# Nils Tufvesson och hans moder: Bonderoman

## liv. Lugnt mötande allas blickar gick hon genom hopen, där fångvaktaren

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/nils-tufvesson-och-hans-moder-bonderoman-49720/index.md

röjde väg. Sin gråa fångdräkt med repet om livet bar hon, som hade den varit en hedersdräkt, och huvudet höll hon rakt. Stolt såg hon framför sig, och kring hennes slutna läppar flög ibland ett löje, som hade hon vetat, vad alla tänkte och glatt sig däråt, att hon ännu kunde visa dem sitt hån och bära sitt huvud upprätt. »Där går hon», sade de, »hon blygs ej att offra sonen för att rädda sitt usla liv.» Detta syntes dem alla vara det värsta av allt. När därför Nils gick samma väg, och fångvaktaren röjde plats för honom, då veko alla självmant åt sidan, och sorlet tystnade. När Nils gick förbi, rådde tystnaden över allt. Folk höll andan, och ingen ville störa Nils på hans tunga väg. När han gick, vågade han icke se upp, icke möta de blickar, som riktades mot honom. Hade han det gjort, skulle han sett, att han ej var hatad. Det fanns många, vilka aldrig kunde se Nils gå förbi utan att fälla tårar.

Men de, som återvände från tinget, förde den nya skräcken vidare över bygden. Inga Persdotter skulle komma tillbaka, hon skulle en dag återvända till den gård, där hon med orätt satt, och hon skulle göra detta, när Nils Tufvessons namn var utplånat från jorden, och han själv ej ens hade fått en ordentlig grav.

Detta var icke längre fruktan, för att rättvisan skulle förstummas och aldrig få göra sig hörd. Det var vida värre. Det var fasan, för att orätten skulle segra, gå den skyldiga förbi och drabba den oskyldige på gods och liv.

Det var, som när man vakar den långa, heta högsommarnatten på den södra slätten, när åskan går. Blixtarna väsa fram ur molnen, vilka blytunga hänga ned över jorden. Regnet strömmar ned, och de våta pilarna, vilka skymta fram som spöklika skuggor i rad, böjas som rö. Åskan är nära, ty blixt och knall följa varandra i ett. Man urskiljer knappast de särskilda knallarna. Ty de förenas till ett enda dovt dunder, varur smäller som skott, och hela tiden korsa blixtarna varandra tätt, tätt. Som skarpa, blåvita streck stå de ristade in i den svarta molnmassan.

Under sådana nätter slår åskan ned, och människorna, som veta det, vaka och bedja Gud beskydda hus och hem. Rädda och allvarliga se de ut genom de stängda fönstren, mot vilka regnet piskar. Och de frukta ej blott för sig själva. Ängsligt spana de ut över slätten för att se, om ingenstädes den rödgula lågan flammar upp mot molnen. »Gud hjälpe alla människor i natt», säga de. »Gud hjälpe oss och alla!»

Ängsliga gå de om varandra i rummen. Överallt är tänt ljus. Ej ens barnen få sova. Påklädda sitta de tätt krupna till varandra, och med uppspärrade ögon betrakta de de äldre för att få veta, om faran, vilken de ej kunna bedöma, är lika stor som deras egen rädsla.

Så sitta alla, till dess att ovädret är över, blixtarna ha saktat sig och regnet ej längre faller så stritt. Då gå alla till sängs och söka vilan. Men om natten sova de oroligt, och när morgonen kommer, spana deras ögon ängsligt efter att få veta, vem olyckan drabbat. Ty under natten ha de känt, att marken darrat och de förstå då, att blixten slagit ned. Men de veta ej, om en gård brunnit, om en vandrare ligger död under ett splittrat träd, eller om blixten endast träffat trädet, som fallit, eller en lada, som ligger ensam på slätten, där solen nu lyser fram.

Såsom människor i tryckande ängslan, fruktande för sitt eget och andras, vaka en dylik åsknatt, så gingo också människorna om varandra under hela denna sommar i Möllinge. Och det var en sak, vilken grämde dem värst, och som alla äntligen började att se.

Det var att inför rätten talade ingen på Inga Persdotter och hennes son för den styggelse, de med varandra bedrivit. Nämndens ledamöter visste om detta. Alla, som vittnade, kände dessa rykten. Allt folket, som fyllde tingssalen, ända ut på gården, visste det ock.

Men vid detta ville ingen röra. Så djupt ligger blygsamhetskänslan hos vårt underliga, hetblodiga, tröga, lättrörda och långsamt tänkande folk, att detta ville ingen yppa. Orden lågo på allas läppar, men ingen ville taga på sitt samvete att vara den första, som sade ut, vad alla tänkte. Samma outrotliga skamkänsla, vilken band Elins tunga den dag, då hon satt hos sina föräldrar och klagade dem sin nöd, hindrade nu också dessa män och kvinnor från att yppa, vad de anade och trodde. Sådant kunde man icke ropa ut. Sådant kunde icke förkunnas från taken, förhandlas inför domstol, gå på telegrafens vingar landet runt och läsas i alla tidningar.

Så långt var det dock nu kommet, att utan att detta blev sagt, kunde intet mera sägas. Då spred sig, ingen visste hur, i orten det ryktet, att en dag på sensommaren skulle ting hållas, icke i staden, utan på Möllinge gård. Det var domaren själv, som bestämt detta. På den plats, där de båda brottslingarna levat en hel människoålder, skulle tinget hållas. Just där dådet blivit begånget, i deras eget hem, skulle de kallas inför samma rätt och förhöras ånyo. Rätten skulle sitta i det rum, där den mördade Elin stått lik, där skulle stenarna och väggarna tala till förstockade sinnen, och deras stumma vittnesord skulle pressa fram den sanning, som sov i det fördolda.

Vid ryktet härom blev det åter rörelse i hela bygden. Som när dådet först blev bekant, började människorna lämna sitt arbete och besöka varandra för att rådslå. Dag och natt levde alla i samma spänning. Men ännu var det ingen, som ville tala öppet om, vad alla anade eller trodde sig veta.

Men bland dem alla gick en, som visste, att vad de andra endast anade, måste vara verklighet och sanning. Det var den enda, för vilken Elin yppat sin nöd. I dessa dagar gick hon och pinade sig med, att nu var det hon, som borde tala. Gjorde hon icke så, skulle Nils oskyldigt mista livet, och hon tyckte, att hon då skulle få hans död på sitt samvete.

Länge hade Kerstin tänkt på detta, men nu när rätten skulle sammanträda på Möllinge gård, blev det, som om allt ryckt henne så pinsamt nära. Hon hörde en röst inom sig, som eggade och drev, en röst, som ville, att även det värsta skulle sägas, när ingen annan hjälp fanns. Denna gång talade Kerstin Larsson ej mycket med sin man. Hon fann det vara orätt att än en gång driva fram honom. Att han dock förstod, vad hon gick och grubblade på, det trodde hon i alla fall säkert och visst. Men sovande och vaken tyckte sig Kerstin se sin döda väninnas sorgsna blick, och det föreföll henne, som om denna blick bad henne att göra våld på sin egen blygsel och rädda Nils. Kerstin gick i en stor vånda. Ty det bjöd henne mot att vara den, vilken skulle träda fram för alla och vittna om detta, som människor icke vilja nämna vid namn.

Men till sist blev det henne omöjligt att gå längre och tiga. Elin, som var död, fordrade offret av henne, och en döds vilja måste åtlydas. Ju mera dagen nalkades, då hon visste, att tinget skulle hållas, desto omöjligare blev henne allt. Ur stånd att längre bära sin samvetsbörda ensam, gick Kerstin Larsson en morgon till länsmannens gård.

Kerstin Larsson trädde in i länsmannens ämbetsrum, men det var henne först svårt nog att komma fram med sitt ärende. Ensam med en man, vilken hon kände, var det henne dock lättare, än om hon på eget bevåg trätt fram och utan förberedelse vittnat om detta inför rätta. Och när Kerstin väl börjat tala, blev henne det hela enkelt och naturligt, som allting blir, när människorna glömma sig själva, för det som större är.

»Det är så», sade hon till länsmannen, »att något äktenskap mellan Nils och Elin fanns aldrig. Han gav henne aldrig en smekning, och aldrig var han mot henne, som en man annars är mot sin hustru.»

Länsmannen studsade och såg skarpt på den talande.

»Hur vet ni det?» sade han.

»Den döda har själv sagt mig det.»

»När?»

»Det var inte en vecka före hennes död.»

Mannen rusade upp och gick fram och åter i rummet.

»De begagnade dock samma bädd», sade han till sist.

»Ja», sade Kerstin. »Det gjorde de.»

»Detta var det värsta, jag ännu hört.»

I dessa ord inlade han hela sin bestörtning och all den fasa, han kände. Ämbetsmannen var i detta ögonblick borta, och endast människan talade ur hans mun.

»Det värsta jag i min levnad hört», upprepade han.

Och hans ansikte var färglöst och blekt.

Så bemannade han sig, och tanken på målet och hans egen roll som åklagare vaknade ånyo inom honom.

»Och allt detta kan ni taga på er ed?» sade han kort.

»Ja», svarade Kerstin Larsson och mötte hans blick.

Då tog länsmannen Kerstin Larssons hand i sin och tryckte den kraftigt.

»Ni är en bra kvinna», sade han. »Det här har inte varit roligt för er.»

Kerstin Larsson såg brydd ut vid berömmet, men hon drog icke tillbaka sin hand.

»Jag vill inte bli inblandad i detta mer än nödigt är», sade hon.

Det lovade länsmannen, och därmed gick Kerstin Larsson hem till sitt. Där berättade hon för sin man, vad hon gjort. Och mannen var stolt över sin hustru. Men säga henne det, ville han icke.

Så kom den dag, då tinget skulle hållas, och tidigt på morgonen hämtades Inga Persdotter och Nils Tufvesson, en var i sin cell. Den ena visste icke av den andra, ej heller visste någon av dem, vart de skulle föras. Först rullade den ena kärran ut, och en stund senare den andra.

Fångvaktarna voro befallda att köra på olika vägar, så att fångarna under vägen icke skulle få tillfälle att se eller tala med varandra. Men vare sig de tagit fel om tiden eller vägen, hände det sig dock så, att där två bivägar mötas, kommo de båda skjutsarna mitt emot varandra. Sedan var ej annat att göra än att låta vagnarna följas åt.

Så åkte nu Inga Persdotter och Nils Tufvesson åter till Möllinge gård. På kända vägar foro de, och snart visste båda, vart resan gick. När de nalkades det gamla hemmet, vände sig Nils Tufvesson, som for i den första kärran, om och försökte se på sin moder. Men han kunde ej fånga hennes blick. De tunga ögonlocken hade fallit ned, och hennes ansikte var orörligt. Med en suck satte sig Nils åter till rätta i sätet, och som han blickade framåt, såg han, att vägen var full av folk. De gingo i skockar eller två och två. Det såg ut, som när man en söndagsmorgon nalkas en kyrka. Utan att tala, stilla och allvarliga, skredo dessa män och kvinnor framåt, och Nils kände dem alla. Men han vågade icke lyfta sitt huvud. Ty han fruktade att möta kalla blickar, vilka nyfiket skulle mönstra honom eller förläget glida undan för hans. Men när Inga Persdotter såg folket, höjde hon sitt huvud, på det att ingen måtte kunna säga, att han sett henne nedböjd. Hon mötte ingens blick, men hon for in på gården, så lugnt, som hade hon endast varit bortrest och återvänt hem.

»Tror de, de här ska fånga oss bättre?» sade hon till fångvaktaren, när hon steg ned.

Belagd med handbojor fördes Inga Persdotter ned i källaren, där Elins döda kropp blivit funnen, för att sitta där, till dess att hennes tur kom att kallas in för rätten.

Inne i salen var denna redan samlad, och en underligare rättegång har ingen sett. De, som sutto i rätten, kunde icke frigöra sig från känslan av det ohyggliga, som själva platsen, där de voro församlade, gjorde dubbelt plågsam. Domaren såg orolig ut, och åklagaren bet sig gång på gång i läppen och såg i sina papper, som hade han glömt något. Vittnena fyllde rummet, vilket var alltför trångt för att kunna giva plats åt alla, som ville komma in, och åhörarna hade därför skockat sig omkring fönstren, vilka för värmens skull stodo öppna. Bland dem härskade en upphetsning, som ingen kunde giva ord. Den kändes av alla, delades av alla och meddelade sig överallt. Så blir det gärna, när människor komma samman i flock. Vare sig det sker till gott eller ont, så smitta människors tankar varandra. Det är ögonen, som tala, ansiktena, som få