Part 3
Tilottama, som var höljd endast i en mantel af ljus, hopknäppte i tillbedjan sina händer öfver pannan, bugade sig inför Gudarnas Fader, och talade med en ljufligare röst, än man någonsin hört ens i Himlarnas Himmel, sägande: "O Du Världsalltets Fader, låt mig få kännedom om Din vilja och det himmelska ändamål, för hvilket jag skapats."
Och de djupa, guldklingande tonerna svarade vänligt: "Nedstig, goda Tilottama, till människornas värld och utveckla inför Sunda och Upasunda all din skönhets trollmakt, så att Daityanerna för din skull begynna hata hvarandra.
"Det skall bli som du önskar, o Du alla Skapade Varelsers Herre", svarade Tilottama; och efter att trenne gånger ha nedböjt sin sköna kropp inför Brahma, aflägsnade hon sig och gled därvid, hälsande, längs gudarnas krets.
Men den store guden Siva, den välsignade Maheswara, satt i söder, med ansiktet vändt mot öster; de andra gudarna sågo mot norr; och Rishi'ernas sju ordningar — Devarshi’er, Brahmarshi’er, Maharshijer, Paramarshi’er, Rajarshi’er, Kandarshi’er och Srutarshi’er — sutto på hvardera sidan. Och medan Tilottama passerade längs deras krets sökte gudarna att icke betrakta henne, på det deras hjärtan ej skulle dragas mot hennes trolska skönhet, hvilken sannerligen icke skapats till lust, utan endast till fördärf. Sålunda härdade Indra och den välsignade Sthanu för ett ögonblick sina hjärtan emot henne. Men då hon nalkades Maheswara, som höll ansiktet vändt mot öster, bildade sig på honom ett nytt ansikte, ett ansikte vid södra sidan, med ögon skönare än lotusblommor. Och då hon svängde sig bakom honom, framträdde ett nytt ansikte på den västra sidan; och då hon vände sig mot norr, framträdde ett ansikte åt norr, så att han ej kunde annat än betrakta henne. Och då hon svängde sig kring den store Indra blomstrade det äfven på hans kropp ut ögon, framtill, baktill och på hvardera sidan, ända tills de gingo upp till ett tusental stora, djupa ögon, försedda med röda ögonlock. Sålunda kom det sig att Mahadeva blef guden med de fyra ansiktena och Balasundana guden med de tusen ögonen. Och nya ansikten framväxte på alla gudomligheterna och alla himmelens innevånare, under det Tilottama passerade förbi dem. Alla fingo de två, tre, myriader ansikten, i trots af deras beslut att icke betrakta henne — så mäktig var hennes skönhets trollmakt! Endast Brahma, alla Gudars Fader, förblef lika oberörd, som evigheten själf; för honom voro skönhet och fulhet, ljus och mörker, natt och dag, död och lif, det ändliga och det oändliga för alltid ett och detsamma...
* * * * *
Sunda och Upasunda förlustade sig bland bärgen tillsammans med sina dåliga kvinnor, då de för första gången varseblefvo Tilottama, som plockade blommor. Och vid hennes åsyn upphörde deras hjärtan att slå, och de glömde icke blott allt det de gjort och sina rikedomar, sin makt och sina nöjen, utan äfven den gudomliga bestämmelsen, att de endast kunde dö genom hvarandras hand. Hvardera närmade sig Tilottama, hvardera försökte kyssa hennes läppar, hvardera sökte drifva undan sin broder, hvardera gjorde anspråk på henne för sig ensam. Och det första hatet mot den andre uppflammade i hvarderas ögon. "Min skall hon bli!" skrek Upasunda. "Ryck henne från mig, om du kan!" röt Sunda i ursinnigt trots. Och från ord öfvergingo de snart till tillvitelser och från tillvitelser till hugg och slag. Slutligen öfverföllo de hvarandra med sina vapen och stredo till dess båda stupade.
Då blefvo deras dåliga kamrater slagna med förfäran, och kvinnorna flydde skrikande bort. Och Asura’erna, som sågo Brahmas hand i det som inträffat, darrade och togo till flykten, samt drogo sig undan till det hemvist för mörker och eld, som är de fördömdes bostad.
* * * * *
Tilottama återvände till Brahmaloka, lofordades af gudarna och fick vänligt erkännande af Brahma, Världarnas och Människornas Fader, som bad henne utbedja sig hvadhälst hon mest önskade. Men hon utbad sig endast att för alltid få dväljas i denna strålande och ljusa värld, med dess lycksaliga invånare. Och Världsalltets Fader svarade, sägande: "Din bön skall dig beviljas, o du mest förledande bland alla skapade varelser! Du må stanna i solens närhet — men icke bland gudarna, ty då kunde ofärd bringas åstad. Och själfva strålglansen af din skönhet skall blända de dödligas ögon och hindra dem att varseblifva dig, så att deras hjärtan icke förtäras för din skull. Dröj därför för alltid i solens himmel!"
Och efter att ha återskänkt Indra herraväldet öfver de Tre Världarna drog sig Brahma undan till Brahmalokas oändliga ljus.
BRAHMINEN OCH HANS BRAHMINHUSTRU
Den vise binder sig icke vid en kvinna, ty kvinnorna leka med deras hjärtan, som älska dem, liksom med korpar, hvilkas vingpennor plockats ut... Kvinnorna bära honung på sina tungor, men i deras hjärtan finnes intet, utom halahala-gift... Deras natur är skiftande som hafvets strömmar; deras kärlek varar ej längre än den gyllne glöden efter solens nedgång. Kvinnorna likna gundja-frukten, — endast skönhet till det yttre, endast gift till det inre... Därför veta erfarna och visa män att sky kvinnorna, på samma sätt som de sky de vattenbehållare, hvilka befinna sig inom kyrkogårdarnas områden...
* * * * *
I "Pantchopakhyana", äfvensom uti det "Haf för sagornas floder", som på gammal indiska kallas Kathasaritsagara, återfinnes denna berättelse om en Brahmin och hans Brahminhustru.
... Aldrig har det ljus, som strålar i en älskares öga, lyst ömmare än hos Brahminen, som gaf sitt lif för den kvinnas skull, under hvars lotusfötter han nedlagt sitt hjärta. Och likväl, — finns det väl någon man, som icke någon gång under sitt lif varit ett rof för den dårskap, som inges af kvinnan?...
Han ensam älskade henne; hans familj fann sig motvilligt i att uthärda hennes närvaro, — ty på hennes tunga låg det skarpa gift, som retar upp syster mot broder, vän mot vän. Men så högt älskade han henne, att han för hennes skull öfvergaf fader och moder, syster och broder, och drog bort för att söka sin lycka i främmande länder. Hans osynlige Devaväktare ledsagade honom lyckligtvis på hans färd, ty han var sannerligen en helig man och hade intet fel, förutom sin dårskap att älska för mycket. Och Devan, som var andligen fjärrskådande, förutsåg allt, som skulle komma att inträffa.
Då de vandrade genom den af elefanter hemsökta skogen sade den unga kvinnan: "O du son till en vördnadsvärd man, din hustru förgås af törst; hon ber dig ödmjukt att hämta henne litet vatten från närmaste källsprång." Och Brahminen skyndade sig genast med kurbitsskalet i sin hand till närmaste bäck. Men då han återvände fann han sin älskade ligga död på en hög med blad. Detta var ett verk af den osynlige, gode Devan.
Brahminen kastade då kurbitsen långt ifrån sig, brast ut i våldsam gråt, snyftade så att hjärtat kunnat brista och kysste sin Brahminhustrus sköna döda ansikte, de späda döda fotterna och den guldfärgade halsen. Samtidigt skrek han af förtviflan och dristade till och med fråga gudarna hvarför de så hemsökt honom.
Men medan han ännu klagade, svarade honom en röst så klar som en sjungande fågels: "Dåraktige man! Är du villig att ge halfva ditt lif, för att din Brahminhustru må återvinna sitt?"
Och han, hvars kärlek öfvervunnit all fruktan, svarade utan tvekan den osynlige: "Javäl, Narayana, mitt halfva lif ger jag med glädje för hennes skull." Då bjöd den osynlige: "Dåraktige man! Uttala de tre trolldomsformlerna!" Och han uttalade dem; och Brahminhustrun öppnade sina diamantögon, som om hon vaknat ur en dröm, och lindade sina runda armar om sin makes hals och drack med sina friska läppar hans tårars regn, på samma sätt som en blomma uppsuger nattens dagg.
* * * * *
Efter att ha förfriskat sig med frukter fortsatte de sin väg, och så snart de lämnat skogen kommo de till en mängd trädgårdar, som lågo utbredda kring en hvit stad; — trädgårdar, som skiftade i alla regnbågens färger och som afkyldes af vattenstrålar, hvilka sipprade fram mellan stengudabilders läppar och sprungo ut ur stenelefanters snablar. Då sade den förälskade mannen till sin Brahminhustru: "Dröj här en stund, du alltför ljufliga, så skyndar jag att hämta dig läskande frukter och dryck..."
I trädgården vistades emellertid en ung man, som användes till att rensa brunnarnas mynningar och vinda upp vatten genom att vrida omkring ett stort hjul. Och fastän ännu blott en yngling, hade han sedan lång tid tillbaka förtärts af en af dessa hemska sjukdomar, som komma människor att darra af köld under en glödande himmel, hvarför det återstod honom föga ungdomlighet, med undantag af hans röst. Men med denna röst betvingade han kvinnors hjärtan, på samma sätt som ormtjusaren betvingar glasögonormen; och då han varseblef Brahminens hustru, började han genast sjunga för henne.
Han sjöng som fåglarna sjunga i skogen vid parningstid, som vattnen sjunga då de skölja den sommarvarma, buktande strandbrädden, som Apsara’erna sjöngo i forna världsåldrar. Och han sjöng Amarus sånger, — Amaru, den mest hänryckande af alla sångare, hvars själ under ett århundrade af transmigrationer passerat hundratal sköna kvinnors kroppar, intill dess han blef världens förste i alla kärlekens mysterier. Och medan Brahminhustrun lyssnade, genomborrade Kama hennes hjärta med sina blomsterspetsade pilar, så att hon närmade sig ynglingen, pressade sina läppar mot hans och mumlade: "om du icke älskar mig, så dör jag."
* * * * *
Då Brahminen återvände med vatten och frukter öfvertalade hon honom att dela dem med ynglingen. Och hon bad honom till och med låta den unge mannen medfölja såsom ressällskap eller tjänare.
"Se, denne yngling är alltför svag för att uthärda en resas vedermödor", svarade Brahminen, "och om han dignar ned på vägen, så är jag icke stark nog för att bära honom." Men hustrun svarade, "om han dignar ned, så skall jag själf bära honom i en korg på mitt hufvud", hvarpå Brahminen, ehuru mycket förvånad, gaf efter för hennes önskan. Därpå fortsatte de tillsammans sin färd.
Men en dag, då de slagit sig ned till hvila vid en djup källa, stötte Brahminhustrun sin make, medan han sof, ned i källan och begaf sig därefter af i ynglingens sällskap. Kort därpå anlände de till en stor stad, i hvilken det bodde en ryktbar och helig kung, som älskade alla Brahminer och för deras räkning hade uppbyggt ett tempel, omgifvet af bördiga fält. Denna jordyta betalade han genom att kringgärda den med en häck gyllne elefantfötter. Och den listiga Brahminhustrun, som anhölls af tulluppbärarne och af dem fördes inför konungen, medan hon fortfarande bar den sjuke ynglingen i en korg på sitt hufvud, talade djärft till honom, sägande: "Detta, du heligaste af konungar, är min afhållne make, en rättrogen Brahmin, som drabbats af sjukdom medan han utförde de nyttiga värf, som föreskrifvits sådana som han. Och emedan arfvingar eftertrakta hans lif, har jag gömt honom i korgen och fört honom hit." Konungen, som betogs af medlidande, tilldelade Brahminhustrun och hennes föregifne make afkastningen från två byar, jämte skattefrihet för denna inkomst, sägande: "Du skall härefter vara som min syster, du älskligaste och trognaste af alla kvinnor!"
* * * * *
Men den stackars Brahminen var icke död; ty den gode Devan hade bevarat hans lif, och några resande, som passerade förbi brunnen, drogo upp honom och gåfvo honom att äta. Därpå anlände han inom kort till den by, i hvilken den eländiga Brahminhustrun bodde. I vild fruktan rusade hon då till konungen och sade: "Lyssna! Den fiende, som sökte döda min make, är oss på spåren."
Då sade konungen: "Må han bli nedtrampad under elefanternas fötter."
Men Brahminen försvarade sig, då konungens män ville gripa honom, och utropade med bitterhet: "O Konung, du kallas den rättvise, och vill icke ens lyssna till den anklagades försvar. Denna sköna, men onda kvinna är sannerligen min egen hustru. Låt henne åtminstone först återge mig det jag skänkt henne, innan du dömer mig."
Då bad konungen sina män vänta ett ögonblick. "Gif honom tillbaka det som tillhör honom", befallde han.
Men Brahminhustrun vägrade, sägande: "Min härskare, jag äger intet, som skulle tillhöra honom." Då mörknade konungens panna och ögonbrynen sammandrogo sig, som hos en vredgad Maharajah.
"Gif mig tillbaka", utropade Brahminen, "gif mig tillbaka det lif jag gaf dig, mitt eget lif, som jag öfverlämnade åt dig genom uttalandet af de tre hemlighetsfulla formlerna, — hälften af det antal år, som tillmätts mig."
Vettskrämd af fruktan mumlade hon då: "Ja, jag återger dig det lif du skänkte mig genom uttalandet af de tre magiska formlerna", och föll död ned till konungens fötter.
Sålunda blef sanningen uppenbar, och därifrån härrör sig ordspråket: —
"_Den, för hvars skull jag upp gaf mitt hem, min familj, och till och med halfva mitt lif, har hjärtlöst öfvergifvit mig! Hvilken man kan förlita sig på en kvinna_!"
BAKAWALI
Det finns på hindostanskt språk en underbar sagosamling, som upptecknats af en muhammedan, men likväl handlar om de gamla, indiska gudarna, och om Apsara’er och Rakshasa’er. Den kallas "Bakawalis Ros". I den ingå många sällsamma sägner om brunnar, fyllda med magiskt vatten, hvilket förbyter deras kön, som bada däri, och historier om blommor, som trollats fram — och som aldrig vissna — och hvilkas doft återger de blinda deras syn. Och framför allt ingår där denna berättelse om mänsklig och likväl öfvermänsklig kärlek, hvilken saknar sin like...
* * * * *
På den tid, då den mäktige Rajah’n Zainulmuluk härskade öfver Hindostans ostliga riken, förälskade sig Bakawali, Apsaran, i en jordisk yngling, som var ingen annan än Rajah’ns son. Ty den unge mannen var skön som en ungmö, skönare till och med än Guden Kama, och synbarligen skapad för att älskas. Och i detta land är allt lefvande, ja, till och med själfva plantorna, känsligt för skönhetens intryck. Sålunda slår till exempel Asoka-växten ut i doftande blommor, då den beröres af en älsklig flickas fot. Och Bakawali, som var dotter till en af de odödliga, var fagrare än någon mänsklig varelse; och de som skådat henne och tagit henne för en dödlig kvinna, svarade då de tillspordes om henne: "Fråga ej oss. Bed hällre näktergalen besjunga hennes fägring."
Ynglingen Taj-ulmuluk hade ingen aning om att hans älskade ej var af mänskligt ursprung. Han hade råkat henne af en tillfällighet och hade enligt Gandharva bruket i hemlighet förenat sig med henne. Men han visste att hennes ögon voro öfvernaturligt stora och mörka, och att hennes hår var välluktande som tartarisk mysk. Och då hon rörde sig utströmmade det från henne ett sådant ljus och en sådan doft, att han blef mållös — och han stod där betraktande henne, orörlig som en bildstod. Och efter det kärlekens lampa tändts i Bakawalis hjärta, förbrände hennes klokhet sig själf — lik en guldskimrande mal — i dess låga, så att hon ytterligt bortglömde alla de sina, sin egen odödlighet och till och med de himmelska salar, i hvilka hon varit van att dväljas.
* * * * *
I hinduernas heliga böcker förtäljes det ofta om den eviga staden Armanagar, hvars innevånare äro odödliga. Där lefver den blåskäggige Indra i sömnlös glädje, omgifven af sitt aldrig slumrande hof af himmelska bajadärer, hvilka kringsväfva honom på samma sätt som himmelens stjärngrupper i sin gyllene dans omkretsar solen, Surya. Och detta var Bakawalis hem, som hon öfvergett för mänsklig kärleks skull.
Så hände sig en natt, en natt full af dofter och vällust, att Indra störtade upp från sitt läger, som om han plötsligt erinrat sig något han längesen glömt, och frågade sin omgifning: "Hur kommer det sig att Bakawali, Firoz dotter, icke mera visar sig ibland oss?" En af bajadärerna svarade, sägande: "O mäktige Indra, den vackra fisken har fångats i mänsklig kärleks nät. Lik näktergalen upphör hon aldrig att beklaga sig öfver att hon icke kan älska med ännu större hängifvenhet. Berusad är hon af sin dödlige älskares förgängliga ungdom och skönhet, och hon lefver endast för honom och genom honom, — ja, ända därhän, att hon alldeles glömt sina närmaste egna och till och med fått motvilja för dem. Det är tack vare honom, O Härskare öfver Sura’er och Deva’er, som den rosenkindade icke mera infinner sig vid vårt hof."
Då vredgades Indra, och befallde att Bakawali med våld skulle hämtas inför honom, föi att stå till svars för sin dåraktiga förälskelse. Och Deva’erna väckte henne ur hennes sömn lyfte henne i sin molnvagn och förde henne till Indra, medan hennes läppar ännu voro fuktiga af jordiska kyssar och hennes hals bar röda märken efter mänskliga läppar. Hon knäböjde inför Indra med händerna hopknäppta som till bön; medan Himmelens Herre betraktade henne i stum vrede och med samma hotande uppsyn, som präglade hans ansikte då han red till strids på sin tresnablade elefant. Därefter sade han till Deva’erna, som omgåfvo honom: "Må hon renas med eld, ty från henne utströmmar en dödlig doft, som är outhärdlig för odödliga sinnen. Och om hon ännu därefter återfaller till sin dårskap, så skall hon om igen inför min åsyn förtäras af eld"...
Så bands då den skönaste af Apsara’erna och kastades i en eld lika våldsam som solens lågor, och inom ett ögonblick var hennes kropp förvandlad till en hög hvitnad aska. Men öfver askan utstänktes magiskt vatten; och ur det rykande bålet uppsteg Bakawali, naken som en nyssfödd, men ännu mer fulländad och bländande skön än förut. Och Indra befallde henne att dansa inför honom, så som hon plägat göra det i gångna dagar.
Då dansade hon alla de danser, som äro kända i himmelens salar, böjande och slingrande sig, som en blomma omsvept af en doftande vind, som ett vatten krusadt under solljuset. Och hon kretsade inför Indra så snabbt som ett hvirflande löf och så lätt som ett bi, med myriader skiftningar i sin berusande grace, med rörelser i evigt växlande tjusning. Till slut hängde åskådarnes ögon vid hennes skimrande fötter och alla utropade högljudt: "O blomstervarelse! O rosenvarelse! Du under ur Skönhetens Trädgård! Du tjusande väsen! Du blomstervarelse!"
* * * * *
På detta sätt tvangs hon att natt efter natt infinna sig hos Indra i Armanagar, och natt efter natt uthärda den våldsammaste eldrening, ty hon ville ej afstå från sin dårskap. Och natt efter natt vände hon tillbaka till sin mänskliga älskare och återtog, utan att väcka honom, sin vanliga plats vid hans sida, efter att först ha badat sig i den stora brunnen med rosendoftande vatten ute på gården.
Men en gång hände det sig att Taj-ulmuluk vaknade under natten, och då han sträckte ut sin arm märkte han att hon icke fanns vid hans sida. Endast doften af hennes hufvud på kudden och välluktande dräkter slängda i älsklig oordning på hvarje divan...
Då hon återvände, skönare än någonsin förr, uttalade ynglingen ingen förebråelse. Men följande natt skar han med en hvass knif upp spetsen af ett finger och strödde salt i såret, för att därigenom hindra sig från att somna. Och när den luftiga vagnen ljudlöst sänkte sig, lik en lång, månskensskimrande sky, så reste han sig och följde oförmärkt efter Bakawali. Hängande under vagnen bars han upp öfver vindarna ända till Armanagar, in till de juvelgnistrande salarna och fram till Indra. Men Indra märkte intet, ty hans sinnen voro berusade af sköna syner och dofter af soma-vin.
Då fick Taj-ulmuluk, som stod i skuggan af en pelare, se en fägring sådan han aldrig skådat förr — förutom hos Bakawali — och höra en ljufligare musik, än någonsin en dödlig kunnat utföra. Den bländande glansen förvillade hans syn och korsningarna i det genombrutna och juvelgnistrande bågvärket ofvan hans hufvud föreföll honom som en sammansättning af tallösa rägnbågars prakt. Men då han helt oförmodadt fick bevittna Bakawalis ohyggliga eldrening, så kyldes hans hjärta till is inom honom, och han ropade högt till. Och han skulle icke kunnat afhålla sig från att kasta sig i den rasande hvita eldbranden, om ej de magiska orden uttalats och det förtrollade vattnet utstänkts innan han hunnit röra en lem. Därpå såg han Bakawali mer bedårande än någonsin förr uppstå ur sin snöhvita aska, — så strålande skön som gudinnan Lakshmi i den vänaste af hennes tusentals skepnader, — lik en komet, som utgått ur solens omfamning med praktfullare glans och en ännu rikare gloria af skimrande hår...
Och Bakawali utförde sin dans och aflägsnade sig därpå; och Taj-ulmuluk återvände på samma sätt som han kommit.
* * * * *
Då dagen började gry, omtalade han för Bakawali att han följt henne på hennes färd och upptäckt hennes hemlighet. Men då grät hon och darrade af fruktan. "O ve! o ve! hvad har du gjort?" snyftade hon, "du har uppfört dig som om du varit din egen bittraste fiende. Aldrig kan du föreställa dig hvad jag för din skull uthärdat — de kränkningar och förbannelser jag fått mottaga af alla, som höra till min ras. Hällre än jag afsade mig din kärlek utstod jag hvarje natt förbränningens kval, och jag skulle dött millioner dödar, hällre än jag velat mista dig. Ja, du har sett det med dina egna ögon!... Men ingen mänsklig varelse kan objuden intränga i Gudarnas hemvist och ostraffad återvända därifrån. Nu är det onda redan begånget, och jag vet intet sätt att afvända faran, med mindre du ännu en gång i hemlighet följer med mig till Armanagar och jag lyckas tjusa Indra ända därhän, att han förlåter allt."...
* * * * *
Så utstod då Bakawali, Apsaran, ännu en gång förbränningens kval och dansade inför gudarna — icke blott så som hon dansat förut, men så att alla ögon, som betraktade henne, blefvo yra af att följa hennes lemmars böljande rörelser, hennes fötters hvirflande takt och ljusets spel i hennes hår. Och hennes berusande skönhet öfverväldigade alla de närvarande, så att deras utrop, "O blomster varelse", domnade bort i en otydlig hviskning, och de spelandes fingrar hejdades af en ljuflig matthet, tills slutligen musiken aftynade, darrande, skälfvande, döende bort i en kärlekens vanmakt.
Och i den stora stillheten utbröt det milda, men starka ljudet af Indras betagna röst: "O Bakawali, bed mig om hvad som hälst, och det skall dig beviljas! Vid Trimurti, — jag svär det!"... Med barmen ännu flämtande efter dansens rörelser knäböjde hon då inför honom och framstammade: "Jag ber dig, du gudomlige, tillåt mig att gå härifrån och stanna hos denne dödlige, som jag kommer att dyrka under alla de lefnadsår, som tillmätts honom." Och hon blickade mot ynglingen Taj-ulmuluk.
Men då Indra hörde dessa ord, vände äfven han sin blick mot Taj-ulmuluk och hans panna mörknade så, att en skymning sänkte sig öfver alla himmelens salar. Och han sade: "Utan tvifvel skulle äfven du, son af människor, framställa samma bön. Men inbilla dig ej att du kan bortföra en Apsara, som Bakawali, och göra henne till din hustru, utan att vålla din egen olycka! Och hvad dig beträffar, du oblygaBakawali, så må du följa honom, eftersom jag afgifvit min ed. Men jag svär dessutom att du från midjan till fötterna för tolf år framåt skall vara förvandlad till sten... Må så din älskare glädjas tillsammans med dig!"...
* * * * *
... Och Bakawali placerades i ett rum i en förfallen pagod, som stod begrafven djupt inne i Ceylons skogar. Där gingo åren henne förbi, medan hon — själf från midjan nedåt förvandlad till sten — satt på en stenbänk. Men Tajulmuluk fann henne där och dyrkade och tjänade henne, som om hon varit en gudinnas staty. Och han väntade på henne medan långa år förrunno.
Den skefva stenläggningen, mellan hvilken gräset bröt fram, darrade under de vilda elefanternas fotsteg. Ofta blickade tigrars flammande, smaragdblixtrande ögon in mellan ingångens pelarrader. Men Taj-ulmuluk var aldrig trött och fruktade ej. Han väntade troget vid hennes sida under alla dessa sorgliga, skräckfyllda år.