Part 7

Med innerligt välbehag fängslades ögat vid denna barnsliga tafla, hvilken helt och hållet syntes egnad den älskade gamla; -- men, snart rullade skyn, och undandolde den fullkomligt för åskådarns blickar. Jag kastade, ifrån det hörn af rummet der jag stod, en blick på gamla Grefvinnan, hvilken emot Grefvens skuldra nedlutat sitt åldriga hufvud; då och då borttorkade hon oförmärkt en i ögat frambrytande tår; hennes hand hvilade öfverlåtande i den unga närstående Grefvinnans, hvilken under föreställningen omfattat densamma. En oafbruten tystnad rådde i hela rummet, hvilken ännu mera bidrog att öka högtidligheten. Ack! du Rosa! tänkte jag helt förtörnad för mig sjelf, hvad i guds namn kan orsaka ditt så långa uteblifvande från denna herrlighet; redan i salonen hade jag ofta, men forgäfves sett mig ikring efter den saknade, af hvars mor jag i förmaket tyckt mig se en skymt; i hvilken förmodan jag dock sedermera trodt mig hafva orätt; men tänk dig min öfverraskning då jag vid rideauns förnyade uppdragande, uti en Berceau af lefvande syrén- och rosenhäckar, såg Fröken Aurelia, Rosa och ännu en tredje helt ung flicka, sysselsatta med hopflätande af sirliga blomsterkransar, alla tre voro hvitklädda, Rosa i den präktiga balkostymen, med tillsatts endast af en silfverstickad hvit slöja, hvilken, alldeles dylik hos de tvenne andra, ledigt var kastad öfver axeln; i lockarne voro äfven små blommor inflätade. Framför dessa blomsternympher stod på en upphöjning ett marmorhvitt altare, så fullkomligt genomskinligt, att hvilket öga som helst på detsamma kunde urskilja den i guldbokstäfver glimmande devisen, barnslig kärlek! Uppå altaret brann en fosforisk eld, på hvars låga en liten vingad engel utströdde doftande rökverk. På litet afstånd derifrån sågos ännu tvenne små genier lekande i det höga gräset, den ena med ett gyllene klot, den andra sysselsatt att fånga en liten gullvingad fjäril; -- mekaniken vid den ifrån blomma till blomma fladdrande fjärilen var förträfflig, man hade kunnat svära på, att den lilla vingade flygtingen var fullkomligt lefvande. Denna scen varade en liten stund, då, likasom genom en förtrollning hela taflan i ett ögonblick försvann, och en magisk skymning, genom kronans ögonblickliga upphissande, i stället för den förra starka ljusningen, inträdde, och nu -- framgungade på silfvervågor en purpurvimplad gondol, i hvars midt en underskön flicka, klädd i mattljusrödt luftigt gaze satt; den ena runda obetäckta armen omfattade en silfversträngad lyra, på hvilken hon med andra handen framlockade klingande toner. De ljusa lockarne, flygande för vinden, smekte vårdslöst hennes panna och hals. Sålunda framflöt hon sakta på böljan, utan att synas märka ett ohygligt sjödjur, hvilket allt tydligare utur den svällande vågen framstack sitt ofantliga gap; redan syntes den svarta feniga stjerten, kroppen gjorde en våldsam böjning att sluteligen omkullkasta den lätta farkosten, då en upplysande blixtstråle i hast öfverflög scenen, och upptäckte en yngling, hvilken, kämpande med de rörliga vågorna, snart upphann gondolen, och nu med kraftfull arm uti odjurets öppna gap nedstötte sitt blanka spjut; synbart framfrusa de den mörka bloden utur det förfärliga djurets sida, hvilket nu vanmäktigt nedsjönk i vågorna. Den hulda lyrspelerskan förmådde, betagen af förskräckelse, med möda till gondolen upphjelpa den sköne räddande ynglingen, hvilken, af vattnet genomblött, vigt och ledigt nu styrde båten till en närliggande klippa. Rideaun sjönk, och tror du väl Emilia! att jag genom detta högst naturligt framställda (pris vare Majorskan Pygmei rika uppfinning) lefvande uppträde, ännu en lång stund efter dess upphörande, genombäfvades af en ovilkorlig skakning, så imponerande var på mig denna verkligen oväntade och oändligt väl lyckade framställning. Ledsnar du ej att åhöra, så vill jag ännu för dig framställa de tvenne återstående scener, af hvilka den sista, i anseende till dess enkelhet och inposanta sammansättning obeskrifligen verkade på min själ. -- Efter ett något längre uppehåll än mellan de föregående presentationerne, uppdrogs åter Rideau'n, och på en grön kulle sågs nattens Drottning (Luna) sittande, omgifven af sex nympher, hvilka alla voro höljda i långa, svarta slöjor, fullströdda med silfverstjernor; sjelf bar hon samma drägt, men utmärkte sig genom en kring hufvudet åtsittande halfmåne, samt en brinnande fackla, den hon höll i handen; på den mörka himmelen tindrade de klaraste stjernor; skymning hvilade öfver hela scen, tills oförmodadt bakom kullen en rosenröd ljusning uppsteg, och morgonrodnaden (Aurora) skön och ungdomlig, sittande i en char, och dragen af fyra hvita hästar, blef synlig. Vid hennes ankomst höjde sig långsamt natten, omsvepande sig sin stjerniga mantel, samt aflägsnade sig sväfvande, åtföljd af sina tjenarinnor. Den tindrande stjernhimmeln doldes af ögonblickligt nedfallna korta förhängen, upplystes, och nu sågs solen (Apollo) i en skön ynglings gestalt med en grön krans på det lockiga hufvudet, småningom höja sig bakom den trädbevuxna kullen; han blef dock endast till axlarne synlig och försvann åter snart, då i hans ställe den strålande solen allt högre och högre framskred. Härunder hade den fyrspänniga Charen alldeles försvunnit, och nu sågs i det upplysande skenet på motsatt sida af kullen, tre gudinnor, sittande på den gröna blomstermattan, i hvilka man, i anseende till de sinnebilder de buro, tydligt igenkände den stolta Juno, invid hvars sida en prydlig påfågel stod; Minerva i krigsrustning, med Meduse hufvud aftryckt på dess bröstharnesk, och en hjelm i handen; samt Venus, strålande af skönhet och behag, jemt omsväfvad af en liten bevingad kärleksgud, utrustad med pil och båge. Framför dessa sågs en yngling (Paris), lutad mot sin staf, leende betrakta gudinnorna, och upmärksam lyssna till den tvist man af deras gester kunde sluta till, att dem emellan föreföll; obeslutsam vägde han länge i sin hand ett gyllene äpple, skönhetens pris, och anledningen till deras tvist, närmade sig sluteligen gudinnorna och räckte med ett artigt knäfall äpplet till den sköna Venus. Synbart sågs nu afvundsjukan framlysa i den stolta Junos anlete, som, förtörnad och rufvande på hämnd, skyndsamt satte sig i den char, hvilken, förespänd med tvenne prunkande påfåglar, stod väntande invid hennes fötter. Rideau'n föll. Sedan denna korta föreställning, försiggått, upphissades till yttersta öppningen af taket den strålande kronan; de flesta ljusen i fönstren utsläcktes, sålunda, att endast en behaglig halfdager qvarblef i rummet, och nu uppdrogs för sista gången Rideau'n. Emilia! Emilia! tänk dig det lilla anspråkslösa pittoreska stycket, aftryckt på tittelbladet i förra häftet af "Runebergs dikter" det vi tillsammans med outredd känsla så ofta beskådat, detsamma stod nu fullkomligt träffadt, en herrlig själfull tafla för mitt öga! Den lummiga björken, den lilla skogsdungen, den lugna viken, den nedgående solen, hvars strålar darrade i den glittrande böljan, och sluteligen den ensamma Svanen, hvilken lycklig och obemärkt sakta framgungade på vikens klara yta. Just då den snöhvita simmarn blef synlig, hördes af en späd melodisk röst, med innerlig känsla framsjungas "Svanen" författad af den Finska skalden, men då den sista versen, densamma hvilken under titelbladet, står upprepad med högre, ännu mera klingande röst, afsjöngs, och Svanen derunder liksom med ädlare resning i silfverböljan framkretsade, då uppstod ibland åskådarene ett länge tillbakahållet, ovilkorligt sorl af beundran, hvarunder den ljufliga rösten småningom förklingade; och Svanen, skymd af småskogen långsamt försvann. Ännu ett flygtigt ögonblick darrade den sjunkande afbleknade solens strålar liksom bortdöende i vattnet, och med hast nedrullade förhänget.