Part 3

HURUS och _hurus-wäinen_, en välgörande Nymph, _Wäinämöises_ dotter, hämmade blodfloder.

HYRYITÄR eller _Hyryttär_, n. pr. foem. af _Panittares_ afföda, skötte elden i koppar-kettlar.

HYSE, en skogs-ande, rådande öfver vargar och björnar, samma som Hijsi, Hysi dref skogs-djuren i vall.

Hysis häst eller _Hijjen Ruuna_ var en underjordisk häst, hvarpå reds til blåkulla efter smörjor, då man blifvit sårad af järn: R. _hikoowako Hijjen Ruuna, kastuuko Manalan karwas_ -- -- --

HYSISBORG eller Hijsi Slott i Öfterbotn, emellan Sotkamo och Paldamo. Et berg med trappsteg. Se Hijsi, Soini.

HYYTTÖ, den Rimmiga köldens iskalla moder. Se Kijron-koski. Pakkanen.

HYYTÄMÖINEN eller _Hyyhäröinen_, den af is och snö rimmige och stele _Pakkases_ Farfader. Vintern kallas _Talwi poika Hyytämöinen_. Hotades, at ej förr kyla tår och fingrar, än han islagt Wuoxen-forss, så at ingen droppa skulle drypa; äfven en qvinnas händer i deg-tråget och fålan i stod-qveden; kölden skulle höra til dessa orden:

Pakkanen Puhurin poika, Talwi poika Hyytämöinen, Ellös kylmäk kynsiäni, Warpahiani palelek! Äskensä minuua palelek, Kuinkas kuiwat Wuoxen kosken Weden wuotamattomaxi, Akan kädet taikinahan, Wahtahan hewosen warsan.

IHARI, en forss uti Kangasala vid Pälkänä i Tavastland, som kom up 1604 vid Ihari by, då Sarsan koski flod torkades, hvaraf är detta ordstäf derpå orten: _Ilkiä Iharin koski saatti Sarjan waiwaisexi_ d.ä.

Imunitis Torrens Ihari dum nascitur extra Pauperiem peperit, qua pungitur incola Sarsae.

Vid. Christ. Limnel Disp. de Tavastia P. II. p. 24 & Åho Tidn. för år 1784. Se _Inari_.

ILKKA eller _Ilkainen_, Jacob, en bonde från Ilmola Socken i Österbotn, anförare för Bönderne i Klubbe-kriget 1596 mot Claes Flemming. Se _Nujja eller Klupu- sota_. _Ilkka_, är et Bonde-hemman vid Ilmola Moderkyrka, straxt bredevid landsvägen.

ILMARITNEN, Wäinämöises yngre bror; Luft-Guden, öfver väder; samme med AEolus, rådde äfven öfver eld och vatn. _Iski tulta Ilmarinen, wälähytti Wäinämöinen pimiäsä Pohjolassa_. Han gjorde krigståg och färder lycklige. _Ilmarinen rauhan ja ilman tei ja matkamiehet edes wei_. Denne Wäinämöises Bror och Compagnon, var ock en god järnsmed och masugns mästare vid tack- och myrjärnets kokning -- -- -- hvarom sjunges i _Raudan Synty_:

Itte Seppä Ilmarinen Pani orjaat liehtomahan, Painamaan palkalaiset, Orjat liehto löyhytteli:

Jo päivvänä Kolmantena Kahto ahjosan alustan;

Mitä mun tuleni tuopi, Kuta ahjoni ajaa? Rauta tungexen tulesta, Iso rauta lähteestä Emä rauta we-en nawoilta Kahteloo, kääntelöö: Hoss! sinua rauta raukka, Ettsäs silloin ollut suuri, Kuins tuotihin pajahan, Kuissas heilut hetteessä, Wenyt wehnässä tahassa,

Nousit nuorra taikinana, Kumma sinun ahjoon ajelin.

Sjelfver Smeden Ilmarinen Satte trälarne at draga bälgen, De legda, at krysta på (pusta), Drengarne drogo bälgen, at de flåsade:

Redan den 3:dje dagen Besåg han sin ässjas botn (understa lag); Hvad godt förer min eld, Hvad drifver min ässja fram? Järnet tränger sig ut ur elden.

Det stora järnet från källdyn, Moder-järnet ifrån vatudjupet. Han beser det, vänder om det: O! du stackars Järn, Intet var du då stor, Då du hämtades i Smidjan, Då du välde (gungade) i hängdyn, Var segt och tögdes såsom en hvetmjöls-deg, Uptogs obrukadt likt deg, Då jag föste dig in i ässjan (i masugn)

Se det öfriga under Luonnotar, Aluen-järvi.

Finnarnes Ilmarinen beteknar ofta regnet, åskan och luften, såsom Josur eller Jupiter. I anseende til Smed-kunskapen kunde Ilmarinen anses för Swafnis, den Finska Vulcanus, ty honom blefvo alla goda vapn tilskrifna.

Ilmarinen, såsom en god Pil-smed, anroptes äfven vid Pestskott -- -- --

Jollama puskuja puserran, Ampu-tautia ajelen; Itte llmoinen Jumala, Itse Wanha Wäinämöinen, Itse Seppo Ilmarinen Täsä myöskin tarwitahan,

at utdraga pest-skotten.

IMMI, En kärleks-mö -- Finnarnes Astrild, som skänker ej mindre oro än ro, bryr och sårar de dödeligas hjertan. Se Pohjolan impi.

INARI, En af Stygis hiskeliga brådstupande forssar. _Inarin wesi, Pohjolan puolesa_; et afgrundens träsk ytterst i Norden; dit troll, samt alla onda vålnader och gastar hänvises. Se Aluen-järwi och Ihari. R.

Tuonne ma sinun manoan Inarihin ilkiähän Rutian koskehen rumahan, Kust et kuulu kuuna päänä,

är et _Exorcisternes_ trogna votum mot det onda.

INDOMIEHET, samme som _Tietäjät_, eller lika med Grönländares _Angekokker_ och Persernes _Magi_ -- trodde sig veta alla hemligheter: om något var bortstulit, en häst bortrymd, eller någon skada skedd; så viste de beskrifva alt, endast de sågo i en bränvins-bägare: de viste säga om man hade at förvänta lyckelig eller olyckelig utgång på et ärende, om giftermål &c. Desse voro Läkare, som äfven frånvarande kunde bota, om något af den sjukas kläder eller husgeråd til dem hämtades.

De föreskrifva åtskilliga narraktige botemedel, såsom at gå omkring en kyrka, eller om natten inpå kyrkogården &c. och den som af deras cur ej blir frisk, beskylles at icke hafva observerat alla deras löjeliga uptåg och föreskrifter, eller säger man, at en ond ande eller menniskja varit förhinderlig m.m.

Desse _Tietäjät_, eller vise Gubbar, sökas på flere mils väg. De äro altid försedde med vidskeplige amuleter, t.ex. menniskjo-hufvudskallar, ben, stoft från kyrkogården, ormhufvuden m.m. hvarmed de tro sig uträtta alt. Ingen törs förtörna desse allvetande herrar; ty då rasa de, bita tänderna, deras hår resa sig, de hoppa af enthousiasme up i vädret, stapla fram några ord, stampa med fötterna och bärga sig som fullkomligen rasande; därföre kallas de _Indo-miehet_ -- -- _jotka owat innosansa, haldiosansa liikkuwat_ -- -- Myrrys miehet -- Se _Haltia, Tietäjät, Noider_ eller _Noidat, Myrrys miehet_.

JABMIAIMO, Lapparnes _Wallhall_ eller _Gripnis-Salar_, Finnarnes _Tuonela, Manala_, dödens boning, et stycke ned i jorden. När någon dör, säga Lapparne, at själen är faren til Jabmiaimo. Äfven mena de, at själen är faren til Jabmiaimo, när man är blefven sjuk, hvarföre Lapparne sluta, at kroppen vil komma efter och dör. Då de falla i sin ecstas eller dvala (_Lappi lankeepi loween_); fara de til Jabmiaimo; när _Noiden_ är kommen til Jabmiaimo, begärer hans slägt, at själen må äterkomma i kroppen och menniskjan framdeles lefva. De sjungas dädan up med troll-Runor. Sidenius.

Alla döda äro i Jabmiaimo lika så väldiga, som de hafva varit häruti verlden, och de få en ny lekamen i dess stad och ställe, som här förrutnat i jorden. Se _Rotaimo, Rota och Tuoni_. Jabmiaimo kan jämföras med gamla Göthernes Gripnis-Salar; de döda hjeltars boning och hemvist, där de möttes och bodde i de dödas rike. Här satt _Jallwadur_ på en gyldene stol, och omkring honom de berömdaste hjeltar, hvilka verlden någon tid sedt. Här sjöngs _Gymesliod_, en sång, som förnögde de aflednas öron i Gripnis-Sal eller Jabmiaimo.

JABMIAKKA, är dödens moder, härskarinna i Jabmiaimo. Til Jabmiakka offra Lapparne, på det menniskjorna må så lefva; ty Jabmiakka och dödningarna sjelfve stå efter, at af de lefvande få ned til sig dem, som äro i slägt med dem, såsom barn, barnabarn &c. Sidenius.

JAMI-kiatser, underjordiske andar, åt hvilka Lapparne offra ben och några små stycken, som de taga af de förnämsta lemmar på offer-altaret, och om hvilka de säga, at Gudar och Jamikiatser skola däraf kunna göra sig nya kreatur och skapa kött på benen. Alla tider bruka de ock tilbedja på knä och låfva Gudarna med deras sånger. Sidenius.

JÄTIT el. _Jättiläiset_, samma som _Kalewan-pojat_, eller Bibelns _Enakims barn, Nephilim et Gibborim, Resar och Goliather_, Jättar, tyranner och väldige.

Dem tilägnas än de Sten-rötor (ehuru de mästa äro Lapparnes qvarlefvor, af fattiga kojor), som finnas nästan öfver alt i Finland, i synnerhet i Haliko, äfven i Björneborgs Län, där de ock heta _Hijjen kiukaat, luolat_; i Vijtasaari, _Lapinrauniot_; i Laihela och Sijkajoki i Österbotn _Jättiläisten haudat, asunsiat, huoneet_.

Desse _Atins_ barn. Nordens äldste invånare, lekte i sina tjocka skogar, hvarest träden äro lika gamla med verlden och stå med sina lummoga qvistar snärde kring hvarandra, och gömma i sina snären de villaste djur.

Vårt gamla Sverige och Finland kallades _Jotanhem_ eller _Jättars land_, af sina Reslika inbyggare, som då hade ben och ej bråsk, blod och ej vassla, hvilkas kroppar hvarken veklighet, eller vällust, eller utländske drycker hade gjort qvinliga.

_Jättstrikar_ bodde i Norrland. Fordna invånarena i Jästrikeland och i vårt Paldamo. (Se Hijsi och Calevan pojat) i längd och styrka, nästan Jättarne lika. Se Kalewan-pojat.

JORTANA, Styggie flod, öfver hvilken de döda skuggor skulle föras, dit svedor förvistes: i Runor, stundom en Elf, stundom heter det: _Jortana, Jumalan Poika, Tulek työsi tuntemahan_.

Bukrefven (Ähky) manas til _Juortanin jokiin suuhun (Ilomantzin) rajoilla yxi Juortanin joki_ där säges ock qvesan (Se Kotalahti) vara upkommen, _Juordanin jokijn suissa_ -- dit förvises ock qvesan från fingret:

Hoss sinua koitu hoihka Menes Tuonne kunne käsken, Jordanin jokiin suihin; Sielt olet kutta kulkenunna Mieron herjä heittänynnä, Märkinä märättämään, Panemahan paisumina -- -- --

Då de läsa öfver ormbett, gifva de in åt boskapen qvicksilfver, salt, camphert, dyfvelsträck och bäfvergäll, som de blanda med vatten, hvilket de mana ifrån Jordanin joki af _Kyytöläinen_:

Tuo wettä Jordanin joelta, Hywän wirran pyörtehestä Wettä Wennon lähtehestä -- -- Laula wettä kielelleni, Tuolta wettä tuota kohden, Jordanaisesta joesta.

JOTUN -- _Joter_, Finska folkets fordna namn, hvarföre Domalder heter _Jota-Dolgi_, Finnarnes Baneman eller mördare, häraf är ock _Fornijoti_ sammansatt -- -- Se Fornioti, Athe, Jätit.

JOUKKAWAINEN, En Jätte, som ville täfla med Wäinämöinen; men Wäinämöinen stack honom genom hjertat med et spjut; då Nuori-Joukawainen anropade alla Gudamagter så til lands som sjös, och äfven i sin nöd vände sig til J. Maria, som på en natt läkte såret, så at han blef helt frisk. Han öfvertalte sedan Wäinämöinen, at sjunga, hvaraf mörkrets portar öpnades, luften daldrade, klipporne brusto; härom heter det i _Runan_:

Leuwat liikku, pää järisi, Kiwet rannalle rakoovvi, Paaet paukku kalliolla, Wäinämöisen laulaissa; Portit pohjalla repesi, Ilman kannet katkieli, Wäinämöisen laulaissa.

Joukawainen mötte Wäinämöinen på en väg och retade honom, hvarom _Runan_ berättar sålunda:

Ennen Wanha Wäinämöinen Ja tuo nuori Joukkawainen Tulit tiellä wastuxuta, Aisa aisahan takisti; Wembel tarttui wembelehen -- --

Joukaivainen sade då i sin ungdoms hetta:

Se nyt tiellä olkohon, Joka tienneepi enemmin; Se tieldä pois poiketkohon, Joka tienneepi wähemmän. Muistan meret kynnetyxi, Sarka jaot sauwwotuxi, Ilma pielet pistetyxi, Mäet myllermöitetyxi, Kiwet luoduxi kokohon.

Jussit & extendi campos, subsidere valles, Fronde tegi silvas, lapidosos surgere montes.

Ovid. metamorph, Lib. I: v. 43, 44.

Men Wäinämöinen beviste sig vara äldre, och fattade i Joukkawainen, för at kasta honom i sjön, säjande:

Lapin tietoo, waimon muisto, Ja ei Uron parta-suisen! Minun on meret kyntämäni, Sarka jaot sauwwomani -- -- --

Han lockade sedan Wäinämöinen at sjunga;

Laula, laula Wäinämöinen, Hyräile hywä sukuinen -- -- -- Tuopa wanha Wäinämöinen Warmon kyllä wastaeli -- -- Warainen on laulamaxi Aikainen on ilon teoxi.

Men när ock Wäinämöinen började sjunga; så måste alt daldra och röras, såsom det äfvanföre är berättadt. Se _Wäinämöinen_.

Joukkawainen var lik _Thormoder_, som sjunger när han drager pilen ur hjertat, och lifvet följer efter handen. Joukawainen kan ock liknas vid Göthernes _Hogne och Håward_. Den förre sönderslet _Swiphalder_, när han förvandlat sig i et lejon, och log när man skar ur honom hjertat. Håward, kämpen, hotar då han står på knä, och kämpar ännu när han mistat bägge benen: kroppen är stympad, men hjertat oförsagdt.

JOULU kalla Finnarne Julen, den de af gammalt och ännu hålla för den yppersta högtid, och hvartil i synnerhet välplägning af mat och dricka beredes, samt då framför andra tider nyttjas; däraf är äfven detta ordspråk gängse: _Juoman l. juoda Jouluna pitäwi syöda lihaa laskiaissa_ -- Se Laskiainen, d.ä. om Julen skal man dricka.

Biskop Jesper Swedberg i dess _Schibboleth_ och Ol. v. Dalin i Sv. Rik. Hist. derivera ordet af _Jul, rota_, som fans på Runestafven för denna dag, til tecken, at Solen återvände tilbaka mot Norden; eller af _Jola, Joldra_, för de lekar och dryckes-lag, med Odens galtens förtärande, som då anstältes Oden til heder, och för at vinna god årsväxt, i det inträdande nya året. Om den påföljande kornväxten mycket lagt sig härs och tvärs, säga Finnarne än i dag, at husbonden, eller den som sådt, varit full om Juldagen.

Hos Graekerne firades en Högtid af mäst lika namn, hvarom Suidas. _Ióleia_, festi dies, qui in Jolai honorem celebrantur. _Iólaos_, Heros quidam, qui apud Athenienses colitur; Hos _Scapula_ finner man följande: _Ouló_ vocabatur Ceres: _'Oulos & 'Ióulos_, hymnus, qui in honorem Cereris concinnebatur. And. Wennerdahl, i dess Mytbol. Lex. förmäler ock, at _Cereri_ til ära firades en högtid i December månad; hvilket alt leder _Julen_, Finsks _Joulu_, i hänseende på namn, tid och äfven vällefnads plägsed, åtminstone för Christendomen, til gemenskap med Graekernas omrörde fest. Vist och aldeles afgjordt är det, at våre _Joter_ och äldste landets invånare, långt för _Christum_ uti hedenhös, i uråldriga tider firade Jul rätt högtideligen, just samma tid i _December_, som vi nu för tiden, ehuru i andra afsigter.

JUMALA, Den Högste Guden: är ej Nom. propr. utan Apellativum. _Jumala Tempel_ var beryktadt i Helsingeland. v. Hervara _Sagan_ med Verelii noter. De _Bjarmer_, som voro af Finsk härkomst, dyrkade en afgud, under namn af _Jomala_, hvars Tempel högst heligt förekommer äfven i gamla Isländska Sagor. I Herrauds Saga p. 27: _thar är gofgad God, thad er Jumala heitir_, och hos Snorro Sturleson i St. Olofs Saga P. VII. 143. _i garthinom stendur Goth Bjarma, er Jomali heitir_.

Ordets _Jumala_ derivation se Dalins Sv. Rik. Hist, I. Del. C. III. not. r. C. IV. not. m. Andre derivera det af Ebreiska _Jom_, dag, och _El_, Gud, som ock kommer öfverens med Lapparnes _Jubmel_: andre af _Jom_, dag, och _Malech_, full, (plenus fuit) plenus dierum, evig, alsmägtig &c. Andre af Samojediska _Jum_, himmel, och _Baal_ (Syriska) Herre, eller Esthiska _pallua_, dyrka, tilbedja, det samma som Finnarnes _palvella_.

Den Högste Guden kalla Finnarne, efter inkommen Christendom _Luoja_ och _Kaikkiwalda_, Skapare och alsmägtig. De gamle Finnar hade likväl redan i hedentima begrep om et alltings skapare, som de kalla _kaiken mailman takoja, ilman kannen kalkuttaja_, expansi fabricator, fästets utsmidare, uttänjare.

Wäinämöinen i striden med Joukawainen tyckes ock ådagalägga sin allmagt.

Så väl Finnar, som Lappar, nämna alltings Skapare _Jumala_ -- Finnarne _Jumo_, Lap. _Jumi_ eller _Jubmel_. Se Archtopolitans Disp. p. 12. de origine & Relig. Fennonum.

Schefferus in Lapponia och Petr. Bång hist. Eccles. nämner en _Jumala_, som _Bjarmerne_ skola hafva dyrkat: _inne i gårdenom står ock de Bjarmers Gud ocb heter Jumala_, St. Olows Saga supra cit. Häfdateknarena äro ej viste, hvarest de skola sätta detta _Bjarme_ land (_waara, wuori maa_, Bergland, Fenn.), där _Jumala_ såsom en Öfver-Gud, bland andre små-gudar, dyrkades. Somlige sätta det emellan Wäster- och Österbotn, andra i Cajana Län, andre i Finnland &c. v. Architopolitani Disp loc. cit. De _Wotaker i Kasan_ dyrka Gud, under namn af _Jumar_, de _Ctscherennisser_ -- _Jama_.

Af gamla Konunga-Sagor är otvifvelacktigt, at Finska folket ansågo Jumala för en Öfver-Gud, och gåfvo honom en präcktig dyrkan. Mycken likhet är, at Finnarne kallat Gud Jumala, af Grækiska _'Iomaleios Zeus_ hvilket Epitheton Grækerne tillagt _Jupiter_ och derunder dyrkat honom som en fridgifvande Gud. _Ceres_ har äfven i Thebae blifvit för lika orsak dyrkad, och kallad _'omaloia_ -- Suidas in voce _'omaloios_.

JUMALERS eller de Amalers ätt härstammade af Gudar, de äldste och förste landets invånare; af hvilka Fornioti var. Se Fornioti, Aathe, Jätit.

JUMO, _Jymi, Yme_ -- En af öfverboer i Västerbotn af Resa-slägte, Som skulle bestorma himmelen. Umeå Stad är efter honom nämnd. Se Pohjolan poika, Jätit, Kalewan-pajat.

JUNKKER eller _Junkari_, En Lapsk afgud, hvilken dyrkades såsom gynnande jagt och djur-fånge: han anroptes vid en stor sten eller träd-stubbe, dit ock, honom til heder, Renblodet och alla hornen af hvar Lappsk famille samlades: han var tilbeden under namn af _Stor-Junker och Lill-Junker_. Af Renhornens myckenhet i dessa stora högar på gamla offer-ställen, kastade Stor-Junker til åminnelse, kan dömmas til Lapparnes ålder.

JUOLETAR -- Neptunus. _Hillervos_ man; styrde i lag med henna uttrar i giller. Han bodde eller hölt til i källor och gölar, hvarifrån han upmanas:

Juoletar ukko kaunis, Wejin kultainen kuningas, Nouse tänne liettehestä, Antomahan ainoasi -- --

JUORTANI -- Se Jortana.

JUUKELI, den samme med Juutas. Se Kyytöläinen, Ahtohinen.

JUUTAS, Sjelfver Hin onde, ormens uphof, _Loke_. Härmed utmärka Finnarne en elak, ond, arglistig, som ormen. Juutas bemärker äfven i Esthniskan, djefvulen eller hin onde. Se Katrinatar. I ormens tjusnings-ord heter det:

Uupu Juutas juostuahan, Wäsy wäipäs käytyään, Ukon uuelle kiwelle Kuola tippu konnan suusta, Kino ilkiön kiasta Äsken Herra hengen antoi Käskyn Pietarin perästä.

Juutas hade med sin Hustru _Catrinatar_ 9. stygga afgrundens foster. Efter honom äro än dessa Finska talesätt: _Jo sen Juutas wei_ -- han for til faners: _mihenkä juuttaalle se meni: mikä Juutas sinun on: Juutaskos sen on, joss ei se lähde_ &c.

JUXAKKA, den 3:dje _Maderakkas_ dotter hos Lapparne, hvars beställning är, at emottaga barnen, när de äro födde, och bevara dem ifrån stöt och fall. Hon hjelper ock qvinnorne i deras sedvanliga månads- sjuka; Lapparne offra til henne, på det hon må vara flitig därutinnan -- Sidenius.

JYRY, St. _Jöran, Georg_, d. 23 April; en dag, hvars märkvärdighet efter Sanct Jöran säkert kommit ifrån Påfvedömet. _Jyryn päivä_ helgades, som en sabbath, än i detta seculo; ingen fick då arbeta, hugga eller bulta, eller gå härdt i dörrarne; hvarföre ock dörr-gångjärnen smordes, på det de ej skulle knarka. Alt detta skedde, för at förekomma åskan (Ukko) om sommarn, på det ej årsväxten skulle skadas. Ändteligen fingo qvinfolken denna dag sticka strumpor, men alt annat groft arbete var förbudit: Eljest skreks nog starkt, i synnerhet om isen sköt denna dag: at supa sig full var likväl ingen synd. Denna dag offrades ock mjölk eller hela silbunckar under vissa helgade träd i skogs-lundarne.

KAINU, _Kainun maa_, Sjökanten i öfterbotn. item, de gamlas Qvenland eller Cajana Län.

KAINULAISET, kallas, så af Savolänningar, som af alla öfverboar uti Sokneskatarne i Österbotn, alle de som bo åt Sjökanten och tala finare eller förnämare Finska; hvaraf denna phrasis är: _se puhuu_ -- -- _murtaa kainuuxi_, talar sin Finska.

KAISAN, KAJJAN, KATHARINAN PÄIWÄ. En af de Påviske antagen helg hos Finnarne för detta. Då samlade värdinnan utomgårds af dess grann-qvinnor par näfvar mjöl af hvarje; hvaraf tilreddes en moos, _mämmi_ kallad. Därtil kokades med et härtil spardt Kohufvud, hvaraf tungan allenast med _mämmi_ blef i fähuset förtärd. Då kliptes fåren 3:dje gången på året, som det ock än sker. Se _Katrinatar_.

KALARI -- En strid forss. lika med _Ihari_, dit sveda förvises:

Tuonnema sinun manoan, Rutian koskehen kowahan, Iharihin ilkiähän, Kalannin karkiahan, Siell on hywä huiskatasi -- --

KALEWA, En Jätte, förfärlig och stark, alla Jättars General och Fader för 12 Söner, hvilkas namn äro förgätne, dock nämnes _Hijsi_ som bygde Slott af berg i Paldamo; _Soini_, hvilken rodde på en dag til Limingo, och satte sig där ned (et hemman nämnet än efter honom): _Kihawanskoinen och Liekiöinen_ rögde ängar och brukade svidjor. Sjelfva _Wäinämöinen och Ilmarinen_ tros vara Calewas Söner. De bodde förut å sin Faders hemort i Paldamo, men begåfvo sig sedan til flera orter; äfven voro de i Kemi.

KALEWAN-pojat, Jättar, som arbetade öfvernaturligt och gjorde storvärk; de voro goda slotter-karlar; ty de bärgade ängar på en natt. Biskop Agricola räknar dem bland de Tawasters Gudamagter. _Calewan_ pojat (Calebs Söner) _niitut ja mwöh löit_. Filii Calebi, Fennice, Calewan pojat, talas än om i Finland; de tros varit Jättar, af större kropps växt, än vi. _Arngrimus Jonae_ säger, at de voro de Cananeiske Jättar, som skolat flytt åt Norden för Josuae och Calebs Svärd. Jfr. Disp, de Borea Fennia p. 20.

_Österbotn_ styrdes i _Ingialds_ tid af Jätten _Calewas_, Califas, kanske den Skandiske Drott af Gylfes ätt, som ännu i den orten behåller namnet af ätteläggar. (Dalin.)

Calewa hade, såsom sagt är, 12 Söner, otroligen starke, af hvilka förnämligast 3 bygdt stora Slott i Österbotn. En Hijsi upförde en ofantelig Byggnad 10 mil öfter om Cajaneborg, midt i moras och kärr, af grufveligen stor sten och jord, med trappsteg af mer än en famn mellan hvartdera.

Calewas andre Söner Wäinämöinen, Ilmarinen och Lieköinen bodde i Finn-, Tavast-och Savoland.

Med desse Kalewas Söner hafver Konungen i Finland underkufvat sig hela Ryssland, som de gamle Finnar därom ännu qväda. Pass. & praep. Joh. Cajani bref til Probst. P. N. Mathesius införd i Disp. de Ostrobotnia.

Se Hijsi, Soini, Jättiläiset, Kyrialsbotn, Miehen Syöpä.

_Kalewan pojat_ tilskrifves i uråldriga muntliga sagor och berättelser åtskilliga hjelte- och jätte-dater. Deras öfvermage Jungfru-döttrar voro så starka och karlvulna, at de i sina förkläden buro ofanteliga stenar och lade dem i högar, hvaraf berg äro upkomne. Et sådant berg, af Jättar ihopburit af lösa stenar, är vid Päjände i Hattula Socken i Tavastland, et stycke från Rahkola hemman i en bro-ända, hvarom jag hörde där dylikt berättas.

Hijsis Slott i Paldamo är ej annat, än et berg af lösa stenar.

Desse Jättar (Kalewan pojat) måtte ock hafva bodt i Kemi Socken. Följande anecdot tycks bekräfta det. För 20 år sedan lefde i Rouwwanjemi i Kemi, i Paawoniemi gård, en gammal gumma Caisa vid namn, som berättat: _Kalewan tyttären ottaneen hewosen ja kyntäjän ja auran, jotka toi äitilleen ja sano: mikä sitti sontiainen tämä on, jonka minä löysin, äiti, maata tonkimasta? äiti sanoi: wie pois piikani: meidän pitää pois paeta täldä maalda; ne tulevvat tänne asumaan_. Det är. En Jätte-flicka uptog i sin famn _en häst, plöjarn och plogen_, bar dem til sin moder och frågade: hvad för en torndyfvel månde detta vara, som jag fant, min mamma, gräfva eller böka i jorden? Modren svarade: för dem bort, min pia, vi måste bort från detta land, och de komma hit at bo.

KALKI, et af _Soinis_, Calewas Sons, tilnamn, for dess skalkstrek; Se Soini.

KALMA, likstank, följer med _Kejjuset_ och deras anhang. Anses ock i troll-Runor, för en särskild underjordisk magt, som skal näpsa tjufvar, mot hvilka han uphetsas således:

Nouse Kalma kaaheille, Hippa Hijjen tyttäriä, Warkahani wartiaxi, Omoani ottamahan.

KALMISTO, Begrafnings platser, i synnerhet sådane, som finnas än i skogar och på holmar efter Lapparne och fordna landets invånare, för hvilka de vidskepplige bära mycken aktning, och upggräfva där fordna lik til sina trollskap. Sådane finnas flerestädes i Finland, t.ex. i Sijkajoki Socken vid Frantzila Capell, Pungere gamla kyrkogård, och Kalma-saari i Mangila träsk &c.