# Nordostpassagens Historia; Eller, Vega-Expeditionens Föregångare

## Part 3

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/nordostpassagens-historia-eller-vega-expeditionens-foregangare-31539/index.md

[6] Sedan holländarne den 14 Juni 1597 lemnade Ishamnen, har denna intill den 7 September 1871, således under en tid af 274 år, bevisligen icke varit besökt af menniskor. År 1871, efter det att norska fångstmän redan två år förut inträngt i hafvet öster om Novaja Semlja, kom den gamle ishafsfararen E. Carlsen från Tromsö af en händelse att med sitt fartyg inlöpa i Ishamnen den 7 September. Carlsen fann der på stranden åtskilliga lemningar af ett förolyckadt fartyg och längst in i bottnen af viken ett hus, som han genast igenkände hafva tillhört holländarne. Huset hade 32 fots längd, 20 fots bredd och var bygdt af 1-1/2 tum tjocka, 14 till 16 tum breda furuplankor. I det numera förfallna huset hittade Carlsen och hans folk en mängd saker, sammanlagdt omkring 150 olika artiklar. Bland dessa må särskildt nämnas: gevärspipor, svärd, hillebarder, lansspetsar, verktyg, brynstenar, grytor, ljusstakar, tennstop, ett väggur, en flöjt, lås, en metallklocka, en kista (som innehöll filar och andra verktyg), några klädespersedlar, som voro förmultnade, en trefot, som tjenat såsom härd, samt tre böcker, af hvilka den ena utgjordes af ett väl bibehållet exemplar af Mendozas »Kinas historia» i holländsk öfversättning. Utanför huset funnos massor af ren-, säl-, björn- och hvalrossben. När Carlsen återkom till Hammerfest den 4 November, inköptes de af honom funna relikerna af engelsmannen Lister Kay, som sedermera öfverlemnade dem åt nederländska regeringen. De deponerades i marinmuseet i Haag, der ett hus, framtill öppet, blifvit konstrueradt för att inrymma dem. De Jonge har egnat dessa reliker en särskild skrift, »Nova Sembla. De voorwerpen door de Nederlandsche zeevaarders na hunne overwintering ald aar 1597, achtergelaten en in 1871 door kapitein Carlsen teruggevonden», tryckt i Haag 1872. Han pröfvar först deras äkthet, lemnar derefter en berättelse om Barents' resa, behandlar sedan den frågan, huruvida någon resande besökt platsen för öfvervintringen före 1871, och ger slutligen en detaljerad beskrifning af de olika sakerna jämte historiska och antiqvariska upplysningar.

Det var att vänta, att den olyckliga utgången af Barents' öfvervintringsexpedition skulle verka afskräckande från upprepade företag i samma syfte och betydligt sänka de förhoppningar, som man dittills hyst om programmets slutliga lösning. Dertill kom ännu en annan omständighet, den nämligen, att samtidigt med Barents' tredje resa hade vägen till Indien kring Goda Hopps-udden utan svårighet blifvit tillryggalagd af Cornelius Houtman (1595--1597), dennes exempel manade till efterföljd, och der bildades ett holländskt-ostindiskt handelskompani, som sedan på denna väg begynte sin välsignelserika kolonialverksamhet i de ostindiska farvattnen.

Men der fans ännu i England en man, som höll hårdnackadt fast vid det gamla programmet om en passage i nordvestlig, nordlig eller nordostlig riktning. Det var Henry Hudson, känd lika mycket genom sina många och vigtiga geografiska upptäckter som genom sin tragiska död.

Hudson hade under sin första ishafsresa 1607, sedan han upptäckt Grönlands ostkust, gjort ett fruktlöst försök att norrut från Spetsbergen tränga fram öfver polen. Han beslöt för den skull att försöka sin lycka i nordostlig riktning. Det följande året, 1608, utgick han den 22 April från Thames med ett litet fartyg, som »the Muscovy Company» utrustat för hans räkning. Han kringseglade Nordkap den 3 Juni, träffade sex dagar senare vid 75° 30´ n. br. den första isen, som han undkom efter några få stötar, kryssade sedan långsamt vidare, tills han genom våldsamma nord- och nordostvindar såg sig tvungen att vända, och gick den 25 Juni till ankar utanför Novaja Semljas vestkust vid 72° 12´ n. br. Han fann på stranden en mängd hvalben och renhorn och såg här och der i hafvet hvalar, hvalrossar och sälhundar. Landet gjorde på Hudson öfver hufvud taget ett angenämt intryck. Han upptäckte en stor flod (sannolikt Gussinicha), som kom från nordost, och utskickade en del af sitt manskap med uppdrag att utforska, om här icke möjligen vore den sökta genomgången. Men manskapet återvände utan önskadt resultat. Han gjorde nu ett sista försök att förbi Vajgatsch-ön intränga i Kariska hafvet; men oöfvervinneliga hinder spärrade hans väg. Beröfvad hoppet att finna nordostpassagen, anträdde han den 6 Juli återfärden och landsteg den 26 Augusti i Gravesend. -- Denna Hudsons resa är så till vida af vigt för den fysikaliska geografien, som derunder anstäldes de första iakttagelserna öfver magnetnålens inklination i de arktiska trakterna.

Hudson hade emellertid på visst sätt ännu icke uppgifvit allt hopp. Två år senare, 1610, då han var gången öfver i holländskt-ostindiska kompaniets tjenst, upprepade han försöket att finna en nordostpassage. Han lemnade Texel den 25 Mars, passerade en månad derefter Nordkap och stälde så kursen rakt på Novaja Semlja. Den 4 Maj fann han hela landet omgifvet af ännu obruten is. Han vände för den skull den 19 Maj åter till Vardöhus och gick derifrån öfver till Nordamerika i afsigt att i denna riktning finna en sjöväg till Indien.

År 1612 försökte en holländare, Jan Corneliszoon van Horn, att norr om Novaja Semlja framtränga mot öster. Från ön Kildin stälde han kursen direkt mot Novaja Semlja och framkom dit den 30 Juli. Han seglade längs kusten norr ut ända till den 8 Aug., då han möttes af tät, med landet sammanhängande is. Han följde ismassans rand ända till 76° 30´ n. br. och vände först der tillbaka mot Novaja Semlja. Han styrde derefter mot nordvest längs efter en isbarrier intill 77° n. br., gick på nytt tillbaka mot kusten, men anträdde sedan återfärden till Holland.

Det så kallade Nordiska eller Grönländska kompaniet, som bildat sig i Holland år 1614, utrustade år 1625 ett fartyg för ett förnyadt försök att i nordost finna vägen till Kina. Befälhafvare för fartyget blef Cornelis Bosman. Han utgick från Texel den 24 Juni, passerade den 24 Juli ön Kolgujeff och fick den 28 Juli Novaja Semljas kust i sigte vid 71° 55´ n. br. Ända till den 3 Augusti hade han att oafbrutet slå sig fram genom is. Först denna dag lyckades det honom att inlöpa i en med tolf till tretton holmar uppfyld vik. Den 7 Augusti gick Bosman åter till segels, den 10 inträngde han i Jugor Schar, och den 13 i Kariska hafvet. Mäktiga ismassor drefvo honom snart tillbaka till sundet, hvarigenom han kommit. Den 24 Augusti utbröt en våldsam storm från nordost, hvarunder fartyget förlorade sina båda ankaren. Bosman hade nu ej annat val än att, med eller mot sin vilja, återvända till Holland. Han återkom dit den 1 September.

Detta var holländarnes sista försök att finna en nordostlig väg till Indien. Den fruktlösa utgången af alla resor, som de gjort, föranledde dem nu att inskränka sig till den visserligen ojämförligt längre, men i alla händelser säkra vägen kring Afrika. Väl återfinna vi efter denna tid holländska fartyg i Novaja Semljas och andra arktiska haf, en holländare vid namn Vlaming gjorde till och med år 1664 en ganska märklig resa kring Novaja Semljas nordända och trängde långt in i Kariska hafvet -- men emedan dessa resors mål var ett helt annat, nämligen fångsten af hvalar och andra trangifvande djur, så kunna de icke komma under behandling vid denna öfversigt.

Efter många misslyckade försök mot nordvest begynte man åter under sista hälften af sjuttonde århundradet att i England tänka på en nordostpassage. Mångahanda och till största delen icke mycket sannolika underrättelser om de arktiska hafvens isfrihet, äfvensom om resor, som skulle hafva blifvit företagna af holländska fartyg till ovanligt höga breddgrader, ja, ända till sjelfva polen, och några hundra mil österut från Novaja Semlja, Barents' mening, att Kariska hafvet är isfritt 20 mil från kusten, samt slutligen egna och sjelfständiga funderingar ingåfvo John Wood, kapten i engelska marinen, en erfaren och skicklig sjöman, som hade åtföljt sir John Narborough på hans resa genom Magellans sund, den öfvertygelsen, att man med säkert hopp om ett lyckligt resultat skulle kunna söka denna genomgång midt emellan Spetsbergen och Novaja Semlja. Besluten att egna sig åt detta företag, ingick han 1676 till konungen och hertigen af York med en skrifvelse, i hvilken han framstälde 7 motiv och 3 faktiska bevis[7] för sin åsigt. Båda pröfvade riktigheten af hans framställning, och konungen gaf befallning, att fregatten Speedwell skulle ställas till kapten Woods disposition, under det att hertigen i förening med flera magnater inköpte pinken Prosperous, som under befäl af kapten William Flawes skulle åtfölja Speedwell.

[7] Motiven voro: 1:o Barents hade uttalat den meningen, att isen sträcker sig icke mer än 20 mil ut från Grönlands och Novaja Semljas kuster, och ett mellanrum af 160 mil utgöres af öppet haf; 2:o ett bref från Holland, offentliggjordt i »Philosophical Transactions», ådagalägger, att ryssar hade funnit hafvet öppet norr om Novaja Semlja; 3:o några holländare, som lidit skeppsbrott på Korea, hade berättat, att der på kusten fångats hvalar med isittande engelska och holländska harpuner; 4:o en för mr Joseph Moxon af holländare berättad egendomlig historia; 5:o berättelsen om ett holländskt fartyg, som varit polen nära på en grads afstånd -- hvilken berättelse gifvits honom af kapten Goulden; 6:o kapten Gouldens påstående, att all drifved funnen på Grönland var svårt sönderäten af hafsdjur; 7:o berättelsen om två fartyg, som seglat 300 mil österut från Novaja Semlja (berättelsen finnes tryckt i »Philosophical Transactions»). -- De faktiska bevisen voro: 1:o Vid polen är lika varmt som under norra polarcirkeln -- det bevisas af grönländares erfarenhet; 2:o några icke fullt begripliga påståenden om vindförhållanden och dimmor; samt 3:o jordmagnetismens inflytande kan icke i någon förvillande grad inverka på en säker passage tvärs öfver polen.

Wood och Flawes utgingo från Thames den 28 Maj 1676, passerade Nordkap den 19 Juni och stälde sedan kursen mot nordost. Den 22 Juni, då de enligt beräkning befunno sig vid 75° 53´ n. br. och 39° 48´ ostl. längd, stötte de på sammanhängande is, som sträckte sig från VNV till OSO. Under förutsättning, att denna is sammanhängde med Spetsbergen, styrde de längs efter dess rand österut. Fyra dygn seglade de i denna riktning och lupo in i hvarje öppning, som de trodde sig se i isen, men det visade sig, att den hade bildat en alldeles sammanhängande och ogenomtränglig mur. Den 26 Juni på aftonen sågo de på 15 mils afstånd Novaja Semljas höga och snöbetäckta kust. Följande dagen öfvertygade de sig, att isen sammanhängde med kusten, och hunno vid middagen, på 6 mils afstånd från land, 70° 46´ n. br. och 54° 4´ ostl. längd. I afvaktan på en gynsam förändring i isens läge loverade de mellan kusten och en massa isflak, som hade aflöst sig från den fasta isen. Den 29 fram mot midnatt, då vinden var vestlig och dimma rådde, varskodde man från Speedwell is rätt för-ut. Man lät genast vända, men under sjelfva brassningen stötte fartyget mot ett undervattensgrund, hvilket det likväl undkom utan vidare äfventyr. Men kort derefter syntes åter igen bränningar, och under en andra vändning fastnade fartyget så ohjelpligt på en klippa, att det icke syntes möjligt mer att komma loss. Vågornas svall kastade det ännu högre upp på grundet, fregatten blef läck och begynte fyllas med vatten. Kapten Wood hade intet annat val än att med sitt manskap rädda sig till stranden, hvilket också lyckades honom med förlust af två man. Men de räddade befunno sig nu i en nästan hopplös belägenhet. Deras följeslagare Prosperous var försvunnen bortom horisonten, och de misstänkte, att äfven den lidit skeppsbrott, eller att, om så icke varit händelsen, det var för den omöjligt att se dem under den nu rådande tjockan. Den enda roddbåt, som de hade qvar, kunde bära blott omkring tretio personer; men de voro sammanlagdt sjutio. Några önskade att fara i båten till Rysslands kust; andra ansågo det vara bättre att öfver land bege sig dit; några tänkte till och med att förstöra båten, på det att alla måtte vederfaras ett och samma öde, det måtte bli räddning eller undergång. För att tygla deras onda afsigter betjenade sig kapten Wood af det under inga omständigheter lofvärda hjelpmedlet af rusgifvande drycker; han bemödade sig att genom ett ständigt rus göra dem glömska af sitt onda uppsåt. De lefde under hela tio dagar i en sådan fruktansvärd belägenhet, tills ändtligen den 8 Juli Prosperous till allas glädje visade sig utanför under segel. Kapten Flawes varseblef den eld, som de gjort upp för att ådraga sig hans uppmärksamhet; han räddade dem alla och kom den 22 Juli med dem välbehållen åter till England.

Den olyckliga utgången af kapten Woods företag hade från en den ifrigaste förfäktare af nordostpassagen gjort honom till en häftig motståndare deremot. Han försäkrade, att Novaja Semlja och Spetsbergen bilda ett sammanhängande fastland, att hafvet, som omger dem, är betäckt med evig is, och att man måste hålla alla berättelser af holländare och engelsmän, som påstå motsatsen, för blotta uppfinningar, såsom de också till en del ovilkorligen måste vara. »Det är å ena sidan tydligt», säger Lütke, »att denna sjöfarande för att försvara sin olycka betjenade sig af månget påstående, som är svårt att bevisa och som han kanhända icke sjelf trodde på; men å andra sidan begingo de, som fortfarande försvarade nordostpassagen, lika bevisliga orättvisor mot honom. De kastade på honom hela skulden för företagets misslyckade utgång och påstodo, att han blifvit sin första plan otrogen, att han, i stället för att hålla sig midt emellan Spetsbergen och Novaja Semlja, af feghet sökt sig in till detta senare lands kust, och mycket annat dylikt. Kapten Wood seglade från Nordkap i nordostlig riktning, träffade den ogenomträngliga isen nära nog midt emellan Spetsbergen och Novaja Semlja, och måste nödvändigt, för att finna en väg genom den samma, förändra sin dittills följda kurs och särskildt taga vägen mot öster, ty vid ostkusten af Spetsbergen hopar sig isen, genom en beständig strömsättning från öster mot vester, ojämförligt mycket mera än vid kusten af Novaja Semlja. En färd mellan is och land är vida farligare och osäkrare än mellan ren is, och Wood har för den skull icke tagit vägen in emot land af något slags feghet. För att rättvist kunna bedöma en sjöfarandes handlingssätt i brydsamma fall, särskildt för att beskylla honom för feghet eller dylikt, skulle man alltid först sjelf hafva försökt något likartadt.»

Liksom året 1625 betecknar slutpunkten för holländarnes försök att finna den nordostliga vägen till Indien, så betecknar året 1676 för en lång tid slutpunkten för engelsmännens sträfvanden i samma syfte. Enskilda lärde, sådana som Lomonossof, Engel, Barington och andra, sökte visserligen ännu gång efter annan att framhålla nordostpassagens möjlighet, men det är tydligt, att hvarken regeringarne eller privata kapitalister lyssnat till deras mening. Året 1676 var och förblef en betydande gränspunkt i nordostpassagens historia, ty der frågan då lemnades, der blef hon stående under ett helt århundrade, och när engelsmännen sedan åter igen togo upp henne, skedde det endast vid sidan af ett annat vigtigt företag, som naturligtvis blef behandladt som hufvudsak.

När den bekante upptäcktsresanden Cook i Juli 1776 med fartygen Resolution och Discovery gick ut på sin tredje stora resa, hade han i uppdrag af amiralitetet att våren 1778 från Kamtschatka segla norrut så långt, som kunde synas honom möjligt, »för att söka en nordost- eller nordvestpassage från Stilla hafvet till Atlanten eller Nordsjön». Att från det af Bering år 1728 genomseglade och efter honom benämnda Berings sund tränga ostvart och söka finna nordvestpassagen var hufvudmålet för Cooks resa -- ty samtidigt skulle en annan engelsk expedition under Pickersgill från Baffins bay segla vestvart, -- men man ville icke lemna tillfället obegagnadt att äfven då pröfva nordostpassagens möjlighet, ehuru i omvänd riktning mot de tolf föregående expeditionerna.

Efter sina storartade upptäckter i Stilla hafvet seglade Cook, i enlighet med de erhållna föreskrifterna, sommaren 1778 norrut mot Berings sund. Han lemnade Aleutiska ögruppen den 2 Juli och passerade Berings sund den 10 Augusti. En vecka senare, den 17 Augusti, mötte han den första isen vid 70° 41´ n. br., sedan han förut följt den amerikanska kontinenten ända till Iskap (70° 15´ n. br.). Den 18 Augusti fann Cook för godt att vända, han befann sig då vid 70° 44´ n. br. och 160° 35´ vestl. längd från Greenwich, hvarefter han stälde färden mot vester och sydvest, allt efter isens läge. Han nådde Sibiriens ishafskust vid Rirkajpia (Nordkap), som är beläget vid 68° 55´ n. br. och 179° 54´ vestl. längd. Han ansåg det omöjligt att komma längre i denna riktning och vände för den skull mot öster och genom Berings sund till de Havaiska öarne, der han, som bekant, blef dödad i en strid med infödingarne den 14 Februari 1779. Samma expeditions andre befälhafvare, kapten Clerke, gjorde detta år ett nytt försök att från Berings sund tränga ostvart mot Baffins bay, men försöket aflopp utan synnerlig framgång. Resultatet blef, att kapten Clerke bestred möjligheten af en nordost- eller nordvestpassage. Forster, som medföljde expeditionen, uttalade sig emot teorien om Ishafvets segelbarhet synnerligt långt norr om Berings sund, och redaktören af Cooks reseverk påstod, att »denna Cooks resa hade visat menskligheten den välgerningen, att man på grund af dess utgång borde lära sig att afstå från andra likartade onyttiga upptäcktsresor». Dermed var i England domen sagd öfver nordostpassagens utförbarhet, ty sedan den tiden hafva engelsmännen aldrig mera befattat sig dermed. Deras arbeten och forskningar i polartrakterna hafva sedan dess uteslutande egnats åt att framtränga till polen och att utföra nordvestpassagen.

Åter igen förflöt en lång tidrymd, nära ett helt århundrade, innan tanken på nordostpassagens utförbarhet vaknade till nytt lif. Under tiden hade de arktiska trakternas geografi, deras vind- och strömförhållanden blifvit ojämförligt mycket bättre kända än under Cooks dagar: den sibiriska kuststräckan mellan Lena och Berings sund hade blifvit kartlagd, engelska vetenskapliga expeditioner och amerikanska fångstmän hade befarit Ishafvet på stora sträckor å ömse sidor om Berings sund, hafvet mellan Spetsbergen och Novaja Semlja hade blifvit rätt väl undersökt, norrmännen hade genom sina många framgångsrika fångstfärder visat vägen till Kariska hafvet, och de erfarenheter slutligen, som blifvit samlade särskildt under detta århundrades många resor i andra arktiska haf, hade lemnat många upplysningar af stort värde. Med sådana förutsättningar till grund och ångan som hjelpmedel i navigationens tjenst kunde man hysa goda förhoppningar att ändtligen lösa det gamla problemet om nordostpassagens möjlighet. Österrikarne voro de, som nu togo saken om hand.

Efter en rekognosceringsfärd i hafvet mellan Spetsbergen och Novaja Semlja sommaren 1871 beslöto österrikarne Weyprecht och Payer att förbi Novaja Semljas nordspets och Sibiriens kust göra försöket att framtränga till Berings sund och derunder anställa forskningar i det okända hafvet nordost ut från Novaja Semlja. Tanken om en österrikisk-ungersk ishafsexpedition mottogs med entusiasm inom hela österrikiska monarkien. Befälet öfver expeditionen i dess helhet liksom arbetena till sjös anförtroddes åt löjtnant Weyprecht, en kunskapsrik och bepröfvad sjöman. Löjtnant Payer åter hade att ombestyra ledningen af arbetena i land, ty han hade länge sedan under sina geodetiska arbeten i Alperna och ytterligare såsom deltagare i Koldeweys öfvervintringsexpedition till Grönlands ostkust 1869--1870 gjort sig känd såsom en öfvad alpklättrare, en god tecknare och en beslutsam och entusiastisk forskare.

Expeditionens fartyg, ångaren Tegetthoff, om 300 tons, utrustades i Elbe med tillgodoseende af alla moderna hjelpmedel, försågs med proviant o. dyl. för 2-1/2--3 års tid och utgick slutligen från Bremerhaven den 13 Juni 1872. Största delen af manskapet utgjordes af dalmatier från Adriatiska hafvets kust. Såsom ismästare medföljde särskildt kapten E. Carlsen från Tromsö, hvilken gjort sig väl känd derigenom, att han kringseglat både Spetsbergen och Novaja Semlja samt hemfört relikerna från Barents' vinterhydda i Ishamnen. Efter några ytterligare anordningar i Tromsö lemnade expeditionen denna stad den 14 Juli.

Den 19 Juli möttes den första isen vid 74° 15´ n. br., den 29 Juli kom man i sigte af Novaja Semlja, och den 12 Augusti sammanträffade Tegetthoff vid Pankratjefföarne med slupen Isbjörn, som med grefve Wiltschek ombord var utgången för att nedlägga en proviantdepot för expeditionens räkning på Novaja Semljas vestkust. Den 21 Augusti togo de båda fartygen afsked af hvarandra, Isbjörn vände åter till Norge, och Tegetthoff ångade norrut på sin storartade upptäcktsfärd. Förr än efter två års förlopp borde man icke hoppas att erhålla några underrättelser från den väl anlagda expeditionen, ty sedan man passerat Novaja Semljas nordspets och framträngt österut till Tajmyrlandet, hade man för afsigt att tillbringa första vintern i närheten af kap Tscheljuskin, Sibiriens nordligaste udde, och den andra någonstädes på de Nysibiriska öarne eller möjligen på Wrangels land.

Men expeditionen fick en helt annan utgång, än man med skäl hade väntat sig. Redan några timmar efter de båda fartygens skilsmässa hade en frisk nordostlig vind skjutit så mycket is samman kring Tegetthoff, att rundtomkring icke var en enda smula vatten att se. Detta inträffade vid 76° 22´ n. br. och 62° 3´ ostl. längd från Greenwich, på ungefär sex mils afstånd från kusten. »Jag hade förtöjt fartyget», säger Weyprecht, »vid ett flak, fullt medveten derom, att det skulle blifva instängdt. Å ena sidan kunde jag icke besluta mig för att låta de 15 mil åter gå förlorade, som vi lyckligt vunnit under de detta år ogynsamma förhållandena, å andra sidan utgjordes all den kring oss liggande isen af så sönderbråkad drifis, att jag med visshet räknade på, att första ostliga vind skulle föra alltsammans åtskils. Men i stället för ostliga vindar, som jag hade väntat skola efterträda de föregående veckornas ihållande våldsamma sydveststormar, inträdde nu stiltje omväxlande med vestliga vindar. De senare medförde ganska mycket snö, som i förening med temperaturens snabba sjunkande sammanband drifisen. Ända till den 9 September gafs der ingen förändring, isen låg tätt sluten, åt intet håll kunde man se ett spår af vatten. Fartyget dref för de lätta vindarne än åt öster, än åt vester. Temperaturen föll under nätterna ända till -15° C.» Den 9 September utbröt ändtligen en häftig storm från nordost, som sönderbröt isen i större fält, men fartyget låg fortfarande infruset midt uti ett sådant, och alla ansträngningar att arbeta det loss förblefvo fruktlösa.

Tegetthoffs väg var från denna stund och allt framgent bunden vid isfältets rörelser, och detta fördes af och an allt efter vindarnes godtyckliga nycker. Den 1 Oktober befann sig fartyget vid 76° 50´ n. br. och 65° 22´ ostl. längd från Greenwich, och den 5 i samma månad förlorade de Novaja Semljas kust ur synhåll. De voro icke längre upptäcktsresande i den meningen, att de kunde fritt bestämma sin väg, utan passagerare på ett isfält, som tog sin väg deras vilja förutan.