Part 8

Man kan med skäl fråga om Elisa dock icke vid sin sida såsom hjälp och stöd hade någon man, förfaren i statssaker. För sin premiärminister hade hon visserligen förtroende men lät honom icke handla på egen hand. Men ej heller hennes älskare hade något inflytande på hennes regering. Den anspråkslöse Lespérut fick efter aderton månaders furstlig nåd vika för en av hennes nya undersåtar, den oemotståndlige Bartolomeo Cenami, som Elisa från stallmästare genom olika grader upphöjde till generaldirektör över undervisningsväsendet, och som hon ej blott dekorerade med hederslegionens gyllene örn och överhopade med gods och guld utan även använde i hemliga beskickningar. Men han var blott en vacker favorit -- makten behöll Elisa svartsjukt för sig själv. Överhuvud var Elisa alltför härsklysten för att i sin närhet tåla någon, som ej blint underkastade sig.

Att Elisa, trots sitt rätt hänsynslösa sätt att regera detta lilla folk, som egentligen från början strävat efter oberoende och självständighet, vann sina undersåtars bevågenhet, berodde i främsta rummet på att hon från början anlade en nationell politik. Hennes omgivning bestod huvudsakligen av medlemmar ur landets gamla familjer, som hon visade en speciell uppmärksamhet. Av alla Napoleons syskon var hon den som mest konsekvent fasthöll vid nationalitetsprincipen, och hon var den enda för vilken det lyckades att genomföra den, vilket utan tvivel berodde mest på hennes egen dristighet och uthållighet, men även därpå, att hon ej såsom de andra syskonen ställts inför den olösbara konflikten att samtidigt tillgodose folkens och det napoleonska militärväldets intressen.

Naturligt var att Elisa även skulle uppehålla sina gamla intressen och i sitt land uppmuntra konster och vetenskap. I Lucca fanns en nära hundra år gammal akademi, I'Accademia del oscuri, berömd i hela Italien. Den blev nu av Elisa ombildad och omdöpt till Accademia Napoleone och snart anordnades i densamma litterära pristävlingar. Hon inrättade två teatrar: en italiensk balett och en fransk talscen, själv spelade hon gärna komedi vid de mindre, intimare fester, som gåvos, och alltid i högtragiska roller. Paganini var hennes musikdirektör och Tofanelli direktör för hennes konstakademi. För att inlära den yngre generationen hovseder och etikett grundades en skola för pager, och för unga flickors uppfostran ett institut i stil med Saint-Cyr.

Men Elisas intresse och verksamhet sträckte sig även till andra områden. Hon var outtröttlig, då det gällde att uppdriva landets industri. Med praktisk blick utnyttjade hon sina furstendömens rikedomar, hon drev stora affärer med alun och järn, som i myckenhet fanns i Lucca, hon införde silkesodling och lät inrätta storartade silkes- och sammetsfabriker efter franskt mönster. Men hennes intresse blev än större sedan hon av Napoleon genom dekretet av den 30 mars 1806 fått med sitt rike förena nya områden: Massa, Carrara och en del av Garfagnana -- det var åter 40 à 50,000 undersåtar att härska över. Men Napoleons nya gåva hade en vida större betydelse. Den berömda Carraramarmorn blev i hennes hand en storartad exportartikel, men icke såsom råvara. Elisa startade nämligen -- praktisk såsom alltid -- en blomstrande industri av byster och statyer i alla storlekar av Napoleon och de övriga familjemedlemmarna. Prospekt och kataloger utsändes över hela Europa, beställningar inkommo snart i riklig mängd och från hamnstäderna avgingo skepp, lastade med dessa tvivelaktiga konstprodukter. Marmorindustrin blev också för Elisa personligen en stor besparing: under det att hennes syskon årligen offrade stora summor för gåvor åt furstliga vänner skänkte Elisa helst bort en marmorbyst av sig själv, Bacciochi eller Napoleon, tillverkade i de inhemska fabrikerna.

Själv var Elisa med om att göra upp planer till och genomföra förbättringar på olika områden. Hon lät bygga vägar och broar, anlade sjukhus, fängelser och skolor. Ej blott näringarna uppmuntrades, hela administrationen ombildades enligt franskt mönster, polisväsendet ordnades och en mängd förordningar utfärdades, genom vilka det gamla feodalväldet, vilket ännu bestod i Italien, upphävdes och de högre klassernas företrädesrättigheter slopades. Elisa tilllämpade sålunda i sina små riken en stor del av den franska revolutionens idéer och resultat, fredligt och långsamt skapade hon här ett modernt samhälle.

I detta sitt storartade reorganisationsarbete mötte Elisa ingen opposition. Luccaborna, som förr i stor mängd emigrerat, voro henne tacksamma för att de ej blott kunde skaffa sig en dräglig utkomst i eget land utan även samla förmögenhet. Hon företog sig heller aldrig någonting som kunde stöta hennes undersåtar för huvudet, och trots sin icke så litet ömtåliga ställning fann hon alltid del rätta ordet i den rätta stunden. Elisa var också dyrkad av sina undersåtar som vid alla tillfällen visade henne de största hedersbetygelser.

Men även sina utrikespolitiska förbindelser skötte denna talangfulla kvinna med en boren diplomats klokhet och takt. I egenskap av regentinna i ett franskt lydland avgav hon, ehuru knappast tvungen därtill, regelbundet varje vecka till Napoleon noggranna rapporter om tillståndet i riket. Napoleon beundrade högeligen denna plikttrohet och lär ha yttrat att furstinnan var hans bästa minister. Hon hade också den synnerligen kloka taktiken att i sina skrivelser till brodern iakttaga en korrekt och underdånig ton; för övrigt var hon i sin stil koncis och hade något av sin broders lakonism. Napoleon uppskattade även hennes strävanden att hos sitt folk ingjuta känslor av vördnad och beundran för brodern -- så t.ex. firades i Lucca den 15 augusti, kejsarens födelsedag, med fester minst lika lysande som i Paris. Elisa upprätthöll förbindelser med alla mera betydande personer -- det första som varje nyutnämnd minister fann i sin portfölj, säger Masson, var en skrivelse från prinsessan Elisa! Napoleon visade henne sin bevågenhet bland annat genom att bevilja henne en större mängd av hederslegionens främsta hederstecken att utdela, än någon av de andra syskonen erhållit.

Elisa hade emellertid en alldeles särskild orsak att göra sig Napoleon bevågen. Hon ville utvidga sitt rike. Hennes närmaste granne var drottningen av Etrurien, den lyckliga innehavaren av det härliga Toscana. Intet eftersträvade Elisa så mycket som detta konstens förlovade land. Strax vid början av sin regering försökte hon på många sätt reta sin spanska granne genom att bygga fästningar vid gränsen till konungariket Etrurien och förstärka armén. När sedermera Napoleon genom en kombinerad diplomatisk och militärisk aktion bemäktigat sig detta land, började Elisa strax visa ett allt överskuggande intresse för Toscana. Hon företog täta resor till Toscanas huvudstad Florens, där hon sammanträffade med ett flertal personer ur ledande kretsar. Hon satte sig snabbt in i förhållandena, visade sig intresserad av landets angelägenheter och mer än annat av alla de konstskatter som Florens ägde, hon slukade med ögonen alla de gamla praktfulla palatsen och kyrkorna. Hon gjorde sig också florentinarna bevågen genom att ständigt vara till hands med ett gott ord för dem hos Napoleon, förmedla deras klagomål och utverka åt dem förmåner. Hon fick snart en liten krets anhängare som arbetade för hennes syften, och så småningom skapades en stark opinion för att Elisas regentinneskap skulle utvidgas och omfatta även Toscana.

I Paris arbetade Elisas vänner för hennes syften, främst Talleyrand, men även syskonen tyckas ha understött henne. Genom ett senatsbeslut av den 2 mars 1809 lät Napoleon upphöja Toscana, till vilket även lades ön Elba, till storhertigdöme, och dagen därpå överlämnades styrelsen till Elisa. Om Bacciochis deltagande i regeringen blev ej ens tal, prins Félix utnämndes till befälhavare för de franska trupperna och blev således en av sin gemåls underordnade.

Nu var Elisa tillfredsställd. Hon var faktisk härskarinna över ett stort rike, sträckande sig från Apenninerna till havet. Till skillnad från Lucca var Toscana ett rike, som redan hade sin moderna organisation efter franskt mönster. Det var också Napoleons mening, att Elisa i sitt nya rike endast skulle representera. Då hon ej var nöjd därmed utan ville befalla över de franska ministrarna, erhöll hon stränga brev från brodern, där han påminner henne om att hon liksom alla andra franska undersåtar hade att rätta sig efter hans befallningar. En annan gång skriver han till Fouché: "Försök att hindra tidningarna att skriva så mycket om storhertiginnan." Men intet hjälpte -- Elisa fortfor att ostentativt ordna Toscanas angelägenheter och ryktet om hennes energi for vida omkring.

Det var ej länge Elisa fick njuta av furstemakt. I början av 1814, när de allierade återerövrade Italien, förlorade hon bit för bit sina länder. I det längsta hoppades hon få behålla Lucca, och det ser ut som hade hon till och med underhandlat med Murat -- Italiens erövrare på de allierades vägnar -- om att få stanna i sitt furstendöme, och några författare som t. ex. Masson stämpla henne därför såsom delaktig i hans förräderi. Men av hennes brev till Napoleon från denna tid framgår att hon ej förstod vilken roll Murat spelade och själv tvekade om vilken ställning hon borde intaga. Att hon både för sin egen och sina undersåtars skull gjorde de största ansträngningar att få behålla sitt rike -- hon hade dock regerat Lucca i nära tio år -- kan ej tolkas som ett förräderi mot Napoleon. I Lucca hade hon dock lagt ner hela sitt livsverk och hon kände sig samhörig med sitt folk. Hennes ansträngningar voro emellertid förgäves, och i början av mars 1814 måste hon med förtvivlan i hjärtat lämna Lucca, samt över Genua, där Bacciochi sällade sig till henne, begiva sig till Paris.

Efter Napoleons fall levde Elisa under namnet grevinna av Campignano först i Bologna, sedan i Triest, där hon bodde tillsammans med sin syster Caroline. Hon avled den 6 augusti 1820 på Villa Vicentina nära Aquileja -- den enda av syskonen som icke överlevde Napoleon.

LOUIS BONAPARTE.

Det fanns i familjen Bonaparte en medlem, påfallande olik de andra därigenom, att han saknade det starka, livsbejakande kynne, som eljes utmärkte dem alla. Han var hela sitt liv igenom en sjukling, en bruten man, som helst fört en tillvaro i stilla enslighet, men som genom händelsernas gång drevs in i förhållanden, främmande för hela hans naturell. Det var Louis Bonaparte, den fjärde i ordningen av bröderna, konnetabeln av Frankrike, konungen av Holland, nevrastenikern, den dystre, ensamme mannen.

Louis var född den 2 september 1778, eller det år, då Charles Bonaparte förde de två äldsta bröderna över till Frankrike. Napoleon tog redan tidigt hand om sin yngre bror. När han 1791, efter att ha tillbragt sina ferier på Corsika, vände tillbaka till Frankrike, tog han med sig Louis, först till lägret i Auxonne, sedan till Valence. Medan brodern skötte sitt arbete, satt Louis i Napoleons lilla kala löjtnantsrum och skrev rent den historia över Corsika, som Napoleon vid denna tid höll på att avsluta och som upptog hela hans intresse utom tjänsten. Bröderna hade knappt både om utrymme och penningar. Det berättas, att Louis hade sin sovplats i korridoren utanför Napoleons dörr, men man bör kanske snarare sätta tro till versionen om att han låg på en liten hård soffa inne i rummet. Napoleons egen tältsäng var troligen icke så mycket mjukare. I Valence inackorderade Napoleon Louis för billigt pris hos en mademoiselle Bon och lät honom syssla med matematiska studier, ty Louis skulle bli artillerist, -- det var för Napoleon det vackraste yrke i världen. För Louis var Napoleon ända från början store-bror, beskyddaren, som bekostade hans studier och uppehälle, och det förefaller som hade han på Louis ställt de största förhoppningar, tänkt sig, att denne gosse engång skulle bli familjens stolthet. Både under denna tid och senare, när Louis vunnit inträde i krigsskolan i Châlons-sur-Marne, slösade han på honom, särskilt i sina brev till Joseph, de amplaste lovord. I ett brev av den 18 juli 1795 skriver han: "Louis är sedan 5 å 6 dagar i Châlons-sur-Marne där det skall bli en karl av honom. Han visar god vilja och studerar taktik, matematik och befästningsväsende." I ett annat från 6 september samma år heter det: "Jag är mycket nöjd med Louis, han motsvarar mina förhoppningar. Det är en bra gosse och efter mitt sinne, han förenar värme, kvickhet, hälsa, begåvning, stadig vandel, godhet -- allt. Nu, när jag ej mera har honom hos mig, sysslar jag endast med nödvändigt arbete. Jag känner livligt, att jag blivit berövad Louis. Han var mig till stor hjälp." Även andra samtida berömma hans godhet, vänlighet och begåvning samt omnämna hans vackra utseende och älskvärda natur.

Men när Napoleon också av denne broder ville göra en god krigare och intalade sig, att Louis visade utpräglade anlag för militärkallet, begick han ett misstag. Louis var varken ett officers- eller ingenjörsämne och matematiken intresserade honom ej det ringaste. Hade han fått en utbildning efter sin håg och sina anlag, vilka avgjort visade mot humanistiska intressen och stilla teoretiska studier, hade han kanske med de möjligheter, som senare öppnades för Bonaparterna, kunnat bli en vetenskapsman eller skriftställare. Nu gick hela hans ungdom till spillo för uppgifter, som han som fullvuxen ej kunde omfatta med levande intresse. Men i sin ungdom förstod Louis ej sig själv. Han var tillgiven Napoleon, tacksam för vad denne gjorde för honom, glad över sin underlöjtnantsgrad och sina epåletter och mera hängiven Napoleon än någon annan av syskonen. Det låg en stor olikhet i den vänskap, som Napoleon hyste för Joseph, och hans känsla för Louis. Man behöver endast läsa ungdomsbreven i Napoleons korrespondens för att finna, att Joseph för honom var den jämnårige vännen, Louis däremot hans lille bror, och vad som under tidigare år fanns av sentimentalitet i känslan för den äldre brodern, var utbytt mot ömhet i hans förhållande till den yngre. Joseph förblev Napoleon alltid på något sätt överlägsen, Louis hade han uppfostrat, lett på hans första upptäcktsfärder i världen, denne var mer än de andra syskonen hans egendom, vilken han fritt kunde förfoga över. I egenskap av Napoleons flygeladjutant deltog Louis i det italienska fälttåget 1796 - 1797 och var med vid Lodi, Arcole och Rivoli. På slagfältet visade han både mod och rådighet, och hans smidighet och älskvärdhet i umgänget gjorde honom omtyckt av både officerare och soldater. Napoleon anförtrodde ofta åt honom utförandet av svåra uppdrag. På andra dagen av slaget vid Arcole måste en viktig depesch skickas till general Robert. Napoleon sände Louis i ilande fart till Roberts läger, och denne lyckades i trots av fiendens eld tränga fram till generalen och överlämna depeschen. Ett par minuter efter att ha mottagit densamma, föll general Robert till marken träffad av en österrikisk kula. Rätt genom fiendens mördande eld red Louis tillbaka till högkvarteret. Efter detta prov på oräddhet erhöll Louis kaptensrang samt tvenne hederspistoler.

Louis delade ej blott fälttågets vedermödor utan även dess lätta och lustiga liv. Det senare blev för honom långt mera ödesdigert än de förra och gjorde med ett slag slut på hans ungdomskraft och strålande hälsa. Han angreps plötsligt och häftigt av en svårartad sjukdom och var i början av februari 1797 tvungen lämna sin post. Förgäves ägnades honom den omsorgsfullaste och skickligaste läkarhjälp, som man denna tid kände till. När Louis, efter att ha vistats länge i Bologna och Milano, steg upp från sjuklägret, var han en för alla tider bruten man. Hans ungdom var borta, den älskvärde mannen var bliven en skeptiker och pessimist, hans glättighet var förvandlad i grubbel. Napoleon, som trodde att hans dystra uppsyn och likgiltighet för det, som förr intresserat honom, berodde på en naturlig, med konvalescensen sammanhängande trötthet, försökte skaffa honom förströelser, men då Louis bestämt förklarade, att han ej mera ville vara med om något lägerliv, sändes han, efter det fredspreliminärerna i Campo-Formio voro avslulade, till Paris för att till direktoriet framföra budskapet om det lyckliga fredsslutet.

I Paris mötte Louis sin första kärlek i gestalten av en ung väninna till hans syster Caroline, Emélie de Beauharnais, en brordotter till Joséphines första man. Emélie och Caroline voro kamrater i en klosterpension i Saint-Germain, och Louis sammanträffade med henne hos sin syster. Han blev strax intagen av hennes stora skönhet -- vilken senare förstördes av kopporna -- och i synnerhet av hennes melankoliska väsen, som harmonierade med hans eget. Han anhöll även om hennes hand, men Napoleon motsatte sig med bestämdhet giftermålet och gifte bort Emélie med en av sina officerare, Lavallette. Louis hade svårt att glömma henne, så svårt att han måste skriva en bok om deras olyckliga kärlek, kallad "Marie ou les peines de I'amour", vilken utkom år 1800. Dess litterära värde var intet, men den tyckes hava gjort lycka, ty en andra upplaga utkom år 1814.

För att bota Louis' hjärtesår och möjligen även hans kroppsliga onda lät Napoleon brodern följa med expeditionen till Egypten. Men Louis blev redan på ditvägen så sjuk, att Napoleon lät honom återvända såsom kurir. Detta uppdrag förskaffade Louis en ny grad, han blev skvadronchef.

Under Napoleons vistelse i Egypten var Louis den ende av bröderna, som öppet visade, att han förenat sitt öde med dennes. Från Vichy, där han vistades för att vårda sin hälsa, skrev han upprepade gånger till Joseph och Lucien bevekande brev, i vilka han bad dem betänka, att Napoleon ej kunde reda sig utan hjälptrupper och uppmanade dem att, i egenskap av deputerade, genom lagstiftande kåren söka förmå direktoriet att sända Napoleon och hans här undsättning.

Trots att Louis alltjämt steg i de militära graderna, -- han blev efter brumaire utnämnd till brigadchef -- visade han samma bristande intresse för detta yrke. Han fick så småningom en annan ärelystnad. Han ville bli ansedd för en av sin tids skönsjälar. Genom sin sjukdom hade han blivit en drömmare och en stämningsmänniska. Han kunde möta en okänd flicka i Tuileriträdgården och vansinnigt förälska sig i henne utan att dock söka hennes bekantskap. Han drev en sentimental och svärmisk vänskapskult. Hans vänkrets var på intet sätt lysande, han umgicks varken med sina officerskamrater eller i den societet, där hans syskon ivrigt tävlade om företrädet. Han hade några trogna vänner, fattiga och okända, med vilka han odlade gemensamma litterära och filosofiska intressen. Det var emellertid ej klassikerna eller upplysningsfilosoferna, som han studerade, han beundrade framför allt den högmoderna sentimentalt-romantiska litteraturen, Werther-kulten och Bernardin de Saint-Pierres arbeten. Hela denna genre passade väl ihop med hans melankoliska lynne. Om han inte förstod Rousseau var det blott därför, att han ej var nog skarpsynt för att inse, att denne var grundläggaren till hela riktningen.

I sitt försök att psykologiskt utreda motsatserna i Louis' natur och inkonsekvenserna i hans handlingssätt, kommer Masson till det resultatet, att Louis var en dubbelnatur med en god och en dålig sida. Men behövs väl denna uppdelning för att förstå, att på samma gång som Louis var en tillbakadragen man utan personlig ärelystnad och benägenhet för yttre glans, han samtidigt övervakade sina bröders minsta steg, alltid var färdig att tyda deras bevekelsegrunder på ett för dem ofördelaktigt sätt eller att han, som själv älskade ett eremitliv, ej kunde finna sig i deras skrytsamma uppträdande? Ligger icke i själva hans nevrasteni grunden till denna misstänksamhet, denna ständiga inbillning, att själv vara illa behandlad eller förföljd? Louis var den trötte mannen, vars nervsystem irriterades av det bullersamma livet utanför, enstöringen, vars självkänsla av brist på jämförelse med andra onaturligt stegrats.

Denne sjuke och livströtte broder ville nu Napoleon gifta bort, och det med en ung, glad och vacker flicka, sin styvdotter Hortense Beauharnais. Själv var han henne mycket tillgiven. Han beundrade hennes många talanger -- hon var litterär, sjöng och målade -- hennes utsökta elegans, hennes förmåga att representera, hennes lugna och jämna lynne och älskvärda umgängessätt. Hon var också vacker med sin friska hy och sitt rika blonda hår. Det enda som skämde henne liksom så många andra av denna tids människor var hennes tänder. Napoleon räknade måhända på att hennes glättighet skulle kunna utgöra en motvikt till Louis' pessimism. Vad som främst drev honom till att gifta bort Hortense med Louis var dock utan tvivel den omständigheten, att han ville ha tronföljden betryggad. Efter affären med helvetesmaskinen insåg han, att han borde befästa sin dynasti. Men han hade inga utsikter att få barn med Joséphine, och i brödernas familjer föddes endast flickor. Hans hopp stod då till Louis. Att Napoleon med vetskap om dennes för alltid brutna hälsa utsåg honom tillsammans med sin avhållna styvdotter till grundläggare av den nya dynasti, som borda fullfölja hans livsverk, visar endast, hur litet man denna tid visste om ärftlighetens grymma lagar. Att Louis skulle kunna knyta en förbindelse med en utländsk prinsessa var ännu en förmäten tanke, och det fanns ej någon som i rang stod högre än förste konsulns styvdotter. För Louis var detta äktenskap så motbjudande att han, under förevändning att fullborda sin militära utbildning, år 1800 begav sig till Preussen. Då han vid sin hemkomst följande år möttes av samma förslag, särskilt understött av Joséphine, som däri såg ett befästande af sin ställning, flyktade han till Lucien i Spanien, och han deltog i fälttåget mot Portugal. För Hortense hade Louis säkerligen intet särskilt tilldragande. Väl ansågs han allmänt som både begåvad och älskvärd -- många hava betygat att han var god och vek -- men redan hans yttre måste verkat avskräckande på en ung flicka; i detta gammalmansansikte kunde man ej mera finna något av ungdomens friskhet och hurtighet. Att Hortense i alla fall var med om att gifta sig med Louis berodde därpå, att hon med sina aderton år ännu var en pensionsflicka utan egen mening, van att rätta sig efter andras befallningar. Hon hade haft en ungdomskärlek, Napoleons adjutant Duroc, vilken även varit intagen av hennes graciösa och förnäma väsen, men då Napoleon motsatt sig giftermålet, hade hon rättat sig efter hans vilja. Den 1 januari 1802 firades Hortenses och Louis' bröllop med stor ståt. Men samtida vittna om, att det rådde en dyster stämning under hela bröllopet.