Part 13

»Enär han sedan, ehuru icke lika blid, trädde fram till mig, torde jag komma att lefva några vintrar längre utan att dock varda gammal. Väl väntar jag, att hans omsorg äfven skall hvila öfver mig; men ej skall den hvila där med samma blomstring som öfver vår broder Olof, ty jag hafver syndat mycket och brutit emot budorden.

»Att han ej kom ut till dig, betyder ingalunda din död. Ty det är min tro, att du varder äldst af oss bröder och skall längst härska öfver detta rike.

»Måhända kommer du att drabbas af något tungt lidande, eftersom du tyckte, att vanmakt föll öfver dig.»

Då sade konung Sigurd:

»Min dröm har du väl och visligt tydt, ty sådan skall utgången sannolikast blifva.»

Och den blef sådan äfven. —

Till och med gammaltestamentliga personligheter kunde visa sig i de fornnordiska, kristna drömmarne.

När Sverre under sitt uppehåll i Värmland åtagit sig att vara birkebeinarnes höfding, berättar han för dem följande dröm, med hvilken han säkerligen sökte gifva den krona, som väntade honom i Norge, skenet af en högre invigning.

Han drömde sig vara österut i Borg, där Römälfven faller ut i hafvet. Där befunno sig äfven hans fiender konung Magnus och Erling jarl med sina trupper. Det tycktes honom, som om man väsnades öfver, att en kungason dvaldes där i staden, och allt folket var ute och letade efter honom. Han förstod, att detta oväsen gällde honom själf.

Då smög han sig hemligen ur staden, och snart såg han framför sig Marie kyrka. Han trädde in för att åhöra gudstjänsten, och som han stod där och såg sig om, kom en man emot honom, tog honom i handen och sade: »gack med mig, broder; jag hafver något att i hemlighet säga dig». Mannen ledde honom till ett kapell, beläget norr om koret; och Sverre beskådade noga hans utseende. Han syntes vara en mycket gammal man med snöhvitt hår och yfvigt skägg. Han var röd i ansiktet, och håret var kortklippt rundt om hufvudet. Han bar sida kläder och såg ganska fruktansvärd ut.

Då började Sverre grubbla öfver, hvad denne underlige åldring egentligen ville honom. Detta märkte denne, och han sade: »räds icke, broder, ty Gud hafver sändt mig».

Då tyckte Sverre sig sjunka till jorden inför hans fötter och spörja: »hvad man är du, herre, att jag med visshet må veta, att Gud hafver sändt dig?» För andra gången bad gubben honom icke förfäras: Gud hade sändt honom.

Men Sverre kände sig blifva ännu mera rädd.

Då tog den gamle mannen honom i handen, reste honom upp och sade för tredje gången: »räds icke, broder!»

»Frid vare dig», tillade han, »ty jag är _Samuel_, Guds spåman; jag hafver ett Guds ärende till dig.»

Därefter tog den gamle upp ett horn ur den skräppa, han bar om halsen, och det syntes Sverre, som om helig salva vore i hornet. Och Samuel sade till honom: »låt mig se dina händer!»

Sverre räckte fram sina båda händer; gubben smorde dem och talade:

»Må dina händer helgas till hat mot dina ovänner och motståndare och till styrka åt mycket folk!»

Sedan kysste han Sverre, fattade hans högra hand och sade:

»Sök att befria dig från dina ovänners tryck, ty du skall varda en konung!»

Och ännu en gång kysste han honom, sägande:

»Var stark och modig — Gud skall hjälpa dig».

Därefter vaknade han, och strax berättade han denna dröm för de birkebeinare, som bodde i hans härbärge. Alla funno drömmen stor och märklig. Han hade blifvit smord till konung såsom fordom David själf; och allt hans följe gladdes mycket däråt.

* * * * *

När mänskliga eller öfvermänskliga väsen uppenbarat sig i dröm, ville man gärna med bevis ådagalägga värkligheten af deras besök.

Mycket ofta hade man att berätta, att den drömda personligheten liksom dröjt kvar, så att man fått se en skymt af honom i det ögonblick, man vaknat.

Men äfven mera handgripliga bevis kunde lämnas. Dessa bestodo i de skänker, som de drömmande emellanåt sade sig hafva mottagit af drömbilderna.

Sådana skänker kunde vara svärd, hjälmar, handskar, guld och pänningpungar.

Eller också kunde drömbilden gifva den drömmande en kroppslig minnesbeta, som sedan ansågs allt för väl visa besökets sanning.

Sålunda tager en gammal hedning hämd på sin son, för det han öfvergått till kristendomen, genom att uppenbara sig för honom i sömnen, beröra hans ögon och blända dem.

En af Islands skalder, som varit otrogen mot sin käresta, ser henne en natt förtörnad i drömmen. Sedan hon grundligt läst lagen för honom, hugnar hon honom med den upplysningen, att han skall vakna i den värsta ögonsjukdom; hvilket måtte väl tjäna såsom ett vittnesbörd om, att han värkligen sett henne! Och när han vaknar, värka hans ögon svårt.

Olof den helige trycker t. o. m. ett märke i en sofvande kvinnas kropp såsom tecken på, att han uppenbarat sig som en drömsyn.

Härom förtäljes i den lilla egendomliga berättelsen om Margret Tråndsdotter, hvilken vi meddela i dess helhet.

* * * * *

I slutet af en sommar hände det sig, att ett stort gästabud hölls hos den berömde ländermannen Trånd å Stockar österut i Viken.

En dag, medan detta gille varade, roade sig gästerna lekar och allsköns skämtan uppe på några kullar, hvarifrån det var en vidsträckt utsikt. Då det led mot aftonen, såg man ett långskepp styra mot stranden.

Det var ett skönt skepp, väl rustadt; smyckeplåtarna och flöjlarna voro förgyllda, och sköldar lyste längs dess däck.

När skeppet nalkades, såg man, att besättningen var utsökt prydlig. Rodret var fagert skuret och måladt. Och man undrade, hvad folk det var.

Husbonden Trånd hade en dotter, som hette Margret, sällsynt klok och vacker, och vida kring gick ryktet om hennes skönhet.

Nästan i allt sporde Trånd henne till råds; också nu gick han till henne och berättade nyheten om det komna långskeppet.

»Ej vänta vi konung Magnus hit just nu», sade han; »men enhvar kan se, att förnäme män äro där med ombord.»

»Det är dock alls icke otroligt», genmälte hon, »att det kan vara konung Magnus den gode; och skulle jag känna mig skyldig mycken tack, om hans gång hit häjdades».

»Hvarför talar du så?» fortsatte fadern; »alla andra hafva kärlek till honom, och här skall han väl mottagas.»

»Härför råder du själf», sade hon, »men jag behåller min tanke, att det vore bäst, om han icke hit komme.»

Skeppet lade till vid landningsplatsen, och det hade konung Magnus den gode ombord.

Trånd gick emot honom och hälsade honom. Han bjöd honom välkommen upp till gården och undfägnade honom med uppriktig välvilja.

Konungen var mycket glad, och när det led ut på kvällen, trädde kvinnor in i salen, och främst ibland dem kom Margret.

Hon gick hän till sin plats utan att gifva konung Magnus någon hälsning.

Denne sporde då Trånd, hvem hon var, den frida kvinnan. Han svarade, att det var hans dotter.

»Och på oss vill hon icke hälsa», fortsatte konungen; »hon visar sig storslagen, och därtill är hon en vacker kvinna — hos henne vill jag hvila i natt!»

»Slikt höfves eder icke, herre», svarade Trånd.

Men konungen förklarade, att han önskade få sin vilja fram, och Trånd meddelade sin dotter detta.

»Att han hafver sådant i sinne, som är mig emot, kommer mig alldeles icke oväntadt», sade hon; »och det kännes mig tungt, att jag först måste fatta kärlek till honom och sedan mista honom så snart.»

Dessa hennes ord framförde Trånd till konungen.

»Icke är jag känd», utbrast han, »af de fleste som en usling — hända kan, att i detta döljer sig dock lycka för henne».

Då Trånd fann, att konungen var obeveklig, lät han ställa en kammare väl i ordning, och där vardt konungens säng bäddad.

Sedan ledsagades Margret dit, och när hon gått till sängs, drogo sig alla tillbaka, så att hon vardt ensam kvar, mycket sorgsen.

Kammaren hade två dörrar. Om en stund somnade hon och tyckte sig utanför den ena dörren höra en stämma bedja två gånger, att den måtte upplåtas. När stämman bedt ännu en gång, sprang dörren upp, och hon såg en förnämt klädd man träda in. En sid hatt bar han på sitt hufvud, och han sporde, om det fanns någon människa därinne. Men hon svarade intet.

Då gick han fram till bädden, tog i henne och frågade:

»Bedröfvar dig konungens tilltag?»

»Ja, sådant sker för visso icke med min vilja», sade hon.

»Då har du måhända ingenting emot», återtog han, »att jag ställer så till, att konungen ej fullbordar detta uppsåt, som icke likar dig; men till gengäld vill jag hafva ditt öde i mina händer.

»Detta vill jag mycket hällre», sade hon.

»Då är allt godt», förklarade han.

Han tryckte sitt finger mot hennes bröst. Så märkte han henne åt sig, sade han, och hon kände, huru något kallt rörde vid henne.

»Så snart konung Magnus», slöt han, »kommit hit i bädden, säg honom då, att du förut hafver här skådat hans frände, den unge, fagre Sigurd, idrottsmannen, som ej bor långt härifrån. Låtom oss se, hvad värkan detta gör på hans lynne, och sedan skall jag sörja för, att inga andra åtgärder tarfvas».

Mannen försvann. Och kort derefter trädde konung Magnus in. Då han lagt sig i bädden, vände han sig blidt emot henne, bedyrande, att han skulle visa henne alla hedersbetygelser, om hon blott ville vara honom bevågen.

»Att häfda mig», svarade hon, »är icke lyckosamt för dig, en så fräjdad och förträfflig höfding, ty du skall veta, att här hafva din frände Sigurd och jag förut varit tillsammans».

Då sprang konungen upp och ropade vred:

»Då höfves det icke oss att hvila i denna bädd».

Han gick ut ur kammaren och hän till det loftrum, där Trånd låg. Han slog på dörren, och Trånd for upp ur sängen, kom ut och såg, att konung Magnus stod där, högligen förbittrad.

Han befallte Trånd att strax sända några män efter Sigurd, hans frände; och han bjöd männen hälsa Sigurd, att denne skulle samma natt infinna sig hos honom, vare sig han ville det själf eller icke.

Sändemännen kommo till Sigurd och framförde konungens hälsning lika kärf, som den uttalats. De bådo honom göra sig i största hast resfärdig.

»Med stor hetsighet framfören I detta ärende», sade han, »och jag skall häller icke sinka, ty jag anar, att denna färd varder god, enär jag får träffa en så härlig frände.»

Han begaf sig åstad med männen, och när han stod inför konung Magnus, sporde denne honom vredgad, om han och Margret haft med hvarandra ett möte.

Gladt svarade Sigurd:

»Herre, jag hafver gästat Trånd och Margret, men många ord har jag ej talat med henne — aldrig hafver jag hvilat när Margret.»

Då lät konungen tillkalla henne, och han frågade henne nogsamt, huru allt tillgått. Och hon förtalde, huru hon i dröm sett den främmande mannen träda in i kammaren, hvad han sagt henne och hur han gifvit henne ett märke. Hon visade detta, och närmast såg det ut, som om en skinande silfverpänning låge på hennes bröst, just där mannen tryckt sitt finger.

»Har det så tillgått», utbrast konung Magnus, »då hafver främlingen varit min fader; ty detta är hans stämpel. Därför var det ock, jag blef så häftigt upprörd i mitt sinne, och lätt är det att se, att Gud och den helige konung Olof, min fader, ej velat, att jag skulle hvila vid denna kvinna. Nu skall du, Sigurd, få henne till maka, ty därför nämde min fader ditt namn, att han önskade detta. Dessutom skolen I båda, hon och du, erhålla min vänskap.»

Så blef det äfven. Sigurd fick Margret, och konung Magnus var gäst vid deras bröllopsgille. Hon blef en lycklig hustru, tack vare drömbilden.

* * * * *

De gåfvor, som stammade från drömbesöken, kunde äfven vara af rent andligt slag. Ofta är det diktkonstens eller sångens gåfva, som blifver förlänad i sömnen.

En fattig isländsk fårherde, som hette Hallbjörn Hale, brukade ofta drifva sin hjord till en stor gräsbevuxen hög, hvarå han om nätterna sof. I den var begrafven en berömd skald, Torlef Jarlaskald.

Tidt och ofta föll det Hallbjörn in, där han låg på högen med sin boskap rundt omkring sig, att det skulle vara en lust att kunna göra ett lofkväde öfver högbon, skalden, som hvilade där under honom.

Jämt kom han att uttala den önskan högt för sig själf, men därför att han icke var skald och ej hade undfått den gåfvan, fick han alls intet kväde fram. Han kom aldrig längre än till början, som lydde: »här ligger en skald»; mera var det honom icke möjligt att få diktadt.

Så låg han en natt på högen och brydde förgäfves sitt hufvud med diktförsök till högbons ära. Till sist somnade han in.

Då såg han i sömnen, huru högen öppnades, och ur den trädde en högrest man i praktfull dräkt.

Han kom upp på högens topp till slumraren och sade:

»Här ligger du Hallbjörn Hale och längtar efter att taga i tu med sådant, som du icke fått makt till, ty du vill sjunga mig en lofsång. Antingen skall det nu varda så, att du genom mig undfår skaldeidrottens gåfva — och troligast är, att detta kommer att ske — eller också, att du för all tid hör upp med att brottas med diktförsök. Nu skall jag kväda en visa för dig.

»Om du sedan förmår att fästa den i ditt minne och kan den, när du vaknar, då skall du varda en _värklig_ skald, och du skall komma att sjunga många höfdingars lof. Och skall genom denna idrott mycket annat blifva dig förunnadt».

Sedan kvad han en visa och fortsatte, hvad Hallbjörn börjat:

»Här ligger en skald, som bland skalder lät sången väldigast ljuda....»

»Nu skall du börja din skaldebana», tillade han, »med att, när du vaknat, sjunga lofkvädet öfver mig, och du skall dikta det så omsorgsfullt, som konsten bjuder, både hvad värsslag, godt ordval och omskrifningar beträffar.»

Därpå gick han åter in i högen och stängde den till efter sig. Hallbjörn, som vaknade, tyckte sig i detsamma se den sista skymten af hans skuldror.

Visan, som skalden för honom kvädit, mindes han.

Och strax for han hem till bygden med all sin boskap och berättade, hvad som händt. Sedan diktade han utan svårighet ett lofkväde öfver den höglagde skalden.

Han begaf sig strax utomlands, kvad kväden om många höfdingar, hölls af dem högt i ära, fick många gåfvor, så att rikedom till sist flöt till honom i växande mängd; »och går om honom mången saga både här i landet och utrikes», heter det.

I detta skaldegåfvans förlänande i drömmen återfinna vi ett urgammalt indogermanskt motiv. Det tillstånd, hvari den inspirerade skalden är, då hans själ höjer sig öfver värkligheten, har tidigt blifvit liknadt vid människans i drömmen stegrade fantasivärksamhet; och däraf har tvifvelsutan den tron utbildat sig, att diktarförmågan kan födas i drömmen.

* * * * *

Begäret att få med drömmens tillhjälp se framtidens hemligheter afslöjade måste helt naturligt drifva nordboarne att söka efterspana de yttre omständigheter, hvarunder viktiga drömmar bäst kunde af sig själfva uppstå eller också framkallas.

Heligheten hos det nya, det första, det oberörda och kyska ansågs härvidlag hafva mycket att betyda.

Ofta omtalas det, att drömmen kommit till i den första morgonstunden. Den dröm, man hade i de första vinternätterna eller under bröllopsnatten, gällde såsom särskildt betydelsefull.

På tal om sina drömmar yttrar en person t. ex. detta:

»Vill jag veta sanningen med hänsyn till viktiga ting, så tager jag på mig nya kläder, lägger mig i en ny bädd, som står på ett för mig nytt ställe; men ingen bör förut där hafva sofvit, hvarken i kläderna eller i bädden eller i huset».

I fornkällorna berättas äfven, hurusom botandet af en drömlös gosse åstadkoms genom inflytandet från den rene och ädle konung Magnus den gode. Sägnen härom har följande lydelse.

Det hände en rik och ansedd kvinnas son, att han miste sitt minne och förekom nästan som vettlös.

Då infann sig modern hos konung Harald Hårdråde och bad honom om råd, hur hon skulle förfara med det onda, hvaraf sonen led.

»Du skall uppsöka min broder konung Magnus», svarade han; »ingen man i landet är bättre än han; därför blifver det ett huldt och hälsosamt råd, det han kommer att lämna.»

Hon for till konung Magnus och bad om frälsande råd.

»Har du råkat kung Harald?» frågade han.

»Ja visst», svarade hon, »men han visade mig till eder.» Och hon berättade, hvad konung Harald yttrat.

»Sök du upp honom ännu en gång», fortfor Magnus; »ingen man är klokare i detta land än han; och han förmår, blott han det vill, säga dig, hvad du bör göra.»

Sedan for hon för andra gången till konung Harald och nämde för honom broderns ord.

»Nåväl», sade denne, »så skall jag gifva dig ett råd. Jag tycker mig se, hvad det är, som vållar din son skada. Han är beröfvad all drömförmåga, och slikt är icke hälsosamt för någon, ty det är onaturligt för människan att aldrig drömma. Tag honom därför med dig till den kammare, där den gode konung Magnus nyss tagit sitt bad. Låt din son där dricka af hans handvatten och låt honom sedan åhöra mässan. Fastän sömnighet och gäspning då ansätta honom, låt honom dock ej få somna in. Utan led honom efter mässan dit hän, där konung Magnus hafver hvilat, och låt honom där taga emot sömnen. Det kan väntas, att en dröm där uppenbarar sig för honom.»

Hon följde i allo konung Haralds anvisningar, och svennen somnade till sist. När han åter slog upp sina ögon, log han och sade:

»Nu drömde jag, moder, att de båda konungarne Magnus och Harald kommo och talade till mig i hvar sitt öra. Konung Magnus sade: 'blif som bäst och blidast', och konung Harald sade: 'blif som störst och minnesgodast'!»

Och denne sven blef sedan en mäktig man, välvillig och klok. Alltså hulpo honom de läkareråd, som konung Harald gifvit. —

En högst egendomlig föreställning var den, att om man lade sig att sofva i en svinstia, skulle man med säkerhet få betydelsefulla drömmar.

Det var en märklig sak med konung Halfdan den svarte, Harald Hårfagers fader, heter det: han drömde aldrig.

Denna sin egenhet anförtrodde han åt en man vid namn Torlef den vise, och han bad denne om råd för sin drömlöshet. Då berättade Torlef, hvad han själf plägade göra, när han sökte skaffa sig kunskap om något, som han ville veta. Han lade sig i en svinstia och somnade in; och då fattades det honom aldrig drömmar.

Konung Halfdan lydde rådet. Han lade sig i en svinstia, och när han somnat, njöt han den sedan så berömda drömmen om Norges blifvande konungar.

Han tyckte sig vara den hårfagraste människa i världen. Allt hans hår låg i lockar. Somliga voro så sida, att de nådde till jorden; dock öfverträffade en alla de andra i ljuslek och fägring.

Andra lockar nådde endast till midten af benet eller till knäet eller till höften, medan andra ej nådde längre än till halsen, och andra åter ringlade sig blott ur hufvudet som små horn.

Denna dröm berättade han för Torlef, som tydde den sålunda:

Från konung Halfdan skulle utgå en stor afkomma, hvilken skulle råda öfver välden med mycken ära; dock skulle icke alla ättlingarne härska med lika stor ära. Men en skulle komma af hans ätt, härligare och större än alla de andra. Och »har man hållit för sant, att den locken betecknade konung Olof Haraldsson, hvilken är, enligt allas mening, genom sin helighet större än alla andra Norges konungar — mera lysande än de i himmel och på jord».

Så högstämda kunde drömmarne vara.

Innehåll.

Sid.

Förord 1.

I.

Skyddsandar och onda väsen.

Skyddsandar 7.

Fylgjor och vättar. — Skyddsandar för den enskilde, en hel släkt, en landsända eller ett helt land. — Tidrande Sido-Hallssons död. — Höfdingen Torsten Ingemundssons frändefylgja. — Förbud mot skyddsandarnes bortskrämmande. — Uppresandet af nidstång.

Troll och jättar 15.

Olika slag af onda väsen; fullkomligt materiella; ej uppfattade såsom dämoner eller onda andar. — Trollen eller jättarne och resarne i egna riken »österut»; i de nordiska ländernas klippor och bärg. — Dvärgarne.

Berättelser om färder till trollens riken »österut». — Jotunhem. — Konung Gudmund på Gläsesvallarne. — Sagan om Torsten den hushöge. — Sagan om Helge Toresson. — Orvar Odds färder till Finnmarken och Resaland. — Konung Olof den helige och vidundren i England.

Trollen hemma i de nordiska länderna. — Dofrejätten i Norge. — Sägnen om tjuren Brandkrosse. — Strider med de inhemska trollen. — Trollen i Hedarskog. — Trollen vid tiden för kristendomens införande. — Konung Olof Tryggvason och de norska trollen.

Gengångare 75.

— Olikartade motiv. — Gudrun Osvifversdotter och valan. — Gudrun och hennes make Torkel. — Spökena på gården Lysefjord. — Frodå-undren. — Spökena inför domstol. — Hela skaror af gengångare.

De värkligt onda gengångarne. — Grette den starkes brottning med spöket Glåm. — En förhäxad gengångare. — Högboarne. — Romunds envig med högbon Tråen.

Troll, jättar och gengångare — blott genom sin större styrka och sin trolldomskunskap skilda ifrån människorna.

II.

Den fornnordiska magien.

Runor och galdrar 105.

Egil Skalle-Grimsson och den värmländska bondedottern. — Runorna. — Valkyrian Segerdrifvas undervisning i deras bruk. — Galdrarne. — Egils galdersång på gästabudet hos Bård. — Galdrarnes invärkan på de liflösa tingen. — Ketil Hängs upprop till sitt svärd. — Svan i Björnfjorden.

Galdrar, sjungna till de döde. — Hervars sång på Samsö. — Groas galder. — Buslas bön.

Magiska operationer och säjd 124.

Trollmat och trolldryck. — Kormak och spåkvinnan Tordis. — Säjden. — Dess värkningar. — Ingen söndring mellan svart och hvit magi. — Trolldomen ej utförd med dämoners eller onda andars tillhjälp.

Trollkarlar och trollkvinnor 129.

Trollkunnigheten i det godas tjänst. — Vifil och Halfdanssönerna. — Tormod Kolbrunarskald på Grönland. — En enlevering. — Trolldomsfinter. — Galdersånger, sjungna af säjdmän. — Kåres död. — Trollkarlen Torgrim Skinnhufva. — Lara på Vänerns is. — Gubben Modskägg. — Fosterbröderna Ejolf och Torger. — Tord Ingunssons drunkning. — Trolldomsfolkets stenande. — Dess trohet mot hedendomen och vanmakt mot kristendomen. — Övind Kälda. — Blotmannen Röd den starke på Godöarna. — Övind Kindrifva.

III.

Spådomskonsten.

Framsynta män och kvinnor 159.

Spådomskonsten i förbindelse med gudarnes dyrkan. — Torolf Mostrarskägg. — Kväll-Ulf. — De framsynta. — Nials saga. — Olof Tryggvason och den blinde gubben på ön Moster. — Gardakonungen Valdemars moder.

Valorna. — Valan Torborg. — Berättelsen om Norna-Gäst. — Valans falhet för guld. — Gästabudet hos kung Frode. — Misstro emot valorna; deras öfvermakt. — Orvar Odd och valan Heid. — Höfdingen Ingemund Torstensson.

Drömmarne[10].

Drömmarne i allmänhet 182.

Personer med särskild drömförmåga. — Drömtydningen. — Drömmarnes äkthet.

Olika slag af drömmar 186.

Fylgjadrömmarne. — Den fornnordiska drömfaunan. — Gudmunds dröm. — Torsten Egilssons dröm om Helga den fagra. — Biskop Fredrik på Hägranäs ting. — Drömmar om liflösa ting; om svärd; om klädedräkten; om föremål, tillhörande denna. — Gudrun Osvifversdotters fyra drömmar. — Drömmar om skägget såsom det sannskyldiga tecknet på manlighet; om öfversvämmande floder, slagrägn och bärgras; om bestämda handlingar. — Drömsymbolikens underligheter.

Drömmar om spådiser och trollkvinnor; om landets, släktens eller den enskildes skyddsandar. — Blodiga syner. — Ån Rismages dröm. — Olof den helige och landvätten. — Kodran och hans hedne skyddsande. — Gisle Sursson och de två »drömkvinnorna».