Part 1

MYTHOLOGIA FENNICA

ELLER

FÖRKLARING ÖFVER De NOMINA PROPRIA DEASTRORUM, IDOLORUM, LOCORUM, VIRORUM &c. ELLER Afgudar och Afgudinnor, Forntidens Märkelige Personer, Offer och Offer-Ställen, Gamla Sedvänjor, Jättar, Troll, Skogs-Sjö- och Bergs-Rån m. m. Som Förekomma i de äldre Finska Troll-Runor, Synnyt, Sanat, Sadut, Arwotuxet &c. samt än brukas och nämnas i dagligt tal;

Til deras tjenst, som vela i grund förstå det Finska Språket, och hafva smak för Finska Historien och Poësin,

Af Gamla Runor samlad och uttydd Af CHRISTFRID GANANDER, Thomasson Philos. Mag. & Sacell.

ÅBO, Tryckt i Frenckellska Boktryckeriet 1789. På egen Bekostnad.

Nec longus _patrios_ labor est Tibi nosse _Penates_.

Ovid. Metamorph. Lib, I: v. 773.

MYTHOLOGIA

FENNICA.

Kongl. Maj:ts

Tro-Tjenare och Professor i Vältaligheten och Skaldekonsten, vid Kongl. Åbo Academie, Högädle och vidtberömde, Herr Mag. HENRIC GABRIEL PORTHAN,

Höggunstige Gynnare!

Med hvad berömvärd nit, beledsagad af de vidsträktaste insigter, Herr Professoren sökt uplysa vår Finska historie, updaga landets ålderdoms minnings-märken, granska, upodla, tilöka och fullkomna Finska Språket, samt stadga dess poësie, därom vitna Herr Professorens utkomna arbeten, som icke allenast äro kända och högaktada innom eget land, utan ock med bästa loford emottagne och granskade af de lärde i Göttingen, London och Pettersburg, samt flerestädes; hvarigenom Hr. Professoren altså hedrat sig sjelf, sin fosterbygd och sina landsmän, samt förskaffat vårt Finska Språk all aktning.

Utom dess har Hr. Professoren satt sine Landsmän i en berömlig medtäflan, at upodla och lära bättre känna sit Landsspråk, som härtils blifvit föga agtadt.

Herr Professorens outtrötteliga Bref-växlingar och täta resor, hafva alla syftat därhän, at befrämja et så lofligt andamål.

Jag, får min del, har förmon, at härmedelst offenteligen tacka Herr Professoren för, nu snart i 21 års tid, gunstigt, så munteligen som skrifteligen meddelte underrättelser och upmuntringar, at fortfara til Finska Litteraturens förmon.

Denna Finska Mythologie, som til större delen är samlad af Hr. Professorens egna skrifter, både trykta och i handskrift varande, mig gunstigt meddelte, gamla Finska Runor, tilägnas vördsammast hel och hållen Hr. Professoren, såsom et vedermåle, huru jag använt Finska Vitterheten til fördel, de undervisningar jag haft äran, at handfå af Hr. Professoren.

Tillika utbeder mig ödmjukast, at detta må få blifva til evärdelig åminnelse af den agtning, hvarmed har förmon at framhärda Högädle och Vidtberömde Herr Professorens

allerödmjukaste tjenare _Christfrid Ganander_.

Frantzila i Siikajoki Socken ochUhleåborgs Län d. 28 Apr. 1785.

Företal.

Finska Mythologien är, så vål som alla andra folkslags, inveklad i många mörka sagor och berättelser om Landets fordna Gudar och Gudinnor, med tillämpningar eller allusioner til naturliga händelser och borgerliga förrättningar, som behöfva sin utläggning och förklaring, hvilken bäst vinnes af _Finska_, så kallade, gamla _troll-Runor_; då de jämföras med hvarandra, och til hjelp tages andra Nationers Mythologie.[1]

Våra Finska Runor likna mycket i det Mythologiska eller Fabelagtiga Ovidii Metamorphoses; som ses i synnerhet under namnen _Luonnottaret, Louheatar, Joukawainen_ o.s.v.

Våre Finnar voro dock ej ensamma de, som nyttjat detta sätt, at föreställa höga sanningar, om Gud, verlden, dess skapelse, naturens ändringar och verkningar, tingens uphof, själens odödlighet, et tilstånd efter döden i et glädje- eller plågo-rum m.m. under förtäkta ord och i liknelsetal, som, för deras sinlighet, bättre kunde fattas och, i brist af skrifkonst, i väl sammanhängande Runor, i minnet bibehållas, alt ifrån hedentimma til närvarande tid; utan nästan alla Slägter på jorden hafva älskat dessa sinnebilder och mythiska sagor. -- Alla hedningar hade en otalig mängd af Gudomligheter.

Nästan alla ting i naturen, dalar, berg, trän, vatn, luft hade sin egen vålne, eller, om man skall så säga, Gud.

De _Ægyptier_, den äldste och lärdaste nation, tilbädo _Osiris, Isis_, och en outsägelig hop af apor och andra djur.

_Phænicierne_, de störste handlande i gamla verlden, ärade _Baal, Baalsemen_.

_Chaldaerne, Bel, Mylitta_.

_Perserne, Mithra, Solen_ och de 4 Elementerna, såsom Gudomligheter:

Så trodde ock de _Araber_ och _Indianer_; och et tallöst antal af Gudar, af större och mindre rang, hade de _visaste folkslag_ i ålderdomen, de _Græker_ och _Romare_.

Dock tillade de sine Gudar och Gudinnor de största och gemenaste laster; såsom, ägtenskaps-brott, afvund, hämd, ondska och grufsamhet, som voro deras vanliga dater, hvilket _Homer, Aristophanes och Æschines_ ådagalägga. Til exempel kan _Jupiters och Junos_ äfventyr vara nog tilräckeligt bevis.

Ehuru de äldste Scribenter, _Herodotus, Plato och Aristoteles_, antaga den äldre tidens berättelser för helt sanfärdiga och i egentelig mening, och hafva så trodt dem, som de berättas; så hafva dock sednare tiderne ansedt dem för _kloka fabler af Allegorisk betydelse_, och de vise hafva gjort dem til _Physiska_ eller _Moraliska vehiclar_, och formerat deraf _Philosophiska sanningar, klädde i sinnebilder_ och _Mythologiska Sannsagor_. _Zeno_, den Stoiska Sectens stiftare, var, som det synes, den förste, som utveklade sanningen ifrån dess lindor. Cicer. N. D. I: 14. II: 24. -- Närmast bidrogo därtil de _Platoniker_, efter _Christi börd_ i det 3:dje och 4:de århundrade, hvilka, til at afhjelpa den insmygande hedendomen, förvandlade desse fabler i Allegoriska hölsor, som gömde de högsta sanningar.[2]

Jag kan icke undgå, at här anföra något af det Hr. _Abboten och vice Presid._ m.m. _J. Fr. v. Jerusalem_ i sina _Betraktelser öfver Religionens Förnämsta Sanningar_, angående denna sak, skrifver: 2. Del. sid. 15. Hvarföre skulle Stjernorna allena vara upfylde af Gudomlighet? Någre menniskjor hafva framför andre så utmärkt höga egenskaper, at de omöjeligen kunna härstamma af naturliga människjor; deras ande måste vara af högre art, och de således vara en högre Guda afföda. Efter döden återtaga de sit rum ibland Gudarne; dock behålla de altid utmårkt böjelse för deras förra fädernesland och äro dess Skyds-Gudar t.ex. _S. Niclas_ i Ryssland, _Wäinämöinen, Ilmarinen_ i Finland.

Luft, haf, floder och vädret äro i den grofva menniskans ögon, som icke känner naturens lagar och dessas gemensamma ändamål, så många särskilde magter, som til deras verkningar icke bero af hvarandra; hvarföre skola ock icke de vara fulle af en lika osynlig kraft? -- Åter igen nye Gudar -- Deras storhet är väl sins emellan åtskild, men de äro sjelfrådande i deras Herradömen, och måste altså blifva ombedne af Gudar och menniskor om deras välvilja. _Juno_ nödgas gifva _Æolus_ goda ord, när hon vil hafva storm på hafvet, och lofva honom til tacksamhet en af sina skönaste Nympher; _Neptunus_ åter finner ganska illa, at Väder-Guden dristar besatta sig med hans element; och således blifver aldrig någon ande på dikter om Gudar och Gudinnor.

Uti Naturen och i hennes eget lefverne, vederfares den enfaldiga menniskjan både ljuft och ledt, både goda och förskräckande händelser, hvilkas närmaste orsak hon icke inser; alt detta kan icke komma af annat, än af _sådane_ osynlige och verksamme väsenden. Så mycket _flere blifva Gudarne_; altid nye _under-gudar_, goda och illa görande _spöken, vålnader och féer_. _Trettio tusend_ voro de redan vid Hesiodi tid. Och alle desse Gudar, så månge de åro, större och mindre, blifva altid människorna like: kunna altså icke dyrkas utan på människjo sätt och bibehållas i deras goda vilja, eller försonas; äro de icke för mägtige, kunna de ock för deras oginhet straffas, och förmås til mera tjenstfärdighet, medelst indragning af deras vanliga offer och lofsägningar. Augustus, at hamna sig på Neptun för en utstånden storm, vågade förbjuda, at uti en högtidlig procession bära hans bild med de öfrige Gudarnas.

Sådane äro Gudarne hos Homerus, sådane voro de hos de uplyste Romare, och sådane äro de i denna dag hos Samojederne och Villarne i Canada.

Sid. 17. Det enda man af dem begärte, var endast tilfredsställandet af närvarande behof och begärelser, samt at få veta sit tilkommande öde -- -- Dygdig kunde man sjelf vara.

Satis est orare Jovem, qui donat & aufert, Det vitam, det opes: æquum mi animum ipse parabo.

Sid. 39. Genom många _Symboliska föreställningar_, som til äfventyrs skulle betekna vissa _Nationale händelser_ och naturs verkningar, dem hvarken de eller deras _mästare_ sjelfve mera förstodo, så väl som genom de mångfaldiga diktade små _Guddomar och Andar_, hade den gamle Religionens sanningar förlorat deras första enfald. Se vidare sid. 27, 40 och Apolog. Conf. Aug. p. m. 229.

Sammalunda utmärka våre _Finnar_ i sin Mythologie ofta naturliga verkningar och orsaker, under flera Guda-namn, såsom til exempel, åskan med _Ukko_ och _Ilmarinen_, Järnets uphof med _Luonnotar_ -- samt ådagalägga en mycken naturlig insigt i naturens kännedom, dels kraft och verkningar.

Sjelfve _Götherne_ i sin äldsta Mythologie komma öfverens i samma idéer om troll i Berg, Sjöar, Dalar, Skogar, Resar och Jättar -- som äro aldeles de samme med Romarenas, Grækernas och Finnarnes samt Lapparnes Mythiske varelser.

Vi hafve inga andra spår qvar til _Finnarnes_, såsom ostridigt de äldste[3] _Nordens_ inbyggares, _härkomst, regering och lefnadssätt_, än dem man spridda och strödda kan komma öfver och blifva varse i _Finska Mythologien_, i Finska Språket och i landets uråldriga hemseder[4]

Så vål _Finska ordspråk_, som _Runor_ eller _Poëtiska Sånger_, aldeles olika andra nationers, 8 stafvige Rythmer utan rim, gifva anledning at sluta om Språkets fordna häfd -- i de _förra_, är folkets gamla _Sedo- och Vishets_-lära förvarad; de _sednare_ eller Runorne angå deras _Hedniska Gudalära, Metamorphoser, Theogonie_, slögder, näringar, _vidskeppelser_ m.m, -- Därigenom at desse blott i allmogens minne många secler igenom varit bibehållne och först i nyliga tider, utur dagligt tal samt mundteliga sånger, blifvit fattade i Skrift, har händt, at de i et och annat tyckas vara försämrade; _men i dem är ock mycket qvar, som en kännare af språket välbefogad fötter i jämförelse med det man i upodlade tungomål anser starkt ock vackert_.[5] I gamla _Finska Runor_ finner man ock, under regelbunden och _Sinrik ordaställning_, et med _Allegorier, Metaphorer_ och flera sådana prydligheter lifligt lekande snille.[6]

Til at kunna därföre begagna sig af den äldre Finska Poësin, och med nytta, nöje och smak läsa våra Finska Runor, och _igenfinna det höga, det vackra, det intagande i de samma_, är en _Mythologisk kundskap oundvikeligen nödig_, Finska Mythologien är en clavis poëseos Fennicæ. Lika så litet som _Ovidius, Wirgilius och Homerus_ skulle förstås, och deras rätta mening, hvartil de alludera, inhämtas utom Mythologisk insigt, och kundskap om Romares och Grækers hemseder; lika så litet kommer man ock til rätta med Finnarnes Runor, utom _Mythologie_.

I den afsigt, at gifva ljus åt den äldre _Finska poësien_, har jag gjort den _Mythologiske Samling_, som jag nu ställer inför allmänhetens ögon, under det jag i flere år genomgått alla _tilgängelige_, och möjligen i landet _existerande Runor_, af hvilka jag tillika utplockat flere hundrade ord, til en vacker _tilökning_ til et nytt _Finskt Lexicon_, med _phrases_, som nu äfven är under renskrifning.

Under en tid af några och 20 år, som jag samlat och granskat Finska ord, har jag väl blifvit varse, at flere ord til ljud och betydelse äro lika med Graekiska, men huruvida Probsten _D. Nils Idman_ (l.c. p. 39.) rätteligen slutar, at _Finnarnes Hedniska Gudalära varit til största delen Grekisk_; hvilket däraf skulle bestyrkas, at de _fläste Gudars namn äro i Finska Språket främmande och komma intet af Finska ord_; det är något som jag, för min ringa del, anser vara betydande tvifvelsmål underkastadt; emedan de med samma skäl, i min tanka, kunde hänledas ifrån Hebraiskan, eller flere Europäiska än lefvande språk. Så väl Stam-orden i Finskan och ändelserne, hvilka äro Finske, som den Mythologiska. Genealogien tyckes bevisa motsatsen; härtil gömmer, at samma begrep, som Romare, Græker, Göther, med flere, sig gjort om sina större och mindre Gudamagter, hafva ock Finnarne. Dessutom äro någre Mythologiska namn verkeliga Stam-familiers, märkelige i lifstiden och efter döden ihågkomne personers samt än varande orters namn.

Med den _Finska Mythologien_ har jag ock velat förena den _Lappska_.

Hvad jag af _Lappska Mythologien_ anfört, har jag tagit af et Manuscript, författadt af _Danske Missionairen, Lenart Sidenius_, och öfversändt ifrån _Öfver-Sallsetter i Astafjorden_ d. 17 Oct 1728. til Kyrkoherden _Johan Tornberg i Jukkasjärfvi_ och af honom til Probsten mag. _Hinr. Forbus_ d. 1. Jan. 1728. Det är öfverensstämmande med en annan Dansk Missionarii _Jöns Kijhldals_ berättelser.

Lapparne hafva classificerat och rangerat sine Gudar i följande ordning:

1:o Til de Gudar, som äro allerhögst uppe i Stjernhimmelen, eller Öfver-Gudar, räknas Jubmel, Rariet, Radier och Rana-neida.

2:o Til Gudar, som äro lägre ned i luften, höra, Beiwe, Torden, Bjegs-olmai, Gissen-olmai, Akklikkes-olmai.

3:o Gudar, som äro på jorden, räknas Stor- och Lill-Junkker, Leib-olmai, Kiase- olmai, Mader-akka och dess 3 döttrar: Sarakka, Ux-akka, och Jux-akka, Saiwa- olmai, Saiwo-neides, Saiwo-serva, Saiwo-lodde, Saiwo-gwelle.

4:o Underjordiska Gudamagter och Orter äro Jabmiaimo, Jabmi-akka, Nemagwelle, Rota, Rotaimo, Rota-landa, Jamikiatser; hvilka alla i detta Mythologiska Lexicon, under sina alphabeter, kommaa at utredas och beskrifvas, efter Danska Missionairen Sidenii upgifter i nämnde Mscr.

För den likhet, som fins i Lapparnes och Finnarnes Mythologie, såsom folks, hvilka synas vara af en Stam och extraction[7] få til Språkets, som fordna lefnadens öfverensstämmelse, (hälft som det är bevist, at Lapparne bodt förut i landet och Finnarne med dem äro befryndade) har jag velat förena bägges Mythologie; samt här och där i detta arbete jämföra dem med hvarandra; och hvarest ske kunnat, äfven visa då och då til den äldre Svenska Mythologien, hvarest

äfven förekomma, om icke samma och lika lydande Mythologiska namn, dock dylika idéer. Som hos de bägge andra; hvartil äröfringar, commerce och folkflyttningar måtte bidragit.

Af alla dessa 3, nu under Sveriges Krono lydande folkslags Mythologie, kan aftagas och lätteligen slutas til deras likhet i tänkesätt om Religion; at de trodt själens odödlighet och et annat lif efter detta; som kan ses då man efterslår Tuoni, Jabmiaimo, Manala, Kipumäki, Kivutar o.s.v.

Man skulle förmoda, at af denna Finska Mythologien vinna tillika någon uplysning i Finska folkets historie och geographie; då här och där anföras fordna Sedvänjor, af hvilka många än äro bibehållna, och någre orter blifva updagade, som förut varit föga kände.

At denna Mythologie må vinna det påsyftade ändamålet, at uplysa, samt dess mera trovärdighet och pålitelighet hos Finska vitterhets älskare, bör jag til slut upgifva de källor, ur hvilka jag hämtat dessa närvarande Mythologiska uplysningar, näml.

Af Ol. v. Dalins och Af Botins Sv. R. historie. Af Björners Brew om Finnars, Lappars och Samojeders ursprung. Archtopolitani Disp. de Religione & origine Fennnorum, Upsaliae 1728. Magist. Christ. Er. Lencquists Disp. de Superstitione Veterum Fennorum -- Aboae, Praes. Prof. Eloqv. Hinr. Gabr. Porthan, edit. 1782.

Biskop Agricola har, som bekant är, i sina kända rim, nämnt Finska Gudars och Gudinnors namn, dem jag ock, ehuru råbråkade, här uptagit.

Finska så kallade troll-Runor, hafva praesterat mig de fläste Mythologiske personers och orters namn, som förklarat sig sjelfve, genom det sammanhang som i dem träffats.

Hvad jag sjelf sett och hört, har jag med all trygghet kunnat anföra.

Denne Finske Mythologie tryckes i qvart-format, för at kunna framdeles biläggas det under arbete varande nya Finska Lexicon.

Om mine värde Landsmän och älskare af Finsk Vitterhet, kunna hafva häraf någon nytta, skall det vara mig en ogemen fägnad.

MYTHOLOGIA FENNICA

AARNI, en vålne, som tros ligga öfver gömda skatter i jorden; kallas _Aarnion haltia_, _Aarni haudan isäntä, joka makaa Aarteen päällä_. Då skatten nedlades, gjordes flere löften, såsom: at en röd tupp, eller 3 fårhufvuden, m.m. skulle offras åt _Aarni haudan haltia_, eller draken, af den som ville uptaga de gömda penningarna &c. Se _Kratti_. -- Skattgräfvare hafva så väl här, som i Tyskland, hvarjehanda vidskeppeliga uptåg, då de leta efter skatter. Se _Fresenii Past. Saml. om Skattgräfvande_: de mumla, läsa troll-ord, kasta tärningar af bly, offra, bruka slagruta; och finna sig dock ofta bedragne såsom Alchemisterne.

Aarni ses om Solskensdagar, och nattetid vid eld, i skogar och på backar uptorka och skura sina möglade skatter; ofta höres han skallra sina Riksdalrar, då han är gunstig åt någon melancholisk penningekär.

Dock, oaktadt all vidskeplighet, finnas än ofta här i Finland penninge-gömmor, som blifvit af invånarena nedgräfde dels i förra seculo, då _Wenäjän Räikkä, pelko wuosi_ var, eller Ryssens fiendtliga infall befarades, 1656. (Se Finska _Ajan-Tieto_), dels i sednare krigstider omkring 1713 til 21; kanske också af någon gammal Penninge-Gud, som af afvund och illvilja frivilligt nedgräfvit sina pengar och redbarheter, på det hvarken barn eller slägt måtte efter döden få någon del af deras svett och möda. -- Ännu händer någon gång, at med notdrägter utur insjöar fås hela penninge-kistor, hvilket händt för någre år sedan i Pijppola här i Sijkajoki Socken. I Kemi och annorstädes har funnits, efter stora Ryskasegden och än i våre tider, i gropar nedgömd Spanmål i skogarne. Se _Haltia_.

Af _Aarni_, såsom rikedomars och skatters gömmare, synes _Arils_tider fått sit namn; såsom de äldste i verlden och de sällaste fordom varit i _Jothanhem_ (Jothers, de Finnars land) långt förr, än _Krake_ fådde guld och et så dyrbart mjöl dambade af _Frodes_ qvarnar, mjölk lopp i floderne och ekarne svettades honing.

AATES eller _Audes_; en Finsk Drott, om hvilken v. Dalin säger, at dess dotter var gift med _Wisbur_, son af _Wanlander_ och "_Drifva_, en dotter af Finska Höfdingen _Snö_ eller _Nieu_; och vidare: _Wisbur_ emottog efter Fadren _Wanlander_ Upsala öde, och förlikt med Finska huset gifte sig med Finska Drotten _Athes_ eller _Aude_ den rikes dotter, som födde honom Sönerne _Gisl_ och _Audr_ (i Finska Krönikan kallade _Gris_ och _Amund_), men snart förskjuten måste med dem resa hem; hvarpå Wisbur med en annan qvinna aflade sonen _Domalder_: den Finska _Hulda_ gaf då åter förbannelser, med hvilka Gisl och Audr sändes til honom, at utkräfva åtminstone Modrens morgongåfva, som var tre stora byar och en guldkädja. Resan var dock fåfäng, oaktadt Gudarnas försäkran: at _Ynglingarne från den stunden skulle sins imellan strida_ och _guldkädjan en gång blifva en bane för den ypperste man i deras ätt_. Modren _Hulda_ ville med vidskeppelser fördärfva _Wisbur_; men sönerne gjorde det med vapen: de sköflade i Sverige och anstälte upror, hvarvid Fadren en natt blef innebränd vid år 340.

"Men _Domalder, Wisburs_ Son af andra giftet, ärfde dock sin Faders rike tillika med kriget, hvarigenom han intog många länder och kallades _Jota-Dolge_ eller _Finnars förföljare_. Finland kallades ock fordom _Jätteland_.

"Domalder blef offrad åt afgudarne för missväxt vid år 365. Denne hungers nöd orsakade en stor folkflyttning ur Skandinavien, _Wiliner, Wendler_ eller _Bergfinnar_ drogo ned åt landet in i _Skåne_, sedan anförde af _Ajo_ til _Småland_, och vid år 370 til Gottland, samt sedan til Tyskland." _Finnmarkken_ i Småland, och _Gottländska_ Språkets sträshet, äro bevis til _Finnarnes_ därvaro. Se _Vinder, Joter, Jättiläiset, Drifva_.

AATINS barn, Nordens äldste invånare, se _Jätit_.

AHTI, En Sjö-rå, som gaf fisk och anropades af vidskeppelige Fiskare. Kanske Lapparnes _Akte_ eller _Ahti_, den Lapske Afguden _Stor-Junckarens_ Hustru, (Se _Veden-emä_) Finnarnes _Akka_. De Grækers _Actæon, Pan_, piscatoribus & venatoribus favens, synes vara den samma.

AHIKAINEN, Se _Ritikainen_, den samma som _Ahtolainen_.

AHTOLAINEN, En stygg ond vålne; et troll, som bandt ormar om sina gärdsgårds-störar, i stället för vidjor. Ödlan kallas därföre i Runorne: _Ahtolaisen aidan wittas_.

AJATTARA, -- _Ajattarot_ in pl. Skogs-Spöken -- Priapus. En ond förskräckelig vålne af könet i skogar: förvillade Skogsmän och jägare: nämnes i Finska Bibel-version i plurali 3 Mos. B. 17. v. 7. _Ej pidä Ajattaroille uhrattaman_ -- i Svenska öfversättningen: åt djeflomen -- Se _Hattara_.

AKKA, _Ukkos_ Hustru: en mägtig Gudinna, jämföres med _J. Maria_, och tyckes vara den samma i medeltiden. I Runor heter det om _Mehiläinen_:

Pistä siipesi simaan, Toinen siipesi meteen, Akan wanhan wakkaseen; Tuo sitten simoa tuolta...

och straxt därpå anropas _Mariatar_. Se _Ukko_.

AKKA, äfven en Sjö-Råderska, Hafs-Fru: bodde vid et sund; hon kammade eller borstade sig, och då därvid hände at en tinne eller borst flög i sjön; blef däraf genom böljornes skummande en tomt-orm och metmaskar. Se _Ahti_.

Akka Salmen Korvallinen Oli päätään sukiwa, Hapsiaan harjaawa, Pii harjasta pirahti Lawialle lainehelle, Selwälle meren selälle.

Se _Syöjätär_.

AKKA _wanha Kaiwo-Keträ_, en flitig käring i spånad och väfnad; planterade furun och tallar. Se _Sämsä_ och _Wennon-härkä_.

AKLIKKES-_Olmai_, trenne Gudamagter hos _Lapparne_, lägre ned i luften, til hvilkas ära lördagen och Söndagen hölts helig. De fleste Lappar hafva helgat Fredagen _Sarakka_, Lördagen _Rariet_ och Söndagen de 3:ne _Aklikes-olmai_ til ära. Därföre när Lapparne hafva försedt sig med Fredags- Lördags- och Söndags-arbete, hafva de gifvit offer i förlikning. _Sidenius_.

ALAMAN-Järvi, samma som _Aloen-järvi_, Fennorum Lerna malorum sive Styx; en eldputt, där elden fants sedan flere varp dragits; skall finnas ytterst i Lappmarken, äfven af samma namn i Pudasjärvi, Pedersöre, och Ilmoila Soknar i Österbotn &c.

Uti en gammal Runa, där det berättas om eldens upkomst, genom det at _Ilmarinen_ flintade eld af en orm, säges, at gnistan flög _keskelle Alaman-järwen_:

Iski tulta Ilmarinen, Wälkytti Wäinämöinen, Ylhännä Taiwoisessa, Eläwällä ennuxella, Kirjawalla kärmehellä, Kirpaisi kipuna yxi. Läpi Taiwoisen yhdexän, Taiwas puolen kymmenettä. Meni ajna mennesään, Wieri ajna wiertessään Keskellen Alaman järwen, Nieli tuon tuli Soroisen -- --

ALOEN-järwi, Finnarnes Styx, i högsta Lappmarken. En eldpuss; där elden fanns i en sarf. Då _Ilmarinen och Wäinämöinen_ slogo up eld, for en eldgnista i _Alue-träsk_, som deraf 3 gångor i sommarn uptorkades, så at Stengruset på botnet syntes. Där drogs sedan not, at upsöka elden; först med en not af _bast_, och man fångade väl fisk, men ej den hvari elden var; sedan gjordes en annan not af lin och hampa: _J. Maria_ rodde och _Wäinämöinen_ satt i styret; noten drogs mot och med strömmen; och då fångades en _krampfisk_; men hvarken _Wäinämöinen_ eller _Maria_ tordes gripa den. En svart karl 3 tum hög steg då up från hafvet, som hade stenskor, en hjelm af flinthårda hällen, långt hår til hälarne och skägg alt til midjan: han släkte med bara händer _Krampfisken_, fann i den en _lax_, i laxen en _gädda_, i gäddan en _sik_, i siken en _sarf_, i sarfven et rödt _nystan_, i nystanet _eldstrimman_ och elden, hvars sveda och värk sedan manas och hänvises til _Kipumäki_.