Part 5

Men trots dessa framgångar var Lucien än så länge missnöjd med sin lott: han fann det orättvist, att han, som var Joseph så oändligt överlägsen, skulle ställas i skymundan av denne, som redan intog en bemärkt plats inom diplomatien och nu dessutom blivit lagstiftare. Han visste vem som var alla goda gåvors givare, och han beslöt att närma sig Napoleon. Ett tillfälle därtill gavs då Christine år 1797 blevhavande; Lucien författade nu en skrivelse, i vilken Christine ödmjukt och älskligt anhöll om att Napoleon ville stå fadder för det barn hon hoppades föda. Lucien hade räknat rätt, brodern åtog sig nådigt fadderskapet och visade Lucien sin bevågenhet genom att förskaffa honom en inflytelserik post i Bastia med stora inkomster och nära nog oinskränkt makt i militära angelägenheter.

Men det var ändå icke vad Lucien eftersträvat. Hans diktan och traktan gick ut på att komma till Paris, kasta sig in i politiken och få vara bland dem, som strävade att befästa och uppehålla den nya form för republik, av vilken han väntat sig så mycket. Han kände inom sig, att hans rätta plats var i det parlamentariska livet, och att endast där kunde han icke blott själv vinna tillfredsställelse utan också göra bruk av de gåvor, med vilka naturen utrustat honom. När år 1798 det obligatoriska genom konstitutionen föreskrivna omvalet av två tredjedelar av den lagstiftande kåren skulle äga rum, arbetade han ivrigt för att göra sig corsikanerna bevågen och försäkra sig om kandidatur till de femhundras råd. Det var ej heller förgäves han uppbjöd alla sina krafter. Han blev uppställd som kandidat och invald. Detta skedde den 18 maj 1798, eller dagen innan Napoleon inskeppade sig i Toulon för att företaga sin expedition till Egypten. Det fatala var emellertid, att valet på dubbelt sätt var olagligt: dels därför att Liamone ej detta år hade rätt att sända någon representant, dels emedan Lucien vid denna tid var endast 24 år gammal, och det för honom hade fordrats ett år till för att bli valbar. Hans val kasserades dock icke; man var år 1798 ytterst mån om att stärka det republikanska elementet inom folkrepresentationen, och Lucien med sitt föregående var ur denna synpunkt ett så gott förvärv, att man gjorde allt för att behålla honom.

Vid början av sin parlamentariska bana var Lucien ganska försagd, och han yttrade sig endast sällan. Men varje hans uttalande visar, att han under hela detta år, som Napoleon var frånvarande, förblev trogen sitt gamla republikanska ideal. Han gör sig alltid till tolk för liberala och humana idéer, och över hans andraganden ligger något av den flykt, som utmärkte de första vältalarna under revolutionen.

När de femhundras råd den 29 messidor år VI diskuterade förslaget om att fastställa decadierna såsom de enda nationella och republikanska fest- och helgdagarna, reser sig Lucien för första gången: "men vi ha icke rätt", säger han, "att hindra vilken medborgare det vara må att fira den helgdag, som hans kult föreskriver! Kunna vi befalla en fri människa att arbeta den eller den dagen? Kunna vi säga till en republikan: denna dag skall du arbeta, vilken än din trosbekännelse må vara? Folkrepresentanter, toleransen är en syster till friheten, förföljelsen är dotter av tyranniet; har någon av er hört talas om, att man ens i Rom under påveväldet förbjudit en sekt, som ni väl känner till, att arbeta på söndagen? Skola väl vi, som äro representanter för ett fritt folk, draga gränserna för trosfriheten snävare än i Rom!" Den 16 thermidor år VI framlade Lucien själv ett förslag till understöd åt fallna krigares änkor och barn, sedan ett förut i de femhundras råd framställt förslag i de gamlas råd hade blivit förkastat. Han yrkar på att republiken skall åtaga sig att understödja de faderlösa ej blott till deras fjortonde år utan till dess de kunde välja sig ett yrke -- "då skall", säger han, "krigaren kunna lugnt sluta sina ögon utan att vara orolig för sin sons öde; han vet, att fäderneslandet gjort denne till sin son, och att det skall draga försorg om honom, ända tills han i sin tur kan skriva in sig i rullorna. Den på slagfältet förblödande krigaren skall ej längre vara bekymrad för sin familj och får ge bort sin sista tanke till fäderneslandet med att fråga om segern blivit de republikanska vapnen trogen."

Det var först i början av fructidor år VI, som Lucien började opponera mot direktoriet, detta med anledning av den lättsinniga och oförnuftiga utrikespolitik som direktoriet förde, samt dess olagliga inblandning i de republiker som Napoleon skapat. Den största av dessa, den cisalpinska republiken, sände en representant till Paris med klagomål över de egenmäktiga åtgärder Frankrikes ambassadör därstädes, Trouvé, gjorde sig skyldig till, speciellt över det olagliga införandet av en tremannaregering i stället för det direktorium av fem personer, som Napoleon upprättat. Då klagomålen riktades till Lucien och Joseph, försökte Lucien förmå direktorerna att taga sig an cisalpinernas sak och lugna de upprörda sinnena. För den skull uppsökte han direktorerna, främst Barras, och sökte personligen övertyga dem om att något borde göras, men följden härav blev endast, att en brytning för alltid mellan Lucien och Barras ägde rum. Då tog Lucien ett avgörande steg: i de femhundras råd stämplade han i ett glänsande andragande direktorerna såsom ansvariga för de oroligheter, som ägt rum i dotterrepublikerna. Detta angrepp på regeringen vann visserligen ej sådan anslutning, att någon direkt aktion därmed kunnat inledas, det hade väl ej heller Lucien åsyftat, men själv hade han med sitt uppträdande tagit bestämt parti: efter denna dag var han en av oppositionens ledande män, och alltmer blev det honom klart att direktorerna ej voro värdiga att föra styret, att de begagnade sig av sin makt endast till intriger och personlig fördel och att den statskuppspolitik, som de med förkärlek använde, på ett farligt sätt äventyrade respekten för lagarnas helgd.

Redan före detta avgörande steg hade Lucien valts till sekreterare i de femhundras råd, en utmärkelse, som nogsamt bevisade att han som politisk personlighet kring sig samlat vänner och meningsfränder. Att hans brytning med direktoriet skulle stärka hans anseende var naturligt, då man vet, att under hela denna tid den lagstiftande kåren stod i mer eller mindre enhällig opposition mot regeringen. Men om ock, såsom Lucien själv säger, han ofta bekämpade ett lagförslag endast därför, att direktorerna understödde detsamma, så finner man dock alltid en bestämd riktlinje i hans parlamentariska strävanden, nämligen att skydda och försvara kärnan i det republikanska samhället; så t.ex. arbetade han i sin egenskap av medlem i pressutskottet med kraft på att få den preventiva censur avskaffad, som hade införts efter fructidor-statskuppen, samt för användandet av jury i pressangelägenheter.

Det vore emellertid tämligen naivt att förutsätta, att Luciens politiska verksamhet varit dikterad uteslutande av intresse för republikens välfärd. Den idealitet, som engång hänfört lagstiftarne från år 1789, och av vilken även Lucien känt en fläkt, var efter sex år av frihet och jämlikhet tämligen förflyktigad. Efter revolutioner genom och för folket hade kommit statskupper av djärva partigängare -- man samlades numera kring individer och ej kring principer. Det politiska spelet med dess blodiga risker och djärva chanser medförde, att ingen med ärelystnad och djärvhet kunde motstå att kasta sig in i detta stora jobberi med makten, så ej heller en man med Luciens karaktär och förutsättningar. Utan att kunna kallas en lycksökare, hade Lucien mycken naturlig äregirighet samt känsla av eget värde och dessutom för sina ögon exemplet av Napoleon, som trots sina storartade talanger och sin översvallande kraftexpansion ej föraktade ett skickligt, manövrerande av sin lyckas skepp på de stora händelsernas hav.

Självständig och orädd i en tid, då de djärva hade något att vinna, måste Lucien bliva sin egen lyckas smed. Och det insåg också redan hans samtid -- i tidningarna från detta händelserika år utpekades Lucien som en av dem, vilka ur direktoriets svaga händer ville rycka till sig makten.

Lucien ställde sig liksom Joseph till Napoleons förfogande vid dennes återkomst från Egypten, han icke blott förberedde statskuppen tillsammans med sina båda bröder, jämte Talleyrand och Sieyès, utan var också den, som genom sin rådighet och sitt lugn förde den igenom. När Napoleon den 19 brumaire, efter att i de gamles råd ha gjort komplett fiasko med sitt stora tal, mera lämpat för soldater än folkrepresentanter, darrande och blek inträdde i de femhundras improviserade sessionsrum i Saint-Clouds orangeri, och kring honom ljödo samma rop som engång omsvärmat Robespierre den 9 thermidor: "ställ honom utom lagen, ned med diktatorn", då var det presidenten i församlingen, Lucien Bonaparte, som talade lugnande ord till den upprörda församlingen och, när ljudet av hans ord drunknade i larmet, kastade sig på en häst, red ut till trupperna, som stodo i beredskap på slottsgården, och kallade dem till hjälp. Och när sedan mot natten statskuppsmännen ville befästa sin vunna seger med lagparagrafer, var det återigen Lucien, som genom sin energi lyckades samla ihop så många folkrepresentanter, som voro av nöden för att det framlagda förslaget till ny konstitution skulle erhålla sken av laglig giltighet.

Vandal, brumaire-statskuppens författare, har velat reducera Luciens insats i statsvälvningen under påpekande, att trupperna i varje fall förr eller senare skulle använts att tvinga de motsträviga till eftergift. Detta är emellertid osäkert. De sammansvurna hade aldrig tänkt på att använda våld, militären var endast tillkallad såsom eventuellt skydd, och Lucien grämde sig efteråt mycket över att statskuppen ej blev en rent parlamentarisk akt. Men Napoleon, på vars djärva uppträdande hela kuppen var byggd, förstörde från början situationen genom sitt tveksamma och fatala uppträdande, och Lucien kunde taga åt sig äran att genom sin kallblodighet ha räddat situationen.

Intressantare är frågan, huru det var möjligt för Lucien, den rättrogne republikanen, att medverka till störtandet av den konstitution, som han själv erkänt såsom den bästa garantien för frihetens och fredens bevarande, Lucien, som, när Barras förvånat sig över hans förbittring i anledning av tillsättandet av ett styrande triumvirat i den cisalpinska republiken, hade genmält: "vem svarar för att en tremannaregering i Italien ej kan följas av en dylik i Paris". För Luciens handlingssätt härvidlag kunna väl flere grunder finnas, hans motvilja mot de dåvarande direktorerna, särskilt Barras, och veneration för Sieyès, som alltjämt för honom stod i det underbara ljus, som revolutionens första tid gjutit kring hans torra och metafysiska hjässa, men främst ändå den egna ärelystnaden, parad med medvetandet därom, att, ifall icke hans bröder och han själv svingade sig upp på maktens tinnar, andra skulle veta att göra det. Dessutom ligger det utan tvivel någon sanning i Luciens yttrande att lika litet som 1789-års män föranledde republikens införande, lika litet var brumairemännens statskupp anledning till kejsardömets upprättande, och man får antaga, att Lucien menat, att tidens krav och bärande idéer i båda fallen framkallade de yttersta konsekvenserna.

Om Lucien efter brumaire-statskuppen hade blivit ställd på den plats, som bäst passade hans läggning och politiska åskådning, så hade han bort bli medlem i konsulatets andra kammare, tribunatet. Här hade han kunnat fortsätta det slags arbete, som han begynt i de femhundras råd, och göra sitt inflytande gällande bland de unga och liberala elementen i denna församling. Men Luciens deltagande i statskuppen bestämde honom för en mera inflytelserik och ansvarsfull uppgift. När den nya ministären definitivt bildades, utsågs Lucien att vara minister för inrikesärendena.

Att vid 25 års ålder övertaga och på egen hand sköta ett inrikesministeriums hela invecklade maskineri var mycket begärt även av Lucien med hans smidighet och lätthet att snabbt sätta sig in i olika frågor, i synnerhet som svåra och krävande uppgifter väntade honom, då under denna tid hela förvaltningen skulle omorganiseras. De flesta initiativen togos ej heller av honom utan av Napoleon.

Men det fanns områden inom Luciens arbetssfär, för vilka han i stället särskilt intresserade sig. Allt som rörde kulturella förhållanden, läroanstalter och akademier, konst och vetenskap ägnade han mycken omsorg, och genom att han för sådana ändamål anslog stora summor av inrikesministeriets medel -- det har sagts, att han handskades rätt lättvindigt med dessa -- blev hans ministertid i kulturellt avseende särdeles fruktbringande. Han var något senare även med om att återupprätta Franska akademien, Ludvig XIV:s gamla akademi, som revolutionen slopat, och att ombilda Institutet, av vilket han själv blev medlem. Personligt understödde han också de vetenskapsmän, litteratörer och konstnärer, som hos honom sökte stöd och hjälp. Han offrade mycken tid för att i audiens mottaga hela den uppgående skriftställarvärlden, förtröttades ej av att höra dem uppläsa sina ofta omogna och långdragna verk, kritiserade, berömde och gav goda råd. Han skaffade även sina vänner och skyddslingar inbringande platser och ämbeten. Bland dem som stodo honom nära voro poeten Arnault samt författaren Fontanes, som både Lucien och hans syster Elisa dyrkade och överhopade med välgärningar. Luciens intresse för konst och litteratur var -- och det länder honom till heder -- verkligt oegennyttigt, han uppmuntrade ej såsom Napoleon konstnärer, för att de med pensel och penna skulle sjunga hans lov, utan endast för konstens egen skull utan hänsyn till politisk eller konstnärlig trosbekännelse. Man finner också de mest olika namn på hans understödslista; han gav sitt understöd både åt revolutionens dityrambdiktare Béranger och åt Chateaubriand, den nyuppvaknande katolicismens förhärligare. Luciens verksamhet som mecenat, såsom uppmuntrare av konst och vetenskap är utan tvivel den vackraste sidan av hans livsarbete.

Inrikesministern var även tvungen att hålla stort hus och hov, och han trädde nu egentligen för första gången ut ur det jämförelsevis tillbakadragna liv han hittills levat. För Christine, som älskade ett stilla hemliv, var det en börda att representera. Emellertid voro både hon och Lucien gästvänliga till naturen, och i sitt hem i Hôtel Brienne, men i synnerhet på sitt lantgods Plessis-Chamans, ett slott nära Senlis, samlade de sina intimare vänner till en krets, där man roade sig av hjärtans lust. Med lätthet kunde denna okonstlade societet taga upp konkurrensen med de stela hovcirklarna i Malmaison, där Napoleon kring sig utbredde en kyla, som icke ens Joséphines naturliga älskvärdhet förmådde upptina. I Plessis vistades Luciens vänner flera veckor i streck, och här spelades med iver teater, både tragedier av Racine och Corneille samt lätta farser, allt med storartad uppsättning och med biträde av goda yrkesskådespelare, ibland t. o. m. av Talma. Lucien och Elisa spelade gärna högtragiska och antika roller, Lucien med rätt stor talang, Elisa skrattretande, allt enligt madame Junots vittnesbörd. Dagarna gingo snabbt med omväxlande nöjen, såsom utfärder till trakten omkring, teaterrepetitioner och diskussioner, ofta över allvarliga politiska och filosofiska spörsmål. Alla voro ense om att en älskligare värdinna än Christine och en mindre generande värd än Lucien kunde man ej tanka sig; att den senare ibland var vid dåligt lynne och då bröt ut mot gästerna tyckes ej ha berört dem mycket -- det var bara en liten pikant omväxling, säger madame Junot.

I maj 1800 dog Christine. Lucien sörjde henne djupt och drog sig för en tid bort från offentligheten. Men även de andra Bonaparterna saknade i sin krets den lilla enkla kvinnan, som de först mött med så oblida ögon, men som med liden vunnit dem alla med sin hjärtlighet och sitt taktfulla väsen. Emellertid kunde Lucien ej ägna lång tid åt sina personliga bekymmer. Efter några veckors vistelse på Plessis-Chamans vände han åter till Paris och sitt ministerium. Den tidens människor levde fort, och Bonaparterna voro i hög grad barn av nuet.

Det är som om med Christines död en ny period begynte i Luciens liv. Han börjar nu på allvar deltaga i det mondäna sällskapslivet, uppträder med mycken lyx och omger sig med en brokig massa människor, han kastar sig in i en rad av kärleksäventyr, ofta av tvetydig art, och hans namn nämnes ofta i den parisiska skandalkrönikan. Lucien gjorde heller intet försök att dölja sina förbindelser. Den sentimentalitet, som låg på bottnen av hans väsen, kom i hans förhållande till kvinnorna till synes -- inrikesministern och politikern förvandlades till en trubadur, som vid kvinnornas fötter lovsjöng deras skönhet och vett. En av dem, som Lucien ivrigast uppvaktade, var madame Récamier, hon, som i saknad av erotiskt känsloliv upphöjde sin skönhet till självändamål och valde sina beundrare främst med hänsyn till hur de klädde henne. Denna gång nöjde hon sig med att göra Luciens glödande beundran till en visa i hela den mondäna världen.

Också i politiken blev Lucien djärvare än förr och ställde sina förhoppningar högre. När han tänkte tillbaka på den roll han spelat vid brumaire-statskuppen, kunde han ej underlåta att jämföra den plats han själv intog i samhället med Napoleons, och han kände sig förfördelad. Den belöning, som han för sin del ansett sig ha rätt att erhålla i utbyte mot att ha förskaffat brodern en nästan enväldig ställning såsom förste konsul, var att få med honom dela makten med den fördelning, att Napoleon skulle sköta de militära angelägenheterna och han de civila. Skulle Napoleon av en oförutsedd händelse dö, ansåg han sig självskriven såsom efterträdare.

Det var sådana tankar, som lekte Lucien i hågen, när han 1800 utgav broschyren "En parallell mellan Cesar, Cromwell och Bonaparte." Boken utkom visserligen anonymt men var tryckt på inrikesministeriets bekostnad, och det var ej svårt att igenkänna författaren. Likaså kunde man med lätthet tyda broschyrens syftemål som ett angrepp mot Napoleon. Det gjorde även samtiden. Efter dess utkommande överhopades polisministern Fouché med angivelsebrev mot Lucien. Fouché, som var Luciens personliga fiende och motståndare, framställde denna angelägenhet inför Napoleon till Luciens nackdel, och det kom till stormiga scener mellan bröderna. Det tjänade till intet, att Lucien angav sin beundrade vän Fontanes såsom författare till den misshagliga skriften, Fontanes stil var alltför känd för att någon skulle kunnat misstänka honom. Napoleon hade redan hunnit glömma brumaire och Luciens tjänster, han såg nu blott i sin yngre bror en medtävlare om makten, och därmed var det slut med Luciens politiska karriär. Ministerportföljen berövades honom, och för att göra Lucien i någon mån skadeslös erhöll han ambassadörsplatsen i Madrid -- det var nämligen på sådana poster, som man vid denna tid kunde inhosta guld och utveckla en kunglig ståt.

För Lucien var det en oerhörd uppoffring att lämna Paris med dess hetsiga och pulserande liv. I det längsta försökte han förmå Napoleon att återtaga sitt beslut, och ännu från Bordeaux, där han dröjde någon tid, riktade han -- under förevändning att pesten härjade i Spanien -- till Napoleon en sista begäran att få återvända. Men Napoleon var obeveklig, och de första dagarna av december 1800 anlände Lucien till Madrid med sina två döttrar, den yngre endast två år gammal -- själva det faktum, att Lucien tog den lilla flickan med sig, vittnar till fullo om den stora ömhet med vilken han alltid omfattade sina barn.

I Madrid uppträdde Lucien som grandseigneur och mecenat. Han omgav sig med lyx och ståt och återtog samma liv, som han levat i Paris. Hans hov fylldes av märkliga män och sköna kvinnor; han hade i sin tjänst personer, enkom anställda för att i hela Spanien uppspåra och för hans räkning inköpa dyrbara verk av gamla och nya mästare för att införliva dem med hans samlingar. Han stod väl med de spanska ministrarna, och hans sällskap var mycket eftersökt; han lyckades även göra ett så gott intryck på Karl IV, Godoy, "fredsfursten" och drottningen, att han av dessa behandlades såsom en vän och jämlike och när som helst hade tillträde till hovet.

Emellertid ingick även i Luciens mission att träffa viktiga uppgörelser mellan republiken och Spanien. Sålunda slöts den 21 mars 1801 ett betydelsefullt fördrag, åsyftande en gemensam aktion mot Portugal, ifall detta land icke övergav alliansen med England. Detsamma gillades visserligen av Napoleon, men han vägrade Lucien de övliga större penninggåvor, som vid avslutandet av dylika fördrag utdelades, under förevändning att överenskommelsen ifråga ej hade ett fördrags allvarliga och bindande karaktär.

Emellertid kom det verkligen till krig mellan Spanien och Portugal, men då det senare landets regent var måg till Karl IV, fick detta krig ingen allvarlig karaktär, och Portugal gick strax in på att sluta fred. Lucien var också med om fredsunderhandlingarna och signerade fredsaktstycket med ett ståtligt "Bonaparte". Napoleon vägrade dock bestämt att ratificera detta fredsslut, emedan han ansåg att de fördelar Spanien vunnit voro allt för obetydliga. Efter en livlig brevväxling, mellan Napoleon, Talleyrand och Lucien, gjorde Napoleon upp ett annat fördrag, som Lucien i sin tur vägrade erkänna. Napoleon befallde honom helt kort att underteckna fördraget, och Lucien hade blott att lyda. Men då Napoleon tydligt låtit honom förstå, att hans självrådighet och egenmäktighet såsom ambassadör kunde komma att kosta honom dyrt, föredrog Lucien att själv begära sitt avsked. Innan han ännu erhållit detsamma, lämnade han i slutet av år 1802 Madrid och begav sig till Paris. Han reste ingalunda tomhänt därifrån: den fattige Lucien, för vars utkomst Napoleon så föga hade sörjt, kom tillbaka från sin mission i Spanien såsom en mäkta rik man -- det säges, att han samlat en förmögenhet på 50 miljoner. Den spanska konungen, som hade funnit behag i den unge mannen med entusiasm för allt konstnärligt och utsökt, överhopade honom med dyrbara gåvor. Utom 20 tavlor av gamla spanska mästare skänkte han honom briljanterade pjäser till ett värde av 200,000 livres och till avskedsgåva sitt porträtt i naturlig storlek, infattat i en ram av diamanter och ädla stenar, vilka enbart för sig beräknades till ett värde av fem miljoner.