Part 4

Jag var endast fem år gammal då min mor, genom min morfars bortgång, lemnades till en gränslös sorg, hvilken min älskade far med möda förmådde skingra. Hennes fosterföräldrars äfven kort derpå inträffade död, bidrog betydligt att nedslå hennes sinne; deras fortfarande ömhet visade sig ännu i det testamente de af all sin egendom gjorde min mor. Dock, tiden, tiden, helar ju hvarje sår; med dess tillhjelp upplefde mina föräldrar åter lyckliga dagar, slösade sin ömhet och trogna vård på mig, deras alltför lyckliga barn, samt njöto med föräldraglädje af den fröjd mitt barna sinne kunde bereda dem. Jag förbigår nu flere år, fördunklade af intet moln; tvertom, nya solar hade ländt sin bana uppå min lefnads horisont. Jag hade redan fyllt mitt sjuttonde år, då min fars munterhet synbarligen började aftaga, och han ofta sågs förfallen i dystra tankar; min ömma mor som ej kände anledningen till hans bekymmer, men obeskrifligen smärtades af att se honom lida, erhöll en dag, på förnyad tillfrågan om orsaken dertill, det svar, att en betydlig borgen, den han för en af sina vänner, en allmänt rik ansedd man, ingått, genom dennes oförmodade obestånd, samt den andra borgesmannens förutskedda uppsägning af vidare ansvarighet, nu ålåg honom ensam att afbetala, hvarigenom han, oberäknadt de öfriga förluster han i dylika fall tid efter annan gjort, såg sig bragt till tiggarstafven.

Min mor bleknade härvid, och höll en minut på att förlora sin fattning, men genom ett öfvermenskligt bemödande återhemtade hon sig i ögnablicket, innan min far hunnit varseblifva hennes vanmakt, slog bada händerne omkring hans hals, och sade i en glad ton; "nå, min älskade Carl! det är ju en verldslig sak, hvad göra vi också med allt det der öfverflödiga skräpet af speglar, kronor, mahogny-möbler, silfver-pjeser etc; jag tycker verkeligen att här uppå landet ser det litet kuriöst ut, att vilja införa ett stadslif, man är alldrig dervid rätt väl hemma." -- "O! min milda, dyra Augusta, framstammade min far, jag känner ditt hjerta, och visste att du, på detta sätt skulle söka leda mig bakom ljuset, men jag smärtas så mycket mera af de förebråelser jag sjelf nödgas göra mig; huru skall väl du, uppvuxen i öfverflöd, utan smärta och saknad kunna vänja dig vid umbärandet af det nödvändiga?" -- "Carl, min gode Carl", inföll nu min mor, afbrytande utbrottet af hans smärtfulla klagan, "var öfvertygad om uppriktigheten af hvad jag sagt. Har du väl någonsin hos mig upptäckt något af denna usla fåfänga, hvilken lider af det öfverflödigas försakande? Nej, nej, vi hafva förlorat intet, intet, då vi ännu äga hvarandra och vår älskade Mathilda." Verkeligen förmådde min mor genom denna kärleksfulla försakelse något lugna min far, hvilken nu, för sin borgen hårdt ansattes, och snart förbyttes den sköna egendomen till ett obetydligt hemman, den skogrika parken till en liten kryddgårdslappa under de låga fönstren, de herrliga mahogny-möblerne, till simpla hvitmålade trädstolar, speglar, silfver, allt försvann småningom ur det fordom väl försedda huset; -- men med allt detta upphörde likväl ej min mors glada lynne, tvertom strålade förnöjelsen ur hennes ögon, ehuru de bleknade kinderne ofta motsade denna onaturliga glädtighet. Ett år förbigick på detta sätt, hvarunder den inbördes kärleken emellan mina föräldrar, om möjligt, tilltog; min far skötte sin lilla jord och min mor lärde, jemte min tillhjelp, för en ringa summa, byns minderåriga barn läsa och skrifva. Men, nu började i hast hennes helsa aftaga, mattheten och kraftlösheten gjorde för hvarje dag större framsteg, hon förmådde nu högst sällan lemna rummet, klagade alldrig, men skämtade med älskvärd ömhet stundom bort de sorgemoln, hvilka lägrat sig på min bekymrade faders panna. En morgon, o! huru liflig står den for mitt minne, kallade hon mig till sin säng, och lade smekande sin älskade hand uppå mitt hufvud; "hör, min Mathilda", började hon, "jag kan och vill ej längre dölja för dig, att mina återstående dagar äro räknade, vi måste skiljas, döden skall snart lägga sin kalla hand emellan oss, men fåfängt skall hon söka åtskilja våra hjertan. Jag lemnar dig nu med tillfredsställelse, emedan så ske måste, till din ömma far, och den vän ditt hjerta sjelf utvalt; i den förres faderliga skydd och den sednares trogna kärlek, skall du finna ersättning för hvad du genom min bortgång förlorar; gerna hade jag väl sjelf ännu en gång velat välsigna edert förbund, men då så trogna pligter kalla din Edvard aflägse, kan jag endast anropa den allseende Guden för ert väl. Fäst din unga själ alltid vid den gudomliga försyn som styr våra öden, emottag med tacksamhet hvad hon behagar pålägga dig; då skall du, upprätthållen af honom, så väl i med- som motgång äga tillfredsställelse och själs lugn." Jag hade under dessa ord, badande i tårar, nedfallit invid hennes bädd, och kunde, gripen af den outsägligaste smärta, ej framföra ett enda ord. Den välsignande handen hade ifrån mitt hufvud nedsjunkit, och höljdes nu af mina hela tårar och kyssar. "Gråt ej min Mathilda", återtog min mor, "låt ej smärtan öfverväldiga dig, men var stark och undergifven Guds beslut, och sansa dig, att med dotterlig ömhet kunna bereda och upprätthålla din fars mod." Härunder hade min far sakta inkommit; han nalkades sängen der min mor låg och nedsatte sig, hjertligt emottagande den till välkomst uträckte handen. -- "Huru är det med dig min Augusta?" frågade han kyssande de bleka läpparna och inneslutande min mors händer i sina. "Du ser Gud ske lof lifligare ut i dag, tycker jag, tack vare den beskedliga Doktor Lund och hans mixtur; ville du ej hafva något att läska dig med? Den välmenande Prostinnan sänder dig just nu en delicat citroncrém, hvilken hon försäkrar ej skall skada; vill du smaka deraf?" Härvid uppsteg han och bar till sängen en karott fylld med den omnämnde crémen; han ärnade just föra en thésked deraf till min mors läppar, då hon, under ett svagt utrop "ack! min Gud! jag förmår ej mera", -- nedföll i hans armar. En marmor blekhet öfverdrog de tärda dragen. "Carl! min egen dyra Carl!" suckade hon, omfattade min fars och mina händer och var ej mer. Förskona mig min nådiga Friherrinna att söka vidare beskrifva denna smärtans stund. En Gud var det, som uppehöll min arma far vid krafter, och som vid dessa bekymmerfulla bedragelser, ej lät hans mod duka under. Sedan han ledsagat sin bortgångna maka till dess sista hvila, förföll han åter i det dystra svårmod, hvilket endast hon, genom så mycken mildhet förmått skingra. Hans enda nöje var betraktandet af det lilla skrin och den näsduk, hvilken först gifvit anledning till hans bekantskap med min mor, och hvilka reliker redan för längre tider voro mig skänkte af henne! Derjemte sysselsatte honom ofta beskådandet af en dyrbar tafla, hvilken ständigt hängt öfver mina föräldrars säng, den var ett minne af hans fordna Mathilda, och ägde för honom ett oskattbart värde; länge hade han redan för densamma blifvit erbjuden en betydligare summa, men hade aldrig kunnat förmås skiljas dervid; sluteligen gjorde det grymma behofvet det för honom nödvändigt; hans tillgångar voro ej tillräckliga att löna arbetarene på den lilla jord han bebodde, och med en smärta, hvilken blott kan förliknas med den vid förlusten af min mor, lät han sig skiljas vid detta sista band, af den renaste trofastaste karlek; han öfverlefde min mor endast ett hälft år, och jag förr så lyckliga barn, blef åter utsedd att emottaga denna ömt älskade fars sista suck.

Har ni förlorat, Fru Friherrinna, hvad som var ert hjerta kärt; har ni någonsin erfarit höjden af sällhet och smärta? O! då vet ni hvad jag kännt, hvad jag ännu erfar vid det alldrig utplånliga minnet af min oersättliga förlust. Jag hade, försjunken i drömmar om det förflutna, en lång stund fästat hvarken öga eller tanke på något mig omgifvande föremål, men tänk dig Emilia min förskräckelse, då jag uppslående min blick, fann Friherrinnan afbleknad, och fullkomligt sanslös nedsjunken mot hufvudgärden. Jag sprang upp, skyndade att med eau-de-luser och spriter, dem hon alltid har till hands, gnida dess pulsar och tinningar, och lyckades ändteligen, efter träget bemödande, återkalla henne till medvetande; Hon uppslog nu de matta ögonen, i hvilka ännu klara tårar perlade sig; "jag har förskräckt er, goda Mathilda", yttrade hon, "genom den svaghet som i hast påkommit mig; er berättelse har lifligt upprört mitt hjerta, men, var lugn, det onda skall snart förgå; och framförallt", tillade hon, då hon hörde mig häftigt anklaga mig, såsom orsaken till hennes illamående, "gör er ingen förebråelse, det skulle på det högsta smärta mig, då jag sjelf föranledt till dess meddelande. Icke nu, men en annan gång då både ni och jag med mera lugn kunna sysselsätta våra tankar med flydda tider, vill äfven jag meddela er mina, väl icke händelserika, men dock något ovanliga öden; ni skall af dem erfara att lidandet, ehuru i olika grad oss tilldeladt, är hvarje menniskas lott; hvar finnes väl en dödlig, hvilken ej pröfvat motgången? Ack Mathilda! hon är en god skola, som vänjer själen vid tålamod och försakelse." -- Aftonsolen sjönk just nu, förintad bakom de aflägse blå bergen, och spridde ännu i sin nedgång en ljusning, lik en gloria kring det bleka ansigtet, hvilket verkligen bar en omisskännelig prägel af det själslidande, hvarom hon talat. Håret, upplöst igenom de bemödanden hon under sin plötsliga vanmakt gjort, tycktes ännu med samma obesvikliga beständighet som fordom, vilja smeka de sköna, ehuru icke mer ungdomliga dragen, och böljade nu ledigt i mörka vågor öfver panna och hals. Friherrinnan var synbart uttröttad, och hvilan, som jag tyckte henne högst behöflig. Sedan jag i hennes rum gjort min lilla aftonvard, lemnade jag henne något lugnad till morgondagens återseende. I morgons, då jag just slutat min lilla toilette och med mitt arbete gick att besöka Friherrinnan, anmältes Majorskan Pygmeus, hvilken hos den sistnämnda kom att aflägga ett förmiddagsbesök. Friherrinnan, hvilken ej så tidigt var beredd att emottaga visiter, bad mig, under det hon fulländade sin klädsel, i förmaket emottaga hennes främmande. Jag hastade ut att i lagom tid hindra Majorskans och dess Fröken systers snabba inträngande i Friherrinnans kabinett, hvarunder Majorskan likväl ej lemnade mig den ringaste uppmärksamhet, men, utan att ens vilja afvakta den ledsagande betjentens svar, häftigt frågade hvar Friherrinnan stod att träffas. "Friherrinnan skall straxt hafva den äran infinna sig", yttrade jag, "och ber hon nu genom mig Fru Majorskan intill dess hafva godheten taga plats i förmaket." Majorskan vände sig mekaniskt till mig och sade, i det hon med ögonen mätt emig från hufvud till fot: "vet Friherrinnan att det är hennes niéce, Fru Majorskan Pygmeus, som kommit att göra sin Tante Friherrinnan Y. ett besök?" -- "Ja, fru Majorskan är nyss för Friherrinnan anmäld", svarade jag, och öppnade härvid flygeldörrarne till förmaket, dit Majorskan med sin syster instego. Majorskan tog sin plats i soffan, och gjorde med en vink systern tecken att följa exemplet. Jag hade, intagen af verklig förundran, ännu ej bestämt mig hvarken att gå eller sitta, men tog mig dock sluteligen äfven en plats nära dörren. Detta var dock för mycket för Majorskan, hvilken på sin höjd kunnat tillåta mig få qvarstadna utanför tröskeln; hon nappade nu än på sin shawl, än på tofsarne af sin ljusröda sidenkoquette, men kunde längre ej afhålla sig att till sin syster halfhviska: "_mon dieu! quelle etourderie de ce placé ici_!" -- "_Oui ma sæur_", uppvaktade Fröken, "_mais il faut l'excuser, elle ne comprends mieux_." -- Nu uppstod en liten paus, hvilken jag ingalunda exponerade mig att bryta. "Friherrinnan är länge upptagen i dag?" nedlät sig ändteligen Majorskan, lemnande mig en knapp sidoblick, "hon" (menande mig) "känner säkert hvad som så länge kan uppehålla min Tante, hennes helsa är...?" -- "Fortfarande ombytlig", afbröt jag nu, "det är väl ej ännu länge jag vistats hos Friherrinnan, men under denna tid har hennes helsa varit ständigt vacklande." -- "Jag tycker väl också", återtog Majorskan, "jag hos Friherrinnan ej hitlils bliivit henne varse, hon är således nyligen anländ, troligen till Friherrinnans egen uppassning?" Jag ärnade just lemna ett upplysande svar om att det verkligen var helt och hållet för Friherrinnans egen person jag vistades i huset, då denna sednares ankomst hindrade mig derifrån. Majorskan hastade nu att med sin första liflighet möta sin "nådiga tante", beskref i flytande ordalag, sin längtan att få se och underrätta sig om hennes helsa; regretterade sin stora förlust, att ej vara hemma, då den "nådiga tanten" härom dagen gjort henne äran af ett besök, tilläggande, "att hon då olyckligtvis hade antagit en bjudning till Guvernörskan, Grefvinnan X., hvilken så enträget nödgat henne ej uteblifva emedan repetionen till de i längre tider öfvade _tableaux vivants_, nu då alla draperier och kostumer voro förfärdigade, för sista gången före den stora representationen, under Fru Majorskans, vid dylika tillfällen välkända smak, skulle försiggå." Med förekommande vänlighet besvarade Friherrinnan all denna granlåt, utvisade Majorskan en plats i soffan, och, o under! o förargelse, kom att sjelf, då hon varseblef den, jag med så mycken djerfhet intagit, med den mest innerliga godhet ledsaga mig, först fram till Majorskan, presenterade mig som hennes unga vän, Mamsell Sommer, och o himlar! förde mig derefter till den stol, som invid soffan stod den högvälborna Frun närmast; Fröken hade redan i tysthet nedsatt sig, tätt invid mig, som med hjertat fullt af det ömmaste erkännande af Friherrinnans godhet, ej visste om jag skulle gråta eller le. Att ingendera nu passade sig, insåg jag likväl i rätt tid, och skulle näppeligen ej heller haft tillfälle till någondera, emedan Fröken Doll, hvilken nu på fullt alfvare fått exkusera, ej mig, men Friherrinnan, efter denna passage upplät sin språklåda, och nu i ymnighet trakterade mig med det aldra charmantaste potpourri af Daglig Allehanda. Under det Friherrinnan nu samtalade med Majorskan, fästades min uppmärksamhet på besynnerliga rörelser, dem Fröken ständigt gjorde med sina fötter; hon nemligen flätade dem oupphörligt, med verkeligt obegriplig konstfärdighet tillsamman, spirade ganska skickligt de ytterste tåspetsarne lodrätt mot golfvet, samt framstötte, med spenstighet, tillbakahållande sina axlar, det ovanligt högt hvälfda bröstet. Måhända varseblef hon sluteligen den observation jag häröfver gjorde, ty nu utlät hon sig helt à propos: "Mamsell har väl redan hört talas om den ypperliga gymnastik, man här i staden inrättat? Ack! Mamsell kan ej tänka sig hvad den är galant och rolig, och nyttig se'n. Vi hafva alla som begagna oss af den, redan på knappt en full vecka, blifvit så muntra och viga och lätta af det nöjsamma tacklandet på alla de otaliga linor och pelare, och Gud vet allt hvad för namn de mångfalldiga ställningarna hafva, der är i synnerhet höga, höga pelare, som räcka ända till kupolen af taket, samt linor, fulla med stora knutar, på hvilka man först klifver upp, tar sig sen fast i pelarn, sätter fötterne i kors och händerne i sidorna, samt halar på det sättet utför den fasligt långa pelarn; det är rätt vackert att se, ja, riktigt ser man ut som englar, då man så der sväfvar i luffen. Har Mamsell ej nånsin hört talas om gymnastik?" -- "Åh jo", svarade jag, då jag sent omsider blef i tillfälle till svar, "jag har visst hört, och till och med sett personer, hvilka genom denna välgörande inrättning återvunnit sin hälsa, i synnerhet påminner jag mig ett par unga flickor, hvilka redan i högsta grad snedvuxne, genom gymnastik blifvit fullkomligt lediga och raka; denna uppfinning är visst prisvärd, då menskligheten genom ett så lätt och oskyldigt medel, utan medicinens tillhjelp, kan vinna hälsa och krafter." -- "Nä men", återtog Fröken, "Mamsell lär väl dock ej sjelf någonsin sett dessa inrättningar? om Mamsell vill, så kunde vi i dag åtföljas, jag ämnar mig dit om en timme." -- "Jag tackar för detta anbud", svarade jag, "men kan ej antaga det, emedan min förmiddag redan är bestämd." -- "Men i morgon då? i morgon måste Mamsell komma dit, jag kommer och afhemtar Mamsell och Mamsell skall ej ångra denna promenade; lofva mig bara bestämdt att Mamsell kommer." Jag tackade åter igen, för så mycken uppmärksamhet, och som jag ej med skäl, utan att synas stötande kunde refysera denna förnyade proposition, lemnade jag det begärda löftet. Vidare öfvergick Fröken nu i ämne till de lustbarheter, hvilka hos Guvernörens skulle inträffa; "har Mamsell Sommer någonsin sett dylika föreställningar: _tableau vivant_?" -- "Nej, jag har väl aldrig bivistat någon sådan, men kan likväl imaginera mig dem." -- "Ja så, Ack! de äro också gudomliga, min syster Majorskan är alldeles en mästarinna i deras arangerande, det är alldeles obeskrifligt magnifiquet, skönt att åse dem." -- "Ja, det tror jag visst, då de äro lyckade", inföll jag. "Skada att Mamsell ej kan bli i tillfälle att bivista denna fest hos Guvernören", återtog Fröken, "Mamsell skulle riktigt betagas af förundran och överraskning; och balen derefter blir ej heller att förakta, jag har redan med Cloty och Jettchen Nobelcreutz öfverenskommit om vår klädsel, jag klär mig i rosa-rödt moirée, och en girlaude af blå lupiner, eterneller och tusenskönor kring hufvudet, men ännu har jag ej bestämt mig för en corbeille à fleurs eller en af stora hvita vaxperlor. Framför allt, men det kan väl Mamsell sjelf förstå, begagnar jag långa hängande lockar, de klä ju mig, tycker Mamsell ej så?" -- "Jag har ej sett Fröken utan dessa, svarade jag, undvikande, och kan således ej yttra mig i detta fall." (Frökens hängande lockar föreföllo mig förfärlige, och skulle jag ej redan sett några par dylika, hade jag säkert föreställt mig ägarinnan till dessa något förvriden.) Fröken ärnade just börja en beskrifning om Fröknarna Cloty och Jettchen, då Majorskan oformodadt steg upp, samt rekommenderade sig i sin "nådiga tantes" ynnest. -- Fröken följde naturligtvis hennes exempel, och hann knappt mer än ytterligare påminna mig om mitt för morgondagen gifna löfte. "Ack! Fru Friherrinna", utropade jag nu ovilkorligt, sedan dessa gäster i sin vagn lyckligen aflägsnats, "huru god ni är. Jag skulle väl alldrig vidrört denna obetydlighet, skulle ej mitt hjerta ännu flöda öfver af den renaste tacksamhet till er; men nu gör jag det, på det ni, hulda Friherrinna sjelf må kunna dömma om hvad jag känner, och hvad jag i synnerhet i detta fall har skäl att känna, for er mot mig bevisade välvilja;" och mi berättade jag henne den lilla passagen före hennes inkomst i förmaket. -- "Jag vet, jag känner mer än väl", inföll Friherrinnan, "det löjliga högmod och den egenkärlek, hvartill i synnerhet Majorskan gör sig skyldig; man måste derföre, med den största liknöjdhet, om ock förenad med höflighet, bemöta henne; det gör mig verkeligen ofta ondt i synnerhet som blodsband förena oss, men hon är ohjeplig. Fröken, tror jag ej så mycket af böjelse, som icke mer för att efterkomma sin systers önskan, följer dess exempel, skulle deras far fått lefva, hade säkert hans vakande öga i tid rigtat deras förstånd, och afvärjt hvarje skadlig inflytelse på deras unga hjertan; men ack! han rycktes alltför tidigt bort, och lemnade sina båda döttrar, jemte en förhoppningsfull son, åt en allt förverldslig och veksinnad mor, hvilken i sina barns dageligen tilltagande sjelfsvåld, endast såg otvifvelaktiga bevis på qvickhet och snille, och således genom denna efterlåtenhet mera befrämjade än afstyrkte det onda." -- Jag omtalade nu det löfte jag lemnat Fröken, nemligen: promenaden till Gymnastiken. Friherrinnan gillade alldeles mitt beslut att ej längre motsätta mig Frökens vänliga förslag; man bör ej, tilltalade hon, frånstötande besvara en yttrad välvilja, den må sedan gälla vigtigare eller likgiltigare saker, det är och förblir dock välvilja. Resten af förmiddagen tillbringades af Friherrinnan medelst skrifvande, samt eftermiddagen med emottagande af besök, hvilka utgjordes af Öfverstelöjtnanskan E. med sin Frökendotter, samt Kammar-Rådinnan H., dessa båda äldre personer voro systrar, och ett par rätt söta (om jag så får kalla dem) gummor. Friherrinnan var som vanligt tillgänglig, och, som det tycktes, verkeligen upprymd af detta trefliga sällskap. Hos Fröken E. tyckte jag mig i början märka en skymt af högmod, men den försvann alldeles, då hon mot aftonen, under en lätt konversation så väl till mig, som generelt, meddelade sig hon är ej vacker, mera stor och fetlagd, men dock proportionerlig, och har i sitt väsende och hållning onekligt någonting graciöst; i synnerhet kan man med största nöje höra henne berätta; det obetydligaste erhåller då värde och blir utfördt af henne, interessant. Långt snarare än jag det önskat, bortilade denna afton, och med en ifrig anmaning till Friherrinnan, samt en dito till mig, om ett snart inträffande återbesök, aflägsnade sig dessa glada gäster.

Åter har natten bredt sin dunkla slöja öfver sjö och land, och bjudit tystnad åt den hvilande jorden. Ser du, Emilia, huru jag lyckligare än på många tider, under flere timmar nu sysselsatt mig med dig, du, min älskade barndoms syster! När skall jag väl af din hand erhålla den första rad, och huru skall ej mitt hjerta innerligen gladas af detta prof på din fortfarande vänskap; nu god natt, god natt min Emilia!

Den 7.

Frukost-timmen var i dag knappast passerad, då Fröken Doll, under mycket buller, inhoppade i mitt rum; hon gjorde vid sitt inträde ett allför kosteligt experiment, hvilket, i anseende till den öfverbalans kroppen dervid tog, ett ögnablick såg rätt vådligt ut, men slutades dock så lyckligt, att endast tvenne invid hvarandra stående stolar, vid denna oväntade katastrof, kullstjelpte, och Fröken omsider, efter den piruette, hvartill de intrasslade fötterne föranledt, förbryllad och högröd tvärstadnade midt på golfvet. Hon såg högst förlägen ut öfver detta misslyckade saltomortal, och som hennes bryderi verkeligen höll på att smitta mig, tog jag mig i hast mod och frågade, utan att låtsa fästa uppmärksamhet vid det nyss förefallna: "om hon redan ärnade sig till gymnastiken, och möjeligen vore kommen att afhemta mig?" -- "Ja, ja, ja", svarade hon, nu afläggande sitt bryderi, och sedan hon således återvunnit sin fattning, gick det af sig sjelft; kullbytten var glömd, och färdig att göra en ny, framhoppade hon åter ett par pas de deux, och stod nu framfor mig i hela sin intagande gymnastik-kostume, ett par vida gulrandiga kulotter, neduti hopsnörpte likt välpinnade korfvar, samt en stor rotig, mångfärgad mecka, hvilken utan all slags bandage eller bälte, likt en brokig vinge, ständigt flaxade ikring henne. Nu satte hon med sjelfförnöjd min båda händerne i sidorna: "säg, hvad tycker ni om denna drägt, är den ej otvungen och lätt? man har i den afskakat alla bojor, andas sä fritt, kan röras ogeneradt, den eljest hopklämda kroppen är nu böjlig att sträckas hit och dit, och framför allt ser ni, kan man i den göra de oöfverträffligaste klättringar och språng på våra stegar och ställningar, och, fortfor hon helt exalterad, få se, få se, om icke ni af allt detta blir så betagen, att ni rätt snart blir en verksam medlem af vårt samfund." -- "Jag vill ej försäkra", återtog jag nu, "men jag tror fullt och fast, att sådant ej händer, så länge ej sjuklighet tvingar mig dertill." -- "Sjuklighet", utropade Fröken, "jag är Gud ske lof ej sjuklig, men då man med så litet kan förebygga sjuklighet, så"...