Part 6

Bland sommardagens barn en ros jag såg I första stunden af dess blomningstid, Med purprad kind i knoppens famn hon låg, Och drömde blott sin oskuld och sin frid.

R----g.

Ännu något hufvudyr, trött och olustig efter den utgångna nattens mödor, smyger jag dock så gerna, med tanken på dig, till mitt lilla skrifbord, fattar i pennan och tecknar med varmt hjerta på det stela pappret min Emilia en god afton, hvad skall väl dock den tråkiga varelsen med de sömniga ögonen och det varma hjertat nu kunna säga dig? Jo, först och främst lemna dig en den innerligaste tacksägelse för den glädje du gemon ditt obeskrifligt kärkomna och oförväntade bref skänkt mig; denna sällhet vågade jag visst icke ännu hoppas; föreställ dig således den jag verkeligen erfor vid emottagandet af dina rader. Att du saknar mig Emilia! att tiden varit dig en evighet sedan vi åtskiljdes, ack! hvad detta bevis på din vänskap fägnar mig, du min första, min uppriktigaste vän. Jag satt i går morgons, likasom de tvenne föregående dagarne, träget sysselsatt med mitt arbete, broderandet af en silkes-tylls-krage till Friherrinnan, och höll just på att sluta denna kära sysselsättning, då Friherrinnan med ditt bref i den hög upplyftade handen inkom, och, under muntert skämt yttrade: "hvad får jag för detta?" -- "En ödmjuk tacksägelse" utropade jag, ty en glad aning hviskade i mitt öra: "Emilia" -- och se! verkeligen igenkände jag nu dessa välbekanta drag af din hand. Du frågar mig så deltagande, hulda vän, om allt hvad min egen personlighet beträffar, och önskar så vänskapligt dela mina bekymmer; o, Emilia! äger jag väl nu några? äro de ej alla undanröjde af denna engel, denna moderliga vän, hvilken endast genom beredandet af andras sällhet, finner sin egen. Jag är nu så lycklig jag någonsin kan bli, och önskar ingenting högre, ingenting mera till fullkomnandet af min sällhet. Tack min Emilia för vänskapsfulla helsningen ifrån Prostinnan K., jag blef obeskrifligt glad att af den välmenande gumman finna mig så ömt ihågkommen, det är, näst en huld försyn, henne jag har att tacka för min nuvarande trefnad, ty hon var det utan tvifvel, hvilken i samråd med sin bror, -- den här å landsorten boende Brukspatron A. -- delgaf sin ungdomsvän Friherrinnan Y. det medellösa, olyckliga tillstånd, hvari jag genom mina dyra föråldras frånfälle försattes. -- Ofta har jag i mitt hjerta inneslutit henne i mina böner till Gud, återgälde han genom fortfarande framgång henne och hennes omgifning, den välvilja hon städse bevisat mig, och mina älskade bortgångne. Det fägnar mig höra det Wilhelm K. varit hemrest, och föreställer jag mig lifligt den glädje såväl Prosten som Prostinnan häraf erfor. Det något mysteriösa i ditt bref fattar jag ej; du skrifver: "af oförutsedda anledningar har Wilhelms hemmavaro till allas vår glädje fördröjts, och äfven du Mathilda, skall snart komma att glada dig öfver ett och hvarje." -- Du sätter verkeligen min nyfikenhet på för stort prof Emilia! deröfver du ej med skäl kan undra, då, enligt hvad jag kan sluta till, detta "ett och hvarje" äfven gäller dig. Måste jag nu börja gissa? då gissar jag ... men tyst, du skall i din tur bli nyfiken, jag gissar väl något, ty jag äger en gammal, icke så alltför ringa anledning dertill; men upplyser dig nu partout ej hvarom det är. Dock! så länge du bemödar dig om, att få rätt på mina gåtor, vill jag för dig omtala en dröm jag nyligen hade; jag drömde mig nemligen, som ju äfven förhållandet är, vara skild ifrån dig, och all min fordna sällhet. Tyst, och rublande öfver vanskligheten stod jag en aftonstund försunken i tankar, och skådade ut i den fjerran dunkla rymden, der dagen redan lemnat rum för den inbrytande nattens skuggor; jag såg jordens dimmor i förunderliga skepnader uppstigande, öfver sjö och land utbreda sina hvita luftiga mantlar; hvila hade sänkt sig öfver hela jorden, endast här och der skimrade ännu ett och annat ljus för att snart fullkomligt utslockna; då fästades plötsligt min uppmärksamhet af en liten stjerna, hvilken med obegripligt sken framlyste på den mörka himmelen; länge tindrade hon i allt klarare och klarare glans, tills hon sluteligen, utspridande tusende skiftande guldstrålar, under utvidgande antog en ljusning så herrlig, så obeskriflig, att endast din egen inbillning kan göra dig begriplig denna verkan af en skapande allmakt. Jag stod alldeles hänryckt af så mycken aldrig förutsedd prakt, då en engel, så skön, så mild, som din fantasie möjligen kan den ana, utur dessa luftiga vägar framstod, sänkte sig på det nu förtydligade gyllene molnets kant, utbredde den skära vingen och började sakta sväfva ned; mitt hjerta klappade af häpnad och längtan. Molnet närmade sig jorden, men se! icke mer den sköna engeln, nej, en snöhvit dufva uthvilade nu den trötta vingen invid mina fötter. Betagen af dess huldhet nedböjde jag ovilkorligt handen att smeka det älskeliga väsendet, då hon med klingande röst liksom framsjöng dessa ord: "uppehåll hvarken dig eller mig Mathilda, men afskaka i sömnens armar din jordiska hydda, så vill jag under nattens tystnad på min ilande vinge bära din själ till det land, der du helt nyss under längtans drömmar upplefde fordna glädjedagar." Detta var knappt uttaladt, då jag redan lätt och lycklig gungade öfver haf och land; snart kringsväfvade mig mitt hemlands friska vindar, och nu -- nu, o! huru gränslöst lycklig, huru gränslöst saknande -- nedsjönk jag på den grift som inneflöt allt hvad lifvet gifvit mig kärast! Min följeslagerska, den hvita dufvan satt, likt ett himmelskt budskap, hvilande på korset af den lilla grafvården, men sänkte sig stundom ned till mig och bortflägtade med vingen den tår, hvilken i nattens kyla halfstelnat i mitt öga. Nu kringsväfvade hon, likasom välsignande den tysta daggstänkta kyrkogården och nedsänkte sig derefter till mig med till flygt lyftad vinge; åter några snabba vingslag och jag stadnade vid ditt hem, Emilia. Jag såg dig, nu som fordom kringsväfvad af glädjen, ty dina föräldrar omgåfvo dig, friska och älskande; allt var sig likt såsom förr, endast en förändring hade inträffat, hvilken, som jag alltför tydligt fann, kom dina ögon att stråla lifligare, din kind att glöda högre, och gissa nu åter du! mysteriösa Emilia, hvilken var orsak dertill... Jo! Wilhelm K. Wilhelm, i egen hög person satt, älskande och lycklig invid din sida, och uttalade med stammande läppar, bekännelsen om den innerliga kärlek han redan länge -- ehuru i tysthet -- hyst för dig. Gryningen af den nya dagen började redan skymta i öster, och Aurora rodnande ikläda sig sin purpurmantel, då jag uppvaknade utur denna sällsamma dröm. Och Emilia! nu svara mig, har jag gissat rätt? eller kan din leende mun, ditt skälmska öga längre förneka sanningen af min hjertliga fråga?

Jag måste väl dock, oaktadt jag det nu aldeles icke borde, för dig orda något om gårdagens högtidligheter; följ nu då, med uppmärksamhet den ståtliga statsvagn du ser rulla af ifrån det präktiga hus Friherrinnan Y. bebor; vill du veta hvilka de båda fruntimren äro, som i vagnen sitta invid hvarann? jo, Friherrinnan Y. och en ung person Mamsell S., hvilken Friherrinnan af godhet tagit i sitt hus; dessa resa nu på stor bal till Grefve X. Hvad den stackars flickans hjerta måste klappa, hon som ännu aldrig befunnit sig i någon så stor krets; huru månne hon i sin baldrägt ser ut, det vore ändå roligt att veta ... så här ungefär, hör jag Emilia för sig sjelf resonnera, och ehuru du redan mer än väl borde veta, till och med huru hvar enda rynka sitter (ty när är väl någon småstads eller landtbygds flicka likgiltig för dylika models fordringar), vill jag dock för bättre minne skull, ännu en gång, för dig upprepa hvart och ett särskildt af min verkeligen galanta kostym; men, hvar blandar jag mig nu? se då först hit, se Friherrinnan Y. i en mera mörk än ljus silfvergrå royalklädning, hvilken, vid och yppig, kringsluter den höga gestalten; en mantille af ljusgredelint sidensars med iväfda hvita atlasblommor, rikt garnerad med breda äkta blonder, faller öfver dess axlar och hals, når nästan fötterna, samt sammanhålles vid halsen af ett rikt brillants-smycke; hufvudet betäckes medelst en ledig hopfästning af skirt spindeltyg, hvaröfver, ifrån ena sidan, en enda ståtlig hvit plym smakfullt nedfaller. Om du kunde föreställa dig Emilia, hvad hon i denna drägt var skön, jag kunde på länge icke taga mina ögon ifrån den herrliga varelsen. Nå, nu trippar äfven jag fram till ditt skärskådande; jag skall ju på bal och bör således hafva iakttagit hvarje, äfven det minsta försigtighetsmått, för att inför sjelfva kritikens ögon kunna bestå. Du känner väl, kära Emilia igen din Mathildas något bleka ansigte, der dock, enligt hvad jag med glädje kan försäkra dig, kinden genom sednare tiders milda vårflägtar redan uppfriskad, visar tydliga spår af hjertats återvunna tillfredsställelse -- Nå väl, kring pannan, der ingen enda lock står att finnas, sluter sig den vackra half krans jag af Friherrinnan erhöll, håret är i nacken lågt bundet, samt i flere varf fördt till en prydlig corbeille, (detta är ej min förtjenst, ty kammarjungfrun är mästarinna i hårklädsel), min klädning vet du ju, är vacker öfver all beskrifning, och sitter (hvilket blir madame Köllers merite) oändligt väl; den är tillskuren enligt yppersta mode, samt garnerad med breda blonder och engageanter; en lång hvit silfverblommig gaze-zephir betäcker sluteligen min hals. Men vet du väl, Emilia, hvilken var den dyrbaraste af alla de prydnader, hvari jag nu höljt mig? nej, -- nå, så hör då: mig ovetande, hade Friherrinnan utur mitt alltid öppna schatull framtagit det hår jag till minne af min mor ägde, i hast deraf låtit förfärdiga en utmärkt vacker kedja, samt af en brillantsring, den jag ofta med beundran sett stråla på Friherrinnans finger till densamma föranstaltat ett lås, så obeskrifligen täckt, att mina ögon sällan i den genre sett någonting herrligare; denne för mitt hjerta nu i dubbelt afseende kära gåfva, låg i går morgons på min toilette, innesluten i en liten enkel ask, en pappersrimsa var utbredd deröfver, hvilken blott innehöll dessa ord: "minne af Mathildas båda sanna vänner". Tänk dig Emilia min känsla vid denna syn, denna uppenbarelse. Jag störtade med kedjan i handen till den älskade, sanna vännen, och låg länge sluten i dess famnande armar; hvad jag yttrade vet jag ej, ty jag var så rörd, att jag knappt kunde framföra ett ord, jag kände endast tårarne, hvilka våldsamt runno utför mina kinder. Då jag nu således stod färdig, och, pådragande mig den präktiga silkesvanten, ännu kastade den sista pröfvande blicken i spegeln, inkom Friherrinnan, närmade sig mig, vände mig omkring åt alla sidor, samt, sedan hon nogsamt beskådat min klädsel, tryckte med hjertlighet en lätt kyss på min panna, sägande: "min lilla dotter behagar mig rätt mycket och kommer att göra sin mor heder." Ack! söta Emilia, hvad detta okonstlade loford, yttradt af hennes läppar, gladde mig, och du må gerna le åt mig, då jag säger, att jag deraf kände mig innerligt tillfredsställd. På slaget sju, för att ej undgå tableauerne, afreste vi. Friherrinnan emottogs i den superbt eclarerade salonen af Guvernören och Guvernörskan, hvilka redan voro omringade af ett stort antal gäster. Guvernörskan fägnade sig öfver Friherrinnans ankomt, ledsagande henne till ett stort förmak, der hennes Fru Svärmoder, gamla Grefvinnan, omgifven af flere äldre fruar, satt diskurerande i den ståtliga soffan; dagens drottning, som jag gerna vill kalla den vördnadsvärda gamla, uppsteg nu, och nalkades långsamt med af vänlighet strålande anlete, den ankommande. Ack Emilia! hvad ålderdomen är skön, då hon icke vanprydes af en utmärglad kropp eller själ, det vill säga: då hon vid åttatietre år med lefvande tankekraft vid hvarje företag, ådagaläggande ett friskt och vaket sinne, icke nödgas tillgripa, hvarken käpp eller krycka, eller anlita en hjelpsam hand för att utur en stol eller soffa uppstiga, men, som fallet hos denna aktningsvärda fru var, med egen kraft långsamt men säkert vandrar sitt utsedda mål till mötes. Hög, stor och reslig närmade sig, som sagt är, den ålderstegna till Friherrinnan, räckte henne välkommande den emottagande handen, samt förde henne till soffan der en plats redan var Friherrinnan utsedd. En grön (hoppets i alla åldrar behagliga färg) sidenrock, framtill allvarligt hopfästad med sina små silfverknappar, samt en tätt veckad spettshufva, var den gamlas enkla men träfliga prydnad; jag vet ej huru länge, om jag fått följa min böjelse, jag kunnat betrakta denna herrliga syn, skulle icke den återvändande unga Grefvinnan, hvilken äfven till soffan åtföljt Friherrinnan, nu tagit min hand och till en plats i den af menniskor öfverfulla salonen, ledsagat mig. Grefvinnan ursägtade nu med vänlighet, i det hon följde mig, sin äldsta dotter Aurelia, hvilken, upptagen af bestyr för den ifrågavarande surprisen, ej kunde uppfylla sin plats, som värdinna, men, hoppades hon, fröken skulle sedermera godtgöra denna uraktlåtenhet. Ensam lemnad hade jag näppeligen hunnit nedsätta mig, förr än jag tydligt hörde utropas: "dä va Mamsell Sommer! nå för gu va icke dä hon." Nyfiken att erfara hvilken i denna för mig okända samling möjligen kunnat nämna mitt namn, vände jag hufvudet åt sidan, derifrån rösten kom, och varseblef nu ganska riktigt Fröken Doll, hvilken framlutad ifrån sin stol, gjorde ifriga bemödanden att få sitt undanskymda föremål i sigte. Till hennes synbara tillfredsställelse fann hon nu detta sitt föremål, och begynte med en familier nickning, hvilken länge fortsatt, slutades sålunda, att Fröken ifrån sin plats uppsteg, närmade sig mig, och intog en vid min sida ledig. "Nå kors! jag kan säga", började Fröken, "jag blef rätt flat att se Mamsell här, nej verkeligen jag det tänkte; Mamsell nämnde ej något derom, då jag härom sistes talte med Mamsell angående denna fest? nå men i alla dar hvad det tyget är vackert Mamsell har till klädning, det är visst köpt hos D.? har Mamsell sjelf sytt den? Lifvet sitter alldeles som skulle det vara gjordt af Madame Köller; ja, den menniskan är alldeles makalös i att förfärdiga plagg, men så går hon ej heller af för små smulor; tre Riksdaler för ett enda lif, nog är det enormt, men, hvad vill man göra, det hör nu en gång till goda ton att låta sy sina klädningar ute, och hvem ville väl för tre Riksdalers besparing gå ifrån den? Engageanterna äro magnifiqua! veritabelt äkta blonder, jag undrar hvad alnen kostar? Min syster Majorskan har fåfängt efterletat så breda. Mamsell gick henne säkert i förväg och borttog de sista. Jag ser Mamsell har vantar, alldeles dylika med Cloty och Jettchen Nobelcreutz; de äro superba, verkeligen superba. A propos, känner Mamsell Fröknarna Nobelcreutz? De sitta der uppe i hvita gaze-klädningar, icke de med pannbanden, det är Fröknarna Q.; nej, de med blomsterbouquetter på kjolen, och blomkransar på håret, som just nu tala med Löjtnant Pirouette; de äro rätt söta, gentila flickor, men oss imellan sagt, hafva de dock ett stort fel, de vilja nemligen vara alltför mycket båla och förnäma, och tycka sig genom sin rikedom vara något för mer än andra menniskor. Men, hvad tycker Mamsell om Fröknarna Q.? de se ju rätt näpna ut, eller huru? Jag för min del vet dock ej hvad det är man i allmänhet hos dem så mycket värderar; nog fins det flickor hvilka äga den belefvenhet som de; deras far var Kapten i ----sk tjenst och efterlemnade ej någott större förmögenhet, än att enkan med sina tvenne plantor nu deraf nätt kan lefva, men, de äro nu en gång ansedda, och till och med omtyckta, samt räknas i och för sitt lilla von, till noblessen. Men hvad säger Mamsell om min klädning, är icke färgen lysande och vacker? i synnerhet klär den bra vid ljus; jag hade heller ingen möda ospard må Mamsell tro, att få den i ordning, ty som Madame Köller var så förskräckligt öfverhopad med arbeten, att hon ej hann med vidare än lifvet, fick jag sjelf i flere dagar hålla på med den tråkiga kjolen och garneringen." Sålunda, under ständigt omvexlande ämnen, varierade den goda Fröken immerfort, utan att gifva sig möda, på sina otaliga frågor och meddelanden, invänta ett enda svar; jag hade verkeligen svårt att med min blotta tanke följa denna exempellösa liflighet, hvilken ej af något motstånd tycktes låta sig störa. Fröken vände sig dock helt oförmodadt till sin granne på andra sidan och nu först blef jag i tillfälle att ostörd få betrakta den unga Grefvinnan, hvilken längs salongsgolfvet promenerade arm i arm med den vackra Öfverstinnan Z. jag ju redan sedan Ångbåtsfärden för dig omnämnde. Ett herrligare par kan man sällan se; Öfverstinnans intagande skönhet; och det obeskrifligt interessanta, själfulla, himmelska i Grefvinnans hela personlighet, stridde vexelvis att fängsla den af beundran intagna åskådaren. Båda förenade sig i den möjligaste enkelhet, båda i ett lätt förekommande men värdigt sätt. Kring Öfverstinnans runda och utmärkt väl bildade kropp smög sig en hvit silkesrandig skir klädning, hvilken i mångfaldigt yppiga veck ledig nedföll kring lifvet, och genom sin längd alldeles skylde de små fötterna; den hvita fylliga halsen var fri ifrån hvarje yttre prydnad, och betäcktes endast af en lång dyrbar blondslöja, hvilken, lik an lätt sky, vid hvarje obetydlig rörelse omsväfvade den hulda varelsen; det långa mörka håret var bart, och äfven utan någon främmande grannlåt smakfullt hopfästadt lågt i nacken, samt framföre utan en enda lock, slätt och sirligt nedkammat. Grefvinnans sylfidlika gestalt höljdes i en mycket matt ljusgul öppen sidenrock, hvilken snarare kunnat tagas för hvit, skulle ej Öfverstinnans fullkomligt mjella klädning utvisat någon åtskilnad i färg; den var i halsen utringad lik en klädning, samt pryddes med en liten oändligt väl arbetad hvit spetskrage. Från pannan nedföllo sköna lockar, hvilka rikligt bekransade den fina kinden... De begge Fruarna tycktes inbegripna i ett lifligt samtal, hvarur Grefvinnan endast genom någon ännu då och då ankommande gäst stördes. Nu tycktes dock tiden vara inne till tilfredsställande af gästernas väntan. Guvernören, hvilken genom sitt graciösa sätt muntert underhållit societén, nalkades nu Grefvinnan, tillhviskade henne några ord, hvarefter hon till ett närgränsande rum aflägsnade sig, men snart derpå återkom, tog Grefvens arm, fördes af honom till förmaket, samt utbad sig alla sina så väl der som i salonen befinteliga gästers närvaro, vid den lilla högst enkla atrappe hennes barn till firande af den vördade farmodrens födelsedag tillställt. Nu bjöd Grefven å ena och Grefvinnan å andra sidan, den gamla Grefvinnan armen, samt ledsagade henne, åtföljde af hela den öfriga skaran, till ett på andra sidan salongen liggande stort, eclareradt rum, der stolar för den talrika samlingen voro arangerade. Främst syntes en enda stor förgyld ländstol, hvilken var utsirad med friska doftande rosor och blomstergirlander; dit ledsagades den gamla; och intog med synbar rörelse denna för henne utmärkta plats. Tänk dig, Emilia, den obeskrifliga klarhet detta rum ägde, då ifrån en strålande kristallkrona skenet af minst hundrade vaxljus utspreds, samt de fyra synliga fönstren i sina rutverk sågos fullsatte med säkert lika många. Men -- detta är ju allt bisaker; jag hastar nu endast att för dig i möjligaste korthet tydliggöra hvad som i och för sin oändeliga anspråkslöshet i synnerhet talade till mitt hjerta. Rideaun, hvilken bestående af en lätt ljusblå silfveraktig sky, ännu afskiljde det öfriga af rummet, förevisade nu i en klart brinnande krans af herrliga rosor, den vigtiga dagens datum. En obetydlig stund förgick, och i ett nu försvann skyn, och erbjöd ögat en obeskrifligen täck och oskuldsfull groupp: Aurelia, draperad i skimrande silfverskir, satt sakta gungande i ett vidt rörligt rosenmoln, hennes upplösta hår nedföll i lediga lockar, och böljade fritt kring axlar och hals; på dess skuldra satt en hvit dulva, hvilken med begärlighet hackade på de rosenknoppar, som, hopflätade till en krans, kringflöt hennes hvita panna. Bakom henne, till hälften dolda i molnen, stod o tvenne små vingade genier, hvilka hvardera med ena handen öfver henne upphöllo en med gyllene liljor fullströdd slöja, och med den andra öfver henne utströdde friska blomster; framför hennes fötter lekte ännu en helt liten genie, hvilken då och då till henne uppräckte en och ann af de nedfallande blommorne; detta varade några minuter, då med blixtens hastighet öfver hela molnet ett silfverstjernigt purpurrödt draperie uppflög, hvaruppå den i guld virkade Grefliga kronan med gamla Grefvinnans prydliga namnschiffer strålande brann i de skönaste eldfärger.