Part 4

Efter Napoleons första tronavsägelse 1814 begav sig Joseph Bonaparte med sin familj till Schweiz, där de bosatte sig på slottet Prangins vid Genèvesjöns stränder, vilket Joseph hade köpt. Det låg icke långt från Coppet, och Joseph fick även snart besök av madame de Staël, som en dag, då Joseph satt vid sitt middagsbord med skådespelaren Talma som gäst, infann sig oanmäld för att underrätta honom om en konspiration mot Napoleon, som hon fått reda på, och vilken Joseph genom att sända en gammal trotjänare till Elba lyckades avvärja.

Joseph befann sig på sitt gods, när han i mars 1815 fick underrättelse om att Napoleon hade lämnat sin förvisningsort och landat i Frankrike. Liksom förr vid de stora tillfällen, då Napoleon satte in allt på ett kort, sällade sig Joseph till sin broder. Han stod trofast på Napoleons sida under de hundra dagarnas korta epok, och han var en av dem, som efter slaget vid Waterloo livligast uppmanade brodern att ej avsäga sig tronen utan ännu en gång pröva sin lycka mot de allierade. Och när han vid ett sammanträffande med Napoleon förstod, att brodern, trött och gripen av pessimism, ej mera hade krafter till ännu en djärv aktion, gjorde han allt vad han kunde för att övertala Napoleon att i hemlighet rädda sig över till Amerika. Joseph hade gjort upp ett förslag till flykt, enligt vilket han och Napoleon skulle inskeppa sig på var sitt fartyg för att på skilda vägar nå den nya världen. Fördenskull sammanträffade han med sin bror i Rochefort och på l'Ile d'Aix. Men då Napoleon var för rädd om sin värdighet för att vilja rädda sig i hemlighet och strax därefter ställde sig under engelskt beskydd, beslöt Joseph att ensam riskera färden. Under antaget namn och följd av endast fyra personer av sin svit, inskeppade han sig i Royan den 25 juli 1815 med New York såsom mål. Fartyget, briggen le Commerce, lyckades trots de många visiteringarna från engelska fartygs sida klara sig, och Joseph anlände lyckligt till New York den 28 augusti. Kaptenen på båten var liksom alla andra okunnig om vem han förde med sig. Han anade, att bakom det namn, som den franske flyktingen uppgivit, dolde sig en person, som spelat en inflytelserik roll, men var för sin del övertygad om att det var förre direktoriemedlemmen och krigsministern Carnot, som han åtagit sig att föra över, och så, med en egendomlig ödets ironi, var det med ett välkomsttal till den gamle republikanen Carnot, som den franske Caesars broder mottogs på New Yorks redd av stadens borgmästare!

Joseph började sin vistelse i Förenta staterna med att företaga en mängd resor härs och tvärs, han vistades långa tider i de stora städerna, roade sig, lät sig hyllas och lärde åtminstone ytligt att känna amerikanska förhållanden. När Joseph tröttnade på att resa, köpte han sig i New Jersey ett vackert lantgods, Point Breeze, vid floden Delaware, och under namn av greve de Survilliers slog han sig ner därstädes. Han var sysselsatt med att odla sin jord, sköta sin enorma korrespondens och skriva sina memoarer -- viktiga dokument till denna tids historia, vilka ännu ej utkommit i tryck. Han vann såsom vanligt genom sin älskvärdhet och sin godmodighet allas vänskap, och kring honom samlades ej blott personer med kända namn och höga titlar -- även Lafayette besökte honom under sitt triumftåg i Amerika -- hit till hans lantgods och hans vackra palats i Filadelfia kommo också en stor mängd av de flyktingar, som för att undgå den nya regimens förföljelser räddat sig över till Amerika. Gentemot dessa visade han stor hjälpsamhet och välvilja. Hans hustru Julie, som varken följt honom till Neapel eller till Spanien, åberopade sin klena hälsa för att ej vara tvungen att göra den långa resan över havet, men hans döttrar Zénaïde och Charlotte liksom även den förras man samt Luciens son Charles Bonaparte delade under lång tid hans landsflykt. Senare, år 1824, lämnade Charlotte sin far för att gifta sig, också hon med en kusin, Louis' äldre son Louis-Napoleon-Charles.

På grund av Josephs till det yttre så lugna tillvaro under de sjutton år som han utan avbrott tillbragte i Amerika kunde man tro, att han hade lämnat alla planer på att nå det mål, som under hela hans bana stått för honom såsom det högsta: arvsföljden efter Napoleon. Så var emellertid icke fallet. I den stilla tillbakadragenheten väntade han endast på att få taga det arv, som han alltid ansett såsom sin oförytterliga rätt. När underrättelsen om julirevolutionen nådde Joseph, riktade han till Frankrikes deputeradekammare å Napoleons sons vägnar en skarp protest och framställde därjämte i en mängd brev till högställda personer anspråk på tronen för sin brorson och protester mot sin egen och sin familjs tvungna landsflykt.

När han år 1832 fick kännedom om att hertigen av Reichstadt -- Örnungen -- tynade bort i en tärande sjukdom, skyndade Joseph till Europa. Han hyste inom sig hoppet att få tillstånd att uppsöka sin brorson i Wien och därefter i Italien sammanträffa med sina egna. Han misstog sig emellertid, han fick tillstånd att stanna i England, där han landstigit, men tilläts ej att resa till kontinenten eller sammanträffa med någon av sin familj. När sedan hertigen av Reichstadt var död, uppträdde han själv öppet såsom fransk tronpretendent och upphörde ej att rikta protester mot Louis-Philippes, borgarkonungens, regering. Han vann intet annat med sina klagomål än att bli betraktad såsom konspiratör och ännu noggrannare övervakad av de allierades agenter. Då Joseph, trots den välvilja med vilken han bemöttes överallt i England, ej trivdes där, företog han ytterligare två resor till Amerika. När han kom tillbaka från sin tredje vistelse därstädes, var han bruten av trötthet och sjukdom -- han var då redan 72 år -- och efter att ha träffats av ett slaganfall, begärde och erhöll han tillstånd att göra en badsejour i Wildbad. Men hans anhållan om att när denna var slut få resa till de sina blev även nu avslagen, och han var tvungen att återvända till Londons dimmor, som för honom -- corsikanen -- voro dödande. År 1841 inbjöd honom emellertid konungen av Sardinien att bosätta sig i hans land, och följande år erhöll han en liknande uppmaning av storhertigen av Toscana. Joseph kunde nu äntligen flytta till Florens, där han sammanträffade med de syskon som bodde här, med sin hustru och sin dotter Zénaïde -- den yngre, Charlotte, var sedan två år tillbaka död, efter att under åtta år såsom änka ha sörjt den unge frihetshjälte vid vilken hon bundit sin lycka.

Joseph Bonaparte dog den 28 juli 1844 i Florens. Han hade uttalat såsom sin önskan att hans kvarlevor skulle överflyttas till Paris, så snart förhållandena gjorde det möjligt. Hans sista önskan blev också uppfylld. Från kyrkan Santa-Croce i Florens, där han blivit begraven, blev hans kista flyttad till Invaliddômen, där Napoleons stoft vilar.

Joseph var vid sin död en gammal man. Mindes han väl, när han låg på sitt yttersta, alla de olika faserna i sitt händelserika liv? Mindes han Corsika, Marseille, Genua, Rom, Paris, Neapel, Spanien -- -- svävade kanske för hans inre syn bilden av det ögonblick, när familjens ära stod i sin högsta glans -- när påven Pius VII satte kejsarkronan på "Napoleones" huvud, och denne, vändande sig till Joseph, som stod närmast honom, viskade: "Joseph, tänk om vår far nu såg oss" "si notre père nous voyait!"

LUCIEN BONAPARTE.

Inom syskonskaran i det bonaparteska hemmet utmärkte sig Lucien framför de andra genom sitt rörliga och skarpa intellekt, sitt vakna intresse, sin lätthet att uttrycka sig och sin kvickhet. Han ansågs redan från början såsom det sällsynt begåvade barnet, geniet i familjen.

Lucien var född i Ajaccio den 21 mars 1775 och började vid sju års ålder sin skolgång i Autun, där Joseph vunnit inträde före honom. I juli 1784 flyttades han till militärskolan i Brienne, där han återigen fann före sig en bror, Napoleon. Under det år bröderna voro tillsammans trivdes de väl i varandras sällskap. Napoleon, som dittills ej hade haft några kamrater, fann nöje i samvaron med sin lille magre, svarte och långnäste bror, som alltid var glad och full av lustiga infall. Lucien åter tycktes redan vid denna tid illa fördragit den bestämmanderätt, som Napoleon tog sig över honom, och grunden till den oppositionella ställning han senare kom att intaga till den sex år äldre brodern lades redan nu.

I skolan intresserade sig Lucien aldrig för de militära vetenskaperna; sedan han i en handvändning gjort undan sina läxor, använde han mestadels resten av sin fritid till att smygläsa alla politiska broschyrer och flygblad, som han kom över. Efter två års studier i Brienne var han själv på det klara med att han sist av allt ville bli militär. Det hölls familjeråd, och man beslöt att, eftersom han visat böjelse för humanistiska studier, han borde bli präst, så mycket mer som Joseph just vägrat att gå denna bana. Till beslutet bidrog den omständigheten, att i prästseminarierna stipendier utdelades för medellösa elever, och man räknade på att Lucien med sitt goda huvud skulle komma i åtnjutande av en dylik förmån. Lucien flyttades också till seminariet i Aix. Men också denna gång räknade familjeklokheten fel. Lucien erhöll intet stipendium, och han visade sig ha lika liten kallelse för prästbanan som Joseph. Det återstod alltså för honom ingenting annat än att resa hem till Corsika och där vänta på att han skulle vinna klarhet om vilket levnadskall han ville välja.

Till sin natur och uppfattning var Lucien olik både Joseph och Napoleon. Han var lika bullersam och ostentativ som Joseph var sluten och stillsam, lika radikal som brodern var moderat, lika självständig, viljekraftig och egensinnig som Joseph var obeslutsam och böjlig. Dessa två bröder voro i alla fall goda vänner och kommo väl överens -- det var kanske ej så lätt att bli osams med den godmodige och älskvärde Joseph. Till lynne och temperament voro Napoleon och Lucien mera lika varandra, häftiga och hetsiga som de båda voro, båda i sitt handlande ledda av personliga anti- och sympatier. Men till åsikter och läggning voro de i grunden olika. Lucien var folkvänlig och frisinnad, han var född oppositionsman och förutbestämd att ställa sig i de missnöjdas led. När han slöt sig till revolutionen, var det därför, att dess idéer och krav sammanföllo med hans övertygelse. Napoleon däremot var en född opportunist -- och måhända ligger i själva opportunismen ett frö till tyranni? Napoleon kände sig i sin böjelse för ordning och systematik ofta kränkt av det odisciplinerade i Luciens väsen, och Lucien å sin sida anade intuitivt den blivande tyrannen. I ett brev som han vid 16 års ålder skrev till Joseph säger han, att han hatade "Napolione", emedan han trodde, att denne mera tänkte på sina egna intressen än på samhällets bästa, och därför att han var rädd för att hos brodern fanns ett tyrannämne. Och han tillägger liksom på skämt, att han var övertygad om, att ifall Napolione engång blev konung, han skulle bli en så hatad tyrann, att hans namn av efterkommande generationer skulle nämnas med förfäran. Napoleon lade också tidigt märke till det oppositionella elementet hos brodern, som alltid väckte hans misshag. Han delade ej heller Napoleons militariståskådning, han för sin del drömde om jämlikhet och frihet, om ett samhälle, där alla hade rätt till sitt mått av lycka, och där intet förtryck borde råda. Han var liksom Joseph en utpräglat civil man, endast med den skillnaden, att Joseph var ämbetsmannatypen, Lucien åter typen för en fredlig, frisinnad medborgare med politiska och konstnärliga intressen.

Luciens politiska bana började i den revolutionära klubben i Ajaccio, där han vid 16 och 17 års ålder tog del i debatterna. Samtidigt författade och utgav han flygblad i tidens stil. Med iver angrep och kritiserade han det gamla samhället. Det fanns måhända ej så mycken originalitet i det han sade och skrev, men Lucien hade läst mycket, kanske smält en del, och tillägnade sig lätt den fraseologi, som var så karakteristisk för politikerna i början av revolutionen, en dålig sammansättning som den var av de nya, för det mesta från England lånade argumenten för frihet och framsteg samt reminiscenser från den grekiska och romerska retoriken. Sålunda kom Lucien att i Ajaccio spela ungefär samma roll, som en hel del unga litteratörer och dagdrivare spelade i de nybildade klubbarna i Paris.

Paolis återkomst till Corsika inväntades med största spänning av hela Corsikas folk. Men där fanns en yngling, vars hjärta kanske klappade hastigare än andras, när han ilade ner till stranden för att hälsa den gamle kämpen välkommen. Lucien Bonaparte talar i sina memoarer om vilken hänförelse, som i detta ögonblick fyllde honom. Han var alltför ung för att kunna få vara med om den officiella mottagningen, men erhöll i stället en förmån som försatte honom i ett tillstånd av ljuv skräck: han utsågs att i folkklubben i Ajaccio hälsa Paoli välkommen med ett tal. Med stor humor berättar han i sina memoarer, huru han förberedde det tal, varmed han skulle hälsa sin hjälte. "Då jag hade misstro till de barnsliga ord jag själv kunde finna på, tog jag min tillflykt till vårt bibliotek, och efter att ha bläddrat i flera böcker fann jag här och där sådant som lämpade sig för min uppgift; särskilt anlitade jag tvenne författare, Bodin och Needham, emedan jag tänkte mig att dessa voro så pass okända, att jag ej behövde frukta för att bli ertappad. Dessutom beslöt jag att behandla ett fosterländskt ämne, för vilket jag ej behövde anlita främmande författare." Om själva tillfället då han framförde sitt tal berättar han: "Jag räknade minuterna tills seansen skulle börja. Äntligen var tiden inne. Paoli satt i en fåtölj, prydd med lagerblad och kransar av ekblad och placerad mitt emot estraden. Jag gjorde våld på ett ögonblicks oro, som jag kände, och började sedan utlägga mitt långods från Needham och Bodin med säkerhet och värme, jag minns nu endast att jag mest talade om, huru viktigt det var, att alla nationer och folk anslöto sig till det republikanska styrelsesättet. Då dessa fragment ur två allvarliga publicisters arbeten av mig valts just med tanke på att de skulle passa in på ledaren av vår första republik och dessutom voro väl hopfogade, kunde mitt tal ej annat än väcka förvåning och beundran, i synnerhet då det kom från en sjuttonårig talares mun. Framgången blev också större än jag kunnat drömma om, Paoli kysste mig och kallade mig 'sin lille Tacitus'." I själva verket väcktes Paolis intresse för den unge mannen, och det var med gränslös tacksamhet som Lucien antog Paolis förslag att bli hans sekreterare, en befattning, som skänkte honom förmånen att få bo hos Paoli själv i Rostino och ständigt befinna sig i hjältens närhet! Lucien anade icke då, att det goda förhållandet skulle räcka endast några månader. Det dagliga umgänget med Paoli gjorde emellertid, att Lucien hos sin idol upptäckte i hans tycke högst bedrövliga åsikter, vilka för honom fördunklade glorian kring frihetshjältens panna. Under vistelsen i England hade Paoli lärt att älska detta land och dess respekt för samhällelig frihet, och på de promenader Lucien gjorde i hans sällskap talade han ofta entusiastiskt om England. Men denna "anglomani", som Lucien kallar hans sympati för England, stötte honom och hans bröder för huvudet -- "vi voro fransmän", säger han, "och vi satte vår tro till framtiden". När sedan Paolis hat till Frankrike visade sig i öppen dag och han sökte hjälp hos engelsmännen, beslöt det franskvänliga partiet på ön att sända till fastlandet en hemlig deputation, vilken först i Marseille och sedan inför jakobinklubben i Paris skulle anklaga Paoli för förräderi. Lucien valdes att anföra deputationen, och han lyckades tillsammans med sina vänner lämna Corsika några timmar före den övriga familjens tvungna flykt. I Marseilles revolutionära klubb slungade nu Lucien ut anklagelsen mot Paoli och väckte därmed ett oerhört uppseende. Men när han i den dystra kvällen begav sig bort efter att ha hört salen fyllas av förbannelser över den som engång hade varit hans ideal och hjälte, kände han sig illa till mods, och han föregav ett svepskäl för att komma undan uppdraget att i Paris upprepa anklagelsen.

Efter flyttningen till Frankrike erhöll Lucien anställning såsom depotföreståndare i en liten stad, Saint-Maximin i södra Frankrike, med en årlig lön om 1,200 livres. För att alls kunna komma ifråga till en dylik befattning hade Lucien till sin ansökan fogat Josephs dopattest, vilken gjorde honom sju år äldre. Denna metod att byta dopattester och bättra på meritförteckningar, när det så behövdes, användes med förkärlek av alla Bonaparter i alla livets skiften. Det berättas, att redan Charles Bonaparte förstått sig på detta knep, och att han, när det gällde att få in sina två söner i franska skolor, medvetet förväxlat Josephs och Napoleons dopattester, emedan Napoleon annars hade varit alltför ung för att få inträde i Briennes kadettkår -- men honom kunde väl detta obetydliga bedrägeri vara förlåtet, ty han kunde ej förutse, att hans barns födelsedata voro av någon vikt för samtid och eftervärld!

I Saint-Maximin, en liten ort med endast 3,000 invånare, hade Lucien tillfälle att spela en politisk roll, han blev ordförande ej blott i den jakobinska eller, som den kallades, patriotiska klubben därstädes utan ock i stadens välfärdsutskott, och han styrde och regerade denna lilla ort så gott som enväldigt. Saint-Maximin omdöptes för övrigt av Lucien till Marathon och Lucien själv kallade sig Brutus-Lucien, enligt ett av dessa naiva bruk, som revolutionen infört. Under sin vistelse här hade Lucien ingått ett kärleksförhållande med en ung flicka, Christine Boyer, en enkel men god kvinna, dotter till den värdshusvärd, hos vilken han bodde. En dag efter det Lucien i den patriotiska klubben hållit ett entusiastiskt tal, där han prisade jämlikheten såsom det högsta, steg Christines fader fram och yttrade, att det förundrade honom att Lucien levde så föga efter sina egna läror: "du talar vackert om jämlikheten, som du dyrkar, men om den är det högsta goda, varför gifter du dig icke med min dotter?" Lucien säges då ha utfäst sig att taga Christine till hustru, och han infriade sitt löfte den 4 maj 1794. Det var med blandade känslor Lucien, den litterärt intresserade och politiskt redan framstående unge mannen om 19 år, gifte sig med en ung flicka, som icke ens kunde läsa eller skriva, men var uppoffringen än tung, så förbittrade den dock aldrig hans förhållande till den lilla kvinnan med de svarta ögonen och den smala pannan, vars hela väsen var genomträngt av en ömhet, älskvärdhet och mjukhet, som gjorde henne sympatisk för alla. Lucien var en mönstergill make och fader. Hans uppfattning om rasen och familjen var en annan än Napoleons. Medan brodern alltid kände sig solidarisk med sin släkt och denna blodets röst för honom var bestämmande ej blott i privata angelägenheter utan även i politik, kände sig Lucien aldrig starkt bunden vid mor och syskon, utan betraktade sig främst som familjefar med plikter mot sina barn och deras mor.

Luciens giftermål hade ägt rum i största enkelhet utan att han på förhand underrättat någon annan än Joseph och systern Elisa om sina planer därvidlag -- han visste, att meddelandet ej kunde väcka annat än förbittring och att Christine ej skulle mottagas i familjen med vänliga känslor. Men den milda och ingalunda ointelligenta, om ock olärda Christine Boyer lyckades med tiden genom sitt sällsynt älskvärda väsen vinna familjens och till och med Napoleons välvilja och vänskap, om de ock alltid betraktade henne som ett allvarligt hinder för Luciens karriär. Lucien hade med henne tvenne döttrar: Christine-Charlotte Bonaparte, som föddes i Saint-Maximin 1795, och Christine-Egypta Bonaparte, född den 19 oktober 1798 i Paris. De kallades i släkten Lili och Lolotte.

Medan Joseph redan tidigt genom sitt förmögna gifte kommit till en god ställning, levde Lucien med hustru och barn i små omständigheter på en lägre tjänstemans anspråkslösa lön. Efter thermidor, i april 1795, erhöll han plats såsom depotföreståndare i en liten stad, Saint-Chamans, nära Cette. Här blev han på angivelse av en ung man vid namn Rey, som känt honom under den tid han i Saint-Maximin spelade Brutus, angiven för att ha varit Robespierres anhängare och hölls under sex veckors tid i hårt fängelse i Aix i Provence, hela tiden med giljotinens bila svävande över sitt huvud. Men genom Barras' välvilliga förmedling lyckades det Napoleon att befria honom. Efter fängelsetidens slut levde Lucien en tid med sin hustru i Marseille, där han hade tillfälle att följa med de stora politiska partiernas och idéernas omvandling efter Robespierres död. Men Napoleon ville ej att hans bröder skulle vara overksamma, så mycket mindre som han fick understöda dem, och han förskaffade Lucien i november 1795 en utnämning till krigskommissarie vid Rhenarmén.

På väg norrut för att tillträda sin nya befattning kom Lucien till Paris. Det var första gången han befann sig i denna härd för allt Frankrikes politiska och intellektuella liv, och det är förklarligt, att han med sitt lynne och sina intressen hade svårt för att slita sig härifrån; han säger själv i memoarerna, att intet intresserade honom så som att bevista kamrarnas seanser, lyssna till talarna och lära sig känna den nya konstitutionen, för vilken han var synnerligen entusiastisk: i sin ungdomliga iver var han fast övertygad om att systemet med två kamrar och femmannastyrelse bättre än 1791 års konstitution skulle kunna balansera ytterlighetspartierna mot varandra och upprätthålla en väl ordnad och bestående republik -- "när jag lyssnade till kamrarnas seanser, säger han, fattades jag av avsmak för min nya tjänst över vilken jag först blivit så glad. Jag hade hellre avstått från allt annat i världen än jag velat fara långt bort från de offentliga talarstolarna."

I februari 1796 var han dock tvungen att lämna Paris och resa till armén i Bryssel. Liksom Joseph visade han föga intresse för sitt arbete i arméns tjänst, och han höll ej heller länge ut därmed. Då en del av familjens medlemmar i juni 1796 voro samlade på det italienska slottet Mombello i närheten av Loeben, infann sig plötsligt Lucien där med sin hustru. Napoleon, som hade varit djupt indignerad över Luciens långa dröjsmål i Paris och allt uppslukande intresse för dagspolitiken, var väl preparerad för att med ytterlig hänsynslöshet möta den självrådige yngre brodern, när han nu utan att ha anhållit om permission lämnat sin tjänst för att sammanträffa med sin familj. När Lucien och hans hustru anlände, ville Napoleon icke tillåta dem att stanna. Förgäves försökte de övriga syskonen medla mellan bröderna, men de ovälkomna gästerna måste strax efter sin ankomst vända om igen. Återresan gällde dock ej mera tjänsten, utan Marseille.

Napoleon ville emellertid ej se Lucien sysslolös utan vände sig till Carnot för att rekommendera honom till en ny befattning, den av krigskommissarie på Corsika, vilken han även erhöll. Fransmännen hade vid denna tid just lyckats återtaga ön från Paoli och engelsmännen, och nu pågick här inom förvaltningens olika grenar ett nydaningsarbete, i spetsen för vilket ställts Joseph. Det lockande perspektiv, som dessa stora förändringar erbjödo, försonade i någon mån Lucien med att ånyo träda i militärtjänst och vara borta från Paris. Bröderna arbetade och trivdes väl tillsammans och fingo även tid att vid sidan av arbetet bedriva allehanda icke alltid så riktigt förstklassiga affärer och spekulationer, genom vilka de snart nog skapade sig en förmögenhet. De drogo sig ej ens för att understödja sjöröveri och kaperier, vilket emellertid ej tycktes inverka menligt på deras anseende, eftersom Joseph år 1797 av valkretsen Liamone invaldes i de femhundras råd. Luciens tur skulle komma senare.