Part 11

Året 1813 var för Pauline ett år av sjukdom och förtvivlan. Hon tillbragte ensam med sina kammarfruar sin tid på olika orter: i Nizza, Gréouls, Aix och Lue, och efter att ha råkat Napoleon i Lue på hans färd till Elba, begav hon sig med ett fartyg till Saint-Raphaël, helt nära Fréjus, där Napoleon en gång hade landat segerrik, mottagen av hela Frankrike. Från ön Ischia hade hon över Neapel begett sig till Elba. Där stannade hon över en natt och reste igen -- antagligen var hon endast budbärare för någon viktig depesch. Detta var den 1 juni. Senare, i oktober, kom hon tillbaka och stannade då på Elba, tills Napoleon bröt upp på nytt mot Paris.

Under fyra månaders tid hade Elba en skön och mild regentinna. Hennes härliga uppenbarelse var älskad och gärna sedd överallt. Nu, i äventyrets och farans stund, visade hon samma sinnesstyrka, samma lätta mod och rika hjärta, som hon engång lagt i dagen under farsoten på San Domingo. Hennes broders olycka liksom kallade upp allt det starkaste och friskaste i hennes natur, och hon återfick sitt solskenslynne från Corsika och Marseille. Napoleon var tacksam och glad och icke så litet stolt över den älskade systern. Och där hon går fram med lätta steg, strålande vacker, vänlig och god mot alla, för hon med sig livet och glädjen. Det är ej mera i ett krigarläger man lever. Soldaterna bli artiga och hövliga, de vårda sig om sin hållning och sin klädsel. Hon uppmuntrar på allt sätt Napoleon i hans planer att återerövra Frankrike, och för att skaffa pengar till den djärva planens förverkligande offrar hon utan tvekan alla sina juveler, dessa smycken, som glimmat på hennes underbara toaletter, och vilka gjort henne till den rikaste i familjen näst Lucien. Så har hon efter måttet av sina krafter styrkt sin broder till den sista djärva kuppen, och den 2 mars beger hon sig -- samtidigt som Napoleon -- sjuk och trött bort från Elba, och när hon den 3 april landar i Viareggio, är Borghese henne till mötes. Detta bevisar dock ingen nyvaknad kärlek, ty under kejsardömets sista tid och strax efteråt gör Borghese ansträngningar för att utverka skilsmässa på grund av Paulines otrohet. Denna kommer emellertid ej tillstånd, men de leva sitt liv var och en för sig, och efter Napoleons fall bosätter sig Pauline i sitt privatpalats, Villa Paulette. Här är kallt, som i alla gamla italienska hus, med fuktdrypande väggar och ekande stengolv, och här begynner nu Paulines sista tid av sjukdom och lidande. Borta är redan för henne allt som givit hennes liv innehåll och värde: hälsa, skönhet och framgångar. Hon bryr sig ej mera om dagen och timmen som går, hon föraktar dessa läkare, vid vilkas ordinationer hon förr krampaktigt hakat sig fast -- hon lever ännu, men det är ett skenliv -- -- --. Då, mitt i denna dvala, når henne ett brev från S:t Helena, skrivet från Longwood av Montholon, som engång även varit hennes intima vän. Det är endast få ord: "Kejsaren räknar på att Eders Kungliga Höghet skall till inflytelserika engelsmäns kännedom låta komma sanningen om hans sjukdom. Han kommer att dö på denna förfärliga ö utan att erhålla ordentlig vård. Hans dödskamp är mycket smärtsam."

Då är det, som vaknade Pauline från sin indolens, och hon skriver ett brev, i vilket hon i de mest bevekande ord hos den engelska regeringen anhåller om att få resa till S:t Helena.

När Pauline skriver detta, har hennes store broders lik under mera än två månaders tid redan befunnit sig i sin ensamma grav utan namn. Intet är att göra, och Pauline glider långsamt mot döden och ensamheten. I juni 1825 dör hon, i armarna på Borghese, som förlåtit henne och vårdat henne under de sista dagarna, och den yngste brodern Jérôme, den ende som kommit till hennes sista läger. På sin dödsbädd i Villa Sciarra ligger hon stilla och underbart vacker, det är som om de spensliga lemmarna ännu bevarat ungdomens hela fägring. Hon talar ej mer, man väntar tyst slutet. Men plötsligt ser man, att hon vill säga något, och någon böjer sig över henne, hon viskar fram sin sista önskan: att man skall breda en slöja över hennes ansikte, när hon är död -- --

* * * * *

I Villa Borghese i Rom har man intill senaste tid kunnat beundra Canovas bild av Pauline, framställande henne som den segrande Venus. Det berättas, att det varit Pauline själv, som givit uppslaget till detta konstverk, för vilket hon poserade i Canovas ateljé, där en kamin nödtorftigt skyddade henne för förkylning. Det kunde tyckas oblygt, att hon sålunda gav världen sin kropp till beskådande, men någon annan odödlighet än minnet av hennes skönhet och den kärlek, med vilken hon benådat några jordens män, stod henne ej till buds, och därför är det med vördnaden för något ojämförligt och bedårande och ej endast med tom nyfikenhet, som vandraren nalkas hennes vita marmorgestalt.

CAROLINE MURAT

Av de kvinnliga Bonaparterna var Maria-Annonciata eller Caroline mera än de andra en typisk representant för den nya klass, som växte upp i skuggan av Napoleons storhet. Hon var redan som ung fullt medveten om den lyckliga ställning hon intog såsom syster till den segerrike generalen, och då hon var äregirig till djupet av sin själ, gick hela hennes diktan och traktan ut på att draga de flesta möjliga fördelar av detta blodsband. Caroline var och förblev under hela sitt liv politiker, intrigen var hennes livsluft -- för henne fanns ständigt nya mål att sträva efter, och hon skydde inga medel att uppnå dem.

Caroline var född den 25 mars 1782. Hennes tidigare uppfostran blev försummad, dock icke i lika hög grad som Paulines, hon tillbringade några år i en klosterskola i Saint-Germain och erhöll därefter den sista avpoleringen hos madame Campan. Några kunskaper i djupare mening blevo ej resultatet av hennes skolgång, men tonen hos madame Campan var ägnad att i stället lära Caroline något av vad hon behövde för sin karriär: världsdamslater och lyxbegär. Även hon ansågs av sin samtid såsom en skönhet. Hennes sällsynt bländvita hy bildade en ypperlig kontrast mot hennes mörka bonaparteska ögon, de skarpt tecknade ögonbrynen och de långa mörka ögonfransarna. Hennes livliga natur gav hennes ansikte dess prägel, varje skiftning i lynne och sinnesstämning kunde avläsas genom denna täcka spegels växlande uttryck: Caroline hade en enastående förmåga att rodna i alla nyanser. Trots att hennes hals och axlar, händer och fötter voro fullkomliga naturens mästerverk, ägde hon dock ingen egentlig charm, och hennes rörelser voro icke som Paulines harmoniska, hennes proportioner icke väl avvägda; hon hade en alltför kort midja, vilket icke ens directoiredräkten kunde avhjälpa, och hennes figur gjorde också ett undersätsigt och kompakt intryck.

Caroline led av ett ständigt behov att draga blickarna till sig, vilket visade sig både i hennes uppträdande och klädsel. Hon bar i regel mycket dyrbara, om ej alltid så särdeles smakfulla dräkter samt därtill juveler i överflöd. Ända från flickåren var hon omsvärmad av män, vilka för hennes egen eller hennes broders skull begärde hennes ynnest och hand, och Caroline utdelade gärna små nådebevis, om hon ock alltid i likhet med Elisa förlade erotiken i ett andra plan för att giva politiken lejonparten av tid, krafter och intressen.

Napoleon beundrade Carolines medvetna och säkra uppträdande: för honom var hon med sitt outtömliga behov av lyx och nöjen och suveräna förakt för pengar den verkligt fulländade världsdamen. Redan tidigt närde han planer på att söka för henne ett giftermål, som kunde tjäna hans syften, ja, hans äregirighet sträckte sig ända därhän att söka få henne ingift i något av de europeiska furstehusen.

Men Caroline visade sig, då det gällde att finna en make, vida mer självständig än hennes systrar. Hon hade bestämt sig för att gifta sig med den unge Joachim Murat, den vackraste och mest romantiske av Napoleons adjutanter, och vilken redan länge förgäves anhållit hos Napoleon om hennes hand. Napoleon, som fann detta giftermål alltför anspråkslöst, hade i det längsta vägrat sitt medgivande, men Murats trofasthet mot honom under brumaire-händelserna bevekte honom, och i december 1799 firades Carolines och Murats bröllop.

Murats namn var omstrålat av en viss glans. Han hade under det egyptiska fälttåget särskilt utmärkt sig i det blodiga slaget vid Abukir, och han hade för tapperhet erhållit en hederssabel. Murat var född soldat, djärv, tapper och uthållig, den främste, där striden stod hetast. I de äventyrligaste lägen bevarade han en beundransvärd rådighet och sinnesnärvaro, och dock var han alltid starkast, när det gällde att blint gå mot fienden. Hans känsla för disciplin var starkt utpräglad, och han ryggade aldrig tillbaka för faran eller svårigheten i en uppgift. Denne man, som i sällskapslivet så ofta framkallade löje och till och med klander genom sitt bryska umgängessätt, sina gascognader och sitt grovkorniga skämt, väckte varhelst han drog fram på slagfältet, utstyrd i en fantasiuniform och med stora vita plymer i sin krigarhatt, vördnad och respekt -- soldaterna stannade ett ögonblick mitt i striden för att göra honnör för honom. Murat var den ende i Napoleons familj, som hade dennes soldatinstinkter och militära ideal. Glad drog han ut att kämpa -- för Frankrikes ära, för Napoleons eller sin egen allt efter som omständigheterna fogade det.

Caroline och Murat hade vissa gemensamma karaktärsdrag: äregirighet och praktlystnad. Deras samliv, som efter en kort tid av nöjen och festligheter utmynnade i inbördes tvistigheter och skandalösa uppträden, hölls ihop endast av de gemensamma strävandena att komma sig upp och spela en roll.

Därför blevo Carolines senare öden framför allt historien om Murat och dennes dunkla, ännu outredda hållning vid ett par avgörande ögonblick i Bonaparternas historia. Den franska Napoleon-forskningen, som på senaste tid mycket sysselsatt sig med Murat, har bland sina spörsmål även upptagit det, i huru hög grad Caroline inverkat på Murats handlingssätt, när det gällde hans s. k. förräderi mot Napoleon och hans ställning till den italienska nationalitetsrörelsen -- det har nämligen av Murats nyligen publicerade korrespondens tydligt framgått, att han redan under sin första vistelse i Italien 1801 hade förbindelse med de italienska självständighetsmännen, och att han, medan han var konung av Neapel, och ännu mera efter avfallet från Napoleon understödde arbetet på ett enigt och odelbart Italien, självständigt eller under franskt beskydd. Att han med dessa sina förbindelser avsåg att själv bli härskare över Italien, bevisas nogsamt av 1815 års dystra äventyr, då han med livet fick böta för landstigningen i sitt forna rike.

Att Caroline genom sin energi, sina vidlyftiga och högtstående förbindelser och även genom sina intriger i hög grad bidrog till Murats karriär, står i öppen dag. Men hennes plats i händelsernas gång kan väl antagas vara begränsad därtill. Ty att förutsätta, att det var hon, som direkt inspirerade eller ledde Murats handlingssätt, är knappast troligt -- hon ägde icke Elisas självständighet, om hon ock såsom systern var sin make överlägsen i klokhet och kraft.

Sin första självständiga ställning erhöll Murat i Italien, där han, efter att en tid ha kommenderat under Brunes befäl, själv erhöll befälet över de förenade arméerna; det var den 27 juli 1801. I Italien skapade Murat sin förmögenhet, och Caroline och han skyndade sig strax att placera den -- år 1802 under en tre månaders permission i Paris köpte Murat det praktfulla Hôtel Thébusson därstädes, som, när Murat i januari 1804 blivit utnämnd till guvernör i Paris, omdöptes till Hôtel du Gouverneur.

Denna inflytelserika plats medförde först och främst överbefälet över trupperna i Paris. Men i makarna Murats ögon var det en anspråkslös ställning. Elisa och hennes obetydlige make hade varit värda ett furstendöme, alltså måste även Caroline skaffa sig och sin make ett rike att styra över.

De närmaste åren efter denna Murats befordran använde Caroline sålunda till att genom intriger befästa sin ställning hos Napoleon och därigenom komma sig ytterligare fram. Hon var icke nogräknad om medlen. Hon generade sig icke att räcka sin kejserlige broder en hjälpande hand, då det för honom gällde att bakom ryggen på Joséphine, som Caroline hjärtligt hatade, inleda en kärleksförbindelse med någon av hovets damer, eller att själv kasta sig i armarna på polisministern Fouché, marskalk Junot eller till och med Metternich, som under åren 1806-1809 var Österrikes ambassadör i Paris, om hon därigenom kunde skaffa sig och -- vilket kan synas som en ironi -- sin make några fördelar. I den tysta men förbittrade strid, som hela familjen Bonaparte allt sedan Napoleons giftermål fört mot familjen Beauharnais, var Caroline huvudledaren. När efter kejsardömets inrättande Louis och Joseph jämte gemåler på en middag i Saint-Cloud debuterade såsom kejserliga prinsar och prinsessor, blev Caroline, som framför allt led svåra kval, då hon hörde Napoleon kalla Hortense för prinsessa, så förtvivlad, att hon brast i tårar. Hon sökte hejda sin sinnesrörelse med att dricka flera stora glas vatten, men efter middagen ställde hon till en stormig familjescen, vilket slutade med att hon föll ned avsvimmad. Napoleon, som först var road av uppträdet, var emellertid så pass känslig för tårar, vilka han jämte smink ansåg vara kvinnans förnämsta vapen, att han omedelbart lät styra om att Elisa och Caroline erhöllo titeln kejserliga högheter. Vid kejsarkröningen väntade henne en ny förödmjukelse. Hon var tvungen att jämte Elisa bära upp Joséphines släp under ceremonien i Nôtre-Dame, men försökte, enligt vad madame de Rémusat berättar, hämnas genom att hålla så fast i släpet, att Joséphine, som för övrigt strålade av elegans och skönhet, på väg från altaret till tronen höll på att ej komma ur fläcken, vadan Napoleon själv måste ingripa med några skarpa ord till sina systrar. Caroline underblåste i samförstånd med Fouché kejsarens planer att skilja sig från Joséphine och gifta om sig. Även Hortense förföljde hon skoningslöst, och, skickligt användande sig av Louis' sjukliga misstänksamhet, lyckades hon förgifta den familjelycka, som förenade de båda makarna, åtminstone under två olika, korta perioder av deras äktenskap, nämligen vid deras två äldsta barns födelse: båda gångerna väckte Caroline med försåtliga ord broderns tvivel om sitt faderskap.

När år 1806 Napoleon genom det ryktbara senatsbeslutet av den 30 mars delade ut kronor och länder åt sina syskon, fingo även Caroline och Murat sin beskärda del nämligen hertigdömena Cleve och Berg. Till denna gåva hade både Talleyrand och Joséphine medverkat, den senare för att få Caroline avlägsnad från Paris. Vad åter Talleyrand beträffar, var det beundransvärt, att Caroline, på samma gång hon var Fouchés väninna, kunde upprätthålla förbindelsen med dennes gamle antagonist, som dock var känd som sin tids skickligaste diplomat.

Preussen hade genom fördraget i Schönbrunn den 15 december 1805 till Frankrike avstått hertigdömet Cleve. Dagen därpå tillbytte Napoleon sig av samma makt ännu ett litet hertigdöme, Berg; av dessa länder med tillhopa omkring 300,000 invånare bildade han i januari 1806 storfurstendömet Berg och Cleve. Denna förläning passade makarna Murat särdeles väl. Till Italien ville ingen av dem såsom Napoleons vasall, de fruktade rivaliteten med både Elisa och den hatade Eugène Beauharnais. I Tyskland däremot hade detta företagsamma par bättre svängrum. Samtidigt som det lilla riket låg tillräckligt nära Frankrike, för att Caroline skulle kunna underhålla politiska och diplomatiska förbindelser i Paris, var det dock så pass avlägset, att hon kunde hoppas få sköta dess angelägenheter utan Napoleons ständiga inblandning. I dekretet tillförsäkrades kejsaren tronföljden ifall tronarvingar ej skulle finnas. Men på sådana var åtminstone tillsvidare ingen brist, ty Caroline hade fött fyra barn tätt på varandra, två gossar och två flickor.

Den 16 mars togo Caroline och Murat sitt furstendöme i besittning, och den 25 gjorde Murat sitt intåg i Düsseldorf i ståtlig marskalksuniform, prydd med alla sina ordnar. Det var med storartade hedersbetygelser de nya undersåtarna mottogo sin furste Joachim I, prins och storamiral av Frankrike. Från denna stund var namnet Murat bannlyst -- han var såsom de flesta uppkomlingar mån om att lägga sin förtid bakom sig.

Men prins Joachim hade ej regerat i många veckor, innan Napoleon fann anledning att beklaga sig över den egenmäktighet, med vilken han började den nya äran. Den krigiske Murat ansåg nämligen, att huvudsyftet med hans regering borde vara att utvidga sitt rike och roffa åt sig så många nya områden som möjligt. Denna rovriddarpolitik bragte honom i kollision med den preussiske härföraren general Blücher, som vid gränserna av hans furstendöme bevakade Preussens intressen, men då han hos Napoleon anhöll om hjälp för att kunna bibehålla de länder han erövrat, svarade Napoleon honom med uppmaningen att snarast möjligt utrymma dem och i stället ägna sin omsorg åt att upprätta ett regemente i Wesel samt akta sig för att reta de europeiska stormakterna. "Ni bör minnas, att varje ord ni fäller, genast blir bekant i Petersburg, Berlin och Wien", skriver han. Men Murat brydde sig ej om svågerns varningar, han satte sig i besittning av nya områden, och när konungen av Preussen begärde skadestånd, hänvisade han honom till svenska Pommern. När Rhenförbundet bildades, utvidgades Murats maktsvär även på annat sätt: en hel del tyska furstar tvingades nämligen då att svära honom trohetsed.

Förhållandet mellan Caroline och hennes make blev med tiden allt sämre, och som storhertiginna vistades Caroline sällan i sitt rike, men desto mer på badorter eller, där hon trivdes bäst, i Paris, i händelsernas och intrigernas medelpunkt. Utan hänsyn varken för sin familj eller sin make omgav hon sig med älskare och parasiter och väckte därigenom pinsamt uppseende, och Murat började nu allvarligt ansatta Napoleon för att få skilsmässa. Men Napoleon var i detta avseende lika obönhörlig som angående Louis' äktenskap. Hans länge närda plan att själv skilja sig från Joséphine torde bidragit till denna hans motvilja. I Paris bodde Caroline i prakt och slöseri mestadels i Elyséepalatset, som genom köp kommit i hennes ägo, och utövade nu, då de övriga syskonen voro skingrade över hela Europa, ett faktiskt inflytande på sin broder, som, om han än fruktade Carolines härsklystnad och intrigsjuka, dock respekterade hennes företagsamhet och världsklokhet. Hennes årslånga strävanden att förjaga Joséphine kröntes slutligen med framgång. I december 1809 försvann Joséphine för alltid ur Napoleons familj, hon, som i många vidskepligas ögon var underpanten på Napoleons lycka. Och nu fick Caroline under några månader spela rollen av värdinna vid sin broders hov, och då hon i Napoleons ögon, trots allt, framstod som det nyskapade kejsarhusets mest representativa dam, utsåg han henne att vara den, som på halva vägen till Wien mötte den nya kejsarinnan. Marie-Louises utstyrsel, innehållet i den "corbeille de mariage", som Napoleon enligt urgammal fransk bröllopssed skulle överlämna till henne, hästar och ekipage, allt överlämnades åt Carolines något pråliga smak att utvälja. I Stuttgart växlade de båda svägerskorna den första omfamningen, men efter blott ett par dagar var öppet krig förklarat dem emellan. Redan under resan kunde Marie-Louise i sorgsna epistlar hem förlälja, hur Caroline berövat henne allt, som kunde påminna henne om hemmet -- t. o. m. hennes lilla favorithund skickades tillbaka och Caroline åter beklagade sig för vem som ville höra på över sina vedermödor, men njöt icke desto mindre ända till djupet av sitt ärelystna hjärta av att vid den första taffeln i Compiegne sitta à-trois med sin bror och sin nya svägerska. Vid den nya kejsarinnans kröning hade Caroline den av henne högt skattade triumfen att slippa upprepa sin tjänstgöring vid kejsarinnesläpet, vilket uppbars av de övriga nya svägerskorna.

Men redan före dessa angenäma tilldragelser hade Carolines mödor att förbättra sin och Murats position som suveräner krönts med framgång. Hon stod alltjämt på vakt om något tillfälle skulle yppa sig. När Louis och Hortense visade tvekan och motvilja att intaga Hollands tron, skyndade Caroline att erbjuda sig och Murat i deras ställe. Emellertid var det Murat, som denna gång gjorde sig förtjänt om deras befordran. Det var huvudsakligen hans förtjänst, att Napoleon kunnat erövra Spanien, och när sedermera Joseph från Neapel flyttades till det nyerövrade landet, ansåg sig Napoleon ej kunna förbigå Murat, så mycket mindre som Caroline ej lämnade honom någon ro. Därför uttalade Napoleon också det villkoret, att makarna Murat ej vidare skulle förekomma i Paris. För att göra det så svårt som möjligt för dem att i Paris uppträda med kunglig ståt tillhandlade han sig av dem Hôtel Thébusson. Även Elysée-palatset och deras jaktslott i Neuilly önskade Napoleon komma i besittning av, och när Caroline, som ytterst ogärna ville avhända sig ett lysande residens, begärde sexton miljoner för dessa domäner, styrde Napoleon rätt brutalt om ett tvångsbyte. Han övertog de båda slotten, varifrån Caroline ej ens fick borttaga sina juveler eller personliga tillhörigheter, samt lade i stället några smärre landområden till deras rike.

Att Napoleon räknade på att Caroline skulle vara sin make till hjälp vid styrandet av Neapel, visar ett brev av den 2 maj 1808, vari Napoleon meddelade Murat, att denne blivit utnämnd till konung. "Med en hustru som eder", skriver han, "kan ni lugnt avlägsna er om kriget kallar er till min sida. Hon kan mycket väl sköta regeringen." Carolines insats i styrandet av Neapel skulle emellertid komma senare; under sin första drottningtid vistades hon endast kortare perioder i sitt rike och uppehöll sig, trots Napoleons obenägenhet därför, mestadels i Paris, där hon var ledaren av kejsarhovets nöjesliv, gav baler och komponerade kadriljer. Genom att få hela Paris att tala om sig och hovet behagade hon Napoleon, som just önskade, att hela världen skulle sysselsätta sig med honom och hans omgivning, varjämte hon alltid hade klokheten att visa honom ett glättigt ansikte. Emellertid berodde Carolines obenägenhet att vistas i Neapel även därpå, att Murat på inga villkor ville ge sig sken av att såsom regent stå under sin gemåls inflytande -- han fruktade för parallellen med Elisa och Bacciochi. Caroline åter drog sig icke för att intrigera mot sin man, och i Neapel skapade hon bakom dennes rygg ett litet parti, som gick hennes ärenden.

Murat förverkligade i Neapel samma principer som de övriga Bonaparterna i sina länder, nämligen att icke styra med fransmäns hjälp. Detta förbittrade mycket Napoleon, och i sina brev påpekade han, att han ej kunde lyssna till Murats försäkringar om förtroende och vänskap, då hans handlingar tydde på raka motsatsen. "Ni har omgivit er med män, som hata Frankrike och vilja fördärva er. Det ni skriver till mig står i alltför skarp kontrast till edra handlingar. Jag skall av ert sätt att handla kunna se, om ert hjärta ännu är franskt."