Part 12

Då det ryska fälttåget förbereddes, skyndade Murat att göra sig Napoleon så bevågen som möjligt för att därigenom skaffa sig ett överbefäl, och Caroline sändes till Paris för att för Napoleon uttrycka Murats känslor av undergivenhet och underkastelse. Hon förstod också nu att insmickra sig i hans förtroende -- Napoleon visade henne alla möjliga ärebetygelser, hon fick bo i Tuilerierna -- och så småningom lyckades hon intala honom, att Murat ej hade några planer för egen räkning, ja, hon lyckades så fullkomligt i sin mission, att Murat med Napoleons tillstånd i maj 1812 själv kom till Paris. Emot de favörer, som Caroline hade lyckats utverka för Murat, hade emellertid Napoleon utbett sig ett rätt märkligt vederlag, det nämligen, att Murat skulle avlägsna från Neapel och sända till Paris sin närmaste man och sitt trognaste stöd i Neapel, Maghella, den av hans män, som också var den mest entusiastiske för befrielsearbetet i Italien.

Först nu, under Murats bortavaro, fick Caroline tillfälle att visa, att även hos henne bodde något av den bonaparteska dådkraften. Hon, som hittills sysslat med sina intriger och små äventyr för att själv komma fram eller skaffa en gunstling ett ämbete eller penningar, hon tog nu ej blott till skenet men även i verkligheten regeringstömmarna i sin hand. Visserligen hade Murat vid sin avresa förbehållit sig avgörandet i alla viktiga angelägenheter, men då underrättelserna från krigsskådeplatsen voro mycket sparsamma, inkräktade detta icke nämnvärt på Carolines självbestämmanderätt. Det visade sig nu, att hon i likhet med Elisa var i besittning av verkliga administrativa talanger. Hon utvecklade under denna tid en förvånande kraft och klokhet, och tillståndet i riket förbättrades betydligt genom en klok skatte- och reformpolitik. Hon underhöll flitigt förbindelsen med centralregeringen i Frankrike, men samtidigt blygdes hon icke att genom att närma sig Napoleons fiender, främst Österrike, där hon i Metternich trodde sig kunna påräkna säkert stöd, förbereda Neapels frigörande från det franska överväldet.

Murat på sitt håll tyckes hava burit på liknande planer. Det är ännu för forskarna en outredd fråga, huruvida Murats taktik mot Napoleon blott var den trolöse äventyrarens, eller om den nyvaknade idén om ett enat, självständigt Italien blivit så rotfast hos honom, att han i sig själv såg främst en kämpe för dessa strävanden och således haft ett ideellt-praktiskt skäl att skilja sin sak från Napoleons.

I varje fall, när Murat trodde sig märka, att Napoleons stjärna var i sjunkande, började han försiktigt och i hemlighet närma sig hans fiender. Väl tillförde han vid början av 1813 Napoleons här 30,000 man, men kort därefter återvände Murat utan Napoleons tillstånd till Neapel, och i april 1813 trädde han för första gången i hemliga underhandlingar med England och Österrike. Det förefaller emellertid som om Caroline motsatt sig Murats planer, om ej av systerlig tillgivenhet, så därför att hon alltjämt litade på Napoleons lycka. Denne inledde också med Caroline en lång korrespondens, av vilken framgår, att även Caroline fördömde sin mans handlingssätt -- man vet också, att hon icke vågade visa Murat dessa brev.

Men efter slaget vid Leipzig i oktober samma år fortsätter Murat öppet sina förrädiska planer, och nu synes även Caroline besluten att vid den befarade katastrofen rädda så mycket som räddas kunde. Medan Eugène Beauharnais trofast motstod de förbundnas försök att locka honom över på sin sida, gick Murat i januari 1814, mitt under brinnande krig, över till fienden, däri numera styrkt av kejsarens egen syster.

Ja, i ett brev av den 15 januari 1814 meddelar han lugnt Napoleon, att han undertecknat ett fördrag med Österrike, samt tillägger: "Jag har underhandlat med dem som en jämlike, jag har vetat intaga och behålla min rang bland alla de spillror, som täcka Europa". Är detta ren dumhet eller blott en vanvettig självöverskattning?

Napoleon kunde blott giva hans handlingssätt ett namn och skrev till Fouché: "Konungens av Neapel uppförande är skamlöst, och för drottningens finner jag ej ord. Jag hoppas få leva tillräckligt länge för att kunna hämnas mig själv och Frankrike denna förfärliga otacksamhet."

Under 1813-års fälttåg hade Murat engång vid ett krigsråd i våldsamma ordalag farit ut mot Napoleon samt sagt sig ångra, att han ej lyssnat till engelsmännens förslag; han hade då kunnat vara lika mäktig som konungen av Preussen och kejsaren av Österrike. Den råbarkade Davoust hade då öppenhjärtigt påmint Murat om vilken skillnad det var mellan konungar av Guds nåde och den, som fått sin krona i gåva av Napoleon. Efter sitt förräderi skulle Murat också få erfara hur rätt Davoust haft. Ty vid Bourbonernas återkomst till Frankrike började dessa genast arbeta på att återinsätta Murats fiende, konung Ferdinand av Båda Sicilierna, i hans rättigheter. Redan innan Napoleon lämnat Elba hade Murat och Caroline därför återförsonat sig med honom.

Under de hundra dagarna få vi bevittna slutkatastrofen i Carolines och hennes makes ärelösa kamp om Neapels tron. Murat bryter upp mot Rom, uppmanar Italiens folk till kamp för sin frihet, men blir slagen av österrikarna och måste fly till Frankrike. Caroline söker uppehålla sin makes herravälde i Neapel, men måste vid engelsmännens anfall utrymma landet, och snart äro hon och hennes barn österrikarnas fångar i Triest. Så efterhärmar Murat i ett huvud löst företag sin kejsares och herres försök att återvinna sitt välde, landstiger med en handfull soldater i Calabrien liksom Napoleon vid Saint-Juan-viken, blir tillfångatagen och arkebuserad.

Under sin forne älskare Metternichs beskydd fick nu Caroline och hennes barn en fristad i Österrike, där hon under namn av grevinnan av Lipona bosatte sig först i Wien och sedan i Triest. Hennes levnadsvillkor tyckas ej ha varit gynnsamma; man vet, att hon efter julirevolutionen hos franska regeringen anhöll om understöd, då Ferdinand IV konfiskerat hennes egendom, och man beviljade henne även en årlig pension av 100,000 livres. År 1832 slog hon sig ner i Florens, där hon dog den 18 maj 1839.

Så glider bort i historiens glömska den engång lysande drottningen av Neapel, så förgäten som endast den kan bli, vars hela livsmöda offrats för medelmåttiga, egoistiska syften, ty till och med Carolines mångomtalta äregirighet hade man något att förebrå, nämligen dess kompletta brist på storhet eller djupare mening.

JÉRÔME BONAPARTE.

Den yngste av syskonen Bonaparte, Jérôme, var född den 15 november 1784 och sålunda endast åtta år, när familjen flyttade till Frankrike. Han kunde ej minnas sin far eller Corsika, han kände Paoli endast efter hörsägen, han var fransman utan minnen från den klippiga ön eller ungdomsdrömmar om eget, självständigt fosterland. För honom hade hela det stora bonaparteska äventyret intet av under, han växte upp i medvetandet om att familjekassorna liksom framtiden bjödo oändliga och aldrig sinande möjligheter.

Detta präglade i viss mån även Jérômes väsen. Han var ej fåfäng och hade intet av uppkomlingens iver att visa världen hur rik och mäktig han var, det var för honom så självfallet, han hade bättre råd än de andra att vara sådan, som naturen engång gjort honom. Och den hade gjort honom självsvåldig, full av lustighet och humor med aptit på alla världens äventyr och nöjen, givit honom samma oförbränneliga lynne och oförbränneliga lättsinne, som Pauline undfått. Han tog loven av alla sina syskon, då det gällde slöseri, han strödde guld omkring sig, ej av äregirighet, men därför att det roade honom. Betecknande äro några små anekdoter, som Masson berättar. En dag medan Napoleon var konsul, kom Duroc till honom med en till regeringspalatset adresserad räkning på en resnecessär à 16,000 livres. Napoleon förklarade sig ej ha köpt det dyrbara föremålet, och närmare forskningar gåvo vid handen, att köparen var -- Jérôme. Vid middagen tog Napoleon sin yngste broder i bägge öronen och sade: "Är det du, som tillåter dig att köpa necessärer för 16,000 livres". -- "Ja", svarade Jérôme lugnt, "jag avskyr saker, som ej äro vackra." Som gosse dyrkade Jérôme Napoleon, "le general", som syskonen kallade honom, och han var den enda av dem, som gladde sig över broderns giftermål med Joséphine -- ty Eugène Beauharnais och Jérôme voro kamrater i krigsskolan i Juilly. Men när Jérôme trodde sig märka, att brodern föredrog styvsonen framför honom, visade han humör och svarade ej Napoleon, då denne tilltalade honom. Strax sedan Napoleon kommit hem från Italien efter slaget vid Marengo, var åter Jérôme vid misshumör. "Om du sluter fred med mig, skall jag ge dig något?" sade Napoleon till honom. -- "Vad då?" frågade Jérôme. "Du får själv bestämma", sade brodern. -- "Giv mig då den sabel Ni bar vid Marengo", sade Jérôme strax. Och Napoleon gav honom den.

Överhuvudtaget var Jérôme aldrig såsom de andra syskonen rädd för Napoleon, han behandlade ej denne bror mera respektfullt än de andra och lät sig aldrig imponera eller skrämma av generalen, förste konsuln eller kejsaren, utan sade öppet sin mening, men på ett så älskvärt sätt, att Napoleon ej kunde bli ond på honom. Han levde sitt liv i öppen dag och förhemligade ingenting, vare sig det gällde ungdomliga pojkstreck och snedsprång, politiska åsikter eller förvaltning av de ämbeten han erhöll. Även Joséphine tyckte om den vackre, självständige och självsvåldige gossen, som jämt och ständigt ställde till vilda skandaler, och hos henne kunde han alltid påräkna en förbön hos Napoleon.

Då Jérôme plötsligt utan någon anledning lämnade skolan i Juilly, beslöt Napoleon att sända honom till sjöss -- han kunde kanske utbildas för marinen -- och lät honom följa Leclerc till San Domingo. Men Leclerc tycks ej varit nöjd med honom -- han återsändes nämligen redan från Kaplandet till Paris i egenskap av kurir. Någon tid därefter sände Napoleon Jérôme på en västindisk expedition med fartyget I'Épervier. Jérôme var denna gång mera benägen att lyda, i synnerhet sedan Napoleon givit honom tillstånd att taga med sig sina vänner.

Jérôme var ej sen att begagna sig av tillåtelsen att på sitt fartyg samla några levnadsglada ynglingar med samma äventyrslynne som han själv -- och med lika litet intresse för sjökrigstjänst. Ty Napoleon hade misstagit sig om Jérômes böjelser, han och hans vänner föredrogo landbacken framför sjön och livet i hamnarna framför den besvärliga tjänsten. I alla hamnar fördes ett lustigt liv, och Jérôme lät med glädje penningarna rulla! Han fann plötsligt sin marinuniform missklädsam och utbytte den mot den rödblå husaruniformen. I november 1802 insjuknade han emellertid på Martinique och undslapp därigenom vidare besvärligheter. Han stannade här flere månader, samlade en munter krets omkring sig och slöt ett vänskapsförbund för livet med den franska konsulatstjänstemannen Auguste Lecamus. Tid efter annan erhöll han emellertid av Napoleon befallning att sluta med sitt lättjefulla liv och återvända hem, och i januari 1803 blev han tvungen att lämna ön. Han skildes med sorg i hjärtat från Lecamus och hans familj, från alla nöjen och nya vänner och begav sig i väg. Men på återvägen skedde något oväntat. I en trång kanal mötte Jérômes fartyg ett engelskt handelsfartyg, mot vilket Jérôme, då det ej gav signal, lät avskjuta ett prejskott. L'Épervier måste vända om till Martinique, och Jérôme erhöll av chefen för expeditionen det vänliga rådet att rädda sig undan, innan efterräkningarna kommo. Han begav sig då med sina vänner och sitt fartyg till Guadeloupe, där det åter blev uppehåll med en lång räcka av festligheter, tills ny befallning kom att återvända till Frankrike. Men Jérôme var nitton år, självrådig och glad, och nya äventyr frestade honom mera än de förebråelser, som väntade honom hemma. Han lämnade helt enkelt sitt fartyg och inskeppade sig med några av sina närmaste vänner -- bland dem Lecamus, som erhöll anställning som hans sekreterare -- på ett amerikanskt fartyg, destinerat till Norfolk, dit han anlände den 20 juli. Den 28 juli 1803 var han i Washington.

I Washington uppträdde Jérôme med stor tvärsäkerhet, lät kalla till sig franska konsuln, Pichon, och tog sig under de dagar han tillbragte här legationens angelägenheter an, öppnade brev och förfärade därigenom Pichon, som visserligen ej ansåg sig kunna ingripa, men ej heller underlät att till franska regeringen insända sina klagomål. Från Washington begåvo sig de unga hjältarna till Filadelfia, och därifrån till Baltimore. Införd i finanskretsarna därstädes, gjorde han bekantskap med "Baltimores skönhet", miss Elisabeth Patterson, en rik köpmansdotter, och förlovade sig i hemlighet med henne. Förlovningen firades med de största högtidligheter. Då Pichon emellertid genom brev både till Jérôme, till hans blivande svärfar och till franska konsuln i Baltimore försökte hindra giftermålet mellan Jérôme och Elisabeth på den grund, att Jérôme enligt Code civil var omyndig och ej kunde gifta sig utan sin mors samtycke. Jérôme företog en resa till New York för att inbilla alla att han ändrat tanke, men strax därpå återvände han i största hemlighet till Baltimore och firade bröllop med miss Patterson julaftonen 1803. Han var då 20 år, hon nitton. Först ungefär tre månader senare underrättade Jérôme sin mor -- utan ursäkter eller kommentarier -- att han gift sig med den kvinna han älskade.

Men långt förut hade ryktet om detta egendomliga giftermål nått Frankrike, dels genom tidningarna, som Napoleon förgäves försökt tysta ned, dels genom Pichon. Napoleons vrede var gränslös. Denne broder, som han överhopat med penningar och välgärningar, vars minsta nycker han tillfredsställt, skulle nu skandalisera honom, hela familjen och Frankrike! Han gifte sig med en engelska, en protestant, en köpmansdotter! Pichon fick strax befallning att ej mera utbetala en sou till Jérôme, som fick sträng befallning att genast komma hem; på detta villkor skulle Napoleon förlåta honom alla de vedervärdigheter Jérôme förorsakat honom, i motsatt fall skulle han förbjudas att någonsin komma tillbaka till Frankrike.

Underrättelsen nådde Jérôme mitt i en virvel av fester. Sangvinisk och obetänksam, hade han redan levat sig in i tanken att stanna här för alltid, och ambassadörsposten i någon av de stora städerna hägrade för honom. Han hade givit sina vänner löften om platser han trodde sig förfoga över och skuldsatt sig betydligt. I den sinnesstämning vari han befann sig kom uppmaningen att återvända som en kalldusch. Han dröjde också i det längsta att rätta sig efter befallningen. Under det han väntade på en god lägenhet, nådde honom de sensationella underrättelserna från Frankrike, att kejsardömet proklamerats, att han själv uteslutits från tronföljden och alla hedersposter i Frankrike, samt att Napoleon ej erkände hans giftermål.

Jérôme tog varken Napoleons hot om att upplösa hans äktenskap eller moderns bevekande brev på allvar. Den 8 april 1805 landade han i Lissabon med sin unga fru. Det franska sändebudet i staden, Serrurier, mötte dem med ett pass för Jérôme. "Och madame Bonaparte?" frågade Jérôme. Han fick till svar, att beskickningen var förbjuden utge pass för miss Patterson. Då först insåg Jérôme, att hans belägenhet var allvarsam. "Framför till er härskare?" säges han ha svarat, "att madame Bonaparte är medveten om sin värdighet, och att hon fordrar att få åtnjuta sina rättigheter såsom medlem af den kejserliga familjen." Men det hjälpte icke, Jérômes myndighet och den nyaste madame Bonapartes rättigheter respekterade ingen. Intet annat återstod för Jérôme än att uppsöka Napoleon och försona sig med honom. Hans hustru, som var havande, sändes på ett fartyg till Amsterdam, där hon vid framkomsten till sin förtvivlan hindrades att landstiga. Hon begav sig då över till England. Det var detsamma som att för sig stänga alla utvägar, men hon hade ingen annan. Här i det mot Frankrike och hennes fädernesland fientliga landet föddes nu Jérômes son, Jérôme-Napoléon Bonaparte den 7 juli 1805.

När Jérôme hoppades kunna övervinna Napoleon, visste han intet om dennes kraft och sin egen svaghet. Brodern använde alla medel för att vinna honom, han frestade honom med prinsvärdigheten samt försåg honom rikligt med penningar till hans nöjen. Det senare medlet var kanske det mest verksamma. Jérôme lade föga vikt vid sin värdighet som kejserlig prins, men han njöt däremot i fullaste mått av att ösa guld över sin ungdom; han tyckte om pengar, men ej för deras egen skull, utan därför att han kunde dela med sig därav åt sina vänner, för vilka han var den bästa kamrat. När Napoleon sålunda bundit Jérôme, passade han på att göra honom förslaget att Jérôme skulle föreslå sin hustru att lämna England och tillsvidare bosätta sig i Amerika -- någon skilsmässa var ännu för tidigt att tala om. Här stötte ej Napoleon på samma fasta karaktär som hos Lucien. Jérôme bad sin hustru, visserligen i ett kärleksfullt och ömt brev, att hon skulle lämna England, ej därför att Napoleon befallt det, utan därför att han, Jérôme, själv insåg att de aldrig kunde nå sitt mål, så länge hon stannade i detta land, som var Napoleon så förhatligt. Elisabeth Patterson rättade sig efter hans vilja, inskeppade sig med sitt barn på ett fartyg och begav sig hem till Amerika, där hon för alltid stannade.

Napoleon försökte nu få äktenskapet upplöst. Han vände sig till påven Pius VII med begäran om en bulla, i vilken äktenskapet skulle förklaras ogiltigt, men påven vägrade, ty Jérômes äktenskap hade blivit välsignat av en spansk präst. För att Jérôme skulle glömma sin unga hustru, sändes han på en ny sjöexpedition under amiral Willaumetz befäl med kommandot över ett av expeditionens fartyg, Le Vétéran. Denna expedition skulle vara länge på väg, från den 13 december 1805 till mars 1807. Men så länge höll Jérôme icke ut. När knappa tio månader förflutit landsteg han den 1 september 1806 i Concarnaus hamn i Bretagne. Dessa månader hade varit långa nog för att göra Jérôme mjuk. Han kom hem, trött på att irra omkring, och med en enda önskan: att få komma i ordnade förhållanden. Han gick in på att låta upplösa sitt äktenskap och förmäla sig med den furstinna, som Napoleon utsett för honom, kurfurstens av Württemberg dotter, prinsessan Catherine.

Jérômes giftermål ordnades nu i största hast, och snart var ingen så intresserad därav som han själv. Upphöjd till kejserlig prins med hederslegionens stora ordensband, med en miljon i inkomster -- vad hade han att bekymra sig över! Han hade sitt nöje i att bilda ett hov, och det blev uteslutande sammansatt av hans närmaste personliga vänner, vilka oberoende av börd erhöllo höga värdigheter. Redan den 9 september började giftermålsunderhandlingarna, och dessa fördes med en sådan brådska, att Jérôme redan den 1 oktober, en månad efter sin hemkomst, sammanträffade med den efter freden i Pressburg till konung upphöjda kurfursten av Württemberg. Det enda hindret låg däri, att man ännu ej hunnit få skilsmässa till stånd, och att Jérôme således ännu var gift med Elisabeth Patterson.

Men även denna situation fick sin tillfredsställande lösning. Under det Jérôme deltog i 1806-1807 års fälttåg, lät Napoleon Paris' prästerskap förklara äktenskapet med den unga amerikanskan ogiltigt; och när fälttåget avslutats med freden i Tilsit, fann sig Jérôme plötsligt vara upphöjd från kejserlig prins till konung i det av Napoleon bildade konungariket Westfalen. Den 12 augusti 1807 firades bröllopet i Stuttgart. Jérôme företräddes av Bessières, som sedan förde prinsessan Catherine till Frankrike. Den 21 augusti träffades hon och Jérôme för första gången -- det var hos madame Junot i Raincy. När Jérôme såg den korpulenta och rödkindade tyska flickan i sin dräkt med det långa släpet, som ingen bar i Frankrike, säges han ha blivit mycket desillusionerad. Den unga prinsessan åter hade haft en glädjelös ungdom, och Jérômes älskvärdhet och vackra yttre hade tilltalat henne från första ögonblicket. Den 20 augusti ägde den civila vigseln rum, men först den 18 november efter några månader av ständiga festligheter och nöjen begav sig konungaparet till sin nya huvudstad, Cassel.

Napoleon hade på förhand utarbetat en konstitution för Jérômes rike, genom vilken invånarna garanterades likhet inför lagen, fri religionsövning samt upphävandet av livegenskap och privilegier. Samma konstitution bestämde emellertid, att hela förvaltningen och domstolsväsendet skulle vara fransk, liksom även mynt, mått och vikt, och Napoleon räknade på att Jérôme här mitt inne i Tyskland skulle skapa ett litet välorganiserat franskt rike.

Utan tvivel kom Jérôme till Westfalen med den goda avsikten att följa broderns råd och rätta sig efter hans vilja. Men snart insåg även han, att en fransk regering i ett främmande land var en omöjlighet. Även Jérôme slog in på den nationella politik, som Joseph och Louis börjat bedriva i sina respektiva länder, och samma konflikter och tvisteämnen, som gjorde det napoleonska familjesystemet till en vacklande byggnad, förelågo även här.

Vid Jérômes hov var huvudändamålet att roa sig efter bästa förmåga. Det hov han samlat, pryddes ej av några framstående representanter för diplomati, konst eller litteratur, -- Jérôme hade här liksom på sina resor samlat kring sig sina personliga vänner, en brokig skara. Vid detta hov var ceremonielet lika lättvindigt som sederna. Jérôme visade en häpnadsväckande likgiltighet för vad skick och bruk fordra av en kunglig person. Sina älskarinnor gav han inflytelserika platser vid hovet och erkände de barn, som de födde honom. Man plägade också säga, att när någon hovdam eller ryktbar aktris skulle få ett barn, hela Cassel var intresserat av att se, om detsamma ej bar kungliga drag. Bland hans väninnor märktes den maktlystna grevinnan Löwenstein, som öppet eftersträvade att bli hans gemål, och vilken han ständigt måste avspisa med stora gods och höga titlar, samt den älskvärda Diana von Pappenheim, för vars dotter Jenny han visade en faderlig tillgivenhet och intresse. Mot sina vänner ådagalade Jérôme en enkel och rättfram trofasthet, på samma gång som han på ett verkligt kungligt sätt sörjde för dem. När han gifte bort sin vän Lecamus, som han gjort till utrikesminister och greve av Fürstenberg, med en brorsdotter till den preussiske ministern Hardenberg, firades bröllopet med den största prakt i det kungliga palatset. Det var han, som i brudgummens ställe gav bruden bröllopskorgen och fyllde den med praktfulla smycken.

Man frågar sig ej utan skäl, huru Katharina av Württemberg, den borna tyska prinsessan, fann sig i det muntra och sedeslösa liv, som hennes man förde. Utan tvivel kände hon under mörka stunder en viss bitterhet, men hon uppträdde utåt så lugnt och värdigt, att ingen kunde beklaga henne. Över sin makes snedsprång visade hon aldrig misshumör eller ens förvåning; hon gick så långt i välvilja mot hans mätresser, att hon stod fadder för flere av de barn, som dessa fött honom.

Hennes uppträdande härvidlag betingades antagligen till stor del av Jérômes sätt mot henne. Han var trots allt en charmant äkta man. Oberoende av sina tillfälliga intressen och tycken, behandlade han alltid Catherine såsom den främsta av alla, men det var ej en kallsinnig respekt för hennes börd och ställning, han var helt enkelt hennes ständige kavaljer, öm och ridderlig. Han överhopade henne med gåvor, och av den värme och glädje, som han spred omkring sig, föll alltid lejonparten på hennes del. Men icke blott det: av Catherines brev till sin fader och av hennes anteckningar ser man, att han invigde henne i alla rikets angelägenheter. Catherine å sin sida älskade hängivet sin unge självsvåldige make med den ståtliga hållningen, de strålande skälmska ögonen och den veka munnen med dess intagande leende. Dessutom tyckte hon om lyx och festligheter fullt ut lika mycket som Jérôme själv.