Part 2

Genom de till allt utseende säkra underrättelser om möjligheten af en nordostlig genomfart till Kina, hvilka medlemmarne af den Naiska expeditionen och särskildt Linschooten medförde, underhöllos de mest sangviniska förhoppningar om företagets utförbarhet hos prins Morits af Oranien och generalstaterna, så att redan det följande året, 1595, utgick från Holland en ny expedition, bestående af sju fartyg och under ledning af amiral Nai. Befälet öfver de särskilda fartygen innehades af Vilhelm Barents, Brand Isbrand Tetgales, Lambert Oom, Thomas Willemson, Hermann Janson och Heinr. Hartmann. Dessutom medföljde Linschooten, de la Dal, Heemskerck, Rijp och Buys. -- Expeditionen lemnade Holland den 2 Juli och skilde sig i två afdelningar, efter att hafva kringseglat Nordkap den 7 Augusti. Den ena afdelningen gick till Hvita hafvet. Den andra gick österut, mötte is den 17 Augusti vid 70° 30´ n. br. omkring 12 geogr. mil vester om Novaja Semlja och framkom två dagar senare till Jugor Schar, som var spärradt af is. Den 25 Augusti gjorde holländarne ett försök att tränga österut, men förgäfves. Ett nytt försök den 2 September aflopp bättre. De trängde några mil in i Kariska hafvet, men måste i följd af is och nordvestliga stormar uppge försöket att komma vidare och vände åter den 15 September. Barents ensam ville icke vända om; han yrkade på, att man antingen redan detta år borde segla norrut längs Novaja Semljas vestkust, eller ock öfvervintra der man då befann sig och nästa sommar försöka komma vidare. Men hans förslag vann icke bifall af någon. -- Efter en äfventyrlig hemfärd befann sig expeditionen sent på hösten åter i Holland.

Generalstaterna, som jämte prins Morits af Oranien deltagit i utrustningen af denna dyrbara, men alldeles fruktlösa expedition, beslöto sig nu för att icke vidare offra något på expeditioner i denna riktning. Men på det icke intresset för nordostpassagens finnande för framtiden måtte afmattas, utfäste de en belöning af 25,000 gulden.

Geografen Plancius såg emellertid i den föregående expeditionens misslyckande ett stöd för sin hypotes om ett öppet polarhaf, och att man följaktligen borde söka vägen till Kina och Indien norr om Novaja Semlja. Plancius' teoretiska spekulationer och Barents' praktiska sjömannaduglighet förmådde några köpmän i Amsterdam att än en gång utsända en expedition för nordostpassagens finnande. Så kom Barents tredje resa till stånd, »kanhända den mest betydande», säger C. R. Markham, »näst Hudsons af alla resor, som blifvit företagna till gränsen för de okända polartrakterna». Två fartyg utgingo från Amsterdam den 10 Maj 1596, under befäl af Jan Corneliszoon Rijp och Jakob van Heemskerck. Barents deltog såsom styrman på Heemskercks fartyg, men var i sjelfva verket själen i hela företaget. Rijp och Barents voro af olika meningar rörande vägen för färden. De båda fartygen följdes till en början åt; de upptäckte gemensamt Beeren Eiland och af Spetsbergen det nuvarande Hakluyt Healand och någon del af nordkusten. Men den 1 Juli skildes de vid Beeren Eiland, då Rijp vände om norrut mot Spetsbergen och Barents seglade österut.

Den 14 Juli seglade Barents »så långt in i isen, att han icke förmådde tränga längre fram, ty han kunde ingenstädes se någon öppning i den, och blef sålunda tvungen att med stor möda och ansträngning lovera ut ur den igen samma väg som han kommit; han befann sig då vid 74° 10´ n. br.». Den 17 Juli fick Barents Novaja Semljas vestkust i sigte vid 74° 40´ n. br. Under outsägliga ansträngningar kämpande mot isen, trängde han nordvart längs landets kust. Den 18 Juli passerade han Amiralitets-ön, men från den 19 Juli till den 5 Augusti måste han ligga för ankar vid Korsön, emedan tätt packad is hindrade hans färd. Den 7 Aug. passerade han Hoek van Trost, men stötte åter på is och måste förtöja sitt fartyg vid ett stort, 36 famnar djupt och 16 famnar högt isberg. Efter ständig kamp med ismassorna nådde han den 15 Oraniska öarne och den 19 Hoek van Begeerte. Han hade nu dublerat Novaja Semljas nordända och stälde altså kursen mot sydost.

Svårigheterna hade hittills visserligen varit stora nog för Barents och hans kamrater, men från denna tid begynner en ny rad af pröfningar, långt värre och outhärdligare än de hittills upplefda, och hvartill sjöfartens annaler före denna tid icke hafva att uppvisa något motstycke. Vi skola för den skull något utförligare omtala Barents' följande äfventyr.

Den 21 Augusti inlopp Barents för första gången med sitt fartyg i den så kallade Ishamnen, hvilken är belägen på Novaja Semljas ostkust vid 76° 7´ n. br. och 68° 34´ ostl. längd. Han gick till ankar derstädes för natten och försökte följande dagen att tränga vidare mot öster. Men han möttes av dimma och tätt sluten is, så att han efter något loverande den 23 måste bege sig åter till Ishamnen, der han den 24 instängdes af is. Dagen derpå blef han åter fri, han följde landets ostkust söderut, men kunde icke framtränga längre än till Stroom-bay. Härifrån vände han tillbaka mot norr. Då han passerade Ishamnen den 26 Augusti, blef han på nytt instängd af isen der. I följd af ostliga vindar, som voro de förherskande vid denna tid och höllo isen tätt packad mot land, var det honom icke vidare möjligt att med sitt fartyg slå sig ut ur den af drifis uppfylda och omgifna viken. Under de sista dagarna af månaden rasade sydostliga stormar, som försatte fartyget i en mycket farlig kollision med isen. Det blef ganska illa tilltygadt af denna, det förlorade sitt roder, och man begynte hysa grundade farhågor, för dess fullständiga undergång. Den 3 Sept. inträdde visserligen en förändring till det bättre, isen begynte fördela sig en smula, men vidriga vindar hindrade fartyget att löpa ut, isen hopade sig på nytt kring det samma, det undergick ytterligare skador och blef redlöst liggande på ena sidan.

Från denna stund sväfvade Barents och hans folk icke längre i ovisshet om det öde, som hotade dem. De lefde sig så småningom in i den föreställningen, att de måste tillbringa vintern här, och fattade derför det beslutet att föra i land ett gammalt segel, vapen, ammunition, proviant och timmer, samt att, för den händelse de möjligen kunde blifva fria, ställa i ordning och förbättra den redan på stranden befintliga båten.

Den 7 Sept. företogo några af manskapet en utflygt längs stranden. De upptäckte en liten flod, vid hvars mynning hafvet uppkastat en stor mängd drifved, och sågo spår i snön, som de trodde härröra från renar och elgar. Det ogynsamma vädret, särskildt de häftiga nordostvindarne, som varade de två följande dagarne, var icke just egnadt att inge dem något hopp om en slutlig befrielse; och då vintern redan var i antågande, hade de följaktligen intet annat val än att förbereda sig på en öfvervintring.

Det blef alltså beslutadt att bygga ett hus på land, och utan dröjsmål grep man verket an. I främsta rummet hade man att utvälja en passande bygnadsplats, och åtta man, väl beväpnade för att afvärja isbjörnarnes anfall, ginge åter ut för att uppsöka och hemföra den drifved, som påträffats redan förut. Enligt beräkning borde denna drifvedssamling vara tillräcklig icke allenast till bygnadsmaterial, utan äfven att elda med under den långa vintern. Vi kunna lätt tänka oss hvilken glädje detta fynd framkallade hos hela manskapet.

I midten af Sept. togo de talrika, af holländarne städse mycket fruktade mötena med isbjörnar sin början. Det var redan så kallt, att hafsvattnet afsatte två tum tjock is. För vinterbostadens uppförande begyntes nu framforslingen af drifveden från den 6,000 steg aflägsna fyndorten, och för detta ändamål begagnades slädar, som drogos hvardera af 8 man. I medeltal framforslades 4 slädar drifved om dagen.

Under senare hälften af Sept. blef hafvet närmast omkring mer eller mindre isfritt. Men fartyget var fortfarande omgifvet af is, och då holländarne redan uppgifvit allt hopp om att kunna återvända detta år, funno de sig i sitt öde och begynte den 26 Sept. förberedelserna för uppförandet af vinterbostaden. Kölden blef redan hinderlig för deras bygnadsarbete, och tid efter annan upprepades björnarnes besök. Trots deras jämförelsevis stora antal var det dock för holländarne alltid en oroväckande sak, då en björn eller flera ville göra deras bekantskap. Hade de icke genast en brinnande lunta till hands, så måste de reda sig med sina hillebarder och spjut, och till och med då de sköto på björnarne, gagnade detta mestadels snarare till att skrämma bort de närgångna bestarne än att såra eller döda någon bland dem. Kölden var den 27 Sept. så skarp, att om någon under bygnadsarbetet tog en spik i munnen, frös denna genast så fast, att blod följde med, då den åter togs ut.

Den 29 Sept. på eftermiddagen gick vinden öfver på ostkanten och medförde under natten och följande dagen en så våldsam snöstorm, att det icke var möjligt för manskapet att hemta drifved. Snöstormen tilltog den 1 Oktober under en hård nordostvind med sådan häftighet, att man knappast kunde andas, och man kunde då se framför sig högst två till tre fartygslängder.

Den 12 Oktober flyttade hälften af manskapet, åtta man, in i det nybygda huset och tillbragte der natten för första gången. Men de måste ännu fördraga köld och rök, ty de voro icke försedda med tillräckligt varma kläder, och icke heller hade de ännu gjort sängplatserna och eldstaden i ordning. Nu fortsattes transporten af alla lifsmedel och andra brukbara saker från fartyget till vinterbostaden dit återstoden af manskapet, åtta man, inflyttade redan den 24. Under den sista slädtransporten blefvo de åter angripna af tre isbjörnar, men de drefvo dem på flykten med sina hillebarder. I samma mån, som solen för hvarje dag höjde sig allt mindre öfver horisonten, blefvo nu också fjällrackorna synliga, af hvilka den första dödades den 27 Oktober och genast stektes och åts; hennes kött smakade som kanin, och holländarne åto sedan kött af fjällrackor med mycken begärlighet hela vintern igenom. Af isbjörnarnes kött deremot gjorde de alldeles ingen användning. Sedan all proviant och andra nödvändighetsartiklar blifvit inflyttade i vinterbostaden, fullbordade och afslutade de anordningarna i husets inre. De satte vägguret i gång, upphängde lampan, som matades med björnfett, och hopförde så mycket drifved, som de kunde komma öfver, hvarvid de hade att kämpa mot starka snöfall och svåra stormar. Den 3 November syntes solen sista gången öfver horisonten. Från denna dag tog den långa arktiska vinternatten sin början.

Till förberedelserna för vintern hörde också att ombesörja bad, hvilket skeppsläkaren åtog sig. Såsom badkar tjenade ett stort vinfat, i hvilket den ene efter den andre kröp ner. Denna badtillställning, sannolikt att döma ett ångbad, var en verklig välgerning för manskapet och bidrog helt säkert i väsentlig mån till dess sundhet. På proviant var i allmänhet ingen brist. Särskildt voro holländarne väl försedda med kött och fisk, mindre deremot var mängden af bröd, som också för den skull efter den 8 November utdelades i smärre rationer. Minst hade man qvar af dryckesvaror, det öl, som ännu fans, hade till en del blifvit förderfvadt, svagt och utan smak, och vinet begynte snart att minskas, så att från den 12 November utdelades deraf endast två glas dagligen per man, men mestadels gömde de sina vinrationer för särskilda högtidliga tillfällen och drucko i vanliga fall (smält) snövatten. Af fjällrackor, som förekommo talrikt, sedan solen försvann, då deremot isbjörnarne icke syntes till allt ifrån denna tid ända tills solen åter visade sig öfver horisonten, hade de godt färskt kött, som de skattade lika högt som vildt. De uppstälde för den skull räffällor och drefvo hela vintern en flitig och inbringande fjällracksfångst. Fällorna vitjades dagligen, alltid fingo de åtminstone en fjällracka om dagen, en gång till och med fyra; de begagnade icke blott deras kött såsom föda, utan de förfärdigade äfven pelsverk af deras skinn, såsom mössor och dylikt.

Under hela November månad var kölden icke så skarp, vädret icke så dåligt, att holländarne dömdes att för någon längre tid hålla sig inom hus. De kunde regelmässigt gå att vitja sina fäller, hemta drifved och emellanåt besöka fartyget. Endast två dagar omnämnas särskildt, då de af väderleken tvungos att hålla sig inomhus, men icke på grund af stark köld, utan af svåra snöfall.

December månad skaffade holländarne mera bekymmer än November, kölden tilltog, brännmaterialen visade sig otillräckliga, snöstormarne försvårade vistandet i det fria, proviant och dryckesvaror voro otillräckliga för en sådan öfvervintring. Den af ohyflade trästycken hopfogade vinterhyddan var naturligtvis något luftig och kunde icke hållas tillräckligt varm med ved allenast i den mån kölden tilltog. De tilltäppte för den skull skorstenen och försökte elda med stenkol, som de hemtade från fartyget; genom ett sådant förfaringssätt tilltog värmen visserligen ganska hastigt, men koloset medförde naturligen en lifsfarlig bedöfning af de inneboende personerna, hvilka endast genom att skyndsamt öppna skorstenen och dörren kunde rädda sig från en eljest säker död. Men när dessa öppnats, gick åter mycken värme förlorad. För den skull underhöllo de stundom alldeles ingen eld, men då inträdde snart en ännu mycket märkbarare köld, på väggarne och sofplatserna bildade sig tjock is, vägguret stannade, och endast med möda kunde sanduret hållas i gång. När kölden blef synnerligen skarp, begynte till och med vinet att frysa, så att det måste tinas upp före måltiden. De sökte nu att bekämpa kölden genom en möjligast varm beklädning och genom att särskildt värma fötterna. De sista dagarne i månaden hade holländarne att kämpa med en ny svårighet. Då togo snöfallen så öfverhand, att deras vinterhydda fullständigt snöade in, och de måste formligen gräfva sig ut, alldeles som ur en källare. Detta oaktadt förblefvo de vid godt mod och räknade på att de med December månads utgång hade öfverlefvat största delen af vinternatten, och att de nu efter en icke allt för långt aflägsen framtid hade att motse solens uppgång öfver horisonten.

Såsom det gamla året hade gått till ända, så trädde det nya året 1597 in. Det gjorde sitt inträde med häftig köld, stormar och snöfall. Under hela fyra dygn lemnade holländarne icke sin hydda. Hvad som fans qvar af vinförrådet gömdes nu delvis för möjligen kommande ännu sämre tider. All den drifved, som de med så mycken möda släpat ihop, var redan uppbränd, och de hade nu ej annat att göra än att elda med några husgerådssaker af trä. Då inträffade den 5 Januari en förändring i väderleken: det blef stilla och mildt, holländarne kunde åter gå ut i det fria och hemta nytt bränsle. Emedan det var trettondedagsafton, beslöto de att festligt fira dagen, så vidt deras tillgångar det medgåfvo. För detta ändamål uttogo de sina hopsparade vinrationer, bakade pannkakor i olja och tillredde annat extra bakverk af hvetemjöl. De voro alla glada och muntra, liksom vore de hemma bland de sina och hölle der en stor fest, fjärran från denna tröstlösa ensamhet i ett skoglöst, snöbetäckt land, hvars enda befolkning utgjordes af dem, skilda hundratals mil från sina hem. Den 21 Januari gjorde de den iakttagelsen, att fjällrackorna begynte uteblifva; detta höllo de för ett tecken dertill, att björnarne snart åter skulle visa sig, och detta blef också sedermera mycket riktigt händelsen. Så länge björnarne voro försvunna, gjorde fjällrackorna sina besök, och kort innan björnarne åter visade sig, försvunno fjällrackorna nästan fullkomligt.

Då holländarne den 22 Januari roade sig i det fria med bollspel, varsnade de åter igen ett dagsljusets tilltagande, hvaraf några drogo den slutsatsen, att solen snart skulle visa sig öfver horisonten. Och då Gerrit de Veer och Heemskerck den 24 Januari promenerade utefter stranden, sågo de till sin stora glädje den sedan den 3 November försvunna solens rand ofvan horisonten. De två följande dagarne hade de visserligen icke denna anblick, emedan dimma rådde, men de fingo en ersättning derför den 27 derigenom, att de alla den dagen sågo solens hela skifva ofvan horisonten.

Februari gjorde sitt inträde med storm och snöfall, hvilka hopade allt mera snö kring hyddan, så att de den 3 Februari begynte underhålla förbindelsen med ytterverlden genom skorstenen, emedan det föll sig långt beqvämare än att hvarje gång skotta undan de djupa snösamlingarna utanför dörren. Den 12 Februari fäldes en björn af nio fots längd och sju fots höjd, som gaf dem minst 100 skålp. fett, hvilket var dem mycket välkommet såsom brännmaterial i deras lampor; björnköttet kastade de ut åt fjällrackorna, som ännu visade sig en och annan gång. Den nya tillökningen af brännmaterial för lamporna medgaf dem nu någon tid bortåt att mer, än som förr varit fallet, under vintern sysselsätta sig med läsning och dylikt.

Mars månad stälde holländarnes tålamod på ett hårdt prof. Den återvändande vinterkölden, som de redan trodde sig vara förbi, det ogynsamma vädret och svårigheten att långt bort ifrån tid efter annan hemskaffa de nödvändiga vedförråden begynte att inverka skadligt på deras under vintern i allmänhet ganska goda helsotillstånd. Nu talas för första gången i dagboken om »de sjuka», som lågo i sina bäddar och uppvärmdes af de friska genom heta stenar, hvaremot de friska åter sökte hålla sig varma genom att gå och springa i det fria. -- Den sista veckan af April var vackert, angenämt väder, och från och med den sista i samma månad var solen dag och natt öfver horisonten.

I Maj begyntes förberedelserna för att lemna vinterhyddan och anträda återresan till Holland. I den fasta öfvertygelsen, att detta snart nog skulle lyckas dem, gjorde de den 1 Maj slut på den sista återstoden nötkött, som ännu var förträffligt bibehållet och, såsom dagboken uttrycker sig, »endast hade det felet, att det icke räckte längre». En hård storm från sydvest sopade den 2 Maj hafvet nästan fullkomligt rent från is, men issamlingen vid fartyget låg fortfarande qvar, så att manskapet begynte uppge hoppet om att någonsin kunna begagna sig af det. För återresan satte de derför sin enda lit till de båda odäckade båtarne. Fartygets befälhafvare Heemskerck hade visserligen till en början förklarat, att de skulle qvarstanna i Ishamnen till slutet af Juni, emedan han hoppades, att fartyget då skulle kunna vara fritt från den omgifvande isen, men manskapet önskade allt efter som tiden framskred, att man skulle lemna fartyget åt dess öde, öfverge det och begagna båtarne ensamt för återfärden. Manskapet hade Barents på sin sida, och denne lyckades också vinna befälhafvaren för manskapets mening. Den 14 Maj, efter två veckors agitation, lofvade befälhafvaren att gå manskapets önskningar till mötes, i fall icke fartyget vore isfritt i slutet af Maj. Men månaden gick till ända, utan att der visade sig någon utsigt, att fartyget vid den tiden kunde komma loss.

Den 27 Maj begynte holländarne sätta i stånd och tackla båtarne. De hade länge sedan fått nog af vistelsen i vinterhyddan och hade redan en vecka i förväg gjort sina klädespersedlar och andra saker resklara, för att icke framdeles öda någon tid derpå. Alldeles isfritt blef hafvet icke under hela Maj månad, ty ostliga vindar förde hvarje gång mer eller mindre drifis in mot kusten. Eljest äro icke många tilldragelser af särskildt intresse att omtala från denna månad: man fann bland annat, att björnarne voro mindre djerfva och närgångna än förut, man hemtade drifved sista gången den 14 Maj, och då man en vecka senare ännu behöfde något material att elda med, nedref man vinterhyddans utbygnad och begagnade den som ved. Holländarne nedrefvo slutligen också en del af sjelfva vinterhyddan för att användas vid båtarnes färdigbygnad.

I första hälften af Juni fortsattes förberedelserna för återfärden med fördubblad ifver. Af de meteorologiska uppgifterna framgår, att nu också den arktiska sommaren tog sin början. Den 6 Juni omnämnes det första regnet, som kom med sydvestlig vind, marken begynte tina upp, och de under vintern använda filtstöflarne måste utbytas mot läderstöflar. Arbetena för afresan voro af trefaldig art, först båtarnas sluttimring, vidare deras och lifsmedlens transport till öppet vatten öfver en betydlig landsträcka och öfver hopskrufvad is, slutligen äfven transporten af två sjuka, styrmannen Barents och en af matroserna, till platsen för afresan.

Den 3 Juni, efter sex dagars arbete, blef den mindre båten segelklar, och sex dagar derefter, den 9 Juni, den större. Medan en del af manskapet förrättade detta arbete, förde de andra till hafvet de saker, som skulle följa med hem. Dertill kunde ännu slädarne användas. Från den 4 Juni fördes många slädladdningar till afgångsplatsen. Alla sakerna inpackades i små, lätt handterliga balar, det ännu återstående vinet fyldes på små fat, för att man i nödfall med lätthet skulle kunna lossa och lasta dessa ting. Der funnos så många saker, att det syntes tvifvelaktigt, huruvida allt kunde rymmas i båtarne.

Det svåraste arbetet var transporten af de båda båtarne till hafvet. Holländarne måste för det ändamålet först med stor ansträngning och möda genom isflaken utarbeta en jämn väg med yxor, hackor, skyfflar o. d. Men äfven detta hårda arbete utfördes med gladt mod, när de ännu till sist hade att afvärja angreppet af en stor, mager isbjörn. Detta arbete fullbordades den 12 Juni. Den 14 Juni var allt i ordning för afresan. De båda sjuka, Barents och matrosen, fördes först från vinterhyddan på slädar till afgångsstället. Barents skref dess förinnan ett bref, i hvilket han skildrade expeditionens öden och öfvervintringen, och som han upphängde i rökfånget insydt i en ammunitionspåse. Dessutom nedskref befälhafvaren Heemskerck två bref, ett för hvarje båt, i hvilka de skäl anfördes, som gåfvo anledning till den vågade återresan i två odäckade båtar. Härpå befalde de sitt öde i Guds händer och afseglade den 14 Juni 1597 från den plats, der de hade tillbragt nära tio månader. De togo samma väg som de kommit, foro så vidt möjligt i närheten eller i sigte af land, kringseglade Novaja Semljas nordända och följde derefter landets vestkust till Kariska porten. Derifrån stälde de kursen mot Petschoras mynning, följde ryska kuststräckan vesterut och anlände lyckligt den 2 September till Kola, efter en båtfärd, som varat två och en half månader och omfattar en väglängd af sexton hundra sjömil, alla krokar frånräknade. Den 1 November 1597 kom expeditionen åter till Amsterdam, helsad af folkets jubelrop, men af de sjutton man, som öfvervintrat i Ishamnen, voro numera endast tolf i lifvet. Barents hade dött strax efter det båtfärden begyntes, den 19 Juni, dagen innan expeditionen dublerade Iskap. Hans ben hvila förmodligen någonstädes på Novaja Semljas ogästvänliga nordkust[6].