# Nordostpassagens Historia; Eller, Vega-Expeditionens Föregångare ## Part 1 Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/nordostpassagens-historia-eller-vega-expeditionens-foregangare-31539/index.md Produced by Ronnie Sahlberg and the Online Distributed Proofreading Team at http://www.pgdp.net (This file was produced from images generously made available by The Internet Archive) NORDOSTPASSAGENS HISTORIA ELLER VEGA-EXPEDITIONENS FÖREGÅNGARE. EFTER BÄSTA KÄLLOR AF ANTON STUXBERG. STOCKHOLM OSCAR L. LAMMS FÖRLAG. STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET, 1880. När man öfverskådar de arktiska resornas historia, från äldsta tider till våra dagar, så mötes man af tre stora frågor, som mer än andra tilldraga sig uppmärksamheten, derför att deras lösning alltid förefallit så oöfvervinneligt svår, svårare, kan man säga, än alla andra frågor, som hafva något samband med forskningarna i de arktiska trakterna. Dessa tre frågor kunna korteligen utryckas med de orden: nordpolen, nordvestpassagen och nordostpassagen -- det är de tre stora målen, som nu under mer än tre århundraden eftersträfvats af olika nationer: engelsmän, holländare, ryssar, danskar, svenskar, tyskar, österrikare och nordamerikaner. Hvad målet för den första frågans lösning beträffar, så innebäres det, utan vidare förklaring, i sjelfva namnet. Det gäller, rätt och slätt, att framkomma till nordpolen, det vare sig nu, att detta måste ske med fartyg, eller, sedan hypotesen om ett ständigt öppet polarhaf numera på goda grunder blifvit öfvergifven, med slädar, eller slutligen, såsom några personer föreslagit, med ballonger eller liknande luftskepp. Deremot torde det vara nödvändigt att förklara, hvad som egentligen menas med de inom den geografiska literaturen vanliga uttrycken: nordvest- och nordostpassage. Med »nordvestpassagen» förstår man en sjöväg från Atlanten till Stilla hafvet genom den nordamerikanska ögruppen, d. v. s. i nordvestlig riktning från Europa. Med »nordostpassagen» menas likaledes en sjöväg från Atlanten till Stilla hafvet, men i nordostlig riktning från Europa, d. v. s. längs Sibiriens norra kust. Vägarne för de båda passagerna ligga således inom det rent arktiska området, norra Ishafvet. Den svåra uppgiften att framtränga till nordpolen har ännu icke blifvit löst, oaktadt betydliga insatser derför blifvit gjorda både af kapital och personlig uppoffring. Nordvestpassagen är ännu i sin helhet ofullbordad; Mac Clure anses som dess finnare, ty allra största delen af sjövägen mellan Berings sund och Smiths sund genom Nordamerikas ishafsarkipelag har blifvit tillryggalagd med fartyg, men der finnes ännu en sträcka, må vara att den är blott tjugufem engelska mil lång, som ännu aldrig plöjts af en köl. Nordostpassagen slutligen, oaktadt meningarna på ett par undantag när uttalat sig för dess omöjlighet, är nu gjord gerning. Om England med rätta gör anspråk på att hafva funnit nordvestpassagen, så kan Sverige, efter den lyckliga utgången af professor Nordenskiölds senaste ishafsexpedition från Norge till Berings sund, med ännu större skäl berömma sig af att hafva funnit nordostpassagen och dermed också bragt till ett lyckligt slut en af polarforskningens tre stora hufvudfrågor. Nordpolen är nu till sist det stora mål bortom »isregionens förgård», på hvilket framtiden skall koncentrera sina ansträngningar. Der finnes ännu så mycket outforskadt, der finnas ännu så många upptäckter att göra, att personer, som varmt intressera sig för den fullständiga kännedomen om hela vårt jordklot, skola framdeles, liksom förr och nu, egna sin tid åt dylika ansträngande arbeten. Hindren äro många, men uthålligheten skall slutligen besegra dem, och föregående expeditioners dyrköpta erfarenhet skall alltid gifva nyttiga vinkar för och underlätta en efterkommandes arbeten. Nordostpassagen har sedan den tiden, då man bättre lärde känna de högnordiska hafvens segelbarhet, alltid gält som den svåraste af de tre svåra uppgifterna. Nu, sedan denna uppgift är löst, lider det väl knappt något tvifvel, att man en gång skall lyckas att framtränga till jordens nordpol. Mattas icke intresset af, komma forskningarna i den höga norden att fortgå framdeles som under de senaste åren, då skall kanhända i en snar framtid nordpolen icke längre vara ett önskningsmål, utan denna snara framtids verkliga besittning. Vi, som fått upplefva nordostpassagens utförbarhet, skola kanhända också en vacker dag få höra talas om, att nordpolen blifvit uppnådd. I det följande skola vi kasta en flyktig blick på nordostpassagens historia och dervid med några ord beröra frågans ståndpunkt på olika tider. Spaniorernas och portugisernas vigtiga geografiska upptäckter i slutet af 1400-talet samt de stora rikedomar, som derigenom strömmade till Europa, öster ifrån öfver Portugal, vester ifrån öfver Spanien, lockade snart äfven andra sjöfarande och handelsdrifvande nationer till täflan med dem. Särskildt för engelsmännen var en sådan täflan af nöden, emedan deras produkter vid denna tid endast betingade ett ringa pris på den europeiska marknaden och således icke der kunde finna någon fördelaktig afsättning. Sebastian Cabota (eller, såsom han vanligen kallas, Cabot)[1], en venezian, som vid unga år kommit med sin fader till England, hade redan före midten af 1500-talet genom egna resor och upptäckter, dels för engelsmäns räkning till New Foundland, dels för spaniorers till Brasilien, gjort sig ett kändt namn och blifvit upphöjd till »Grand Pilote of England». Denne Cabot framkastade planen för en sjöväg i nordostlig riktning till Kina och Indien, och sålunda bildades genom hans inflytande år 1553 ett sällskap af engelska köpmän, som stälde till sin uppgift att utföra det af honom gifna programmet. [1] Sebastian Cabot föddes i Venezia 1475. Vid tjugu års ålder följde han sin fader Giovanni till London, der denne år 1496 af Henrik VII erhöll för sig och sina tre söner rättighet att under kunglig flagga utlöpa med sex fartyg på upptäcktsfärder. Sebastian Cabot gjorde sin första resa vid tjugutvå års ålder. Han upptäckte den 24 Juni 1497 Nordamerikas fastland, som man antager New Foundland (enligt andra Labrador), och hade kommit ungefär till Chesepeak-bay i Virginia, då han tvangs af brist på lifsmedel att vända åter till England. Han gick derefter i spansk tjenst, men vände slutligen efter flera resor år 1548, vid sjutiotre års ålder, tillbaka till England, der han af Edvard VI för sina många tjenster utnämndes till »Grand Pilote». Det var här, som han framkastade planen till nordostpassagen, för att på denna väg komma till Kina och Indien. Han lefde ännu vid åttiotvå års ålder, då Stephen Burroughs expedition år 1556 afgick, och han var sjelf närvarande vid expeditionens afgång. Antagligen dog han kort derefter, ty efter denna tid återfinner man ingenstädes mera hans namn i något företag. Sällskapet trädde genast i verksamhet och utrustade samma år en expedition bestående af tre fartyg, som hade till hufvudsaklig uppgift att söka den nordöstra vägen till Indien. De tre fartygen utgjordes af a) Bona Esperanza, om 120 tons och med sir Hugh Willoughby såsom befälhafvare, b) Edward Bonadventura, om 160 tons och under befäl af kapten Richard Chancellor, samt c) Bona Confidentia, om 90 tons och under befäl af Master Durfoorth. Expeditionen utgick från Ratcliff den 20 Maj 1553. Sir Hugh var chef för expeditionen i dess helhet. Utanför norra Norge skildes fartygen genom en storm den 30 Juli. Sir Hugh seglade utan uppehåll vidare och kom den 14 Augusti i sigte af land, antagligen kuststräckan mellan södra och norra Gåskap på Novaja Semlja. Emedan kusten var omgifven af is och årstiden enligt sir Hughs förmenande var långt framskriden, vände han åter mot vester och gick till ankar i mynningen af Arsina-elfven (»Varsina»), vester om ön Nokujeff, vid 68° 23´ n. br. och 38° 39´ ostl. längd från Greenwich. Efter flera fruktlösa försök att sammanträffa med landets invånare dukade hela Bona Esperanzas och Bona Confidentias besättning, sjuttio man, både befäl och manskap, under genom döden innan följande vår[2]. Sir Hugh och flertalet af de båda fartygens besättningar lefde ännu i Januari 1554. De döda kropparne, fartygen och de förda dagböckerna, som för öfrigt äro af ett mycket magert innehåll, hittades på våren samma år af några ryska fiskare eller fångstmän. Fartygsinventarierna och varorna fördes till Cholmogory (de gamle nordboernas Holmgård, i närheten af det nu varande Archangelsk), men återlemnades sedan på Ivan IV Vasiljevitschs befallning till engelsmännen, som endast på detta sätt fingo kunskap om sina landsmäns sorgliga öde. [2] Forster och Adelung uppge båda, att Bona Confidentia skilts från Sir Hugh och återkommit till England. Detta motsäges emellertid af de gamla källskrifterna rörande resan. Emellertid seglade kapten Chancellor med det tredje fartyget, Edward Bonadventura, efter en veckas uppehåll i Vardöhus hamn in i Hvita hafvet och nådde Dvinas mynning. Den 23 November 1553 begaf han sig från Cholmogory till Moskva. Han mottogs der i festlig audiens af tsaren, emedan han utgaf sig för att vara sändebud från kung Edward VI, och inledde så för Ryssland handelsförbindelsen med Vesteuropa, på samma gång som han för England öppnade handelsvägen öfver land till det inre af Asien[3]. [3] För att belysa de närmare omständigheterna, huru England och Ryssland första gången trädde i förbindelse med hvarandra, låna vi ur Adelung (»Reisenden in Russland bis 1700», sidd. 201-202) följande: »När underrättelsen spridt sig till Moskva om engelsmännens ankomst, gaf Ivan Vasiljevitsch befallning att på det vänskapligaste mottaga främlingarne och inbjöd ledaren sjelf att komma till Moskva, der han blef mottagen med mycken uppmärksamhet. Chancellor återvände det följande året, 1554, till sitt fädernesland med en skrifvelse från storfursten till drottning Maria med de utmärktaste bevis på hans beredvillighet att träda i närmare förbindelse med England. År 1555 gick Chancellor för andra gången, på uppdrag af det under Cabots ledning bildade 'Muscovy Company', med en rik laddning till Ryssland, der han nu, liksom förra gången, rönte det bästa mottagande i Moskva och fann en ypperlig afsättning för sina varor. Då han året derefter anträdde hemfärden, medsände Ivan Vasiljevitsch diakonen Ossip Grigorjevitsch Nepea såsom gesandt för att försäkra drottningen af England om sin vänskap och att med henne sluta en ännu fastare förening. Men Chancellors fartyg led skeppsbrott på Skotlands kust, och Chancellor fann sjelf vid detta tillfälle sin graf i vågorna. De dyrbara skänkerna, som storfursten skickat åt drottningen, och alla varor, som engelsmännen tillbytt sig i Ryssland, gingo förlorade. Den ryske gesandten var den ende, som lyckades rädda sig; han fortsatte sin resa till London, der han mottogs och bemöttes med stor utmärkelse, och återvände sedan år 1557 till Ryssland med rikliga bevis på drottningens ynnest och bevågenhet.» -- Från denna tid strömmade fartyg i mängd från Vesteuropa, företrädesvis från England, till Hvita hafvet, och redan samma år, som Grigorjevitsch återvände till sitt hemland, finna vi den sedermera så berömde Jenkinson på uppdrag af 'the Muscovy Company' i handelsangelägenheter i Ryssland. Jenkinson kom, liksom Chancellor, att spela en framstående roll för den framtida samfärdseln mellan England och Ryssland. Han begaf sig år 1558 långt in i Ryssland, seglade öfver Kaspiska hafvet och trängde sålunda långt bortom Rysslands dåtida gräns, fram emot Bokhara. Fyra särskilda gånger besökte han ytterligare Ryssland och utverkade slutligen, efter tioårig bekantskap med storfursten, för det engelska handelssällskapet ett förmånligt privilegium beträffande den nordiska handeln. Följderna af denna resa, som till Vesteuropa bragte den första kunskapen om det redan för ryssarne bekanta landet Novaja Semlja, blef bildandet i London af »the Muscovy Company», som stälde till sin uppgift att befästa och utvidga den vunna marknaden samt att förtsätta upptäcktsfärderna i nordostlig riktning. År 1556 den 29 April utgick från Gravesend, på bekostnad af »the Muscovy Company», pinassen Searchthrift under befäl af Stephen Burrough (Burrowe), hvilken som »master» medföljt Chancellor 1553. Uppgiften var att framtränga åtminstone till floden Ob. Den 23 Maj dublerade Burrough Nordkap, och den 9 Juni framkom han till Kola-bugten, som han benämner Kola-floden. Här uppehöll han sig till den 22 Juni för att reparera sitt fartyg, då han begaf sig vidare i sällskap med flera ryska lodjor[4]. Han kringseglade Kanin Nos och Svjatoj Nos, framkom den 15 Juli till Petschora och inlopp den 25 Juli, efter att vid 70° 5´ n. br. hafva mött mäktiga isflak, som hvarje ögonblick hotade att pressa sönder hans fartyg, i Kariska hafvet vid en ö, som han gaf namnet S:t Jakob-ön (70° 42´ n. br.) och som är belägen vid Novaja Semljas sydända. Den 3 Aug. landsteg han på Vajgatsch-ön, der han vid denna tiden fann flera ryssar. Hall besökte Bolvanski Nos (d. ä. Afguda-udden) och meddelar derifrån den första trogna skildring, som literaturen äger öfver samojedernas offerplatser. På offerplatsen på Bolvanski Nos fann han ej mindre än 300 afgudabilder. Han säger om dem, att de voro »de gröfsta och minst konstnärliga arbeten han någonsin sett; munnen och ögonen voro på åtskilliga af dem blodbestänkta, de hade formen af män, qvinnor och barn, voro ytterst groft tillhuggna och på flera ställen blodbestänkta. Några af dessa gudabilder utgjordes af en gammal träpinne med två eller tre hak gjorda med en knif.» Denna korta beskrifning har sin tillämpning ännu i våra dagar. [4] En lodja är ett tremastadt fartyg, som lastar från 25 ända till 70 och 80 tons. Masterna äro af ett enda stycke, och de två främsta bära hvardera ett råsegel, den bakersta deremot ett gaffelsegel. Hvarje lodja har 10 till 20 mans besättning. Burrough upptäckte härefter Jugor Schar, men förherskande nordostliga vindar, drifis och nätternas tilltagande längd beröfvade honom hoppet att detta år nå slutmålet för sin resa. Han stannade i Jugor Schar till den 20 Augusti och vände så åter till Cholmogory, dit han kom den 10 September. Han öfvervintrade i Cholmogory och hade för afsigt att följande året fortsätta sin resa. Då erhöll han emellertid af engelska regeringen i uppdrag att uppsöka den Willoughbyska expeditionens förolyckade fartyg. Han fann fartygen vid Nokujeff-ön, men återvände derefter till Cholmogory, utan att framtränga till Ob eller Novaja Semlja. Engelsmännens misslyckade försök att i nordostlig riktning finna vägen till Kina och Indien föranledde dem att för någon tid vända sina forskningsresor för samma syfte mot nordvest. Men när äfven de af Frobisher under åren 1576, 1577 och 1578 företagna tre resorna för nordvestpassagens finnande blefvo fullkomligt fruktlösa, begynte de på nytt att söka sin lycka i hafven nordost om Europa. »The Muscovy Company», som fått privilegium på handeln med Ryssland, utrustade för den skull år 1580 två barker, George (40 tons) och William (20 tons), under befäl af Arthur Pet och Charles Jackman, för att uppsöka den nordöstra vägen till Kina. Den 30 Maj lupo de ut från Harwich och kommo den 23 Juni till Vardöhus, der de qvarhöllos af motiga vindar till den 1 Juli. »Pet skyndade med sitt fartyg i förväg, framkom den 10 Juli till Gåslandet på Novaja Semlja (70° 30´ n. br.), vände derefter mot Kariska porten, som han fann stängd af is, framkom den 18 Juli till sydändan af Vajgatsch och Jugor Schar, som efter honom erhållit namnet Pets Sound, och trängde den 25 Juli till sammans med Jackman 4 till 5 mil in i det Kariska hafvet, hvilket han åter lemnade redan den 28 Juli, emedan isen icke medgaf honom någon passage.» (O. Peschel, Geschichte der Erdkunde, p. 294.) Pet återkom den 26 December samma år lyckligt till Ratcliff; Jackman deremot öfvervintrade någonstädes på norska kusten söder om Trondhjem, utgick i Februari månad följande året i sällskap med ett danskt fartyg, men hördes sedan aldrig mera af. Detta engelsmännens å nyo misslyckade försök aflägsnade nu deras tankar för en lång tid på en nordostlig genomfart. För det närvarande känner man visserligen, att den vägen icke med så stor framgång kan väljas norr om Novaja Semlja, men om man fäster sig vid dåtidens erfarenheter i saken, så måste man verkligen finna det förvånande, såsom en auktoritet i början af detta århundrade uttrycker sig, »att de fruktlösa försöken i ett så trångt och grundt sund som Jugor, der isen ofta måste ogenomträngligt packa sig samman, så snart gjorde en ända på alla förhoppningar, och att ingen föll på den tanken, att försöka kringsegla det nyupptäckta landet ifrån vester eller norr, der dock hafvet är ojämförligt djupare och rymligare, och der man alltså hade långt större utsigter till framgång.» Orsaken dertill har man utan tvifvel att söka dels i bristen på hjelpmedel, ty dittills hade alla resor blifvit utrustade på privatmäns bekostnad, dels också i den omständigheten, att man väntade sig bättre resultat af ett likartadt företag mot nordvest. Holländarne, som vid denna tid gjorde engelsmännen herraväldet på hafvet stridigt, väntade emellertid endast på befrielsen från Filip II:s tryckande regering för att med så mycket större ifver våga sig på dylika företag. År 1593 bildade sig ett sällskap af Middelburgska köpmän för att utrusta ett fartyg för det omnämnda ändamålet. Deras exempel följdes af köpmän i Eukhuyzen, hvilka kraftigt understöddes af generalstaterna samt prins Morits af Oranien. Och till dem slöto sig sedermera handlandena i Amsterdam, som uppfordrades till liknande företag af Peter Plancius, en af de berömdaste och kunnigaste geografer på sin tid. Genom dessa köpmäns förenade krafter utrustades fyra fartyg, som år 1594 utgingo från Texel i Holland, med uppgift att genom en nordostlig genomfart finna vägen till Indien. Expeditionen leddes af a) Wilhelm Barents från Amsterdam (der Gesandte jämte en liten Schellingsk fiskarjakt), som gjort sig känd såsom en erfaren och djerf sjöman, samt b) Cornelis Nai och Brand Isbrand (der Schwan och Merkur), af hvilka den förre vistats någon tid i Ryssland och således hade någon bekantskap med ryska förhållanden. Barents skulle enligt geografen Plancius' föreskrift taga vägen norr om Novaja Semlja, Nai och Isbrand åter hade att framtränga genom sundet mellan Vajgatsch och fastlandet. Fartygen utgingo från Texel de första dagarne af Juni och framkommo till Kola-mynningen den 29 Juni. Derefter skildes deras vägar. Barents stälde kursen mot nordost. Den 4 Juli fick han Novaja Semlja i sigte, der han landsteg vid 73° 46´ n. br., de ryska sjöfarandenas Mys Suchoi. Han fortsatte färden nordvart, passerade Krestovaja Guba (74° 20´ n. br.), upptäckte Amiralitets-»ön», Tschorni Mys (== Svartenhoek, 75° 20´ n. br.) och Vilhelms-ön, samt ankrade den 9 Juli i Beerenforth-bugten. Han besökte vidare Krestovi Ostroff och Kap Nassau, mötte den 13 Juli mycket is, men följde kusten åt till »Troosthoek» och såg den 29 Juli, då han nått 77° n. br., österut Novaja Semljas nordspets, som han gaf namnet Iskap (»Yshoek»). Den 31 Juli nådde Barents Oraniska öarne. Emedan hafvet var betäckt af is och manskapet gjorde svårigheter, vände han den följande dagen om mot söder för att sluta sig till Nais parti. Barents följde Novaja Semljas vestra kust till Kariska porten, der han af drifis hindrades att angöra landets sydspets. Han stälde då kursen mot sydvest och nådde vid 69° 15´ n. br. öarne Matvejeff och Dolgoi, der han sammanträffade med Nai, som nyss återkommit från Vajgatsch. Nai gick efter skilsmässan från Barents i slutet af Juni österut. Han passerade den 7 Juli Kanin-halfön, gjorde ett kort uppehåll i Petschoras mynning (den 18 Juli) och kom den 21 Juli i sigte af Vajgatsch-öns vestkust. Han gick vidare till Jugor Schar (»De Straet van Nassau»), der han på Vajgatsch-öns strand, vid 69° 43´ n. br., fann en samling af 400 samojediska afgudar af trä. Den 1 Aug. lopp han in i Kariska hafvet, som han gaf namnet Nya Nordsjön (»Nieuve Noort Zee»). Han var nära att vända om, emedan han mötte mycket drifis, men tillryggalade omkring 45 geogr. mil (180 minuter), hvarefter han fick syn på en låg kust, som gick från SV till NO. Femtio geogr. mil från Jugor Schar visade sig land i nordostlig riktning. Nai drog deraf den slutsatsen, att den stora flod (sannolikt Mutnaja Guba på Samojedhalfön), som flöt ut der, måste vara Ob, att kusten derifrån fortgick direkt till det mytiska Kap Tabin och vidare till Kina, att expeditionens uppgift vore löst, och att följaktligen ingenting mer vore att upptäcka.[5] Kusten mellan Jugor Schar och den förmenta floden Ob kallade han Nya Holland. Han beslöt nu att återvända hem. Den 15 Augusti passerade han Jugor Schar på återvägen och sammanträffade omkring 10 geogr. mil vester derifrån med Barents. [5] Det skall helt visst förefalla mången besynnerligt, att Nai af nisa upptäckter kunde komma till en sådan slutledning. Men vi måste härvid draga oss till minnes, att man på den tiden alldeles icke hade någon aning om, att den asiatiska kontinenten sträcker sig ej mindre än 120 längdgrader österut från Ob inom polcirkeln. Dåtidens uppfattning af Asiens norra gräns grundade sig på en år 1546 utgifven karta af frih. Sigismund von Herberstein, hvilken två särskilda gånger, 1517 och 1524, vistats vid hofvet i Moskva och då samlat materialet till sin i många afseenden epokgörande publikation -- den första värdefulla karta af Ryssland, som den geografiska vetenskapen känner. På denna karta finnes mycket riktigt Irtisch framstäld som en biflod till Ob, floderna Mesen och Petschora finnas der också, och Hvita hafvet framställes första gången såsom en arm af Ishafvet. Men Herberstein förlägger Obs källa till sjön Kitaisk, och derifrån skulle vägen enligt dåtidens uppfattning icke vara synnerligen lång till Peking (Cumbalich, Chambalik). Vi veta nu, att det var genom bekantskapen med denna karta, som Cabot först föll på den tanken att söka nordostpassagen, hvartill Herberstein alltså kan få göra anspråk på att anses som den indirekte upphofsmannen. Båda afdelningarna fortsatte sedan till sammans hemfärden. Den 24 Augusti passerade de Vardöhus, och den 16 September återkommo de till Texel.