Part 1
NATALIKA
Af
Lafcadio Hearn
Bemyndigad öfversättning ("Stray Leaves from Strange Literature")
Af
Karin Hirn
Stockholm, Wahlström & Widstrand, 1905.
INNEHÅLL:
Företal.
STRÖDDA BLAD:
Thoth's bok. Från en egyptisk papyrus. Käll-jungfrun. En legend från Söderhafsöarna. Fågel-hustrun. En eskimåberättelse.
SAGOR UR DEN INDISKA OCH BUDDHISTISKA LITTERATUREN:
Legenden om Tilottama. Brahminen och hans brahminhustru. Bakawali. Natalika. Lik-Demonen. Lejonet. Sagan om olycksvidundret. En buddhistisk parabel. Pundari. Yamaraja. Trons lotusblomma.
ISLAMISTISKA BERÄTTELSER:
Boutimar, dufvan. En röfvares son. En legend om kärlek. Konungens rättvisa.
TRADITIONER UR TALMUD:
En legend om Rabba. Begabbarena. Esthers val. Ett halacha spörsmål. Rabbi Jochanan Ben Saccai. En tradition om Titus.
FÖRETAL.
Medan jag var sysselsatt med att sammanfoga denna lilla mosaik af legender och sagor, kände jag mig lik handelsmännen i Sindbads andra resa, hvilka fingo nöja sig med att tillvarataga de små juveler, som fäst sig vid köttstycken, dem örnarna upphämtat från Diamanternas Dal. Jag har för mitt urval helt och hållet varit beroende af tidigare öfversättares arbete, och de stycken jag plockat samman syntes mig alltför små, för att hvart för sig förtjäna en särskild litterär infattning. Genom att slipa alla mina stenar enligt ett gemensamt mönster har jag otvifvelaktigt förringat skönheten hos en del af dem. Men deras färger tycktes mig i alla fall så sällsamma och deras lyskraft så trolsk, att deras värde icke kunde bli helt och hållet förstördt ens af en så oskicklig handtvärkare som jag.
Kort sagdt, dessa sagor, legender, parabler etc., äro helt enkelt rekonstruktioner af det som berört mig såsom det mest fantastiskt sköna i all den exotiska litteratur, som varit mig tillgänglig. De originala berättelsernas innehåll har — på några få undantag när — förblifvit oförändradt. I en del fall har jag gjort små tillägg, i andra förkortat ett grand; men tilläggen förskrifva sig vanligen från samma källa som sagan, medan förkortningarna haft sin reson i tvånget att undvika upprepningar eller att förbigå episoder, som vore olämpliga för en större läsarekrets. Jag nödgas särskildt utpeka en del af de friheter, jag tillåtit mig.
I den polynesiska sagan "Käll-jungfrun" har jag i ansenlig grad omarbetat en legend, som jag anträffat i Gill's "Myths and Songs of the South Pacific", — en intressant, men fullkomligt okonstnärlig bok, i hvilken ett beundransvärdt material blifvit ytterst torftigt behandladt. I en annan del af Mr. Gill's bok fann jag texten och öfversättningen af den trolska "Tjufvarnas Sång", och beslöt att med några fantastiska förändringar utnyttja den i en berättelse. Den arabiska "Kärlekslegenden" är ännu mer apokryfisk, ty den består af fragmentariska arabiska historier, som lånats ur Stendhal's "L’Amour", och af mig sammanstöpts till en berättelse.
I de judiska sagorna har jag ofta förenat med hvarann flere särskilda episoder, som förtäljas om samma person i olika Talmud kapitel. Detta förfaringssätt påpekas emellertid i hvart enskildt fall genom Gemara hänvisningarna i den inledande texten. Genom att rådfråga registren till Hershon’s "Miscellany" och Schwab’s öfversättningar från den jerusalemitiska Talmud blef det mig lätt att utvälja ett antal egendomliga traditioner, som hänförde sig till någon framstående rabbin, och att sammanknyta dessa traditioner i en berättelse. Slutligen bör jag bekänna, att historien om "Natalika" icke hämtats direkt ur Ferista, eller Fihristah, utan från en bok af Jacolliot, en briljant författare, men opålitlig vetenskapsman, hvars arbeten icke äga något värde såsom källskrifter. Vare sig sann eller falsk, tycktes mig denna saga alltför vacker för att förbigås.
I ett enda fall har jag gjort ett rent öfversättningsarbete. Léouzon Le Duc’s återgifvande af "Kalevala" syntes mig vara det yppersta exempel på poetisk prosa jag någonsin påträffat i öfversättningslitteraturen. Jag har valt ut tre episoder, och återgifvit dem nästan ord för ord. [Då det vore meningslöst att för svenska och finska läsare presentera en öfversättning af dessa öfversättningar ur Kalevala, ha de uteslutits ur denna svenska upplaga. _Ofvers._]
Så godt som alla de med petit stil tryckta inledningsfraserna äro, om än med små förändringar, hämtade ur litteraturen hos de folk, hvars legender de introducera. Många bland dem förskrifva sig från den outtömliga skatt af indisk visdom, som kallas "Pantchatantra", andra från särskilda buddhistiska arbeten. Den inledande texten till historien "Konungens Rättvisa" är lånad från den persiska "Mantic Uttaïr", af Farid Uddin Attar; och de ord, som begynna den "Buddhistiska Parabeln" (hvilken bearbetats efter en berättelse i Stanislas Julien’s "Avadanas") äro valda ur "Dhammapada". I allmänhet tror jag att de kortare berättelserna mindre bära spår af min behandling, än de längre. Den underbara egyptiska sagan om "Thoth’s Bok" är mycket mer frapperande i Maspéro’s franska öfversättning efter den originala papyrus-texten; men det egyptiska uttryckssättet karakteriseras ofta af en nakenhet, som förefaller oss ännu mera oblyg, än de i berättelsen omtalade dansande flickorna på väggmålningarna.
Den bifogade bibliografiska förteckningen upptager nästan alla de källor, ur hvilka jag hämtat mitt material. Några af dessa arbeten ha blifvit nämnda endast för det de skänkt mig två eller tre enskilda satser. Sålunda har jag lånat några uttryck och tankar från "Amarou", från Fouché’s öfversättning af "Ritou Sanhara" och framför allt från de rika noter, som bifogats Chézy’s praktfulla öfversättning af Sakuntala.
Denna lilla samling gör intet anspråk på att bli uppmärksammad af vetenskapsmän. Den har utgifvits endast för att låta allmänheten dela den njutning jag själf erfarit under det jag gjorde mig bekant med några mindre kända litteraturskatter.
Under den tid jag sysslat med min mosaik har det framträdt två anmärkningsvärda arbeten med liknande syfte: Helen Zimmern’s "Epic of Kings", och Edwin Arnold’s "Rosary of Islam". Den förra utgör en populär öfversättning af Firdusi, och i den senare har med utsökt skicklighet infogats några af "Mesnewi’s" skönaste pärlor. Jag hoppas mina i så mycket lägre grad konstnärliga bidrag till populariseringen af en främmande litteratur hos andra må uppväcka lusten att åstadkomma något värdefullare än jag förmått framlägga. Mina klenoder voro få och små: de stora och praktfulla vänta på en Sindbad eller en skicklig diamantslipare, som skall förvandla dem till juvelbuketter så sköna, som de knippen af topasblommor och rubinknoppar, hvilka läggas ned på Nourmahals graf.
New Orleans 1884.
Lafcadio Hearn.
STRÖDDA BLAD
THOTH'S BOK.
En sällsam egyptisk sägen, sådan den förtäljes i demotisk skrift på en gammal papyrus, funnen i nekropolen Deir-el-Medineh, bland ruinerna af det hundraportade Thebe. Upptecknad i det trettiofemte året af någon förgäten Ptolemaeus’ regering, och i månaden Tybi afslutad af en skrifvare, ryktbar bland trollkarlar... Otvifvelaktigt tillägnad Thoth, alla skrifvares herre, alla trollkarlars stormästare, hvars välbehag vördnadsfullt nedkallats öfver hvar och en, som talar godt om bemälda papyrus...
* * * * *
... Thoth, den gudomlige, alla skrifvares herre, ypperst bland konstnärer, alla trollkarlars furste, skref — säges det — en gång med egen hand en bok, som öfverträffade alla andra böcker, och som innehöll ingenting annat än tvänne magiska formler. Hvem hälst än kunde uppläsa den första af dessa formler, blef endast gudarna underordnad — ty i samma stund han uttalade besvärjelsen, blefvo bärg och dalar, haf och moln, himlens höjder och helvetets djup hans vilja underdåniga; medan luftens fåglar, mörkrets kräldjur och fiskarna i vattnet tvingades att framträda och röja de tankar, som lågo dolda i deras hjärtan. Men hvem hälst än kunde uppläsa den andra formeln, han skulle aldrig lära känna döden, — ty om han äfven blefve begrafven i jordens innanmäte, så skulle han likväl genom mörkret skåda himlen och förnimma jordens röster genom den djupa tystnaden. Äfven i grafven skulle han se solens uppgång och nedgång och gudarnas kretslopp och månens tilltagande och aftagande och firmamentets eviga stjärnljus.
Och Thoth inneslöt sin bok i ett skrin af guld, och guldskrinet i ett skrin af silfver, och silfverskrinet i ett skrin af elfenben och ebenholts och elfenbens och ebenholtsskrinet i ett skrin af palmträ och palmträskrinet i ett skrin af brons och bronsskrinet i ett skrin af järn. Och detta begrof han i bottnen af Egyptens stora flod, på det ställe där den flyter genom distriktet Koptos. Och odödliga flodvidunder ringlade sig kring skrinet, för att försvara det mot trollkarlar.
* * * * *
Men bland alla trollkarlar var Noferkeptah, Kung Minibphtah’s son, (må han för evigt få behålla lif, hälsa och krafter!) den första, som genom list upptäckte den plats, på hvilken den underbara boken blifvit gömd, och var modig nog att bemäktiga sig den. Ty efter det han rundligen ersatt den visaste af de gamla prästerna, för att denne skulle visa honom vägen, erhöll Noferkeptah af sin fader, Pharao, en kunglig, väl utrustad och välbemannad farkost, i hvilken han begaf sig till Koptos för att uppsöka den fördolda skatten. Och då han efter många dagars resa anlände till Koptos, skapade han sig en magisk båt med en magisk besättning genom att framsäga några hemlighetsfulla ord. Han själf och den framtrollade besättningen arbetade på att finna skrinet, och genom att med fördämningar afleda vattnet lyckades det dem slutligen. Därefter öfvervann Noferkeptah med hjälp af sin trolldom den odödliga ormen, hvarpå han bemäktigade sig skrinet, uttalade de hemlighetsfulla formlerna och blef endast gudarna underordnad.
Men gudarna vredgades på honom och läto hans syster och hustru, Ahouri, omkomma i Nilen, och desslikes hans son. Noferkeptah tvingade visserligen floden att återgifva de döda, men trots det bokens makt på ett särskildt, hemlighetsfullt sätt höll dem vid lif, lefde de icke på samma sätt som förut, hvarför han var tvungen att låta begrafva dem i den stora nekropolen i Koptos. Efter att hafva upplefvat allt detta, fruktade han för att ensam återvända till konungen och band därför boken öfver sitt hjärta samt dränkte sig själf. Bokens makt bevarade på sätt och vis äfven hans lif; men han lefde icke på samma sätt som förut, hvarför man förde honom tillbaka till Thebe, lik en, den där passerat Amenthi, och begrof honom tillika med boken invid hans fäder.
Genom bokens makt lefde han likväl i grafvens mörker, såg solen gå upp, såg gudarnas kretslopp, såg månens olika stadier och nattens stjärnor. Genom bokens makt kallade han äfven till sig skuggan af sin syster Ahouri, — som han tagit till hustru i enlighet med egypternas sed. Och det var ljust i deras boning. Sålunda åtnjöt Noferkeptah en spöklik lycka i sällskap med Ka’n, eller skuggan, af sin hustru Ahouri, och Ka’n af sin son Mikhonsou.
* * * * *
Fyra generationer hade dött sedan kung Minibphtah’s tid; och Ousirmari var nu Pharao i Egypten. Ousirmari hade två söner, lärda bland egypter, — Satni var den äldres namn och Anhathoreröou den yngres. Och i Egypti land fanns det ingen så kunnig skrifvare som Satni. Han förstod att uttolka de heliga texterna, inskriptionerna på amuletterna, tänkespråken i grafvarna och de ord, som voro inhuggna på minnesmärken, och böckerna i den prästerliga boksamling, som kallas "Lifvets Dubbla Hus". Likaså kände han sammansättningen af alla de trollformler och besvärjelser, dem andarna åtlyda, så att det icke fanns någon trollkarl lik honom i hela Egypti land. Och Satni hörde en gammal präst tala om Noferkeptah och Thoth’s bok och beslöt att tillägna sig den. Men den åldrige prästen varnade honom, sägande: "Akta dig för att taga boken från Noferkeptah, ty han kan förtrolla dig och tvinga dig att föra den tillbaka till honom i grafven, samt att därutöfver göra en svår bot."
Icke desto mindre begärde, och erhöll, Satni konungens tillåtelse att nedstiga i nekropolen i Thebe och att — om han det kunde — därifrån bortföra boken. Han begaf sig därför till Thebe, ledsagad af sin bror.
* * * * *
Tre dagar och tre nätter letade bröderna i de dödas omätliga stad, och efter det de vandrat genom milslånga svarta gånger, och nedstigit i hundratals grafvar och tröttat ut sig med att vid skenet af en flämtande lampa dechiffrera otaliga inskrifter, funno de slutligen Noferkeptahs hvilorum. Men då de inträdde i grafven, blefvo deras ögon bländade; ty Noferkeptah låg där vid sidan af sin hustru Ahouri och Thoth’s bok, som låg midtemellan dem, utspred ett så mäktigt sken, att det liknade solens. Då Satni trädde in, reste sig Ahouris vålnad mot ljusskenet och frågade honom, "hvem är du?"
Då svarade Satni: "Jag är Satni, kung Ousirmaris son, och jag kommer för att taga boken, som ligger mellan dig och Noferkeptah. Om du ej ger mig den godvilligt, så rycker jag den från dig med våld."
Men kvinnans vålnad svarade honom: "Tala icke så dåraktigt! Begär icke denna bok! Ty då vi erhöllo den beröfvades oss glädjen att lefva på jorden den tid, som naturenligt blifvit oss tillmätt; och detta förtrollade lif i grafven är icke likt lifvet i Egypten. Boken kan på intet vis vara dig till gagn! Lyssna därför hellre till berättelsen om alla de pröfninger, med hvilka vi hemsökts för denna boks skull..."
Men efter det han lyssnat till Ahouris historia var Satnis hjärta fortfarande hårdt som brons, och han upprepade:
"Om du ej frivilligt ger mig boken, som ligger mellan dig och Noferkeptah, så rycker jag den från dig med våld."
Då reste sig Noferkeptah, skrattade och sade: "O Satni, om du värkligen är en skrifvare af den rätta sorten, så afvinn mig denna bok! Om du ej är feg, så låt oss spela om besittningen af den, låt oss spela ett femtiotvå spel!" — Det fanns nämligen ett schackbräde inne i grafven. —
Så spelade Satni ett spel schack med Noferkeptah, medan Ahouris och den storögda gossens Ka’er eller skuggor sågo på. Men deras ögon, som jämte Noferkeptah’s fixerade honom, förvirrade honom till den grad, att han blef yr i hufvudet och hans tankars väf tilltrasslades så att han förlorade spelet. Noferkeptah skrattade, uttalade ett magiskt ord och lade schackbrädet på Satnis hufvud. Satni sjönk ända till knäna ned i marken.
Ännu en gång spelade de, och med samma utgång. Då uttalade Noferkeptah ett annat magiskt ord, och lade återigen schackbrädet på Satnis hufvud. Och Satni sjönk till höfterna ned i marken. Ytterligare en gång spelade de, och med samma resultat. Då uttalade Noferkeptah ett tredje magiskt ord, och lade schackbrädet på Satnis hufvud. Och Satni sjönk ända till öronen ned i marken.
Då kallade Satni på sin bror, och begärde af honom några mäktiga talismaner. Och brodern hämtade dem skyndsamt och lade dem oförtöfvadt på Satnis hufvud, och räddade honom därmed ur Noferkeptah’s våld. Men efter att ha gjort detta, föll Anhathorerôou död ned i grafven.
Och Satni sträckte ut handen, tog boken från Noferkeptah och gick från grafven ut i gångarna, medan boken upplyste hans väg, så att ett starkt sken kastades framför honom, under det allt bakom honom låg i mörker. I mörkret följde Ahouri efter honom, och klagade högljudt: "Ve, ve öfver oss! Det lifgifvande ljuset har fråntagits oss; det ohyggliga Intet har kommit öfver oss! Så skall då den värkliga tillintetgörelsen intränga i grafven!" Men Noferkeptah kallade Ahouri till sig, bad henne upphöra att gråta och sade till henne: "Sörj ej öfver boken; jag skall förmå honom att vända åter med den, bärande en grepe och en käpp i handen och ett brinnande fyrfat på hufvudet."
* * * * *
Men då Ousirmari fick veta allt detta, blef han mycket ängslig för sin son och sade till honom: "Se, din dårskap har redan orsakat din broder Anhathorerôous död; tag dig därför tillvara, så att du icke må komma äfven din egen undergång åstad. Den döde Noferkeptah är helt visst en mäktigare trollkarl än du. För genast boken tillbaka, så att han icke må förgöra dig."
Men Satni svarade: "Se, aldrig har jag närt någon sinnlig önskan eller gjort någon lefvande varelse förnär. Huru skulle då de döda förmå något mot mig? Det är endast en dålig skrifvare — en skrifvare som icke lärt att behärska sina passioner — som kan öfvervinnas med trolldom."
Och han behöll boken.
* * * * *
Emellertid inträffade kort därpå något oväntadt. Då Satni en dag stod i förhallen till Pthahs tempel, fick han se en kvinna så skön att han — i och med detsamma hans ögon riktats mot henne — upphörde att handla som en lefvande varelse och all världen omkring honom blef otydlig som en dröm. Och medan den unga kvinnan bad inne i templet, blef Satni upplyst om att hennes namn var Thoutboui, och att hon var dotter till en profet. Hvarpå han skickade ett bud till henne, sägande: "Detta tillkännagifver min herre: 'Jag, Prins Satni, Kung Ousirmaris son, älskar dig så högt, att jag känner mig döende... Om du vill älska mig som jag det önskar, så skall jag gifva dig konungsliga gåfvor; men om ej, så vet att jag äger makt att begrafva dig lefvande bland de döda, så att ingen därefter får skåda dig'."
Då Thoutboui hörde dessa ord såg hon hvarken förvånad, harmsen eller förskräckt ut; hennes svarta ögon skrattade blott och hon svarade: "Bed din herre, Prins Satni, Kung Ousirmaris son, besöka mig i mitt hus i Bukastes, dit jag just nu beger mig"... Hvarpå hon aflägsnade sig tillsammans med sin svit af uppvaktande jungfrur.
* * * * *
Så begaf sig Satni skyndsamt till Bukastes, och till Thoutbouis, profetens dotters, hus. I hela näjden fans det intet hus, som liknade hennes, det var högt och långt och omgifvet af en trädgård, som inhägnades af en hvit mur. Satni fördes af Thoutbouis tjänarinna in i huset, och uppför en vindeltrappa till ett rum i öfre våningen, i hvilket det fanns stora bäddar af ebenholts och elfenben, dyrbara, konstfullt utskurna möbler, trefötter med brinnande parfymer och bord af cederträ med skålar af guld. Och väggarna voro beklädda med lapis lazuli inlagd med smaragder, hvilket gjorde dagern egendomlig och dallrande. Thoutboui visade sig på tröskeln, klädd i hvita väfnader, genomskinliga som dräkterna hos de danserskor, hvilka äro målade på väggarna i pharaonernas palats. Då hon stod där i ljusskenet och Satni betraktade hennes smidiga lemmar och smärta kropp, kände han sitt hjärta upphöra att slå och han kunde ej tala. Men hon bjöd honom vin och mottog ur hans händer de gåfvor han medfört, — samt tillät honom att kyssa sig.
Därpå sade Thoutboui: "Med gåfvor är jag icke lätt vunnen. Jag vill likväl pröfva dig, eftersom du så önskar. Gif mig ett kontrakt, som öfverlämnar åt mig allt det du äger, — ditt guld och ditt silfver, dina jordområden och hus, dina ägodelar och allt som tillhör dig. Så att det hus, i hvilket jag bor, må blifva ditt hus!"
Och Satni, som blickade in i hennes ovala, svarta juvelögon, glömde värdet af allt det han ägde. En skrifvare tillkallades och uppsatte kontraktet, som öfverlämnade alla Satnis ägodelar åt Thoutboui.
Därefter sade Thoutboui: "Ännu en gång vill jag pröfva dig, efter du önskar det. Om du vill äga min kärlek, så öfverlämna mig äfven dina barn som slafvar, i annat fall komma de att söka tvist med mina barn angående det du förut ägde. Så att det hus, i hvilket jag bor, må blifva ditt hus!"
Och Satni betraktade hennes förtrollande barm, hvilken häfde sig hvit som om den varit skuren i elfenben och rundade sig likt strutsägg; — och han glömde sina älskade barn och undertecknade kontraktet... I samma ögonblick anlände en budbärare, sägande: "O, Satni, dina barn vänta dig därnere." Och han svarade: "Bed dem komma hit upp."
Då sade Thoutboui: "Ännu en gång vill jag pröfva dig, då du så önskar det. Om du vill vinna min kärlek, så låt döda dina barn, eljes kunna de någon gång i framtiden göra anspråk på det du nu gifvit mig. Så att det hus, i hvilket jag bor, må blifva ditt hus!"
Och bedårad af hennes förföriskt smidiga växt, af hennes blomstrande behag, af hennes elfenbenshvita skönhet, förglömde Satni till och med sina faderskänslor, och svarade: "Vare det så; om jag härskade öfver himlen, så gåfve jag till och med den för en kyss af dig."
Då lät Thoutboui döda Satnis barn inför faderns ögon, och han försökte icke ens rädda dem. Hon bad sina tjänare kasta kropparne ut genom fönstret till kattorna och hundarna nedanför; likväl lyfte Satni ej ett finger för att förhindra det. Och medan han drack vin tillsammans med Thoutboui, kunde han höra tjutet af de djur, som slukade hans barns kött. Men han endast stönade emot henne: "Gif mig din kärlek! Jag är som i helvetet för din skull!" Och hon reste sig upp, gick till rummet invid, vände sig om, bredde ut sina sköna armar mot honom och drog honom till sig med sina outgrundliga ögons trollmakt...
Men då Satni sökte omfamna och kyssa henne, se: då öppnade sig hennes rosiga mun och vidgades och djupnade, — gapade allt större, allt svartare, tillväxte hastigt, ohyggligt, — till ett mörker likt nekropolernas, ett djup likt Amenthis! Och Satni såg endast en afgrund gapa framför sig, nattlikt svart och hemsk, och utur afgrunden frambrusade en stormvind, som ryckte honom med sig och hvirflade om med honom, som om han varit ett vissnadt löf. Och han förlorade medvetandet...
* * * * *
Då han vaknade upp igen låg han naken vid ingången till en underjordisk begrafningsplats. En så vild skräck och förtviflan öfverföll honom, att han beslöt att göra slut på sitt lif. Men konungens tjänare funno honom och buro honom välbehållen hem till hans faders hus. Och Ousirmari lyssnade till hans hemska berättelse.
Därpå sade Ousirmari: "O Satni, den döda Noferkeptah är en mäktigare trollkarl än till och med du, som likväl är lefvande. Vet framför allt, min son, att dina barn lefva och befinna sig väl i min omvårdnad; och vet äfven att den kvinna, hvars skönhet förtrollade dig, och för hvars skull du i tankarna begått alla dessa skändliga brott, var en skenbild, framtrollad af Noferkeptah. Genom att sålunda uppväcka dina passioner, tillintetgjorde han din magiska makt. Och skynda dig nu, min käre son, att föra boken tillbaka till Noferkeptah, i annat fall kommer du att förgås jämte hela din släkt!"
Så tog då Satni Thoth’s bok, och bärande en grepe och en käpp i handen och ett brinnande fyrfat på hufvudet förde han den tillbaka till den thebanska nekropolen och ned i Noferkeptah’s graf. Och Ahouri klappade i händerna och smålog, då hon såg ljuset återvända, och Noferkeptah skrattade och sade: "Sade jag dig ej det?" — "Ack, blef du förtrollad, o Satni?" frågade Ahouri. Men Satni bugade sig djupt inför Noferkeptah och frågade hvarmed han kunde få försona sitt fel.
"O Satni", svarade Noferkeptah, "min hustru och min son ligga i verkligheten begrafna i Koptos; dessa gestalter, som du ser här, äro endast deras skuggor, deras Ka’er, — som uppehållas af min trollmakt. Sök därför upp deras hvilorum i Koptos och jorda deras kroppar invid min, på det vi alla må bli förenade, och du sålunda göra bot..."
Så begaf sig då Satni till Koptos, och råkade där en åldrig präst, som visade honom Ahouris grafplats, sägande: "Min farfars far omtalade det för min farfar, som omtalade det för min far!" Och Satni fann liken och återgaf Noferkeptah dennes hustru och son, och fullgjorde sålunda sin bot. Hvarefter Noferkeptah’s graf blef för evigt förseglad på Pharaos befallning; och ingen människa känner numera den plats, där han ligger begrafven.
KÄLL-JUNGFRUN
En saga från det fredliga land, där ingen bär kläder, förutom de döda; där de unga äro sköna som bärnstensstatyer; där under en evig sommar till och med bärgen vägra att omsvepa sig med gördlar af moln.
* * * * *
"Mäktige Omataianuku!"
"Bistre Avaava, du högreste!"
"Högreste Outuutu!"