Part 6

Se _Neity Maria_.

MEHTOLA, En ren barr-skog; annat än _Tapiola_. En skogsbygd, där skogs-djur, foglar, bien och andre skogens håfvor vanckade -- _Item, en skogs-Guda-magt, Pan_: anses ock i Runor, som en _Skogs-Fru_ rådande öfver djur och foglar. De titlar, hvarmed hon under tilbedjandet behedrades, äro: _Mielus Mehtolan Emäntä_, du benägna Skogs-värdinna:

Metän Ehtosa Emäntä, Mielly mejjän miehiimmäk, Antamaan ainuasi, Omas ojentamaan, Mielusasta Mehtolasta.

Du välviljoga Skogs-värdinna, Var benägen åt oss Skogsmän, Til at gifva ditt enda, Räcka åt oss ditt egna, Af den luftiga, nöjsamma, skogsparken.

Hon dref harar i gillren och vippsnarorne i lag med _Ukkonen_ hvarföre harfångarne bedja:

Puhas Mehtolan Emäntä, Metän kultanen Kuningas! Kuk on laiska kulkemahan, Sitä sijmalla siwalla, Karkota kari perällä, Mieluusta mehtolasta --

Se Ukkonen.

Ifrån _Mehtola_ och _Tapiola_, skulle _Mehiläinen_ anskaffa honing til sår- smörja. Se _Mehiläinen_.

MERI-TURSAS, En strand-bo; kallas _partalainen_, dels för det han vistades vid hafs-stranden, dels för sit långa våta skägg, hvarmed han krystade Pohjolas dotter som blef moder för 9 barn, alla afgrundens foster. Se _Pohjolan imbi_.

Synty Neitsy Pohjolassa, Impi kylmäsä kylässä, Jok' ei suostu sulhaisihin, Mielly miehiin hywiin; Kuin tulowi immintuska, Pakko neitosen panexen, Syxiin syöstäxen mereen, Kalsoin aaltoin ajaxen. Meri Tursas partalainen Teki neiden tiinehexi, Meren kuohuilla kowilla, Weden wankan waalehilla; Teki pokoa yhexän, Yhestä watanwäestä; Piilotteli poikiahan Alla wijden willa waipan Sarka kauhtanan kahexan; Nimitteli poikiahan: Minkä pani pakkaisexi -- -- --

METELIWAARA, Se _Waarat_.

METZISTÖ, En skogs-lund, där afguden bedrefs. Item, idolum, forte Priapus. -- 2. Reg. 23; 6: 7.

METZÄN-EUKKO, _Tapios_ hustru, _Metän Emäntä_; anroptes af Jägare, at gifva villebråd. Syntes stundom, då hon var gunstig med gyldene ringar och insvept i gyldene duk. -- -- -- Men onådig viste sig med ringar af vidje-länkar och med ris-ruska. Henne til heder skulle sjungas _Messän miehin wirsi_, då man gick ut til skogs: Hon var ej blid då Jägaren sjöng:

Mielestä Metän Emännen, Usein hywän Emännän Sormet kulta sormuxisa, Käet kulta käärehissä, Jotk on soaanut[9] annillahan; Usein pahan Emännän Sormet wihta sormuxissa, Käet wihta kääreissä, Aina auttamattuessa.[10]

Alt efter Skogsvärdinnans godtycko, Är den goda Mors Finger understundom i gullringar, Händerna inveklade i gulldukar, Som hon fått med sina gåfvor; Men ofta då mor är ond, Äro fingren med vidjelänckar prydde, Händerna omvicklade med vidjor, Och altid då hjelplös.

Då _Wäinämöinen_ slog på sin citra, kom ock Skogs-gudinnan med alla sina skogsdjur, at lyss på den härliga musiken: _Itekkin metän emäntä, rinnon aidalle ajain_. Se _Wäinämöinen_.

MIEHEN SYÖPÄ, Anthropophag, menniskjo-frätare -- troddes vara i Norrska Lappmarken; dit hänvisas sjukdomar: ex. gr.

Mennekkös sinne sekahan (näml. til Rutian koski) Tuol on muutkin murha-miehet Miehen syöpähän kylään, Lapin maahan laukiaseen, Pohjan pitkähän perään. -- --

MIESTEN SYÖJÄIN KYLÄ, var i _Kyrials_ land, eller den ort i _Kyrials_ botn, högft i Norr i Finland, där starke Resar och Anthropophager förfärade de ankommande; se föregående _miehen syöpä_. Efterföljande saga besannar det. När _Domar_ (Upsala Kung) ännu var ung och låg uppå sjön, för at förvärfva sig ära och rikedom, blef han genom en häftig storm drifven emot _Kyrials-botn_, eller til det stycket af Finland, som ligger högst i Norr (Kemi, Cajana, Paldamo, Sotkamo, där Hijsi bodde och andre Jättar i berg; ty landet var än segelbart den tiden, emedan skeps-vrak ännu i dag finnas i flere moras i Kemi Socken). Han kallade sit ankare under en stor och mörk skog; han betäckte stranden och gick up, at bese landet. Där råkade han _Hallgrim, en Rese_, som var, för sina krafter och än mera för sina många konster, den farligaste. Hela vägen til hans kula var betäckt med nakna hufvudskallar och multnade ben, efter dem som han mördat och upätit. Hans grymhet var intet mindre än hans krafter, och det var et vidunder i naturen, hvars blotta åskådande kunde injaga en skräck hos det modigaste hjerta i verlden. Alla de som hördt hans namn, hyste en räddhåga för honom. Men Domar mötte honom utan fruktan. Deras strid var svår, men Risanöth (et svärd, det Rolf tagit i Grims kula; hörde Ynglinga-stammen til; dess sår läktes aldrig; flog genom sköld och hjelm), som den tiden var i Domars hand, behöll segren. Hallgrim föll, och Domar gick in i hans kula, hvarest en större rikedom, än han någonsin tilförene sedt, lyste honom i ögonen. Alla väggar voro klädde med sköldar af blänkande silfver, samt hjelmar af klaraste guld. Där hängde åtskilliga horn med ränder och bilder af den dyraste metall inlagde.

MIKKELIN _päiwä_. En stor högtid hos Norr-finnar; Se _wuoden alkajaiset_. Alla hästar tagas då in i stall; fodras med öl, korn, granris och hermelins kött, som skal praeservera dem för hufvudsjukor, m.m. Boskapen drifvas tidigt och utan ljud i fähuset, om eljest väl skall gå. Se _Ristin päivä_.

MUNNU. En oculist i gamla Runor. _Munnu silmän Tytteriä_. Item, en af Nordens möer, som anropas af häst-gällare, at hämta is, rim och kyla. Texten säger:

Munnu silmän tyttäriä, Höyhenes panuttaria. Tuuwwos hyytä Pohjolasta, Jäätä kylmästä kylästä, Sillä hyyllä hyytele, Jäällä tuolla jäähyttele, Pistän hyyn hyppyseni, Jällä jäähytän kätem, Teen tulen tehottomaxi, Walkian warattomaxi. -- -- --

MYRRYS MIEHET, de samme som Indomiehet, trollkarlar och vidskeppelige, som dels med läsningar, _lugut, synnyt_, spåttande, flåsande och på-blåsande, med troll- Runor, _synnyt_, tro sig bota ormhund- och vargbett, eldskador m.m.

NÄKKI, Neptunus, Svenskarnes _Åge_. Se _Weden-Emo_ -- Efter forntidens berättelser och skrock-sagor (Se Urban Hjernes Flocker om flere hafs-fruar). Här i Finland beskrifves Näcken med långa utslagna hår naken visa sig på vatn, i solsken, på stenar vid forssar borsta och kamba sig, eller ajustera sit ljusgula hår äfven stundom sjunga utan tvifvel en Siren sång eller Crocodils gråt, at låcka barn til stranden, och simmare i vatnet, dem hon kramar så at de blifva kål-blåa, suger deras blod m.m. Hvilket i sjelfva verket är kramp- eller seno-drag. Käringar och utlefvade Sjö-galtar kunna skräma lätt-trogna med tusende Näck- och hafs-fru sagor, Se _Ahti_.

_Näkken_ och alla de små guda-magter, som bo i de våta Riken, voro alla framkomne, at höra Wäinämöises sång och harposlag, hvars like de aldrig förnummit. Se _Wäinämöinen_.

NEITONEN NOROSTA, En vattu-nymph; bodde i våta dälder; kylde och svalkade. Af dess bröst-mjölk upväxte björkar. Hon anmodades af häst-gällare, at förtaga eldens eller det heta järnets kraft.

Nouse Neitonen Norosta Wuotehilta hyisen pojjan, Jäisen lapsen lappeasta; Weä wijttasi wilusta, Hamehensi hallan alta, Heitä pahoilllen potowan Kaatoowallen kattehixi; Jottei poikasi potoisi Kaatowaisi kannettunsi, Jonk on huntu huutehessa, Iho liiwi iljannessa, Pajjan kaulus kaikkalassa.

NEMAGWELLE. En af Lappska jordiska Guda magter, hvars hjelp ganska få meddelas. De få endast dess bistånd, som första gången omdöpas; ty Lapparne döpas med _troll-döpelse_ mer än en gång; hvilket sker således, at när menniskjan blifver sjuk, gifver man henne et annat namn, och öser vatn på henne med dessa ord: Jag döper dig i detta namn N. N. och du skall lefva i detta namn N. N. De som få således troll-namnet, få äga, tillika med namnet, _Nemoigwelle_. Som denne Lapp ser ofta Nemoigwelle gå för sig öfver bäckar och moras; så har han honom ock när han skall gå tilkyrkan. Han dricker ock _Sarakkas_ blod i samma bäck, hvar nemoigvelle står. Sidenius.

NEURERNE, äro stammen til _Finnar_, Lappar och Esthlänningar, som i Språk mycket liknat Hebreerne.

Se Trägårds Utdr. af Dalins Sv. R. hist. I. Del. Cap, 13, §. 3. pag. 13.

NOIDER, Lapparnes troll och vise män, som falla i dvala, under en viss sång; och hämta ifrån långt aflägsna orter något i barmen, samt berätta hvad de sedt och hördt, under sin vandel utur kroppen. Finnarne kalla denna ecstasis, _langeta loween_ -- Om Finnarnes _Noidat_ och _Myrrys miehet_ har man ej hördt sådant; utan endast, at de hoppa i raseri och gnissla med tänderna, som kallas, _olla haltioisaan_. Se _Myrrys miehet_ och _Indomiehet_.

NUJJA-SOTA eller _Kluppu-sota_, Klubbe-kriget i Finland 1597. På flere ställen i Finland, Tavastland och Österbotn hölts sådane klubbe- batailler. I Padasjoki by i Tavastland på åkern vid Nystelä by har i Konung Carl IX tid år 1597 klubbe-kriget ock gått för sig, såsom ock på flere orter i Finland; hvarföre _Säxmäki, Ilmoila, Gamle-Carleby_ jämväl äro af klubbe-kriget märkvärdige. Nästa holmen vid Nystelä åker, på hvilken de slagne blefvo begrafne, heter än _Nujja saari_, i.e. insula clavorum. Menniskjo hufvud skallar synas där än i dag.

Hertig _Carls_ afsägelse gjorde öfver hela landet mycket buller. Särdeles utblossade lågan i _Öserbotn_ och Finland. Bönderne hade därifrån kommit til Hertigen och klagat öfver det betryck de ledo af _Clas Flemmings_ Rytteri: sedan, då de nu blifvit upmuntrade, och hörde, at Hertigen af missnöje tagit afsked, blefvo de aldeles obändige: en af dem _Bengt Poutu_, samlade en stor svärm af sine likar, angrep dessa Flemmings Ryttare, ehvar han dem råkade, och öfvade på dem all barbarisk grymhet; hvaribland äfven Lagläsaren _Erich Olofsson i Woitby_ mördades, för det han _höll Rustning_. Allmogens hop öktes derpå ansenligen, och valde sig en ny anförare. _Jacob Ilkainen eller Ilkka från Ilmola_ Socken i Österbotn, af hvilken detta buller kallades _Ilkkainens krig_ eller, af dess vapen, _Klubbe-kriget_.

Afsigten var nu icke mindre, än at anfalla Tavastland och Carelen, jaga därifrån hela Konungens (Sigismunds) rytteri, upbränna eller sköfla _Clas Flemmings, Axel Kurks, And. Bojes och Anders Larssons_ gårdar, samt aldeles förstöra Åbo Slott.

Clas Flemming ryckte up med sit krigsfolk från Åbo den 23. Dec. 1596, tågandes til _Birkkala_ i Öfredels härad och _Björneborgs_ Län, där _Bonde-hären_ vid Nockia Sätes-gård hade sit hufvud-läger. Han lät skjuta några Falkonet-kulor genom husen, hvaraf Bönderne förskräktes.

Ilkkainen drog sig om natten tilbaka in i en stor skog, som skiljer Tavastland och Österbotn; men förlorade i afvikningen några 100 man. Han blef sedan fängslad och afrättad. Antalet på de Bönder, som fallit i detta fält-tåg, var grufveligt, och har stigit öfver 11,000, hvilket för Österbotn var en obotelig skada.

NYKYRI -- Se _Sotakedot_.

NYRKES, gaf Ickornar. _Nyrkkes_ bodde sjelf i granskogar. Se _Hittavanen_.

OHTO, _Ohtoinen_, Et Björnens namn i Runor, för dess breda änne och stora hufvud. _Tapios_ starkaste djur. -- Se _Tapio_.

Han anropas, at ej röra vid Boskapen (som kallas _sonda-reidet_). Och skulle han vela pröfva sina tänders och ramars styrka så hade han därtil stockar och stenar. Dock om hans maj:ts grymhet vore alt för stor; så anropades Skogs- Gudinnan Tapio, at hon ville styra björn, och göra månan för honom mörk, sänka himmelen i moln, och förblinda hans ögon, på det han ej må se kona, som skulle vara i hans ögon som stenar och stubbar. Se _Sini sirkku_.

Ohtos födelse och höga härkomst alt ifrån himla hvalfvet och Sju-stjernorne, med _J. Mariae_ tilhjelp, beskrifves i följande _Ohtos-synty_ eller _Archaeologie_, ifrån Kuopio i Savolax.

Misä ohto synnytelty? Mesi kämmen kääunyteldy? Kuun luona, tykönä päiwän, Otawaisten olkapäillä: Sieldä on maahan laskettuna Hihnoisa hopeisisa Kuldaisisa kätkyhisä. Neityt Maaria Emonen Wisko willoja wesillen Kapalolta kuondaloita, Selwälle meren selallen Lakeelle laineellen; Noita tuuli tuuwwitteli, Wein henki heilutteli Nenään metisen niemen, Saloja samoamaan, Pohjan maita polkemaan: Ellys piiloja pityö Häpeseen hämmendyö, Emosi sinun epäsi; Elä sorra sonda reittä, Koaha majjon kandajata Enempi on emoillen työtä, Suuri waiwa wahimmalle, Kuin poika pahoin tekee, Lapsi kangein asuu: Kule sikana siwuhte, Wierihte wein kalana: Tule tuwissa tulille, Ilman Immin tietämätä.

Hvar är _Ohto_ född? Gull-ramen vänd som et barn (vaggad)? Hos månan, nära vid Solen, På axeln af karlvagns-stjernorne: Dädan är han nedsläpt I silfrade remmar (feltyg), I gyldene vaggor. _J. Maria_ den lilla modren, Kastade ulltappar på vatten, Lindor som flagor, På de klara hafs-själarne, På de vida vågorne; Dem vaggade vädret,

Vatu-draget omgungade dem Til en honings-rik udd af näset, At springa i skogarna, För at tråka de Nordiska länderne: Gör ej hvad elakt och rasande är, Blanda dig ej i det nedriga (skamliga) Din mor förbjöd dig det; Förtryck ej det gönings orena låret,Fäll ej mjölk-bäraren: Mera har din moder at göra. Din fosterska har stort besvär, När sonen gör illa, Dess barn förhåller sig argsint (styfsint); Far förbi som et svin, Där nära bredevid som en silk i vatnet: Kom hemma vid til vårt vistnings-ställe, Utan at dejan vet deraf.

OLLIN _päiwä_, Olsmessan; då tordes ingen bärga hö, af farhåga, at om då rördes vid något boskaps-foder, så skulle björnen göra skada. Då slagtades och åts _Willa-wuona_ (et oklipt lamb ifrån våren), då skörden slöts, hvartil äfven tilreddes öl och bränvin. Då fåret inbars, skulle med al- och granqvistar vatn kastas öfver Tröskeln. Förr än man tordes smaka af alla anrättningarne, skulle däraf utgjutas något i vrån vid bänken i bordsändan och på golfvet, samt under _Aaatto-koivu_ d.ä. en helgad björklund, eller det träd, som om midsommars qvällen sättes på gården. _Sirppi-juusto_ kokas eller bakas denna dag och ätes i Österbotn.

OTAWATAR, En Gudinna ifrån Karlvagn eller Sjustjernorne, som synes varit dess make; kallas i gamla troll-Runor _dagsens dotter_. Hon anropades til hjelp mot natt-tjufvar, och at igenskaffa det bortstulna.

Otawatar päiwän tyttö Tule tänne tarwitahan Omoani ottamahan Kadonnutta kaihtemahan -- --

Se _Päiwätär_. Med dessa kan Svenskarnes _Thiodan_ jämföras, eller _Titan_ hos de Latiner, som skulle köra solens vagn.

PAHOLAINEN, En ond ande, djefvul, en ond vålne, ormens stamfader -- Hade ormar til briskar och söljor; hvarföre ormen titleras i troll-Runor eller dess _Synty_:

Mato musta maan alainen Toukka Tuonen karwalllinen, Rinta solki Syöjättären, Paholaisen pajjan naula -- --

PAINAJAINEN, Maran, som af mjeltsjuka ses, som en hvit nymph om nätterna under sömn; uplyser med sit sken hela rummet och trycker öfver bröstet, hvarunder de vråla och låta illa. Item _Painajainen_, som krossar barn och gör dem vindögde: fördrifves af vidskeppelige med stål och betsman, lagdt under hufvudef. Är i sjelfva verket en nerv- och convulsiv sjukdom hos barn af fyra --

PAKKANEN, Smäll-kalla kölden, den bistra _Puhuris_ Son, med dess kulna och surmulna fru _Hyyttö_ anvises til _Kijron koski_, at tilisa den, om han vore i stånd. Mot kölden stod man nog, när man fick följande at skyla sig med:

Tuos mulle Utunen turkki, Kanna willan karwallinen Jolla tuima turwellennek, Ettei pakkanen palelek, Kowan ilman koskematak, Pakkasen palelematak: Talwen ilma Taiwaellek, Ettei riko riskittyä. Eikä wismoille wiraak: Ämmöni Utunen uuwin Turvvaxeni tuotuwohon, Päälleni pujettakohon.

Hämta mig den varma svanskinströjan, Bär hit den rikullige lurfviga pälsen, Hvarmed jag förvarar mig mot den bistra kölden, At ej kölden förkyler, At ej den kalla luften får komma åt, Vintern förkyla mig: Den klare vinter-luften fare up under himmeln, At den ej skadar någon christen el. gör någon enda lytter, Eller verkar på huden rinnande fråstskador: Min farfars, farmors varma edderduns paulun-säng el. tält Må hämtas til min skygd, Jag må påklädas, öfverhöljas därmed.

Jag tror man nog skall stå sig mot kölden så väl ombyltad, utan någon trollkonst.

PANNAHAINEN, En bannlyst, förbannad. Därmed förstås ofta ormen eller en elak stygga.

PANULAN NEITI, En underjordisk troll-mö, hvars bindel upfattes med ödlor. Ödlan kallas därföre: _pää-puikko Panulan nejjen_ -- En af furierne; upammade ödlor och ormar. Se. _Kyytöläinen_ -- Hon höll til i _Aluen-järwi_ djup; plågade genom elden.

PANUTAR. En af ormens däggerskor -- _Juutases_ stygga dotter. _Panattar_ den samme, förorsakade sveda och värk; åberopas äfven vid läsningar öfver sår och järn-skador. _Rauta Ruoste hettäriä, höyhenes Panuttaria, maa isänsi, maa emänsi_. --

PARA, samma som de Svenskas _Bjära_; en troll-konornes villige tjenste-ande, hvilken skall di mjölk af främmande koer, ysta det i sin mage och bära i Smör-kärnan. Dess underliga födelse ses i Mag. Christ. Er. Lincquists Disp. de Superstitione Veterum Fennorum P. I. p. 53.

För 100 år sedan, då man än förmodeligen var för skumögd och lätt-trogen och såg nog ofta spöken och elfvar dansa, hade man fått se detta kreatur, som til utseende skall varit luden, hvit och svart-spräcklig, mera rund än aflång (utan tvifvelen tjufaktig grannens katta), fötterne smala som en tranas, och 3 til antalet, liknade mycket en gammal dags slända. Då _Paran_ klämdes imellan en dörr i et mjölk-hus och dog, sjuknade ock värdinnan samt afled straxt därefter.

När _Para_, bjäran, är född och fått lif, efter description l.c. så säges:

Kanna woita, kanna maitoa, Tuo woita Wuoren Lukko, Piimä Pirun-emäntä, Pääästä piimä pindehestä, Maito happaman hallusta -- --

PARAN-WOITA, Bjär-smör, som i sjelfva värket är en sort blöt svamp i Rötmånan (mucor unctuosus flavus, Linn. Fl. Svec. 1282), bruka de vidskeplige bränna i tjära, salt, svafvel och piska med en vidja, då dess ägarinna, troll-konan, tros komma af med ömkan och visa sig, med förbön för sin tjenste-ande.

PÄIWÄTÄR, En af vargens foster-möer -- It. dagsens brudfrämma, den sköna morgonrådnan, som frälste Solen och månen ifrån förmörkelser, som den elaka _Kuumet_ anstälde. Se _Kuumet, Kuutar_.

PÄIWÄIN WALITZIAT, dagväljare, namnes i Bibeln; utmärkte vissa dagar för olyckelige, af hvilka några kallades _Katehen päiwät_ och _Tyhjät päiwät_, då var ej godt, at så åker, _kuiwat päiwät_ 4, 5, och 6:te i nyet, ej aldeles gillade för goda. _Tuulen päiwä_, d. 2 Januarii, då skulle ej eld göras, af farhåga för eldsvåda nästa sommar. _Måndag_ och _Thorsdag_, gamla teknedagar.

PÄÄSIÄINEN, en väl de Christnas högtid, men af vidskeppelige mycket vanärad. Om Påsknatten sättes än skällan på skäll-koen och lior på fähus-dörren, at förhindra de flygande troll-konors ingång.

Nu sittes hela natten, och man lyss, som det kallas. De tro sig se trollkonor flygande i luften utan aerostatiska machinens tilhjelp, höra bultas, smidas, tröskas -- hvaraf spås om tilkommande ting, om årsväxt, dödsfall m.m. De flygande trollen skola ock nu föra all den ull, kohår, svansar m.m som de samlat, til blåkulla, såsom tionde åt Hin. (Se _Norrländska troll-väsendet_ Capitain Elin). Nu tros ock, at man ser Solen dansa om morgonen. Jämför Strelings _Physica_.

At derivera ordet _pääsiäinen_ af Grækernas _paianisai_, Pæanem aut _apollinem_ invocare[11] och _paianismós_, Carmen ob liberationem a malis aut præteritis, aut futuris -- Suidas, är något tvungit, hälst Finnarne ej vetat af Pääsiäinen eller Påskas firande, förr än efter införd Christendom: häldre kan ordet vara helt och hållit Finskt, af primitivo _pääsen-stä_ -- jag blifver fri, slipper lös -- och betyder _pääsiäinen_, vi vocis, en _lösnings, befrielses- dag_, i likhet med Ebreernas _passah_, transitus -- en öfver eller förbigång i afseende på mord-ängeln i Egypten vid första Påsk, och övergången öfver röda hafvet &c.

PELLERWOINEN, En god Skogs-planteur och åkerman, dess son var _Sämpsä_ -- _Sämpsä poika Pellervoinen_. Se _Wennon härkä_ och _Sämpsä_.

PELLON PEKKA eller pekko. En korn-gud; befordrade vår-sådden och gaf god vört, som kallas _pellon maito_.

Probst. D. N. Idman l.c. deriverar namnet af Graekiska _paelo_ eller _pelithro pekos_, coeni el. jugeri Deus -- på finska _Pellon Jumala_, Agri Deus -- _Pellon pekkoa maistaa el. juoda_, är, dricka vört, eller buska, färskt gäsit dricka.

PERKELE, djefvul; får flere namn -- _Lempo Hiisi, Piru, Pirulainen, Peiko, Pejjakas, Pejjainen, Pendele, Kilka, Kilo, paha Kurki_ -- Graecis _pérkos_, niger, nigris maculis variegatus -- Sv. Hin Svarte. Hin onde. Diabolus enim, nescio qvare, nigris coloribus depingitur, nam alias format se in angelum lucis 2. Cor. II:14. Hädan är Finnarnes talesätt: _Musta kuin perkele_. Den samme som Svenskarnes _Loke_ och _Midgards-orm_, hvarmed medel-guden _Thor_ stridde; hos Lapparne den Gud, som var uphofvet til det onda. Probst. D. Nils Idman loc. cit. p. 35. deriverar _Perkele_ af _Lpeisokalos_, recti experientiam non habens, Decori ignarus, ineptus; men nog tvungit. Hårdragit är ock, at förege, det Perkele vore den markelige _Bergelmer_, som blifvit räknad ibland Gudar, hvilken, efter _Eddas_ upgift, varit en _Jotuner_, namnkunnig af visdom och kallad _Hin frode Jotun_, af hvilken _Odin_ den äldre lärt regerings- och krigs-vetenskapen; men hvilken han sedermera med sit anhang drifvit ifrån säte och land. Se Schönings afhandl. om Tids Regering i den gl. Nordiska bist. p. 105. Detta uphäfver ordet _perkeles_ derivation af _'Apeirókalos_ -- dock säga finnarna, i anseende til Bergelmer, _sillä on Perkeleen konstit -- wiekas kuin perkele_, illslug -- men naturligen härstammar det af _pérkos_, svart, som är lika til uttal och betydelse, emedan ock en sådan idée än i dag åtföljer sjelfva namnet. Se _Piru, Hijsi_. --

PERI-SOKIA, En af _Louheatars_ 9 stygga söner -- En af Thussar eller Cycloper -- Enögda bestar; smidde viggar åt Thor eller _Ukko och Ilmarinen_.

PESUAN KANGAS, En stenhögd i Pavola af Sijkajoki, Socken i Österbotn, där jag d. 16 Sept. 1783 nedraserade 4 stenhögar; det är en sten-rundel, liknande en gammal skants eller fäste, _Linnat_, med 2 portar på en ganska brant högd, midt uti låg och flät utan stenar, men omkring murad af gråsten. Tör hända en _Kalmisto_. Se _Linnat, Linna kangas, Kalewa_.

PIEHINGIN-WUORET -- Bergs-rygg i S.O. ifrån Landsvägen 6/4 ut ifrån Piehingi by i Salo Socken. Där skola än synas tecken til rum och 4 st. portar. De äro första landt-känningar för seglande ifrån _Brahestad_.

Santta PIETARI, rådde til ormens födsel -- Se _Juutas_. St. _Pehr_ åberopas ofta i troll-runor, i anledning af flera Påfviska sago om hans vandel med sin mästare. Sådane Runor höra til medel åldern för Reformations-tiden.

PIMENTO & PiMENTOLA. Se _Pirulainen_.

PINNEUS, filius Tapionis, aliis, _Pinneys_, _Tipion poika_.

PIRU, djefvulen, _Perkele_; agerar ock smed; smider pestskotts pilar, som _Loke_.

Piru pijliä takoo. Pajassa owettomassa. Ilman ikunattomassa; Isä piiliä takoo. Poika nuo sulitteloo -- --

Hans gesäller aro _Ruho_ och _Rompa_ samt _Perisokia_. Finnarrnes talesätt, _Tulinen perkele el. piru_, ger tilkänna, at han umgicks som smed med elden och det glödande järnet.

_Rossæus_ säger, at _Ryssarne_ dyrkat en Gud, under namn af _Perun_, den de förestält under en mans bild, hållande en eldhet sten i handen, hvilken til heder de underhöllo ständigt en brinnande eld af ekträd.

För det at ordet _Piru_, tyckes hafva någon gemenskap med Grækiska ordet _pyr_, ignis, eld, den _Perserne_ dyrkade som en Gud (Suidas), och den Finska _Piru_ förstod sig på eldens kraft i ässjan, såsom smed, sluter Doct. Idman p. 36. loc. cit. at elden i Hedendomen blifvit hållen för Gud, och dyrkad under namnet _Piru_. Eldens dyrkan i Norden påstår _Schöning_ i sin afhandl, om Tids Regering i den gamla Nordiska hist. p. 105.