# Murgrönan

## Part 9

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/murgronan-46844/index.md

Den 17.

"God morgon, nio-sofverska", helsade mig skämtande Friherrinnan, då jag i går fötmiddags, sent uppvaknad, gick att önska henne en glad dag. "Nu har väl _Majoren en gros_, spökat för din fantasie hela natten, eller huru Mathilda?" -- "Ingalunda Fru Friherrinna", svarade jag, "tvärtom har jag ju sofvit så lungt och tryggt, som skulle inga Majorer finnas till i hela verlden, jag satt länge uppe i aftons, och har af den anledning hvila så allt för länge; jag höll äfven på att storbanna Annette för det hon ej förr väckt mig, då hon likväl tappert försvarade sig med Friherrinnans förbud härtill." -- "Ja, jag var inkommen för att helsa dig en god morgon", återtog Friherrinnan, "men då jag såg huru ljuft du slumrade, utgick jag åter, tillsägande endast Annette, hvilken fannts i yttre rummet, att ej stora din sömn. Jag vill nu", fortfor Friherrinnan, "avertera dig en liten bjudning till Majorsakn Pygmeus, den jag gerna såg vi antoge, vore du ej ännu efter balen alltför trött." Så gerna Emilia, jag verkeligen förblifvit hemma, instämde jag naturligtvis dock i Friherrinnans vänliga önskan; förmiddagen förgick nu under resonement om den nyss bivistade festen, samt i anledning af den förekommande personer, öfver hvilka vi hvardera yttrade vår mening. Bland annat förde händelsen äfven samlalet på Baron C. och det kuriösa resonement som i början af afton ägt rum emellan Baronen och mig; Friherrinnan roade sig godt deråt, men lemnade emedlertid Baronen, hvars caractair hon genom sin son i grund känner, ett verksamt loford; han är den hederligaste unga karl, påstod friherrinnan, hon kände, samvetsgrann, reel, och ordentlig, ehuru i sitt sätt nägot för mycket sjelfsvåldig och korttänkt; i synnerhet visar han fruntimren alltför liten uppmärksamhet; likvist lärer hans sätt, mente hon, till dessa sednare, merendels bero af dem sjelfva. Jag fick nu äfven veta Baronen vara en aflägsen slägtinge till Friherrinnan, hvaraf, likasom af den intima vänskapen med hennes son, kommit hans i förra tiden oftare umgänge i huset. Friherrinnan meddelade mig nu huru hon, angående mig, varit öfverhopad af frågor; i synnerhet hade Geheimerådinnan Nobelcreutz noga utforskat min härkomst, moyenger, partier, om jag ägde några o.s.v.; hon påminde sig nu sett "detta ansigte" förut, ehuru hon ej bestämt kunde erinra sig hvar; men genom Friherrinnans underhjelpande sluteligen drog sig till minnes att det varit på _Örnen_ vid sin öfverfart ifrån N. -- Nu uppmanades Friherrinnan att i nåder taga mig med, då besök skulle göras hos Geheimerådets, på det man sjelf kunde blifva i tillfälle se, åhöra, bedömma, etc. etc, hvilket allt jag, oss emellan sagdt, dock obegripeligen gerna önskade undvika, om så ske kunde. Till och med Grefvinnan X. hade gjort Friherrinnan sin kompliment öfver min person samt det lätta, (hennes egna ord) i mitt sätt att vara; önskande äfven det Friherrinnan ofta ville tillåta ett egnare umgänge mellan Fröken Aurelia och mig. Du finner väl Emilia, att om dylika grannlåter gjorde mig någon fägnad, var det helt och hållet för Friherrinnans skull, hvilken jag tydligt fann, ansåg sig deraf smickrad. Som jag förmodade samlingen hos Majorskan skulle bestå egenteligen af Friherrinnan, och möjligen en eller annan egnare person, klädde jag mig, enligt Friherrinnans önskan, mycket enkelt i en hvit finrandig mouslinsklädning, samt en hvit blond-krage, den Friherrinnan skänkt mig; men ehuru ej stor, utgjordes societén dock af några fler än de påräknade. Geheimerådinnan satt redan och doppade det svällande sockerbrödet i sin kaffekopp, då Friherrinnan inträdde; jemte den förstnämnda i soffan, sågos ännu några andra Fruar, äfvensom värdinnan sjelf, hvilken der innehade sin plats; Majorskan emottog Friherrinnan med mycken artighet, i soffan makades nu rum för henne, och sedan äfven jag erhållit en liten välkomst-nick, öfverantvardades jag i Fröken Dolls beskydd, hvilken redan, jemte Fröknarna Nobelcreutz, i minnet gallopperade rad upp och rad ned, mönstrande och upprepande klädsel, gester, miner, samtal, ja ända till det obetydligaste af hvad hos den eller den person på balen varit att anmärka. De höllo just på med en liten disput då jag inträdde. "Nå, det var herrligt!" utropade Fröken Doll, "nu skola vi väl få en skiljoman i vår tvist; välkommen Mamsell Sommer! Hör nu på, var icke Öfverste-Lieutenantskan Dyrers klädning på balen ljusblå? och ännu vidare, voro pastejerna till boullionen fyllda med kräftstjertar eller fisk? svara, svara blott fort." -- "Så mycket jag kan påminna mig", yttrade jag, intagande min plats, "var Öfverste-Lieutenantskans klädning ljusröd." -- "Ah, bravo, bravo!" utropade Frökon Cloty, "alldeles rätt, alldeles rätt; nå pastejerna då, Mamsell Sommer?" -- "Fröknarna måste benäget ursäkta mig", svarade jag åter, "men hvad den sednare vigtiga frågan angår, kan jag sannerligen ej lemna något upplysande svar, emedan jag ej smakade dem." -- "Nå vi få väl höra", mumlade Fröken Doll, "ja så, ljusröd; ja ja, jag tror nu nästan, det kan jag då snaran: medgifva, måhända jag misstog mig om färg, men pastejerna, nej, jag försäkrar herrskapet voro icke de af kräftstjertar." I detsamma ankommo Friherrinnan C. jemte tvenne sina döttrar; "se god dag, söta flickor, huru mår du Serafia och Clementine", framflåsade Fröken, då dessa begge inträdde i rummet, der vi sutto; "hör nu, söta flickor, kunnen J säga om pastejerna på balen voro fyllda med färs eller kräftstjertar?" -- "Minsann, kära du, jag det vet", svarade fröken Serafia, medan den yngre spänd och matt kastade sig i det lediga soffhörnet, och nu derifrån utdelade familiära nickningar till Fröknarna Cloty och Jettchen. "Ja, men jag kan säga", vidtog sluteligen Fröken Clementine, sedan hon med dån slängt sin pirat på bordet, samt makligt började servera sig kaffe, "jag kan säga att de voro af färs, eljest hade jag icke ätit deraf, emedan jag kan ej fördraga kräftstjertar, uh! de äro väl förfärlige." -- "Nå Överste-Lieutenantskan Dyrers klädning, hvilken färg hade den?" -- "Den var positivt ljusgredelin", återtog Fröken Clementine, "det såg jag allt för säkert." -- "Jaså, men Mamsell Sommer påstår den varit ljusröd", mente Fröken; "påstår den varit ljusröd? kors det kunde jag ej upptäcka, gredelin var den i mina ögon, men då Mamsell Sommer påstår, måtte jag väl sett galit." Nu var tid för mig att falla in. "Mamsell Sommer hvarken påstår eller säkert bestämmer ett eller annat, hon vill blott minnas den var ljusröd, men afgår gerna med undvikande af disput ifrån hvarje yttrande i nämnde ämne." -- "Nej, nej, nog var klädningen gredelin, mitt Herrskap, och det är säkert", beslutade Fröken Clementine, med likväl någorlunda nedstämd ton; och såleds blef tills vidare beramat att: pastejerna voro af färs, och Öfverste-Lieutenantskans klädning gredelin. Nu inträdde Fröknarna Q. -- Åter helsande, och välkommande. "Bästa flickor", började Fröken Doll, sedan Fröknarna väl hunnit sätta sig, "ni, som så mycket lierade med Öfverste-Lieutenantskan Dyrer, ja till och med till henne nära slägt, sägen hvilken färg hade hennes klädning på Grefve X----s bal?" -- "Denne", svarade Fröken Albertina, framtagande ett ljusrödt gros de neaples stycke, hvaruppå hon ärnade arbeta, "vi handlade af samma stycke tillika, och som jag äfven vid hennes toilette var tillstädes, är så mycket säkrare att hennes klädning var röd." -- "Således har Mamsell Sommer ändå rätt", triumferade Fröken Doll, i glädje öfver att Fröken C. icke fick det; Denna åter, bet endast immerfort på sina rosenfärgade naglar utan att hvarken låtsa höra eller svara. Jag var under hela denna farce så full af skratt, så jag med möda kunde tillbakahålla dess utbrott. Jag väntade nu endast på en yttermera afhandling om pastejerna, för att se comedien completerad. Händelsen fogade nu jag kom att sitta invid Fröknarna Q., hvaraf äfven ett lifligare resonement blef fallet; så söta flickor äro verkeligen rart om, den äldre ser intet ut men har ett öfver all beskrifning älskvärdt sätt, samt tyckes vara beläst och språkkunnig; hon iakttager jemte ett stilla väsen, mycken anspråkslöshet; den yngre är täck som en frisk ros, känner äfven åtskilliga språk, men har i synnerhet egnat sig till musik, för resten tyckas de vara lif och själ, syskon i ordets heligaste bemärkelse. Jag hade onekligt ganska trefligt under samtal med dessa okonstlade varelser, der ömsesidiga meddelanden, i anledning af musikalier, poesi, lecture etc, i ymnighet ägde rum; i synnerhet afhandlades och uppskattades den höga lekande andan af de svenska herrliga noveller, dem endast en Mamsell Bremers penna förmår nedskrifva. Vi voro just inbegripne i dylika åskådningar, då genom Baron C----s, Kapiten G----s et H----s, samt Lieutenant Dolls ankomst våra ämnen afbrötos; Baron C., adresserade sig snart efter de första legera påhälsningarne till Fröknarna Q., äfvensom någongång till mig; underrättade sig om allas vår välmåga sedan sednast, enligt vanliga allmänna phraser; de öfrige Herrarne delade sig samvetsgrant mellan Fröknarne N., C. et D., och nu fortgick konversationen lifligare än någonsin. Bland annat underrättade oss baronen om en superb Theater-trupp, hvilken redan länge väntad, nu ändteligen vore anländ, nämnde äfven sujetter dervid, hvaribland en i synnerhet vore ypperlig sångerska; utforskade vidare vår smak, i anseende till dylika nöjen o.s.v. Som arbetet, vid hvilket jag var sysselsatt för ett ögnablick, fordrade Friherrinnans omdömme, var jag nödsakad på en moment aflägsna mig, för att i förmaket uppsöka henne, och kan nu ej afhålla mig, för sällsamhetens skull, för dig upprepa ett litet resonement, hvartill jag helt opåräknadt blef vittne; Fru A., Fru B., Fru C. och Fru D. sitta vid ett bord, litet afskiljde ifrån de öfriga och spela boston; oförmodadt stiger Fru E. upp ifrån sin stol, närmar sig spelbordet, omnämner i vänlighet för Fru D. en okänd hederlig familj, hvilken, beröfvad alla tillgångar, som bäst befann sig i de mest tryckande omständigheter; ville du ej söta Fru D., göra en mensklig gerning, och taga en eller par lotter uppå en liten silfverpjes, hvilken nu af den olyckliga familjen bortlottas, nog vet jag du gör mig häri till nöjes bästa Fru D.? Fru D. vänder sig förargad, i det hon med häftighet kastar ett kort till sina medspelare, till Fru E., sägande: "nej jag tackar, det gör jag visst icke, jag skickade dem härom dagen ett hälft lass ved, äfvensom en half kalf och fem marker smör, jag tycker minsann det kan förslå, göre nu en hvar detsamma." -- "Nå men", återtog Fru E., öfvertalande, "det är ju för dig som rik, något så obetydligt, en enda Riksdaler, den spelar du dig till i hast, och gör den dig i det hela ej till eller ifrån, men ökar summan för de verkeligen behöfvande." -- "Å nej, nej", skrek nu Fru D. vred, "jag ger icke dit mer en enda styfver, hvad jag dessutom i afton vinner, förlorar jag i morgon, jag ber dig kära fru E. plåga mig nu ej vidare härmed." Inseende det fåfänga i sitt bemödande att på denna hand vinna någonting, vänder sig fru E. till fru A. sittande på andra sidan om henne, "nå, du goda Fru A. nekar visst icke till min begäran, derom är jag öfvertygad?" -- "Jo, det gör jag visst", afbröt henne med thordönsstämmna snäsigt Fru A., "jag tar visst ingen enda lott, om icke för annat, så för det du icke härom sistes tog lott uppå min syperba bordduk." -- "Min Gud", inföll fru E., "det gjorde jag visst, mins du icke det?" -- "Ja i alla fall gör jag det ej, jag har ej råd att skänka bort någonting, den ena dagen följer den andra med utgifter af oräkneliga slag, jag måste nu börja hushålla, eljest ligger jag sjelf uppå landsväg, och det verkeligen af puraste godhjertenhet och hjelpsamhet emot stadens alla fattiga; jag tar bestämdt ingen lott." Den godhjertade Fru E. syntes nu temmeligen brydd öfver sin ringa framgång, men hvad stod att göra, hon fästade så mycket ifrigare fingren vid sitt lilla spetsarbete, och nedsväljde i tysthet sin harm; härunder blef äfven jag snart färdig att lemna rummet, med till afsky gränsande känsla för dessa varelser, hvilka så illa och otacksamt förvalta de medel Gud i öfverflöd dem förlänat. Mitt humeur var af denna lilla tilldragelse så alldeles försvunnit, med bästa vilja hade jag ej kunnat undertrycka den tår, hvilken mitt hjertas våldsamma rörelser i mitt öga framprässat; jag kände med smärta hvad nödlidande ville säga, och föreställde mig således allt för lifligt till hvilken grad motgången måtte pröfvat dessa arma, innan de ägt styrka att blottställa sig för sina medmenniskors hån och godtycke; jag vände som sagdt om för att åter närma mig den lilla krets jag nyss lemnat, då jag såg Baron C., lutad emot dörren uppmärksam betrakta gruppen kring spelbordet, hvaraf ingen kunnat, eller hunnit bemärka honom; han hade hört alltsamman, det fann jag af hans blickar, äfvensom af de halfhögt yttrade ord, "sådan är menskligheten" han vid det jag passerade honom, uttalade: Gud nåde så visst som hon är usel, tänkte jag vid mig sjelf, i det jag suckande åter nedsatte mig, och tyst började syssla vid mitt arbete. -- "Söta Constance, ville du väl roa oss med litet musik", bad en stund derpå Majorskan, hvilken i dag rätt aimable närmade sig Fröken Q. "Gör mig detta till viljes, jag vet du plär ej låta persuadera dig." -- "Oändeligt gerna, om det kan roa Herrskapet", yttrade Fröken, uppsteg genast ifrån sin plats och gick, åtföljd af oss öfrige, till salonen, der ett skönt fortepiano stod; med lätt hand öfverflög hon, medelst några harmoniska accord, tangenterna och spelade derefter ett par ganska sköna större stycken; "skada att ej Constance sjunger", anmärkte Majorskan, "då vi i Baron C. äga en så förträfflig tenorsångare; August sjunger icke heller så dålig bas, sjunger icke någon annan af Herrskapet?" -- "Jo Mamsell Sommer sjunger visst, det har jag sjelf hört den förmiddag jag besökte Mamsell", inföll Fröken Doll, "sjung dock bästa Sommer." Nu uppsteg äfven Fröken Q. ifrån pianot, gjorde för mig en liten graciös bugning, ledde mig till sin nyss lemnade stol, förenande sina böner med de öfriges, det jag måtte låta dem få höra något sångstycke; för att ej kunna beskyllas hafva låtit persuadera mig, nedsatte jag mig således, slog an de högst enkla accorderna till mitt lilla favoritstycke: "hulda måne", samt accompagnerade dertill med min röst; men, hvilken herrlig tenor följde nu med, under den alltför obetydliga sången, ack! en så skön en så gudomlig röst, jag vågade knappt unna mina toner ett döende ljud för att ej undgå den alldeles makalösa stämman. Nu ombytte jag ovilkorligt stycke, under det jag tänkte: "hvad är lifvet utan sång", och åter sjöngs det lilla stycket utur: "qvinnorna": "klingen klingen milda toner", det var eljest det käraste stycke Friherrinnan kunde höra; hennes Gustafs afgjorda älsklingssång, och nu var det sannerligen något att höra; jag måtte inom mig medgifva Majorskan hade rätt, hennes bror, Herr August, sjöng onekligen en ovanligt ren och full bas, den ena sången gaf nu anledning till den andra, hvar och en af sällskapet föreslog något stycke, hvaräf kom att: _Axels monolog, Söderländskan i Norden, Näktergalen, Rosen, Fiskarn, Källan_, i hast ljudade i den för sång förträfligt lämpeliga salonen, äfvensom att jag -- i full harmoni med mitt inre -- nästan sagt, aldrig sjungit med mera nöje än just nu. Då jag sluteligen blef i tillfälle att lemna instrumentet, regnade complimenter och tacksägelser, så väl af de i salonen befintelige åhörarene, som af förmakets innevånare; sjelfva Geheimerådinnan yttrade sig oändeligen charmerad af det nöje jag åstadkommit; jag för min del tackade i mitt hjerta dessa menniskor, som under sången varit så beskedliga och tegat; jag vet intet fasligare och på en gång förargeligare, än att, enligt hvad merendels bruket är, sedan man väl trugats och complimenterats, sätta sig till ett instrument, i ögnablicket derpå genom allmän conversation, buller och hviskningar öfverröstas; ett sådant förhållande bevisar ettdera missaktning, ogrannlagenhet eller elakhet, eller i motsatt fall dumhet, brist på kännedom af det sköna, eller oförmåga att det bedöma, och är i hvarje hänseende odrägligt.

Men nu inträffade, i stället för théet, limonaden, hvaraf en hvar af oss, under den sommarvarma aftonen med begärlighet lät sig smaka, och kort derefter, äfven timmen till allmänt uppbrott.

I dag morgons infann sig Rosa tidigt hos mig för att sluteligen säga farväl; Hon är nu redan jemte sina föräldrar och syskon afrest till det herrliga landet! o! den lyckliga Rosa, som får inandas dess balsamiska luft, lefva bland dess träd och blommor, af hjertans grund drilla och sjunga i kapp med fåglarna; lyckliga Rosa! Då hon efter en flygtig stunds härvaro åter måste gå, undföll hennes läppar den önskan jag vet hennes hjerta så lifligt hyllar, nemligen: att på någon tid kunna erbjuda mig vistelsen på Liljedahl. Så mycket nöje en sådan verkeligen förorsakade mig, skulle jag likväl omöjligt hafva hjerta önska dess realiserande, huru skulle jag ens tänka att lemna min dyra välgörarinna. Jag tackade således Rosa för sitt vänliga anbud, hvars hjertliga mening jag med tacksamhet erkände, men af hvilket jag omöjligt trodde mig kunna profitera, dels emedan jag ej för hennes egen skull kunde lemna Friherrinnan, dels emedan saknaden efter henne ovilkorligen skulle förminska, ja förderfva den trefnad landet och den muntra omgifningen der i annat fall kunde skänka mig. "Så! så!" suckade Rosa, "så är då mitt innerliga hopp i detta afseende bedraget, det var hårdt det söta Mathilda!" -- "Nej, detta hopp blir visst icke bedraget, lilla Fröken", inföll nu helt oförmodadt Friherrinnan, hvilken under vår diskurs oförmärkt inkommit, "här min hand derpå, att Mathilda mycket säkert på några dagar, till och med veckor, under sommarn skall med sin närvaro på Liljedahl komma att glädja lilla Fröken." -- "Ack! ack!" gladde sig Rosa, "hvad Friherrinnan är obeskrifligf god, hör du nu det Mathilda, nu får jag ju likväl med all säkerhet vänta dig", och dermed neg hon oupphörliga gånger för Friherrinnan, hvilken till afsked rätt vänligt kyste den täcka rosenmunnen. Rosa är nu borta, jag äger ett bestämdt hopp att snart få återse henne, och likväl kan jag icke så af hjertat som man skulle tycka, glädjas deråt; hvaraf kommer väl det? Jo, emedan mitt hjerta redan med den osvikligaste hängifvenhet mest och heligast tillhör henne! min andra mor! min vän, min beskyddarinna! Vi hafva i dag tillsammans sysslat med de redan omnämnde linneplaggen, hvilka nu sirliga och Friherrinnan i smak, ligga i ordning; ack! hvad ändå en moders kärlek är gränslös; lyckliga, lyckliga J alla! som få njuta dess sötma, dess salighet.

Den 20.