Part 6

Efter återkomsten till Paris var Lucien sålunda en rik man, och han begagnade sig av sina miljoner till sitt eget och andras nöje. Den yppigaste lyx rådde både i hans hem i Paris, Condéernas och Briennernas gamla palats, det s. k. Hôtel Brienne, som han tidigare hyrt men nu inköpte, och på Plessis-Chamans, för vars förskönande han gav ut miljoner. På delta slott lät han bygga konstgjorda grottor och sjöar, anlade storartade parker och trädgårdar -- allt i en originell stil, som han själv föreskrivit. Här återupptogs det glada och lustiga livet från förut. Stjärnan i Luciens salong var nu markisinnan Santa-Cruz, född Wallenstein, en av Luciens spanska älskarinnor, som följt honom till Paris. Både på landet och i staden voro hans rum överfulla av konstens mästerverk, målningar, skulpturer, miniatyrer och kuriositeter av alla slag, och Luciens största glädje var att för sina gäster demonstrera sina skatter, som han ständigt ökade med nyförvärv. Om man får tro Masson, så hade han agenter i hela Europa vilka hos konsthandlare och konstkännare spårade upp det bästa, som kunde anträffas. Hans tavelsamling var också under denna tid en av de förnämsta i Paris. Där fanns en stor sal med gamla italienska mästare, flere salar moderna målare och en särskild flygel för holländskt måleri. Bland de 137 gravyrerna efter tavlorna i hans samling finner man idel betydande namn: van Eyck, Dürer, Holbein, Rubens, van Dyck, Rembrandt, Ribera, Velasquez, Murillo, Titian, Paolo Veronese, Correggio, Ghirlandajo, Masaccio, Leonardo da Vinci, Michelangelo, Andrea del Sarto, Perugini och Raphael. Skulpturen var ej på långt när så väl företrädd, men här fann man icke desto mindre några stora namn: Michelangelo och Donatello.

Men Luciens konstintresse och nöjen hindrade honom icke att med vakna ögon följa politiken och söka ett tillfälle att ånyo få spela en roll. Under den första tiden efter hans hemkomst hade Napoleon behandlat honom mycket snävt, men han började snart ändra taktik. Han förstod, att Lucien var en farlig person, om man icke band honom, och han räckte ut handen till försoning. Att Lucien tog den utsträckta handen, förklaras därmed, att han i ett samarbete med Napoleon såg den enda vägen till en maktställning, som ej skulle stå efter broderns. Och då han alltid tog steget fullt ut, ställde han sig också nu, liksom 1799, helt till Napoleons förfogande. Napoleon behövde ett stöd i tribunatet, och år 1802 blev Lucien invald i denna församling. Han understödde här ivrigt Napoleons intressen och ställde sig sålunda fientlig mot "ideologernas" oppositionella grupp, vilken han egentligen genom anlag och åsikter bort tillhöra. Med alla sin revolutionära retoriks blommor och sirater bekämpade han detta parti, och Napoleon hade till en stor del hans vältalighet att tacka för att han, trots häftigt motstånd, kunde driva igenom en lag, så stick i stäv mot republikanismens anda som konkordatet, d. v. s. erkännandet av katolicismen som statsreligion under påvens skydd. Det förefaller egendomligt att en man, som levat så i revolutionens idévärld som Lucien, plötsligt kunde förneka ett av dess viktigaste och för alla tider bestående resultat, skiljandet av stat och kyrka, vilket i Frankrike var garantien för en verkligt fri religionsutövning. Men när Lucien förde katolicismens talan, var han kanske uppriktig, ty det förefaller som hade han icke dyrkat allenast förnuftet och skönheten -- hans brev från denna och senare tid präglas av en viss religiositet, och det är väl icke oriktigt, om man antager, att författaren till "Le génie du Christianisme" härvid utövat inflytande på sin vän och välgörare. Men när han i sitt organ "Mercure de France" försvarar Napoleons teatercensur och i tribunatet talar för upprättandet av hederslegionen, eller när han tar del i den statskupp, som delar tribunatet i tre sektioner och genomför lagen angående återväljandet av en femtedel av församlingens medlemmar, vilken gjorde slut på den frisinnade oppositionen, har detta utan tvivel sin grund i opportunism och ej i övertygelse. Eller var hans uppträdande i tribunatet endast ett tecken på att han, den 26-årige ynglingen, var på väg att bli konservativ? Det är svårt att säga. Men det förefaller dock mera troligt, att hans revolutionära politik var tillfällig och ett medel att komma fram.

Lucien blev för dessa tjänster av Napoleon belönad med allehanda förmåner. Han erhöll bland annat kurfurstendömet Trier med en enorm årsinkomst och det praktfulla slottet Soppelsdorf såsom residens och blev dessutom medlem av hederslegionens stora råd. Men i stället berövade Napoleon honom hans plats i tribunatet och överflyttade honom till senaten -- en heder, som endast var skenbar, ty i själva verket fruktade Napoleon, att Lucien skulle begagna sig av sin nyförvärvade starka maktställning inom tribunatet till att med honom själv konkurrera om makten. Men icke ens i senaten ansåg han sig säker på Lucien, och han avvaktade blott ett tillfälle att få brodern avlägsnad från Paris, i det han samtidigt gav honom en hög men beroende ställning.

Ett sådant erbjöd sig, då konungen av Etrurien i mars 1803 avled. Hans eflerlevande änka ägde visserligen ej några yttre företräden, men i egenskap av regentinna för sin lille son hade hon en kungakrona att medföra som hemgift i sitt andra äktenskap. Napoleon ville gärna med konungariket Italien förena de etruriska provinserna, men det kunde ej ske med vapenmakt, då drottningen var en spansk infantinna och han därigenom skulle brutit fördraget med Spanien. Denna fredliga erövring skulle alltså ske genom Lucien, och denne blev icke så litet häpen, då Napoleon en dag framställde för honom förslaget att gifta sig med den lilla puckelryggiga spanska infantinnan. Lucien såg saken endast från den humoristiska sidan och gav ett skämtsamt svar, men då detta ingalunda tillfredsställde den högtidlige brodern, lovade han taga saken i övervägande.

Men detta löfte var endast en fras. Ty Lucien hade ett oomkullrunkeligt skäl att vägra taga emot det hedrande giftermålsanbudet. Han hade nämligen just blivit en nygift lycklig äkta man. Kort förut hade han inför magistrat och präst legaliserat sitt förhållande till en kvinna, som redan länge hade varit hans ovigda hustru, och vilken även fött honom en son. Lucien hade emellertid ej omtalat giftermålet för Napoleon, då han visste att han därigenom skulle väcka den mäktige broderns förbittring. Med den lilla värdshusflickan från Saint-Maximin hade han kunnat gifta sig på den tiden då han var depotföreståndare i en småstad, men nu var han furste och senator, och Napoleon ville ej mer veta av några mesallianser i familjen!

Hon var en bildad, ståtlig kvinna, madame Alexandrine Jouberthou, född Bleschamp. Hon hade varit gift med en börsmäklare, vilken efter att ha blivit ruinerad övergivit henne samt rest till S:t Domingo. Lucien råkade henne på våren 1802 och blev genast passionerat förälskad i henne. Snart nog flyttade hon till Plessis, och kort därpå till Paris, där hon bodde i huset bredvid Hôtel Brienne; Lucien hade genom en underjordisk gång låtit förena hennes hus med sitt. Deras förhållande väckte stort uppseende och gjorde, att många av de sköna kvinnorna vid Luciens hov övergåvo hans salonger; även Elisa, som varit medelpunkten i det liv, som levats här under nära ett år, började draga sig tillbaka. Lucien begärde ej bättre än att strax få gifta sig med sin väninna, men detta kunde ej ske förrän madame Jouberthou fått kunskap om, huruvida hennes man, från vilken hon ej blivit lagligt skild, var död eller ej. Först sedan en son blivit född, lyckades hon erhålla bevis för att herr Jouberthou ej mera fanns i livet, och i maj 1803 blevo de vigda. Napoleon hade visserligen ej varit okunnig om deras förhållande, men han tog det ej allvarligare än Luciens andra förbindelser, och han trodde denne vara så pass ärelysten att han i sin nuvarande höga ställning ej ville riskera densamma i en mesallians. Han hade även hört talas om att Lucien fått en son men ej fäst sig vid denna händelse -- det fanns så många oäkta Bonaparter, yttrade Jérôme engång när Lucien fordrade fulla rättigheter för denne sin son, att det var omöjligt att taga dem alla med i räkningen!

Luciens passion för Alexandrine Bleschamp och hans giftermål med henne gav hela hans återstående liv dess prägel. Ty från det ögonblick Napoleon insåg, att det var Luciens allvar att fasthålla vid sitt äktenskap, bröts för alltid det goda förhållande mellan bröderna, som med möda kommit till stånd. Hädanefter är Lucien det svarta fåret i familjen och Napoleon upphör ej att trakassera honom. Han vägrar absolut att erkänna giftermålet, han utesluter Alexandrine ostentativt från alla tillfällen, då familjen samlas, och än värre, han gör nu Luciens karriär i allt beroende av detta giftermål. Alla höga poster, titlar och förmåner, som Napoleon bestämt för Lucien, erbjudas honom nämligen med villkor, att han upplöser sitt äktenskap. Men Lucien låter sig ej fresta, han visar sig i denna angelägenhet äga mer fasthet än någonsin. Till varje nytt förslag från Napoleons sida svarar han endast kort och gott, att han under inga omständigheter skall lämna den hustru, som han själv valt, och att han föredrar att leva som privatman, lämnande åt sina syskon att emottaga kronor och länder, makt och ära. Men Lucien hade kanhända lättare att vara självständig än de andra, han var den ende, som ej behövde taga emot penningar av Napoleon, den ende i familjen vars namn ej för den årliga miljonen stod på statens civillista!

Det var ej ringa offer Lucien bragte "la veuve Jouberthou" såsom hon kallades i familjen. Först gällde det en eventuell tronföljd. Nästa gång kom turen till den norditalienska kronan. I det senare fallet hade Lucien svårt att säga nej -- hur frestande måste ej för honom ett konungarike i Italien hava varit! Han kompromissar också så långt han kan: han förklarar att hans hustru skall avstå från att dela hans tron, icke önskar titulera sig kunglig höghet, utan nöjer sig med att heta rätt och slätt madame Bonaparte. Napoleon överhopar Lucien med förebråelser för att denne tänker endast på egna intressen. Hela familjen övertalar honom på ett sätt, som Lucien gång på gång stämplar såsom "scandaleux". Men Napoleon är obeveklig, och Eugène Beauharnais blir vicekonung av Italien.

Senare kommer erbjudandet först av Portugals och strax efteråt av Spaniens krona, det gäller samma villkor och blir samma resultat: Lucien vägrar att lämna sin hustru, och Joseph får konungariket Spanien -- vilket Lucien knappast avundas honom, då han ogärna velat bära den krona, som Napoleon tvungit hans forna vän och gynnare Karl IV att avstå.

Men i april 1804, långt före dessa underhandlingar, hade Lucien, uttröttad av alla trakasserier, och kanske även med insikt om att hans ställning var farlig, lämnat Paris och installerat sig i Rom. Här förde han ett synnerligen angenämt liv i skötet av sin familj, bland konstskatter och böcker, och det dröjde ej länge innan han också här fann sig omgiven av vetenskapsmän och konstnärer. Han köpte sig dessutom ett härligt lantgods nära Tusculum, där han trivdes utmärkt. Till påven Pius VII stod han i ett gott, ja vänskapligt förhållande, och vänskapen befästes med sedvanliga gåvor: från Luciens sida stora penningbelopp, från påvens ej blott värdefulla konstverk utan även ett slott i Viterbo, Canino. Pius VII visade dessutom genom att stå fadder för Luciens barn -- en ynnest, som ej vederfors mången -- att han erkände Luciens giftermål.

De fortgående ansträngningarna från Napoleons och familjens sida att förinta hans äktenskap voro vid denna tid den enda skuggan i Luciens annars så lugna och trivsamma tillvaro. Lucien skrev det ena mera förbittrade brevet än del andra: "Ni tyckas alldeles ha glömt bort vad heder och religion fordrar", skriver han sålunda engång till morbrodern, kardinal Fesch. "Ha ni ej tillräckligt sunt förnuft för att ej förväxla mig med Jérôme, och för att bespara mig edra fullkomligt onyttiga råd? Det är bäst, att ni låter bli att skriva till mig så länge tills hedern och religionen, som ni nu föraktar, ha skingrat er förblindelse. Dölj åtminstone under er purpur edra känslors låghet och gå tyst er väg, som är ingen annan än äregirighetens."

Den enda av Napoleons önskningar, som Lucien tillmötesgick, var att sända sin äldre dotter Charlotte till Paris för att uppfostras där i och för ett eventuellt giftermål med prinsen av Astunen, Karl IV:s av Spanien son och spansk tronföljare.

Men det var som om Luciens framgångar, av vilket slag de än voro, ej lämnade hans store broder nattro -- eller var det kanske förbittringen över att ej kunna knyta vid sitt öde den mest begåvade och den mest energiska av sina syskon -- alltnog, förföljelsen fortgick. I februari 1808 träffades Lucien av förbudet att vistas i Rom. Han bosatte sig då på sin villa i Frascati, där han, omgiven av sin familj och sina vänner, levde fram ytterligare två stilla år. Vilken kontrast till brodern Joseph, som under samma tid kämpade sin hopplösa kamp i Spanien, eller till brodern Napoleon, vars despothand kom hela Europa att darra i sina fogar! Men icke ens under Tusculums pinjer fick Lucien frid. Mot slutet av år 1810 kom förbud att vistas även här, och ungefär samtidigt återsändes Charlotte, som i sina små brev hem hade djärvts göra sig en smula lustig över familjen och därigenom väckt sin store farbroders misshag. Lucien tog därefter sin tillflykt till den sista fridlysta plats han hade att tillgå -- Canino. Han företog här storartade drivhusanläggningar, och hans dagar gingo med att övervaka arbetena i orangerierna, med att läsa och att dikta. Men ingen kunde förvåna sig över att han ej var tillfredsställd. Han var borta från Paris, där han hörde hemma, han levde en godsherres liv, medan hans syskon hade furstendömen och konungariken. Med vemod och bitterhet måste han fastslå, att han, som haft så stor del i befästandet av Napoleons makt, för all framtid var dömd till landsflykt och därtill skild från sin mor och sina syskon. Och allt starkare började hos honom den tanken tränga fram att sätta ett längre avstånd mellan sig och all den glans som rådde i Paris, därifrån kejsardömets gyllne örnar med hotfulla vingar överskuggade konungar och folk.

Men vart taga vägen? Del fanns blott ett fritt land som icke var fientligt -- Amerika. För honom liksom för alla andra, som upplevat revolutionen, stod Amerika i ett fantasiens ljus som underlandet, där individens heligaste rättigheter respekterades, och där alla som förföljdes av våldet kunde få en tillflykt. Hit ville Lucien ställa sin kosa. Han begärde av Napoleon pass för resan till Amerika, och samtidigt skrev han till sin mor ett brev, som är betecknande för den uppfattning han hade om familjens handlingssätt:

"Min största sorg", säger han, "när jag nu reser, är att lämna er, men jag är tvungen att göra det, emedan kejsaren mot mig visar den mest skriande orättvisa, och emedan ni själv genom att ställa er på hans sida har, då det gäller mig, glömt vad heder och religion fordra. När jag är borta, skall ni helt säkert bättre förstå mig, och när sanningens timme engång kommer att slå, skall ni minnas att ni har en son, som gärna vill återkomma till Europa i sin otacksamma och orättvisa familjs sköte. Ja, i sanning, otacksam och orättvis. Ty också jag har bidragit till er framgång, och om ni tänker på den 18 brumaire, så böra Fesch, Louis och Jérôme känna tacksamhet mot Lucien. Jag påminner eder om detta, emedan jag tycker, att ni alldeles för snabbt glömt det, och emedan det för mig är svårt att se huru förblindade alla äro av kejsarens storhet, så förblindade, att ni behandla mig såsom en förlorad son. Ni borde säga honom, att jag gifte mig emedan det var min rätt, och påminna honom om att jag gjorde det innan han var kejsare, samt att han gör sig löjlig genom att behandla en minister och ambassadör såsom en skolgosse. Säg honom också, att min andra hustru liksom min första har sådana egenskaper, att dessa borde komma honom att glömma det som han kan ha emot henne. Om min familj gjort sin plikt och ej visat sig i stånd till så mycken låghet, vore jag längesedan återförenad med min bror, men man har alltid haft den dåraktiga idén att jämföra mitt äktenskap med Jérômes, och man försöker nu förlikna min skilsmässa vid kejsarens." Efter att ha erhållit del av detta brev, lät Napoleon sända till Lucien alla de papper, som voro nödvändiga för hans resa. Förberedelserna voro mycket vidlyftiga. Murat sände från Neapel ett amerikanskt fartyg vid namn Hercules, vilket skulle föra Lucien och hans familj över Atlanten, och i ett personligt brev anhöll Lucien hos lord Wellesley om tillstånd att få landstiga på Sardinien i hamnen Cagliari.

Den 7 augusti 1810 gick resan av stapeln, och Lucien lämnade Europa med sin hustru och sina många olika sorters barn, -- en flicka Anna från Alexandrines första äktenskap, Lolotte och Lili samt de fyra barnen av Luciens andra äktenskap, Charles-Lucien-Jules-Laurent, Letitia, Paul-Marie och Jeanne. Efter en svår resa anlände de uttröttade till Cagliari, glada över tanken att få vila ut efter resan. Men nu uppstodo nya svårigheter. Lucien blev förbjuden att landstiga. Han vände sig ej blott till de engelska myndigheterna på Cagliari utan vädjade ock till konungen av Sardinien. Sedan Hercules flere dagar legat förankrad på Cagliaris redd, erhöll Lucien bestämt avslag på sin begäran. Men icke nog därmed, några dagar därpå fick han befallning att strax begiva sig till Malta, dit han skulle eskorteras av ett engelskt fartyg. På vägen gjorde Lucien ett försök att befria sig från eskorten, och Hercules började i smyg ändra kurs. Företaget blev upptäckt, och från det engelska fartyget avlossades skott mot Hercules, som nu förklarades för fientligt fartyg. Lucien blev såsom engelsk krigsfånge förd till Malta, där han landade den 24 augusti. Det hjälpte ej, att Lucien åberopade sig på engelska regeringen eller vädjade till sin rang och sina titlar, såsom krigsfånge tilläts han ej att gå ut utan bevakning, och hans hus omgavs av en vakt på 50 man. Icke desto mindre fann han sig i sitt öde, kanske mest därför, att hans barn trivdes så utomordentligt väl på den vackra ön med dess härliga klimat. Lucien själv återupptog t. o. m. här sitt forna litterära arbete, och utan större missmod beredde sig familjen att stanna över vintern.

Men plötsligt, i slutet av oktober, erhöll Lucien sent omsider av markisen av Wellesley svar på de skrivelser han tillställt engelska regeringen. Denna tillät honom varken att resa till Amerika eller stanna på Malta. I stället skulle han inskeppas på ett krigsfartyg och föras till England, där man ville anvisa honom en stilla och avlägsen vistelseort. Lucien var mycket upprörd över denna befallning, så mycket mer, som hans familj ej tilläts att följa med honom på resan. Den 20 november 1810 måste han anträda resan till England, kvarlämnade på Malta de varelser för vilkas lycka han redan offrat så mycket.

Den 28 december landade han i Plymouth. Från första stund han trampade Englands jord vederfors honom från fiendens sida alla de hedersbetygelser, som hans broder förvägrat honom. Han behandlades överallt som en prins av blodet och uppvaktades både av ministrarna och medlemmar av högadeln, som på allt sätt visade honom sin bevågenhet. Men detta var ändå intet mot den popularitet, som han förvärvade sig inom olika lager av det engelska folket. Man såg i honom ett offer för Napoleons förföljelser, och vart han än kom, hälsades han med entusiasm. Även tidningarna sysselsatte sig ingående med allt vad han företog sig. "Lucien Bonaparte är nu i gott skydd", skriver sålunda en engelsk tidning, "och så länge han lever skall han utgöra en förebråelse mot sin bror. Hans öde är ett nytt exempel på den grymhet, som brodern visat vid otaliga tillfällen, och ända till evig tid skall man minnas att han valt vårt land att bo i, samt kunna säga vilket av de två länderna, som behandlat honom mildare."

Den starka opinionen för Lucien undergrävde kanske ej mindre Napoleons välde än de andra brödernas regeringssystem. Napoleon förmådde ej med lugn bära prövningen att se Lucien hyllad av hans värsta fiende. Han avstod visserligen på grund av moderns förböner från sin föresats att förbjuda Lucien att någonsin mera trampa fransk jord, men han avsatte honom från hans senatorsämbete, fråntog honom hans kurfurstendöme, utströk hans namn från hederslegionens och Institutets rullor och berövade Lucien sålunda ej blott hans yttre värdigheter utan ock så gott som alla hans inkomster.

Luciens hustru och barn kommo även lyckligt över till England. Den första tiden bodde Lucien med sin familj i Wales, men senare köpte han sig ett lantgods, Thorngrove, helt nära London. Här idkade han livlig författarverksamhet och utgav även en diktcykel under titeln "Charlemagne ou I'église sauvée", vilken för övrigt ej hade något litterärt värde. Han uppgav dock icke sina försök att få tillstånd att återvända till Italien. Hans gamle vän Pius VII utverkade även denna tillåtelse, och i maj 1814 återvände Lucien med sin familj till Italien, där han under titeln prins av Canino, som han erhållit av påven, slog sig ner på sitt slott med samma namn.

Efter Napoleons tronavsägelse började Lucien, ädelmodig till sin natur, strax att arbeta på att återupprätta hans välde, och han deltog med iver i förberedelserna till Napoleons uppbrott från Elba. Under de hundra dagarna kom Lucien liksom de övriga syskonen till Paris, och förhållandet mellan bröderna blev nu bättre än det egentligen någonsin varit. Lucien erhöll under denna tid en diplomatisk mission i Schweiz, som han utförde till Napoleons tillfredsställelse. Liksom Joseph gjorde också Lucien allt sitt inflytande gällande för att förmå Napoleon att efter Waterloo genom en kraftig aktion mot sina fiender söka tvinga dem att till sin efterträdare antaga den unge konungen av Rom.

Efter Napoleons andra tronavsägelse hölls Lucien en tid fången i Turin, men han erhöll återigen hjälp av Pius VII, som hos Metternich utverkade hans frigivande i augusti 1815. Han bosatte sig nu åter i Rom, där hans tid upptogs av lärda studier, men var under flere år strängt övervakad av den heliga alliansen. Här föddes hans barn Pierre-Napoleon den 12 september 1815 och Antoine (i Frascati) den 31 oktober 1816, Alexandrine-Marie år 1818 i oktober och Constance år 1823. En son, Louis-Lucien hade blivit född i Thorngrove i England den 4 januari 1813.

När Napoleon fördes till Sankt Helena, anhöll Lucien om att få följa honom dit, han erbjöd sig även att dela sin återstående förmögenhet med brodern, vilket denne dock avslog. Han lämnade emellertid ej tanken att hjälpa Napoleon och gjorde därför upp en plan att resa över till Amerika, tillsammans med Joseph söka befria Napoleon och därefter under dennes anförarskap erövra Mexico, men alla hans planer omintetgjordes av Napoleons död. Förtvivlad däröver kastade han sig med iver på studier i matematik och astronomi.

År 1832 företog Lucien en resa till England, där han sammanträffade med Joseph, och 1834 protesterade han tillsammans med denne mot Bonaparternas landsflykt, författade och spred ett förslag till konstitution, utgav två arbeten, som väckte uppseende: "Sanningen om de hundra dagarna" och den enda del av hans memoarer som utkommit.

År 1836 drog sig Lucien för alltid bort från politiken. Han levde sedan på olika orter i Italien och dog 1840 vid 65 års ålder i Canino, där han också ligger begraven. Hans hustru överlevde honom i femton års tid, hon dog 1855 i Sinigaglia.