arbetarskyddslagstiftning betecknas som gynnsamma—så långt erfarenheten hittills räcker. Lagbestämmelserna beträffande arbetstiden blifva på det stora hela efterlefda; genomförandet af desamma har icke i någon väsentlig mån värkat störande; och fabriksinspektören för Reichenbergdistriktet anmärker, att _arbetarnes förtjänst i allmänhet förblifvit oförändrad, äfven då arbetstiden förkortats_. I allmänhet synes den lagliga elfvatimmarsdagen i Österrike allt mer och mer blifva bruk; däremot lämnas, synnerligen inom de mindre industrierna, den lagligen påbjudna söndagshvilan ännu ofta utan hänsyn.

I Schweiz har arbetarskyddslagstiftningen anor ända från sextonhundratalet—då det gällde att skydda de med hemindustri sysselsatta arbetarne mot skriande missförhållanden. Intill 1874 var hithörande lagstiftning kantonernas ensak; sedan dess faller den under det Schweiziska förbundets gemensamma lagstiftning. Genom förbundslagen af 23 mars 1877 underkastades alla grenar af fabriksindustri likartade bestämmelser, från hvilka blott under vissa förutsättningar kunna tillstädjas undantag. _För inga fabriksarbetare får arbetstiden vara längre än 11 timmar_, och den måste falla mellan 6 (eller 5) på morgonen och 8 på aftonen. Regelmässigt natt- och söndagsarbete fordrar förbundsrådets särskilda tillstånd—och böra därvid 11 timmar på dygnet ej öfverskridas samt hvarje arbetare ha hvarannan söndag fri.

Lagen säges under sin tillvaro allt mer och mer hafva öfvergått i bruk. En orsak till att myndigheterna ännu allt för ofta tillstädja undantag från lagen är, att de schweiziska exportindustrierna råkat i ett svårt läge genom grannländernas skyddstullspolitik. Ett högst betydelsefullt sakförhållande är dock, att de schweiziska fabriksinspektörerna uti sina årsberättelser fälla allt _gynnsammare_ utlåtanden om den lagstadgade normalarbetsdagen, och att _undantagen_ från lagstadgandet allt mer och mer kunna _inskränkas_.[6]

I Tyskland, Frankrike, Holland och Belgien.

I Tyskland finns _blott_ normalarbetsdag för unga personer. Den tyska lagstiftningen synes dock vilja utsträcka hithörande bestämmelser; särskilt arbetar den på att indraga kvinnorna under densamma.

I Tyskland förekomma ännu arbetstider (minus hvilostunderna) på 14-16 timmar, de på 11-12 timmar äro talrika—också bland kvinnliga arbetare.

Frankrikes första normalarbetsdag daterar från 1841; den inskränker sig till att reglera barnarbetet. 1848 utfärdades en lag om en 12 timmars normalarbetsdag för alla fabriksarbetare; denna lag har dock ej varit af synnerligt inflytande—ehuru den gäller ännu i dag. Den vanliga arbetstiden är i genomsnitt mycket hög i Frankrike. I många industrier höra 13, 14 och 15 timmar till det vanliga.

Ehuru arbetstiden i de belgiska industrierna är ännu längre än i Frankrike och arbetareländet i Belgien öfver hufvud är hårresande[7], har staten ännu ej kommit sig för med något värksamt ingripande. Följden är, att Belgien på senare tider varit skådeplats för fruktansvärda arbetarrevolter—och en otroligt snabbt uppblomstrande socialistisk rörelse.

Det holländska arbetareländet ger sannolikt det belgiska föga efter. Holland kan blott uppvisa några ansatser till normalarbetsdagslagstiftning för barn och kvinnor.

I Sverge.

I vårt fädernesland finns normalarbetsdag _blott_ för minderåriga, men stadgandena härom efterlefvas icke. Lagen angående skydd mot yrkesfara (af 10 maj 1889) innehåller inga bestämmelser om arbetstiden.

Enligt den svenska arbetarförsäkringskomiténs betänkande befanns i 1,627 rörelser med sammanlagt 81,881 arbetare hvarje arbetare arbeta i medeltal 11,1 timmar om dygnet. Samma undersökningsmaterial gaf vid handen, att 27,7 procent af arbetarne arbeta mellan 10 och 11 timmar, 33,6 procent mellan 11 och 12 timmar samt 28,5 procent tolf timmar. Af 630 brännerier sysselsatte 203 sina arbetare öfver 12 timmar i dygnet samt 225 12 timmar. Vid 65 mjölkvarnar var medelarbetstiden 12 timmar. "Bagerierna hafva jämväl i allmänhet mycket lång arbetstid." Vid 42 procent af de 1,627 rörelserna hafva 46 procent af de 81,881 arbetarne _nattarbete_. I nära nog tredjedelen af alla dessa fall arbetades hela natten igenom (10 timmar). Bland 652 rörelser arbetades i 163 sex nätter i veckan året rundt, i 172 sex (någon gång fem) nätter i veckan med nattarbete hvarannan vecka samt i 131 rörelser tre nätter i veckan året rundt.

Fotnot 5:

De _grunder_, som de amerikanska arbetarne anföra för en åttatimmarsdag äro (enligt den arbetarstatistiska byrån i Ohio) i sammandrag följande. (_1_) Maskinernas ofantligt stegrade produktionskraft har ledt till ett aftagande af de nödiga arbetarnes antal, så att talrika arbetare ständigt äro arbetslösa. (_2_) Arbetarne ha icke fått någon rättvis andel af denna utvecklings fördelar—hvarken i form af högre löner, större köpkraft hos lönerna eller kortare arbetsdag. (_3_) En förkortning af arbetsdagen skulle leda till ett stegrande af de nödiga dagsvärkenas antal och därför till sysselsättandet af flera arbetare—sålunda till mindre tvungen lättja, men mer ledighet; den skulle dessutom framtvinga större produktion genom att öka konsumenternas antal. (_4_) Åtta timmars arbete, åtta timmars hvila, vederkvickelse och studier samt åtta timmars sömn utgöra en naturlig uppdelning af de tjugofyra timmarna. (_5_) Arbetaren kunde i följd af stegrad kraft och spänstighet producera lika mycket på åtta timmar som nu på tio.

Fotnot 6:

Af den anledningen, att den schweiziska normalarbetsdagen är _alldeles för lång_ (11 timmar) att hafva några starkt i ögon fallande värkningar på arbetarnes lefnadsförhållanden eller på produktionen i allmänhet, skulle en kritisk redogörelse för den schweiziska normalarbetsdagens gynnsamma utveckling kräfva större utförlighet än omfånget för denna skrift medgifver. Vi behöfva dock ej därför undvara färska experimentella bevis för inflytandet af _arbetstidens förkortning_ i ett stort, afskilt industriellt område. Den brittiska kolonien _Victoria_ (i Australien) har icke lagstadgad normalarbetsdag, men har _sedan ett fjärdedels århundrade_ en på den fackliga organisationens väg vunnen och skyddad _åttatimmarsdag_ inom talrika näringsgrenar (inom industrier med och utan stort fast kapital, med och utan yrkesskickliga arbetare, med och utan fabriksdrift). En engelsk nationalekonom har gjort åttatimmarsdagen i Victoria till föremål för särskilda studier, och han kommer till följande slutsatser. Den har _hvarken ökat_ eller _minskat_ lönerna. Den har _icke_ märkbart _minskat_ antalet af arbetslösa, utan snarare inom vissa yrken minskat antalet nödvändiga arbetare. Den har _befordrat_ produktionens tillväxt, ehuru den för någon tid minskat antalet anläggningar och affärsföretag. D. v. s. den har befordrat stordriften. Den har slutligen också på ett i högsta grad anmärkningsvärdt sätt _förbättrat_ arbetarnes familjelif, _motarbetat_ dryckenskapen bland dem, samt _stegrat_ deras bildning, kunskapstörst och intelligenta deltagande för det allmännas väl.

Fotnot 7:

Såsom, bland annat, undersökningen af den 1886 insatta _arbetskommissionen_ nogsamt bevisade.

7. Normalarbetsdagsrörelsen i närvarande ögonblick.

Vi hafva i föregående kapitel ögnat öfver en viktig afdelning af vår civilisations sociala historia, och det drag, som framför allt springer oss i ögonen, är den uti det nutida produktionssättets egen natur grundade _nödvändigheten_ att stifta lagar, som skola skydda lönarbetarne mot för långa arbetstider. Denna nödvändighet utvecklas och vinner erkännande steg för steg—såsom allt annat i världshistorien. Först tvingar sig nödvändigheten att lagstifta mot barnens, de minderårigas och kvinnornas långa arbetstider fram bland dagspolitikens brännande spörsmål. Senare—men alldeles utan något språng i utvecklingen, ja helt och hållet utan urskiljbar gräns eller öfvergång—vidgar sig denna normalarbetsdagsfråga, tills vi befinna oss i en tid, då krafvet på en normalarbetsdag äfven för vuxna manliga arbetare redan blifvit delvis tillfredsställt i somliga länder samt mer eller mindre energiskt pockar på tillfredsställelse i andra. Det är i detta skede af den sociala frågans historiska utveckling, vi just nu lefva.

"Insikten i de fördärfbringande värkningarna af en lång arbetstid", skrifver ingeniör J. H. G. Fredholm i sitt nyligen utkomna arbete om Arbetarelagstiftningen och fabriksinspektionen i utlandet, "gör sig äfven inom arbetsklassen allt mer gällande, och ingen fråga tager arbetarens uppmärksamhet mera i anspråk än den om förkortad arbetstid. Den ena sträjken efter den andra företages i sådant syfte, och hvarje arbetarförening har denna fråga på sitt program. Den utgör ock den förnämsta uppgiften för de mellanfolkliga arbetarkongressernas sträfvan. Den enda resolution, som den internationella fackföreningskongressen i London 1888 fattade, var denna: 'Kongressen är af den mening, att kapitalets koncentrering och fackföreningarnas relativa svaghet i förhållande till hela antalet arbetare göra det omöjligt att reducera arbetstidens längd utan statens medvärkan'. Äfven den internationella arbetarkongressen (possibilisternas) i Paris 1889 uttalade sig i samma riktning och yrkade på införandet af en 8 timmars arbetsdag. Denna kongress räknade 600 medlemmar såsom representanter för 700,000 arbetare, tillhörande 370 olika föreningar i 13 länder. Den äfven i Paris samtidigt hållna marxistiska kongressen fattade det beslutet, att framdeles skulle på den 1 maj hvarje år öfver allt demonstreras för en 8 timmars arbetsdag."

Agitationen för en åtta timmars arbetsdag för alla arbetare är den nyaste tidens form för normalarbetsdagssträfvandena. Ingenstädes i Europa har åttatimmarsrörelsen haft en så öfverraskande snabb och storartad framgång som i England. Spörsmålet diskuterades första gången af fackföreningskongressen (Englands "arbetarparlament") 1887. På kongressen 1888 upplästes resultatet af en förfrågan bland fackföreningarna beträffande stämningen gentemot en åttatimmarsrörelse. Det framgick, att af de fackföreningsmedlemmar som röstat, 22,720 önskade en åttatimmarsdag, under det 4,097 ogillade densamma.

Hvad beträffar spörsmålet, huruvida åttatimmarsdagen borde bestämmas genom lag eller förvärkligas genom arbetarnes fria sammanslutning och fackföreningsrörelse, voro svaren så motsägande, att en ny undersökning måste anordnas. Resultaten af denna framlades för 1889 års kongress. 39,629 fackföreningsmedlemmar hade röstat för och 62,883 mot åttatimmarsdagen. Kongressen förkastade med 88 röster mot 63 en resolution om lagstadgad maximalarbetsdag på åtta timmar. Minoriteten sökte dock påvisa, att hela undersökningen utförts på ett missledande och partiskt sätt af några inflytelserika, mot normalarbetsdagen afvogt sinnade fackföreningsledare. Denna misstanke tycktes besanna sig på 1890 års kongress, hvilken—"den största och mest representativa i de engelska fackföreningarnas historia", talande på uppdrag af 1,500,000 "yrkesskickliga" och "icke yrkesskickliga" arbetare—med 181 röster mot 173 _förkastade_ en resolution om, att åttatimmarsdagen skulle vinnas på fackföreningsrörelsens, ej på lagstiftningens väg, samt med 193 röster mot 155 _antog_ en resolution om, att åtta timmars arbetsdag skulle fastställas på lagstiftningens väg.

I oktober 1888 var det en stor demonstration uti Birmingham för åttatimmarsdagen; i början af 1889 diskuterades spörsmålet med utomordentlig ifver af prässen i Nordengland, hvarest grufarbetarne i stor myckenhet sällade sig till rörelsen; den 4 maj 1890 gjorde den engelska åttatimmarsrörelsen London till skådeplats för den kolossalaste demonstration man skådat; i juni detta år bildade i London ett stort antal fackföreningar samt radikala och liberala klubbar en _Legal eight hours' league_ (förening för ernåendet af en lagstadgad åtta timmars arbetsdag), hvilken slutit sig samman med en motsvarande fransk förening.

Det är omöjligt att på ett par rader gifva en klar föreställning om den framstående roll åttatimmarsfrågan spelat i Englands intellektuella och politiska lif under de sista två åren. Tidningarna och månadsskrifterna hafva varit fulla af utredningar och meningsbyten rörande spörsmålet. Välbekanta politiker hafva funnit det nödvändigt att afge principutlåtanden. Frågan har under olika former redan varit före i parlamentet, och flera inflytelserika liberala och konservativa ledamöter af underhuset hafva uppträdt som reformens förkämpar. Arbetarnes politiska ledare hafva lyckats göra reformen till en pröfvosten vid ett stort antal parlamentsval. Tydligt är, att näppeligen någon liberal eller konservativ parlamentskandidat _hädanefter_ kan påräkna de i många valkretsar högst viktiga arbetarrösterna utan att förklara sig vilja värka för en åtta timmars normalarbetsdag. En eljes ytterst populär demokrat (den nu aflidne parlamentsledamoten Ch. Bradlaugh) blef nedhyssjad på ett jättemöte i London, därför att han uppträdde mot reformen.

Den broschyrlitteratur, som den engelska åttatimmarsrörelsen framkallat, är mycket rikhaltig; intelligenta arbetare, lärda nationalekonomer och erfarna politiker höra till författarne. Särskilt intressanta äro flera, sorgfälligt utarbetade lagförslag[8]. Slutligen förtjänar framhållas, att man i England ägnat särskild uppmärksamhet åt en massa svårare, praktiska detaljfrågor—såsom t. ex. normalarbetsdag för bodbiträden och andra fall, då flera arbetarskift om dygnet kunna bli af nöden. Tyvärr tillstäder oss ej utrymmet att dröja vid dessa enskildheter.

Det är af oberäknelig vikt för den europeiska arbetarrörelsen, att den tid nu är förbi, då det lät säga sig, att Englands arbetare "aktade" sig för att begära förkortning af sin arbetsdag genom statens hjälp. De politiker, som vidhålla, att "statshjälp" är farlig för själfhjälpsprincipen, få numera från många af detta lands nationalekonomer och arbetare till svar, att erfarenheten slutligen lärt äfven i det rika och mäktiga England, att själfhjälpen på arbetarfrågans område i de modärna industrisamhällena _måste fullständigas_ och _skyddas_ genom lagstiftningens ingripande.

Äfven i Australien, Amerika och på det europeiska fastlandet har agitationen för åtta timmars normalarbetsdag under de sista två åren utomordentligt tilltagit i styrka. I Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien, Schweiz, Österrike, Holland, Belgien, Sverge, Norge och Danmark hafva talrika arbetarorganisationer uppställt "åtta timmars arbete, åtta timmars fritid, åtta timmars softid" som den främsta fordran på sitt dagspolitiska program. Man behöfver blott läsa redogörelserna för de arbetarkongresser, som i olika länder hållits 1890 för att få en liflig föreställning om, hur allvarligt och allmänt arbetarne i alla länder eftersträfva förkortning af arbetstiden.

Hvad särskilt Sverge beträffar, äro våra jordbruksarbetares sträjker 1890 samt den omständigheten, att de liberala upptagit normalarbetsdagen på sitt program vid det sista Stockholmsvalet, rätt tydliga bevis för, hur starkt vårt aflägsna samhälle redan berörts af denna mäktiga, universella strömning.

Normalarbetsdagsrörelsen har för öfrigt varit upphof till en internationell arbetartaktik och till _internationella arbetardemonstrationer_—de första af sitt slag i världshistorien. Den 1 maj 1890 försöktes för första gången en demonstration på samma dag af alla arbetare i alla länder. "Åtta timmars normalarbetsdag" var dagens lösen, och framgången var tillräckligt storartad att mana till demonstrationens upprepande 1891. Denna rörelse synes vilja utveckla sig till en årligen återkommande generalrepetition uti solidariskt tillvägagående bland Europas och Amerikas lönarbetare. Det har från skilda håll framhållits, att det väsentliga i denna demonstration icke ligger i paraderandet på gatorna utan i värktygens nedläggande af alla arbetare i alla länder uti ett gifvet ögonblick samt för bestämd tid—det må nu gälla en, två eller flera dagar.

Dylika kraftprof på _internationell arbetarsolidaritet_—skulle de ock aldrig lyckas fullkomligt—skola otvifvelaktigt hafva ett viktigt inflytande på _framtidens_ normalarbetsdagsfråga. Ju allvarligare de enskilda staterna gå spörsmålet om arbetsdagens afkortande uti samtliga hufvudnäringar inpå lifvet, desto tydligare visar det sig nämligen, att frågan har en betydelsefull internationell sida. Skulle väsentligt kortare arbetstid vara införd i somliga länder, men ej i andra, kan det hända, att arbetarne från dessa senare utvandra till de förra och tack vare sina lägre kraf på tillvaron framgångsrikt underbjuda arbetarne därstädes. Inom näringsgrenar, för hvilka uppfinningar och arbetsskicklighet spela en jämförelsevis oviktig roll, kan det ock hända, att kapitalen i länder med kortare arbetstid utvandra till mindre framåtskridna stater för att skörda större profiter på bekostnad af dessas större arbetarelände. Ett någorlunda likformigt framåtskridande i alla länder på normalarbetsdagslagstiftningens väg är ett i civilisationens intresse synnerligen önskligt medel mot dylika missförhållanden.

Fotnot 8: