Part 9

_Trattila_ et lax-patu ställe uti Pyhä fors och Muhos Capell-gäld; har äfven varit offer-ställe, där en vid namn Philippus offrat kokad lax i en _tratt_, at ärnå godt lax-fånge, då hans granne åt up det och sade, _Ruto rualle, Jumala rohkiast andamaan_, h.e. fort til mats och fort at ernå lycka af Gudi.

_Ulo Salå_ kyrka är et offer-ställe, i synnerhet på 2:dra dag Jul.

Landshöfdingen Friherre _Conrad Gyllenstjerna_ har, efter gjordt löfte, vid et särdeles tilfälle skänkt til detta Capellen Silfver-kalk, med drifvit arbete, samt en rar liten Communion-kanna, med et långt glas-rör samt foten och locket af Sölfver förgylde, med dess namn och vapn.

Er. Frosteri Mscr. t. c. p. 5. 11 & 10.

UKKO. Den äldsta Finnarnes Gudamagt, näst _Jumala_. Dyrkades vid vår-utsädets görande (Agricola) i parallel med _Wäinämöinen och Ilmarinen_. Äldre än _Fornioter_ Finnarnes Stamfader, och efter döden tilbeden som Gud -- Se _Åbo Tidning_. N:o 20, för år 1772.

Honom tilägnas flere egenskaper och värs. Han anropades til alla företaganden, och fruktades för dess ålder och magt.

Den samme, som _Thor_, ty Finnarne kalla än Thordön eller åskan, _Ukko, ukkosen ilma, ukon ilmajylinä; ukko jylisee_. Än talas ock om åsk-viggen, som man tror sig hitta där askan nedslagit; en svart hård sten-kil. Sammalunda hade _Thor_ en vigg, til tecken at han var utdelare af mandom och styrka. _Thors_ skål signades med hammar-märket och blef drucken til styrka och mandom -- Sammaledes dracks _Ukkos_ skål -- Se dess gemål _Rauni_.

Ukko hos Finnarne var altså den samme som _Thor_ hos Svenskarne, _Taranis_ hos Celterne, och _Atia_ eller _Ajja_ hos Lapparne -- Se _Taranis_ och _Taran-ukko_. Ukko skulle besatta sig med alt; han skulle beskydda alt, äfven boskapen i skogen: hvarföre man, då den utsläptes, önskade:

Piäk pilwessä käräjät Säkehisä selwät neuwot, Ettei noita kyllin soisi, Kaihi wiljaltan witoisi; Wähän minulla olisik, Ahollen ajettawia, Päällen pälwen pantawia Pantu Akka paimenexi Luoja karjan kahtojaxi, Iskekk Ukko uta puuta, Komauta kongelota, Miekalla tuli terällä, Kurikalla kultaisella

Item, vid Björn-jagten sjöngs: _Ukkoseni lintuseni, käyppä kaiten karjan maita_ -- -- -- Ukko kallas ock _Pitkäinen_, eller den längste och Högste, äfven _Isäinen och vanha mies_, at beteckna dess Faderliga omsorg och allmagt. Ehuru _Ukko var Åske-Guden_; så ägde han dock ej ensam den magten at dundra; ty _Wäinämöinen och Ilmarinen_ kunde ock låta blixt och dunder fara fram. Ukko gaf styrka åt svaga, mot Bergs-troll, (dem han med sin åskevigg krossade) tillika med sin maka _Maan Emoinen_ och tilbådos bägge på en gång således:

Ukon woima taiwahasta, Maasta Maan Emoisen woima Wäixeni woimaxeni, Pirua pusertamaan, Ramulaista kaatamaan -- -- -- Annas wielä Ukko uuluansi Wäkeänsi mies wäkewä, Wäixeni woimaxeni. Ettän taitaisin tapella. Että mä häjyn häwitän, Tuiki tuimenettomaan, Perkele peri katoon -- -- --

Ukkos magt sträkte sig altså icke allenast til luften, utan ock til Skogs-lundarne; hvarföre han af Harfångare anropas:

Kostu korpi, mielly mehtä, Taiwu ainonen Tapio, Metän Ukko halliparta, Ota kullat kullistasi. Hopiaiset housustasi, Anna Ukko kindaisi, Anna Ukko kirwestäsi, Jolla puuta hakkailen

Ukko tycks hafva likhet med _'Ogenos_, Ogenus, antiquus Deus, Ukko, _'oxos_ et Nom. propr. i Grækiskan. Emedan _Ukon malja_ skulle drickas, eller _Thors skål_ såsom Bisk. Agricola säger, vid vår-utsädet; så kan Ukko fattas i bredd med _Frejjer_, en Svensk afgud, hvars minne äfven dracks i samma afsigt, näml. at befordra god årsväxt och befrämja ymnoghet och välsignelse på alt -- Och emedan _Ukko_ nu i Finskan betyder appellative, en gammal gubbe eller man; så får man räkna, ifrån Ukkos tider de lycklige _Arilds tider_, som voro under _Frejjer_, som var i sin regering en lycklig Konung, och blef därföre äfven efter sin död dyrkad; til at välsigna årsväxten -- I hans tid svettades honing utur ekarne, floderne runno med mjölk och guld maldes på qvarnarne. Så sjunga skalderne, och de enfaldigare tro det; men det är ej annat än Biskötseln. (Se _Mehiläinen_). Boskapsskötseln och åkerbruket var i högsta flor; de skötte sina bien, vårdade sina hjordar, brukade sina åkrar, hvaraf de _njöto rika kärfvor_. Det var det _guld_, som de slogo på sina qvarnar. Ej under om _Finnarne_ drucko Ukkos minne om våren, förväntande af _Ukko_ en god kornskörd, at få godt öl til _Wuoden Alkajaiset_ och _Joulu_.

Ukko skulle bevara i krig, hvarföre han åkallades således:

Ukko kultainen Kuningas Waari wanha Taiwahinen, Tee minulle kiwinen miekka, Eli rautainen rakenna, Eteheni seisomahan, Miehen päätä päästämähän.

_Ukko_ skulle drifva Hararne i gildren:

Ukko kultainen Kuningas, Tuuwwos ilman tuusimatta, Waromutta waaputtele. Kynsin kytiyxelle (kynnyxelle), Käpälön kahan eteen -- --

UKKONEN -sen i diminut. Väder- och Åske-Gud -- anroptes äfven vid harfångst således:

Ukkoseni ainoseni! Nostas pilwi luotehesta, Toinen lännestä lähetä. Kolmas ijästä iske, Lomatusten loukautak, Sa-a hyytä, sa-a jäätä, Näille puillen puhtaille, Warwuille walanteille.

Det är: väck up dina väder-ilar ifrån alla streck, låt snöga rim och is på mina giller-stickor -- -- --

I sällskap med _Mehtola mor_ dref han på hararne -- Se _Mehtola_,

Til honom sjelf heter det:

Metän kultanen kuningas Anna Ukko lampaasi (uuhiasi), Lupi Luppa karwasesi; Juoxe wimpura wipuhun, Pyyrö silmä pyyxeen -- -- --

ULAPPALA, _Koiran Emuu_, Canum nutrix. En hund-patronessa i gamla Runor; kallas, i anseende til det at hundarna födas blinda, _Pohjolan sokea umpi, Ulappalan umpi silmä_; skulle hämta mjölk åt hästgällare.

Lypsä tänne maitoansi, Tipauta nisuxiansi, Rauwan rahnoin pahoin, Tulen tuiki polttamihin -- --

UROS -- Se _Weden kuningas_.

UXAKKA, Maderakkas andra dotter, af Lappar tilbeden. Hon skulle förändra dotter til son i moderlifvet. Lapparne hafva offrat til henne, ty Lapparne synes vara bättre betjente med piltebarn än pigbarn, som icke kunna hållas til fiskeri eller skytteri. För sine piltebarn offra de, at få behålla dem til _Leib-olmai_ tjenst, som är skytteri, efter som _uxakka_ är altid i oenighet med _Leib-olmai_ och emot honom. Sidenius.

WAARAT, Berg, månge sådane äro i landet, dem Jättiläiset tros hafva upstaplat -- Se _Linnat, Jätit_.

_Metelin-waara_, et högt berg emellan Limingå och Uhleå Soknar, på hvilket man kan se 7 kyrkor på en gång. Er. Frosten Mscr. l.c.

WAAWATAR, samma som _Wauwutar_, en som har en at skrika; en plågo-qvinna, i hvilkens ullvant svedorne ifrån sår skjutsades af troll. _Tuonne kiirehin kipuja, Waawuttaren wanttuiseen (i.e. Wawutar, joka otta kipuja luoxeen -- kiputyttären sisar -- åt kipu Tyttö)_. Se _Kiwutar, Kipumäki_ -- -- --

WAIWIOTAR, En gammal troll-kåna, som troddes vara Vargens foster-moder -- _Woahetar_, ex pronunciatione Savon. idem.

WANGAMOINEN, En stark kål-brännare och svidje-karl, född af _Wanga_ med fadren _Winga_. Herre öfver ormar och ödlor.

Lieneekö minussa miestä, Ukon pojassa urosta, Wangamoisessa waroa? Tämän pulman purkajata, Tämän jaxon jaxajata? -- --

WARA MIES. Vargernings eller Reserve-karl, deriveras af _Waregis_ Väringar, Nordiske kämpar, som tjente andra Konungar; de gingo ut ifrån Norden i krigstjenst hos andra -- Hinc Fennorum _Wara-mies_, fast än et i sednare tider antagit ord af waregis, väringar, som voro hädan ifrån Norden och tjente som lifvagt Kejsaren i Constantinopel.

WAUWUTAR. En plågo-möja -- Se _Kiwutar_ och _Waiwiotar_.

WÄINEN -- idem ac _Wäinämöinen_ -- Se _Kiwutar_.

WÄINÄMÖINEN eller _Wainemoinen_; en af de förnämsta Finska Gudamagter; beskrifves näst _Ilmarinen_, såsom rådande i luften, vatnet och elden: _Wälähytti Wäinämöinen pimiäsä pohjolasa_, ljungade i den mörka Norden. Smidde järn eller åtminstone länte sin eld därtil.

Wäinämöinen walkia walosa. Tuli wuori arpal arpelemaan, Maita matkustelemaan. Rotkot wuoren waeltamaan, Wieläpä runno rohkiasti, Mäen laxosa sywäsä, Wuoren suuren runnakosa. Sielläpä sinä wammuxet rakenat, Keihät terävät teroitat -- -- Teräwixi teit teräxet -- --

_Wäinämöinen_ kallas i gamla Finska Runor redan för Reformation den _äldste Guden_, Himmelske Fadren, _synbart och ljusligen kände Guden_. Græc. _fainomenos_, lucens, splendens. _fanaios Zeus_, plendidus Jupiter, nitidus -- est & cognomen _Apollinis_. Scapula.

_Wäinämöises_ kaftan, råck och vepa var så förvarande, at den anropades til et Palladium i häftigaste striden; hvarom det heter:

Waippa wanhan Wäinämöisen Kaapu kauka Lappalaisen Sepä tänne tuotuwohon, Suurillen sotikeoillen -- -- --

_Wäinämöinen_ ansågs för så helig, at hans svett skulle bota, dårföre anropas _Hiki wanhan Wäinämöisen_.

Han kallas ock för sin ålder och styrka samt vördsamma person _Ukko wanha Wäinämöinen_ -- -- --

Han är ofta med _Ilmarinen_ i sällikap i hedenhös tiden; men efter Påfviska lärans införsel i landet, måste han vara i sällskap med _Neitsu Maaria Emonen_, som tyckes taga högra handen, såsom et fruentimmer. Då af en Carelare frågades, hvilka han trodt vara de högsta Guda-magter i hedendomen, svarade han: _Itte wanha Wäinämöinen ja neitty Maria Emonen_, utan at göra skilnad på tiden. -- Än sedan Christendomen infördes och en någorlunda Guds kännedom upkom, blandas den Sanne Högste Guden af de anropande ibland med de fordna inbillade högsta magterna; ty ofta står i gamla Runor: _Itse llmoinen Jumala, itse wanha Wäinämöinen, itse Seppä Ilmarinen, Neity Maria Emonen täsä myöskin tarwitahan, tämä jaxo jaxamahan, tämä päästö päästämähän_ -- -- När de voro så många, så måste, om den ena ej hjelpte den andra hjelpa.

_Wäinämöinen_ berättas hafva haft en besynnerlig rolig klädedrägt. Hans bälte var beprydt med _fjädrar och plumer_ -- Han synes varit bevingad som Mercurius, och klädd som en _American_ i dun, som ses af efterföljande Runa, där _Maria_ anmodas, at nappa en vingfjäder af _Wäinämöises_ skärp, at smörja med:

Siwalla simanen siipi Wyöltä wanhan Wäinämöisen, Wyöltä ainosen kapeen.

Ryck en honingsfull vinge Ifrån den gamla Wäinämöises bälte (midja), Den förnämste mannens lif.

_Wäinämöises barn_ voro en dotter _Kiwutar_, och en son, af mariage de conscience, med en hafs-fru aflad, som kunde bota bölder; han åberopas i följande stycke.

Nosta miekkasi merestä, Lapiosi lainehista, Jollas ruhtat rupia. Eli painat paisuita -- --

Du Wäinämöises naturliga (i löndom aflade) Son! Lyft up dit svärd ifrån hafvet, Din spade (tre-uddiga gastel) ifrån vågorne, Hvarmed du krossar utslaget, Eller ock krystar bölderna -- --

Hafsvatnet torde ock vara torkande och helande i synnerhet när en _Wäinämöises son_ blef Doctor.

Fogelfångare, Jägare och skogsmän anropa _Wäinämöinen_, at slå på _sin Harpa_, på det dess ljufliga klang, må låcka fram alt villebråd -- såsom följande _Linnun-pyytäjän sanat_ gifva vid hand:

Itte wanha Wäinämöinen Teki kalliolla kandeletta. Kust on koppa kandelessa? Koiwusta wisa-perästä. Kust' on naulat kantelessa? Tammesta tasaiset oxat. Kust' on kilet kantelessa? Jouhista hyvän orihin Lemmon warsan wahteista -- -- Ite wanha Wäinämöinen Kuhtu pijjat, kuhtu pojjat. Soittamahan sormillansa. Ei ilo ilolle käynyt, Soitto soittollen tajonnut. Kuhtu nainehet urohot. Ei ilo ilolle käynyt, Soitto soitolle tajonnut. Ite wanha Wäinämöinen Otti soiton sormillensa, Käänsi käyrän polwillensa, Kanteleen kätensä alle: Wasta ilo ilolle käwi. Soitto soitolle tajoisi. Ej sitä metässä ollut. Neli jalkasta jaloa. Lintu parwia parasta. Jok ej tullut tuiskuttain, Karhukin aidalle kawahti, Soitettua Wäinämöisen. Mielus Mehtolan Emäntä, Tapiolan tarkka neito, Wedä riistasta rekiä, Tawaraista taluttele, Kohden kulta langojani.

Sammaledes anropade _Fiskare Wäinämöinen_, om likaledes då förfärdigade en _Harpa_, hvarpå han spelte så ljufligt och kraftigt, at _Fiskarne_ sprittade af glädje, sjelfver _Hafs-Frun_, Sirener och Delphiner högde sig up på vattubrynet och på hafs-stranden, at lyss --. Ja, sjelfva _Wäinämöinen_ var så pathetisk och rörd af sin musique, at tårarne af glädje nedtilrade; såsom föregående och flere sådane gamla Runor tydeligen gifva tilkänna. O! en oförliknelig virtuose!

WÄINÄMÖINEN el. ÄINEMÖINEN. Poëternes Patron. Sjelf den ypperste Skald -- Finlands Apollo -- Harpors (Kanteles) stämmare och Fabriqueur. En ypperlig Orpheus, som med sin sång feck näcken, fiskar och alla skogs-djur, at glättigt lyss och röras.

Skaffade, som en Promothæus, elden på jorden; ljungade i lag med sin yngre Bror _Ilmarinen_; bygde skepp och båtar -- Den unge Resen _Joukawainen_ disputerte med honom om styrka, men blef illa belönt -- Se _Joukkawainen_.

Den kunnige och vördige _Wäinämöinen_ bygde sjelf pråmar och håpar; hvarom Runan berättar:

Ite wanha Wäinämöinen Weisti wuorella wenettä, Kalliolla kalkutteli: Ei kirves kiween koske. Eikä kalka kalliohon -- --

_Wäinämöinen_ ansågs ock i krig för en skyds-gud; hvarföre hans vepa vördades som et palladium mot skott, bly och krut:

Waippa wanhan Wäinämöisen, Kaapu kauko Lappalaisen, Sepä tänne tuotuwohon, Suurilta sotikedoilta, Weri pellon penkereiltä -- -- Jonga suojasta sotinen, Jonga tappelen takoa -- --

_Wäinämöinen_ öfverträffade Svenskarnes berömlige Skalder _Eiwinder och Smider_, berömlige för sin konst, at leka på harpa. Hans öde hade gömt honom ytterst i Norden, men hans själ var dock ädel i sina tankar. Han hade en särdeles gåfva, at röra alla sinnen när han slog på sin harpa och sjöng sina dikter. Det fick hans medtäflare den unga Jätten _Joukkawainen_ erfara. Hans infallen voro lifliga och hans tankar höga. Han sjöng de framfarna hjeltars beröm, om verldenes grundläggning, om eldens uphof, om de skapade ämnens förborgade natur, och luften daldrade, och bergen gåfvo genljud; han beklagade den ömkelighet och fåfängelighet, mellan hvilka det menskliga lifvet delas, och de dödelige smulto i tårar. Han kunde beveka de hårdaste hjertan til medömkan, och upmuntra de sorgsnaste sinnen, til frögd. Ofta hade _Weden Emäntä_, Hafs-frun, Näcken och _Åge_, med de andra små Gudamagter, som bo i det våta, dansat på vatnet, när han suttit vid stranden och stämt sina strängar. Ofta hafva de Råd-andar, som bo i backar och lundar samlat sig för honom och lekt, när han slagit på sin harpa. Man sade, det den mägtige och vise allfadren _Kaweh_ eller _Hallbordur_, den samme som _Apollo_, vore hans fader, och hade lärt honom, at handtera strängar. Och det, at han kunde beveka stenhårda bröst, och til lek och lust upmuntra halfdöda hjertan, gaf de enfaldigare anledning, at tro, det stenar och liflösa ting, björnar och skogs-djur, näckar och fiskar, _Tapio och Mehtola_, med foglar och yrfän rördes af hans spel, och samlades at lyss på hans gudomliga sång.

Då den gamle harpo-slagaren, vår Finska Orphæus, slog på sin harpa, sattes hela naturen til sjös och lands i rörelse; och förtjenar den Acten här in extenso at afskrifvas, såsom et mäster-stycke, som trotsar all Grækisk och Italiensk musik:

Sittek vanha Wäinämöinen Istuxen itek ripahan, Otti soiton sormillensa, Käänsi käyrän polwillehen, Kantelen kätensä alle. Soitti wanha Wäinämöinen; Wasta ilo ilolle käwi, Soitto soitolle tajusi. Ei sitä metässä ollut, Jalan neljän juoxewata, Koiwin koikelehtamata, Jok ei tullut kuulemahan, Tehessä Isän iloa, Wäinämöisen soitellessa: Karhukin aidalle Kawahti Soitettua Wäinämöisen. Ei sitä metässä ollut, Kahen siiwen suikawata, Jok ei tullut tuiskuttain, Ei sitä meressä ollut, Ewän kuuden kulkewata, Kahexan waeltawata. Jok ei tullut kuulemahan Itekkin Wein (weden) Emäntä, Rinnoin ruoholle rojahti. Wetäy wesi kivvelle, Wahtallehen waiwoaxen. Isestänni Wäinämöisen Wedet juoxit silmistähän, Kaseammat karpaloita, Pyyliämmät pyyn munia, Reheille rinnoillehen Rinnoiltahan polvvillehen. Jaloilla jalkansa päälle, Putoisit wesi pisarat Läpi wijden willa waipan, Sarka kauhtanan kahexan.

Sedan satte sig den gamla vördiga Wäinämöinen Sjelf på fiolen (sätet), Tog stränga -- spelet emellan sina fingrar, Vände det utgröpta krokiga instrumentet på sina knän, Harpan stälde han på sin hand. Den vördige _Wäinämöinen_ spelte; Då blef det en fullkomlig glädje utaf, Och spelet liknade en riktig concert. Det var ej i skogen något På fyra fötter löpande, På sina långa ben (belingar) skänglande. Som icke kom at lyss, Då fadren sjelf väkte glädje, Då Wäinämöinen sjelf spelte: Sjelfva björnen äfven sprang häftigt up mot gärdes-gården, Då Wäinåmbinen slog på harpan. Ej fans någon i skogen, Som flyger hvinande med två vingar, Som ej kom lika som ur och damb Ej heller af alt hvad i sjön fans, Som rörs med sex senor, Simmar af och an med åtta årar, Som icke kom at lyss (höra). Sjelfva vatnens moder (hafs-frun), Kastade sig bröstgänges mot sjöstrandgruset, Och makade sig på en strand-hälla, Dragandes sig up besvärligen på buken. Af sjelfva gubben Wäinämöises ögon Tildrade tårarne, Något större än tranbär, Litet drygare än hjerp-ägg, På hans vidöpna, breda, modiga bröst, Och ifrån bröstet på knän, Och dädan på föttren; Hans tårar (vattudroppar) föllo Genom fem ylle-vepor, Genom 8 valmars jackor.

WÄKI TURILAS -- Se _Turilas_. En Jätte och stark Otter.

WÄSI WITA -- _Wäinen poika_ -- En stark Rese; _Wäinämöises_ afföda.

WEDEN EMOINEN eller _Weden Emä_, dref fiskar i nät och notvarp, samma som _Ween eller Wein Emäntä_. Hon kom at lyss på _Wäinämöises_ ståtliga musik. _Itekki Weden-Emäntä wetihin (wetäy) wesi kiwelle, waiwousi wattalolle_ -- Se _Näkki_.

WEEN-KUNINGAS och _Ween Emäntä_, (Neptunus med dess hafs-fru) Sirene, anroptes af Fiskare.

Hafs-Regenten beskrifves hafva en slokig hatt och vått skägg; til honom lyda orden:

Rätti-hattu tuores parta, Lähes kanssani kalaan, Kerallani Tuoresehen -- -- -- Ween kultanen kuningas, Annas aika ahvenia.

Rätti hattu i.e. _ween isäntä, kuningas weesä, We-en armas anti waimo_ -- item:

Ween Ehtosa Emäntä Sinä olet waimoista wakanen Annas mulle ahvenia, Kuletteles Kuukupoja, Käytteles marut mahoja, Hiekan hieromattomia, Päiwän paistamattomia. Alta aaltojen syvien, Kalaisista kaarteista, Awarasta aitastasi -- -- --

En _Vattu-Rå_, som _kai iksoxen_ simplement kallas _Uros_ el. _Ukko_. En man, en gubbe; beskrifves som liten, oansenlig, med långt hår och skägg; men ganska tiltagsen och stark, som tordes gripa i eld-fisken, det hvarken _Wäinämöinen_ eller _J. Maria_ vågade sig til -- Härom lyder _Runan_ til _Uros_, denna karlvulne mannens, heder, vid eldens fångst ifrån _Aloen-järvi_; således;

Mies musta merestä nousi Uros aallosta yleni, kolmen sormen korkuinen, Neljän peukalon pituinen, Wähän kuollutta parembi, katonutta kauhiambi. jalasa kiwiset kengät, Pääsä paasinen kypärä; Hiwus kannolla takana, Parta rinnolla edessä -- -- --

En svart karl steg up ifrån hafvet, En modig man reste sig up ifrån böljan, Tre fingers hög, Fyra tums lång, Litet bättre än en dod, Haskligare än en afliden. På foten hade han sten-skor, På hufvudet en hjelm af hafs-hällan Dess hår hängde baktil på hälarne, Och skägget frammantil på bröstet -- -- --

Denne tappre _Uros_ blef den skiljesman, som slet trätan imellan _Wäinämöinen och Joukkawainen_, då han företedde sig i följande armatur.

Ej ennen ero tullut, Kuin Uros merestä syndyi, Rautalakki lainehista, Rauta kintahat käessä.

Det blef ingen skilnad. Förän Uros föddes (reste sig up) från hafvet, Den med järn-hjelmen ifrån vågorne, Hafvande järnhandskar på händerna,

Denne Uros mätte vara den samma, som _Meri-Tursas_. Se _Meri-Tursas, Aloen-järwi, Joukawainen_.

"Alle forntidens Resar äro icke annat än sinnebilder och varelser, dem Skalde- konsten diktat, med hvilka alla gamle folkslag beteknade deras _stora förfäder_, när de ville föreställa deras sällsynta hjelte-bedrifter. At vara stor på moraliskt sätt, var icke kändt i dessa grofva tider; man kände ingen annan storhet än et _vildt mod_ med _ovanlig styrka_, och alt bestod uti en laglös våldsamhet.

"At göra Skalde-bilden så mycket större och förskräckeligare, kunde den icke starkare uttryckas än under namn af Jättar och vidunder.

"Detta är dessutom naturens eget språk, som icke behöfver något härma och efterfölja.

"De gamle Nordiske Folken beskrifva uti sina skalde-qväden alla _sina hjeltar_, såsom _dylike Resar_; af samma beskaffenhet aro Grækernas nio alnar höge _Aloider och Titaner_, hvilke hade en styrka, som ingen kunde emotstå, och lade hela berg ofvan på hvarandra -- Djärfve nog, at dymedelst vilja bestorma sjelfva himmelen." -- Jerusalems _Betraktelser öfver Religionens förnämsta Sanningar_, 2 Del. sid, 188.

Sådant är språket äfven uti _sångstycken om Wäki Turilas, Uros, Joukkawainen_ m.m.

WEINÄMÖINEN WEINEMÖINEN el. WEINEMOINEN, anses af några för et fruentimmer, och kallas _Akka vein Emoinen_, -- af _wesi_, vatten -- _wein_ och _Emoinen_, lilla mor, sjö-fru. Se _Kiwutar_.

WENDLER, Se _Aate_ och _Winder_.

WENNON-HÄRKÄ, En stark drag-oxe, in i tystaste skogen, som upplögde det _Sämpsä Pellervoinen_ sådde med trä-frön.

Wennon härkä Uljamoinen (Puiden Hevonen, joka puita kynti, wäkewä kyntäjä) Lähti maita kyntämään. Saloja wakoamaan, Suot kynti, kanerwat kaswoi; Mäet kynti, nousi männyt -- --

WESI HIJSI, En ond ande, eller vattu-råderska (Wesi-piru). De vidskepplige säga sig än i dag, kunna upmana henne från vatnet, och bära henne i et vattu-käril, at skada nästan, i synnerhet tjufvar, som skola plågas af henne, eller blifva sur-ögda m.m. Eljest är denna, naturligtvis, en vattu-syrsa (Larva Dytisci), som upäter agn och fisk för fiskare, då fiskeriet vantrifves.

WILLATAR, En troll-häxa, som födde och upammade Ormen. En _Juutases_ maitresse.

WILINER, Se _Aate_, _Joter_ och --

WINDER, Et folk, som förmenas hafva gifvit Finland sit namn. Hos dem hade visheten sit Tempel.

_Windernes Tempel_ voro upfylda med vidskeppelser. De brände ljus vid de dödas grifter och läste där sina sånger.

WINDLAND. Beboddes af Winderna, _Finland_. Det är knapt något land i Norden, som til större ymnoghet, under et omildt luftstreck, genom invånarenas outtrötteliga arbetsamhet, gifver alt, hvad til det menskliga lefvernets nödtorft och beqvämlighet betarfvas. Dess fördelaktiga hamnar befrämja dessförutan handeln, och dess flaggor blifva ärade i de fjärdar, där de synas; invånarena äro höfliga i sina åtbörder och behagliga i sit umgänge; Mot sin Konung trogna; i sina tankar förvetna, och i alla kroppsens öfningar skickeliga i faran oförskräkte; i segren ädelmodiga och i alla sina beslut snara. Se _Adalrik och Göthildas Äfventyr_. 8. Bok: I Del, p. 430, Se _Arngrim, Sigmund_.

WINGA, En Satyr, som besofde _Wanga_, hvaraf föddes _Wangamoinen_. _Winga wangahan makaisi_-- -- deras afföda blefvo ödlor.

WIRAN-KANNOS, Befordrade hafver-växten.

WUODEN-ALKAJAISET, En slags Högtid, efter Finska nations smak, på åtskilliga tider om hösten efter slutad tröskning och inbärgning, då måltider hållas och drickes väldeligen. _Norra Österbotningen_ firar _Mickels messan_ eller _Kekri_, Allhelgona, sedan slagten gått för sig; då af det slagtade ätes stekt och sjudit. Kallas ock _Sonnin-pejjahaiset_ -- d.ä. Ox-graföl -- Se _Ristin-päiwä, Kekri_.

WUOLA-HATTARA, foem. Uxor Vulcani, forte Venus.