Part 4

KALLIIT-ILLAT, dyra Helgedags-qvällar, voro måndags och hela torsdags qvällen; äfven Söndagen. Om Söndags-morgonen i dagjämningen, då koerna varit i fållan, har värdinnan gådt omkring dem 5 gångor mot Solen, och i en besynnerlig kropps ställning burit imellan tänderna en knif, och i handen gårdsens nycklar, lija, yxa, m.m. i andra handen brinnande stickor af torrved.

Om Torsdags qvällen fick ingen spinna, om det icke skulle spöka.

KAMMO, n. pr. den samma som _Kimmo_. En förskräckande och hiskelig vålne i Sten-rötor; hvadan det Finska verb. neutr. _se kammoo -- -- se kammotaa kattooxeni_, det fasar mig, at se.

Synes i troll Runor vara en stenarnes patron. Se Sjöjätar, Camus Fennorum.

KAMULAINEN, et bergs-troll af samma calibre med _Koljumi och Pirus_ anhang. Se Ukko.

Lik _Geirskagel_, en af de underjordiska plågo-andar; plåga med _Piru_ de osälla skuggor.

KANGATAR, En skogs-mö, bodde på sandåsar, där hon ruskade, i lag med _Tuuletar_, furuträn, at de bättre växte i längd och tjocklek.

KAPEET -- Se Kawet.

KARE, Jätten Forniots Son, af hvilken de Carelare eller _Karjalaiset_ härstamma. Björner säger Sv. R. Häfd. åld. p. 17: _Kyre_ och _Kare_-boerne häratamma af ättfadren Kare.

Fornioter hade med sin hustru _Laufeja_ Sönerne _Kare, Loge och Htar eller Ägir_. Kare blef genom sina lyckliga Sjöresor en väder-Gud och i Fadrens ställe domare i _Kuenland_ (Finnland), _Kajana, Karjalan_ maa eller Carelen.

Se Trägårds Utdrag af Ol. v. Dalins Sv. R. hist p. 19.

KARELN, Fennis _Karjalan maa_, nämnd af Kare. Fornioteri tertius filius Kari, Fenningiae Aboriginum, eorundemque pastorum (nominis fui originem habet a fennica voce _Karja_, pecus), alterius instar Romuli, _Rex_ erat. De regione _Carjala_ ad pagum _Carjala_ in Wirmo coloniam accessisse probabile videtur. Nam _Carelia_ Fennis Carjala audit. Regio quaedam vasta quoque nomine _Carja_ in _desertis Russiae_ esse dicitur a Rudbeck Atl. T. I: p. 363.

KARHUN-pejjahaiset, Se Kouwwon-päälliset.

KARILAINEN, _Kiwi karista_, hemma från stenklipporne, skulle göra järnet slött (_Raudan sulkia_), eller förtaga dess värkan. Han var halt och ofärdig, som Vulcanus; men med sin tå och häl gräfde han i jorden, hvadan _Herhiläinen och Mehiläinen_ utflögo, at hämta honings-smörjor åt järn-skadorne:

Karilainen kaita poika Kaiwo maata kannallaan, Warpahallaan watusti; Herhiläinen maasta nousi, Karilaisen kannan tiestä; Jo päiwänä kolmantena Karilainen kaita poika Kaiwo maata wielä kannallaan, Mehiläinen maasta nousi, Karilaisen kannan tiestä; Lähitti mein perään, Ylitze meren yhexän, Meri puolen kymmenettä, Simoa tawottamahan.

Til Karilaises klippa förvises Ähky: _Tuonnema sinun peto manaan, Karilaisen kallioon_. -- --

KATI n. pr. foem. _puiden Emuu_; En Skogs-Gudinna, som alstrar trän i Skogen.

Kati kaunis, neito nuori Pisti karwan kankahaseen, Ukon mustihin mutihin, Sijtä eppä synty synty Siitä Eppä suku sikisi -- -- Honka puu Romentolasta Mesi lauhto mehtolasta -- -- --

_Meri-kate_ -- id. ac _Wesi-Hijsi_ -- _Karwoista meri kateen_, eller en Sjö- Häst, hippopotamus.

KATRINATAR, Sanct Catharina; Et af Helgonen, hvilken ock anropas som Deja, God Ladugårds gumma i sällskap med J. Maria, hafvande sina pigor och stillerskor, som skulle hägna och sköta boskapen. Bön til henna lyder således, där hon tillitas om, at stilla eller hejda Björn ifrån hjorden:

Katrinatar Waimo kaunis! Aita rautanen rapa-ak Ympäri minun eloni, Kahen puolen karjastani Ettei koske konnan poika; Yön tytti, hämärän neiti, Wiisi piikoa pityö, Kuusi käskyn kuuliata, Karjoani kahtomassa. Neity Maria Emonen, Maasta asti aita pannuk, Wilun ilman wiskomatak, Kowan ilman koskematak, Käywwä karjan kaunihistak, Tänä kiesuxen kesänä, Jumalan suwena suurra, Peltomata pieni kynnen, Wasikan warajamatak Kiwexi minun omani, Pääxi kannon kaunoseni Suulla-annik suun suun e-essä Ano luojalta lupoa, Jumalalta uskallusta, Tänä kiexuksen kesänä, Käywwä karjan kaunihisti.

Catharina du väna Fru! Sätt up i hast en gärdsgård så stadig som järn, Omkring min egendom, På ömse (båda) sidor om min boskapshjord, At den gemena styggans afföda ej må komma åt; Nattens flicka, daggryningens mö, Må hålla (bestå sig) 5 pigor, 6 lydige underhafvande, At vårda (valla) min boskap. J. Maria du väna moder! Sätt up alt ifrån jorden (marken) börjandes en gärdesgård, Så at Skogs kalla vädret (björn) ej må kullkasta den (Slänga öfver ända), Och et hårdt väder ej röra vid den, På det boskapen må så gå vackert, fredligen, Hela denna sköna sommar, Guds långa sommarn igenom, At de små klöfvarna må få gå utan farhåga, Kalfvarne utan at rädas före! Mine egne må blifva til sten förvände (i hans ögon), Min vackra mjölk-ko til en stubbända Äfven för den glupskastes mun! Begär låf af Skaparen, Förtröstan af Gud, Om denna vackra Sommar, At boskapen må få gå i fredlig stillhet, väl fredad.

Se Kaisa och Juutas.

KAWE, Wäinämöises Far, en mägtig Herre i Norden; låg i moderlifvet 30 Somrar, där han ledsnade at längre vara, och som en Pallas eller Mars kom där ut med sköld och hjelm. Runan berättar:

Kawe ukko pohjan Herra, Ikäinen iku Turilas, Isä wanha Wäinämöinen, Makais äitinsä kohdusa Kolme kymmentä keseä; Ikävvystyi aikojaan, Oudostui elämitään; Wijlaisi äitinsä kohdun, Potkaisi punaista tuota, Sormella nimettömällä, Wasemmalla warpahalla -- -- -- Päästi sotamiehen miekkoneen, Satuloineen orihin, Kupehesta kunottaren, Lapsen waimon lappiosta -- -- --

KAWEH, KAWOH eller _Kawet_, anses ock stundom för en stark välgörande Ande, då den anropas til hjelp mot sjukdomar:

Kaweh ennen jaxon jaxoi, Kaweh ennen päästön päästi, Mixetsä minua päästä?

alluderes til föregående Runa om hans födelse.

_Kawet_ in genit. _Kapehen_, in pl. _Kapehet_ eller _Kapeet_.

Märk 1:o med Kawet förstås ofta en _mägtig Förste i Månan_, som hjelpte den mot _Kuumets_ anslag. Se Kuumet.

2:o Ofta menas med Kapeet Skogsdjur med släta hår, såsom haror, räfvar och _hemtamde_, såsom får, hästar -- ja, sjelfva menniskjan. -- Se mitt Finska Lexicon, sub Kawet & Kapeet. -- t.ex. då orm-förgiftet blåses och manas vidskepligen ifrån menniskjohullet, heter det:

Weeäs wiinana wihasi, Maitona oma makusi, Luojan luonto kappaleesta, Karwasta iso-kapeen, det är menniskjan

Men at med _Kapeen_ eller _Kaween_ förstås menniskjan, synes ännu tydeligare af följande Runo-fragment, då sjukdom utmanas utur kroppen:

Ihosta imehnolaisten, Emon tuoman ruumihista, Karwoista Kawon tekemän, Minä mies Jumalan luoma, Luoma kolmen Luonnottaren, Kantama kahen Kapeen.

Ifrån menniskjornes hull, Af dem som äro födde af qvinno, Ifrån et menniskjo barns hullhår, Jag af Gud skapade menniskja, Af de 3 natursens krafter värkad, Buren af 2:ne menniskjor (af et par ägta folk).

Och mot ormstyngets värkan:

Kuin purit Kapeen karwan, Kuin purit ihon imeisen -- -- --

Dessa verser förklara hvarandra, och synes tydel. af repetition, at _Kapeen karwa_ är det samma, som _iho imeisen_, menniskjans hull.

_Karwa Emo & Emo-Kawet-Kapeen_, kallas menniskjan, för dess hullhår, ofta i Runor.

3:o _Kapeet_ beskyllas orätt, så af Biskop Agricola, som Dr. Juslenius och flere deras anhängare, hafva _upfrått månan_; utan tvärt om hjelpte och frälste de månan från _Kuumet_; ty Runan säger: _Kawet päästi päiwän paistamaan, Päästi kuun kuumottamahan_.

4:o Dessutom deriveras _Kapeet_, som är pluralis, orätt af _kapeendua_, coarctari; ty _kapeet_ har i singulari _kawet_, gen. _kapehen_ eller _kapeen_ och brukas här i Österbotn, på min ort i dagligt tal, om får, haror, ja, om hästar, som äro släthullige, äfven om menniskjor -- &c., altså et apellativum och ej proprium -- Se Rändämäki, kapeetten hauta.

I Runorne _Suru Runo-suomalaiset_, eller Klago-Runorne öfver det usla, tilståndet i landet efter Storkyro Slaget 1714, nämnes _kapeet_, efter vårt dagliga sätt at tala, för får och lamb: om fienden heter det: _Tuimuuwella tultuansa, söi siat sikiiöinensä, karihtat kapeinensa_, lamben med sina tackhår.

5:o De som påstå at _kapeet_ äta månan, derivera ordet af Grækiska ordet _kabaistos_, infatiabilis, inexplebilis.

6:o Kapeet anses ock för fiskare och at de hade sitt fiskevatn. I Runor heter det, _Kapeet kalalle läxi_ -- item _Kapeen kala wesi_.

KÄITÖS, Deus pecorum, Pan; skulle vårda och valla boskapen i skogen. Se Kekri.

KÄMÖINEN -sen, _Kyynäläises_ Bror; en orm-patron.

KÄRES, (_Käärmetten Emu_). En orm-föderska.

KÄREITÄR, (_Ketun Emuu_). En Räfvens patronessa, som skulle skaffa honom i saxen; heter

Käreitär kulta waimo! Otas kullat kulppiisi, Hopiat pikariisi... Nämä on kuulut Ruotsin kullat...

näml. Räfskinnen, Se Tornio.

KÄÄRÄMÖINEN -- En ormödlornes patron. Ödlan kallas i Runor; _Käin käärek Käärämöisen_ -- Se Panula, Kyytöläinen. Käärämöinen, den samma som _Fafnis_, en ohyggelig orm, som förvarade en stor skatt.

KEJJUSET eller _Kejjungaiset_, små elfvar, flygande genier: likna i ögonen på dem, som tro sig se desse vid lik, processer, kyrkogårdar och vägar, snösjun, små barn-dockor, eldstrimmor; utan tvifvel ej annat, än förstörda lifs-andar. De tros vara hvita och svarta, onda och goda, infinna sig där någon själas och där lik är, hafva en stank (_kalma_) med sig, hvarmed de upfylla rummet. Det fordras en god imagination och vantro, at få se dem, eller ock et godt bränvinsrus, eller feber-yrsel. Somlige tro dem vara mellan-andar, hvarken änglar eller djeflar.

De som hata hvarannan och vilja straffa sin fiende, sägas bära de dödas ben och stofft ifrån kyrkogårdar, här i yttersta norden, i sängrummet, där då Kejjuset infinna sig, at oroa och qvälja. Si credere fas est.

KEITO, En af Cycloperne, eller en af underjordiska smidje-drängar, som uptog de pilar, hvilka _Rampa_ hade med _perisokia_ och _pirulainen_ skutit i luften, som däraf daldrade:

Ampu perisokia, Ampu yhen nuoliahan Ylähäiseen Taiwasehen, Tahto taiwaskin haleta, Ilman kaaret katkehella, Mennesä pahan otahan; Risti rautanen putoisi, Tuon keito käsin tapaisi, llman maata maistamatak, Tannerta tawoittamatak.

Han skulle och curera styng, hvarföre han anropes:

Otak keito kehähänsi, Tahik woipa wäkehensi Siwalla siansi harja, Wä-äk poisi werinen weihti -- --

KEITOLAINEN -sen, skogs och tufvornes vålne. Af dess pik formerades ormtungan. Aliis, _kietolainen_. I Troll-Runor, sjelfva _ormen_, som fick ögon af linfrö, tungan af Jätten _Calewas_ svärd, tänderne ifrån _Tuonis_ brodd. Om ormen heter det:

Mist' on silmät siunailtu? Silmät liinan siemenistä. Mist' on kieli keitolaisen? Miekasta Kalewan pojan. Mist' on hammas keitolaisen? Orahasta Tuonen Otran.

KEKRI eller KÄKRI, Befordrare af Boskaps trefnad. Ansågs af _Carelare_, såsom en Boskaps-patron. Biskop Agricola säger i sit rim: _Kekri se liseis Karian kaswon_ -- hvarföre ock _Kekri_ til heder i November hölts ymniga dryckeslag. Se _Ollin päiwä_. Huru _Käkri_ kan jämföras med de Athenieniers lagstiftare _Kekrops_ och _Cecropia_, under hvilket namn Minerva dyrkades i Athen, lämnas därhän.

KEKRI (Allhelgona), en stor och gammal högtid, at fägna sig öfver god årsväxt och inbärgning. Se Wuoden alkajaiset och sielujen päiwä.

Til _Kekri_ slagta Carelare åter et får, såsom til _Olsmessan_, och förtära den jämte annan mat, öl och bränvin, med flere vidskeppelser, såsom om Olsmesso- dagen, men nu med än större helgedoms-ceremonier. Man fick ej en gång smaka på maltet, då det var på badstugu-lafven at mältas; ty då skulle halsen svälla på dem, som det gjorde: och utom alt annat tillagades då om aftonen upvärmd mjölk med så kallad _Mämmi_, hvilket skulle ätas i fähuset, och få noga, at intet åter utbärs; eftersågs ock noga, om någon af gästerna dölgt sådant i munnen, det han oförmärkt utbära ville. Men skulle något blifvit qvar, som ej förtärdes på en gång; så spardes det i fähuset til en annan gång. Vid samma tilfälle indoppades en fogelvinge uti öl och därmed öfversmordes koerna på ryggen och sjöngs en _Kekri Runa_ til _Tapios_ heder. v. _Köyry_. Den än i dag brukelige _Kekri visan_ sjunges som 1, 2, 3, 4. _låt oss lustige vara_, &c. eller _yx, kax, kolm, neljä, ann ilonen olla, kosk suru tulee, ann hänen mennä_ -- &c. och lyder således:

Ei aina Kekriä kestä, Ei aina Tupia pestä, Ei aina höyky, Ei aina möyky, Ei aina wiina flaskusa löyky; Kosk juomme hywä oltta, Niin mahdam tupakkaa polttaa; Isken siis walkiat taulaan, Ja wirwoitan kaulaan, Ja wihdoin iloisest laulan.

KEKRITÄR, en af Kekris dejor.

KIASE-OLMAI, en Lappsk fiskeriets Gud, som sänder fisken til kroken och nätet eller garnet. Sidenius.

KIJRON-KOSKI, en strid forss up i kallasta Lappland, dädan kölden har sin första upkomst, efter Runorne mot kölden (_pakkasen sanat_).

Itki syyttö poikojaan, Wesi silmästä tipahti, Pirahti pisaran werta, Toinen toisesta norahti: Tuoll on poikani polosen, Kiiron koskessa kowassa! Äläs kylmä kynsiäni, Ennen kuin kylmät Kiiron kosken Tilkan tippumattomaxi, Pisaran pirahtamatak -- --

_Hyyttö_ (den af rim och is stela) begret sina söner, Vatnet (tåran) dröp från ögat, En droppa vid lag föll ned; En annan droppa tilrade ned af det andra ögat: Där är, min älendas. Son, I den faseligen strida _Kijro_ forssen! Förkyl ej förr mina finger-ändar, Föran du tilisar _Kiiro_ forss, Så at icke en enda tår dryper, At ej mer en droppa spritter ut --

Se _Packanen, Puhuri, Kyrön-koski_.

KILLAN-KETO, Svet. Hedendantz och _kaunis nummi_, en lund vid _Tursunperä_ by i Wirmo Socken, där _Wirmo och Nousis_ boerne fira sina _ludicra isthmia_ med löpa, springa, bållspel, sjunga. At de Nordiske folkslag således förvärfvat sig armstyrka och vighet berättar _Ol. Magn. Lib. XV. p. 340. Stephanius in Saxonem Grammaticum._

KILKA -- och KILO -- samma som _Paholainen_ och _Piru_.

KIMMO och KAMMO, Et Spöke, som knakar och brakar samt slår i knutarne. Grækernes och Romarenas _Camus_; tyckes vara Stenarnes patron. _Kiwi Kimmon kammon poika, syöjättären syämmen syrjä_ -- v. Kammo.

KIPINÄTÄR, en af Hiisis arga klösande hus-kattor; uphetsas på tjufvar til at truga dem, at med skyndsamhet hämta det stulna igen.

Kipinätär (en hon-katta) Hiijen kissa, Rewi reisiä jalosti, Kipinänä kiirehtiös -- -- --

KIPUMÄKI, En plågo-ort: berättas vara uppe i Kemi Socken vid Kemi Älf; en hög kulle, där en flat ihålig sten fins midt uppå backen, lik et bord, med flere sten altaren omkring uti en ring; et gammalt offerställe: men dit nu ingen, af vidskeppelig frugtan, vågar upstiga; ty ingen, som där upgått, skal kommit helbregda tilbaka. Detta hafva lefvande menniskjor i mit tidehvarf berättat.

Beskrifves i troll-Runorne sammaledes, hvilket bekräftar föregående berättelse.

I _sten på Kipu wuori_, som står midt uppå backen, äro 9 hål, 9 famnar djupa, dit sveda och värk manas och förvises af troll således:

Kunnek kipuja kiistän? Kunnek tungen turmioita? Kipu wuoren kukkulalle; Tuosa on reikeä yhexän, Joka reikä keskinäinen, Yhexän sylen sywyinen, Sinnek kipuja kiistän -- --

Sveda och värk skulle fösas in i sprickan af sten, som beskrifves:

Tuonnema kipuja kiistän, Ajan tuonne aluhia, Kiwen kirjawan sisähän, Maxan karwasen malohon, Korennolla koiwusella, Walkamella waskisella

Til Kipumäki var ej så lätt at upklänga; därföre säges ordstäfsvis:

Annas kattua kokea, Kumman kynnet kilpistywät, Kumman warpahat wajoowat Nostessa nokimäkiä, Kiwetessä kipumäkiä.

Det är: trots, den är karl, som slipper dit up. Se _Kiwutar_.

KIPULAN NEITO eller _Kipu Tyttö_. En af Parcerna. v. _Tuoni_,

Tuo kiwa Kipulan neito Istuu tykyttelöö, Keskellä kipumäkeä, Kipuja kokoiloo, Wammoja walitteloo -- -- --

Bodde på Kipumaki och samlade plågorne. Om henna säges:

Kippu Tytti Tuonen neiti Se ennen kiwussa itki, Sekä waiwoisa walitti -- -- Sinne kiirehen kipuja -- --

Likaledes:

Kipu Tyttö Tuonen neito Kipuja kokoeleepi, Keskellä kipumäkiä, Kipumäen kukkulalla, Kirja wakkanen käessä, Kirja kansi kainalossa -- --

Det är: hon hade _Pandorae_ brokiga ask i handen.

KIPU WUORI, samma som Kipumäki, där stenarne af en bock föddes.

Kiwi kimmon kammon poika Pukin hännästä putoisi, Nostessa kipumäkeä, Kipuwuorta kiiwetessä.

KIRIS eller _Kirsi Tuorstai_, Skär-thorsdagen i dymmel-veckan; höls helig efter införd Christendom: men missbrukades ock til vidskeppelse. I synnerhet skedde flere uptåg i fähuset med liar och med korsande, at förekomma troll-kånors åtkomst.

Träffar, i anseende til kälfall och vanligt årstids arbete, in med Grækernes högtid _Skizon_, hvarom Suidas: _Skizon_, festum apud Athenienses in honorem _Minervæ_ eo tempore celebratum, quo ædificare & domos tegere solebant.

KIWUTAR, En af plågo-möerne; Den samma som _Kipu-Tytär_, en _Wäinämöises_ dotter: dryftade eld, och bodde på _Kipumäki_, dit alla onda värkar och svedor förvistes. Hennes syssla var at koka plågorne:

Tuonne Kiirehen Kipuja, Kattila on Kiwuttarella, Pata Wäinen tyttärellä, Jolla keittäwät kipuja, Keskellä Kipumäkeä; Siell ompi kipuset koirat, Hallit hallan karwalliset, Jotka ennen kiwussa ulwo, Sekä waiwoissa walitti.

Dit hänviser jag, manar, plågorne, Där plågo-möen har en kittel, Wäinämöises dotter en gryta, Hvarmed de koka plågorne, Midt uppå plågo-backen (blå-kullan); Där äro plågfulla hundar, cerberi, Stora gråhårige doggar, Som fordom tjöto (ylde) i plågorne, Qvidde under qvalen.

Kiwutar emottog på plågo-orten, _Kipumäki_, svedorne, då de dit manades; hvarföre _Noider och lndomiehet_ säga:

Tuonne kiirehen kipuja, Kiwuttaren kinttaiseen -- -- Kattila Kiwuttarella, Pata Wäinen tyttärellä, Jolla keittää kipuja, Keskellä kipumäkeä, Kipu wuoren kukkulalla, Reikä siell' on keskellä kiweä, Johon kiirehen kipuja, Johon waiwoja walitan Ihosta alastomasta -- -- --

Hon kallas ock _Kipumäen Iso Emäntä_ och _Kiwutar kauhia Emäntä_ -- En af _Hwedrungs_ möerna eller de 3 plågo-andar hos de underjordiska; Furier och Olycks-andar, som plågade de onda efter döden. Se Kipumäki.

KLUPU-SOTA -- Se Nujja-sota och Ilkka.

KOIRANKUONOLAISET -- Se Kuontolaiset.

KOLJUMI, En stark Rese; kanske _Goljat_ -- men anses i Runor för _Piru, wahwa peto_, som med et eldgnistrande svärd (Risanöth) krossades:

Tuo Jesus tulinen miekka, Kannas kuuran karwallinen, Säkeinen säihäytäk Käteeni oikiahan, Jolla paikkoan pahoa Rumat henget ruhtasisin Jolla ma hurttia hesusin, Koljumin kowasti löisin.

Se _Kamulainen_.

I gamla Svenska Sagor nämnes _Kole_, et troll, til Jätte, som sölat sina händer med mycket oskyldigt blod -- Se Miehen syöpä.

Eljest är här i Frantzila en muntlig gammal saga, om 2:ne Jättar _Koljo och Kiljo_, som täflat sins imellan, och kastat stora stenar, af hvilka den ene än heter _Koljon-kivi_ och den andra _Kiljon-kiwi_. Hundrade årtag är imellan hvardera i Sijkajoki elf, hvaraf gölen heter _koljon suando_, och backen där gent emot _kiljon kangas_. -- Ex auditis & visis.

KONTION MAAHAN PANIAISET. Se _Kowwon päälliset_.

KOTALAHTI, et ställe, eller en sjövik, där qvesan är född, af gemene horors byk och kläd-tvätt:

Koi synty kotalahessa -- -- Huorat huhto huntujaan, Juordanin jokiin suussa -- -- Sieltä läxi koina kulkemaan.

KÖNDÖS, Förestod svedjor och åkrar (_Huhdat_) befrämjade åkrar och Svedersbruk.

KÖPELI, Gast och spöke, som stimmade i hus, gamla slott m.m. och syntes vid galgbackar samt _Kalmistot_. Visade sig i åtskillig skepnad. Allmogen befarade af _Köpeli_ sig tilfogas skada och hvarjehanda illistiga och oförmodade anfall. I gamla Finska Sagor förekomma _Köpelin wuori_ och _Linna_. Namnet tycks vara graekiskt. _Kobalos_ (tyskarnes Kobolt) assutus, qui malis artibus utitur; Latro bipennem gestans, qui exercet latrocinia, Suidas.

KÖÖPELIT in pl. samma som _männingäiset och kejjuset_, af Grœkiska _Kobaloi_, Daemones Asperi & immites. Scapula. Namnet liknar _Gebeleitzin_, den Thracierne och de Göther dyrkat såsom Seger-Gud. Dalins Sv. R. Hist. t. Del. p. 24.

En Göthernes Gud, Gebleitzin, nämnes i Ek. Bentzelii Utkast til Sv. folkcts hist, p. 94.

KOUWWON-PÄÄLLISET, Björn-graföl, firades med många ceremonier, under musik af Runor och öldrickande, då Björn-hufvudet uphängdes i et träd: til detta gelag gjordes af grannarne et sammanskott af spanmål och matvaror. En gosse och flicka utvaldes til brudpar i full skrud. Gästerne voro högtids-klädde. Först bars hufvudet, och sedan det öfrige Björn-köttet in, hvarpå ärtsoppa var kokad; när han kom med dessa tilredde rätter til förstugutröskelen, sade han dessa orden til introitus:

Pois olkoon pojjat porstuasta, Piiat pihti puolisista Hywän tullesa Tupaan Autuan sisälle astuisa.

Vidskepelser och löjelige sedvanor vid Björn-jagter äro ännu öflige på visse orter i Lappland. Fordom ansågs det som en trosartikel, at Björn var et heligt djur (på Lapska, _passe waisie_). De gifva honom på sit språk många besynnerliga titlar. (Efter uttydning på Svenska, kallas Björnen, Berg-gubbe, Berg-farfader, m.m.) Sammalunda gifva Finnarne Björnen flere heders-titlar, såsom _Ukko, messän wanhin, kulta kämmen, kultainen kuningas_.

Alla hans lemmar, ben och knotor nämnas med vissa ifrån det allmänna Lapska språket åtskilde namn. Man vet icke hvarest de tagit alle orimligheter som endast vid Björnars fångande brukas. De anse alt sådant för hemligheter, hvilka icke för främmande böra uppenbaras. Så snart Björnen blifvit dödad och under det de föra honom hem, upstämmas vissa _Joikningar_ eller sånger.

Schefferus, Lappon. ill. p. 233, omtalar några af deras visor. Deras första compliment til Björnen skal vara denna: _Kitulis pourra, kitulis i skade tackemis, Sobbi jalla saiti_: det är: de tacka Björnen, at han ej gjort dem skada, sönderbrutit deras stafvar och spjut.

Den förnämste Banemannen slår merendels en mässings-nagel i sit gevär, eller hänger något visst märke på sin hals, det han en lång tid bär, som et heders tecken. De hafva äfven hvarjehanda underliga ceremonier och sånger, sedan de äro hemkomne, samt när de sönderdela och förtära Björnen. Dylika uptåg voro i detta seculo i Österbotten, Savolax och Carelen vanliga.

Alt detta slutas med en sång, angående den heder, som de nu visa emot Björnen, med begäran, at han ville förkunna detta åt andre Björnar, på det desse ock villigt måtte låta fånga sig.

Alla ben i Björnen hopsamlas så hela de äro, och rangeras i behörig ordning uti en upkastad grop, af samma längd som Björn varit, hvarpå lägges fint björkris: gropen betäckes sedan noga med långa klabbar, hvaruppå sedan bredes granris. Desse löjelige ceremonier blifva dock icke hos alle Lappar på lika sätt i akttagne.

Se Fischerströms Oeconom. Lex. 2:dra Del. p. 57.

KÖYRY, Se _Kekri_,

KRAKLA, et troll, en Jättinna; gjorde et skepp af spånor, bar endast en och kunde dock aldrig öfverlastas. fick altid börd hvar det ville.

KRATTI, En Tavasters Penninge-Gud, samme som Svenskarnes _Skratt_. Låg öfver de i jorden gömda skatter och Penninge-kistor. Se _Aarni_.

Probsten Doct. Nils Idman deriverar ordet af _Kestaios_ -- Rei alicujus potens & Dominus; valens in continendo. _Kratti_ troddes ock ej upgifva gömman, utan offer och åtskilliga signerier. Viste ofta penninge-kistan vid jord- eller vattu-ytan, men sänkte den åter ned, då han ej var gunstig.