# Murgrönan

## Part 3

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/murgronan-46844/index.md

I korthet har jag nu beskrifvit dig de tankar och känslor jag erfor vid allt detta, men att beskrifva dem jag kände vid åsyn af den gudomliga utsigten ifrån det lilla sängrummets fönster, vore omöjligt. Tänk dig endast sjelf, till venster om staden, den stora vida stolta ocean, i hvilken under den allt mer och mer lugnande aftonen, otaliga skepp och master återspeglade sig; himlen öfver den liknade en blå pell, hvarifrån den nedgående solen i den klara böljan spridde tusende strålar; trädgårdar och villor, plantager och ljusgröna åkerfält vexlade om hvaran, täflande att draga till sig den tjusta åskådarns blickar. Till höger den ståtliga staden, der kyrkor och torn, och prydliga stenhus höjde sig öfver hvarandra, samt gator och torg af den oupphörliga menniskorörelsen gjordes till en lefvande cosmorama. Jag ärnade just å nyo närma mig det lilla bibliotheket, för att der uppsöka någon favorit-lektyr, då en vagns hastiga rullande inpå gården väckte min uppmärksamhet; som en blixt ilade jag ned, utan att besinna det möjligen någon annan, än den af mig väntade, kunnat anlända. Men tänk dig en fru mellan 40 och 50 år, med ädel hållning, nedstiga ur vagnen, de bleka men ännu sköna dragen inhöljda i en lätt hvit hufva, samt en mörk sidenkappa, sluteligen omhöljande hela den öfriga kroppen. Jag stillnade en minut verkligt öfverraskad; så mild, så vördnadsbjudande, så intagande hade jag ej föreställt mig denna redan ålderstigna person. En lätt ljusning öfverflög hennes ansigte då hon varseblef mig: "ni är Mamsell Sommer," sade hon, närmande sig, och vänligt räckande mig handen, "jag misstar mig säkert ej; ni är densamma som, ehuru ung, vill åt en gammal sjuklig och otålig varelse egna edra dagar; var derföre välkommen. Ja, var tusende gånger välkommen." Härvid började hon långsamt stiga trappan uppföre, samt vinkade mig, som endast stum kunnat åhöra henne, att följa. "Ni har väl redan installerat er i edra rum," fortfor hon, under det hon, ledsagande mig genom tvenne vackra rum, uppnådde sin egen sängkammare, "och huru har ni funnit dem?" O! min nådigaste Friherrinna, framstammade jag nu, i alla afseenden vida öfverträffande allt, hvarom jag gjort mig begrepp. Jag är ju genom Friherrinnans ännu oförtjenta godhet, satt i den lyckliga belägenhet, att kunna, såväl med förstånd som hjerta, njuta af allt det Friherrinnans opåräknade omtanka erbjuder mig, och har redan med innerlig tacksamhet uppfattat alla de mångfalldiga beqvämligheter som dermed förenas. "Ja, icke sant?" inföll hon, "utsigten är herrlig; man påminnes ofta af den, om ett högre väsendes tillvaro, och jag är glad öfver att ni, som jag ock hoppats, fullkomligt vet skatta dess höghet." Sedermera efterfrågade hon min resas förlopp, timmen då jag anländt, huru jag hittat fram till hennes boning o.s.v., och då hon hörde, att jag ännu ej hos Hof-Rådet B----s aflagt något besök, sade hon med tillfredsställd ton: nå, det var godt att ni först tänkte på mig, men ni skall ej försumma, att redan i morgon f.m. göra dem en påhälsning, höfligheten fordrar så. Jag måste nu för henne omtala, hvilka passagerare fartyget medhaft, huru de föreföllo mig m.m. Då jag vidrörde ämnet angående Geheimerådinnan, sade hon blott småleende: "ja, verlden beskyller henne för allt för mycket högmod, och till löjlighet gränsande andryghet, och måhända har den deri rätt; likväl skall man icke alltid för mycket lita på hvad verlden säger, hon dömmer merendels falskt, och förstorar ända till orimlighet, det ofta obetydliga." -- O! huru rätt du har, tänkte jag, och drog mig vid hennes ord till minnes de omilda beskylningar, för hvilka äfven hon varit utsatt. Sedan hon under thé-timmen, uti en beqväm ländstol något uthvilat, ville hon till mina rum, som hon kallade dem, ledsaga mig, för att se huru jag på beqvämaste sätt skulle inrätta mig der; mina effekter voro äfven ifrån fartyget upphemtade, och placerades nu på sina dertill utsedde platser. En omisskännelig omtanka visade sig i allt hvad hon anordnade och föreslog, och under vänliga meddelanden förgick aftonen alltför snart. Jag har redan längesedan sagt Friherrinnan ett god natt, och sitter nu, öfverlemnad åt tusende tankar, vid mitt lilla bord; o! om du såg, älskade Emilia, den yttre trefnad som omger din Mathilda, du skulle då af hjertat glädjas med henne. -- Nu har jag med dig bortpratat flere timmar, kl. slår redan tolf, jag måste, af sömnen och tiden uppmanad, äfven till dig säga god natt. Hvad hvilan skall smaka, då äfven sinnet får hvila lugnt. God natt, Emilia, god natt hulda Rosa.

Den 6.

Redan tvenne dagar förbigångna, och jag har ej derunder tecknat dig någon enda rad. Tro dock icke dyraste Emilia, att Friherrinnans godhet, ehuru stor den ock må vara, någonsin kan komma mig att glömma dig och den vänskap du så systerligt tilldelat mig. Nej, tvertom tänker jag, då hon så moderligt nedlåter sig, ännu oftare på dig och den glädje du skulle erfara, om du vore vittne dertill. -- I går förmiddag, sedan jag tillsammans med Friherrinnan ätit frukost, frågade hon om jag ej ernade hos B----s aflägga det ifrågasatta besöket. "Det är en aktad familj," fortfor hon, "hos hvilken ni, Mathilda, kunde njuta mycken trefnad; i anseende till deras jemna sommar-sejurer å landet hatva vi med hvarandra ej plägat något oftare umgänge, ty de kalla vinterdagarne binda mig ständigt vid mina rum, men ni som ung behöfver väl ej deraf låta skrämma er; uppsök dem derföre nu, och så ofta ni framdeles sjelf önskar." Det är redan andra gången hon under samtal, med denna egna benämning tilltalat mig; huru känner hon väl mitt namn, då jag sjelf ej omnämnt detsamma? Nå vidare, sedan jag under största enkelhet förbättrat min klädsel afreste jag (uti den i dag fyrspänniga vagnen) till Hof-Rådets; hvem tänker du Emilia, här kom att med öppna armar emottaga mig? Jo Rosa, -- den alltid lika vänliga, ljufliga Rosa. Under glädjeyttringar förde hon mig i triumf genom flere rum intill sin mor. Se här mamma, här är Mathilda, om hvilken jag berättat dig så mycket, och här Mathilda, är min mamma, min egen älskade mamma; och härvid flög hon i ett hopp, under okonstlad barnslighet, modren om halsen; nå har jag ej sagt sant, skall du ej tycka om henne, säg? säg? Hof-Rådinnan, en högväxt, ståtlig fru, som nu först fick tillfälle att resa sig upp, nalkades mig med värdighet. Ni är redan länge väntad och efterlängtad, Mamsell Sommer, sade hon, förande mig till en stol, och sjelf tagande plats invid min sida, och med möda har jag kunnat afhålla Rosa, att redan i dag tillskicka er ett invitationskort; jag har dock, af hennes lifliga berättelser föranledd, hoppats det ni ej skulle glömma henne, och fägnar mig nu rätt mycket öfver den bekantskap vi i er få göra. Rosa tillät mig knappt att på denna artighet lemna ett svar, jag skulle nu för henne berätta, huru jag befunnit mig sedan vi åtskiljdes, hvad jag tyckte om staden, om jag redan sett nägon af passagerarena o.s.v.; hon hade redan af Mamsell Angubrit haft ett besök, hvarunder denna mycket efterfrågat mig, samt bedt Rosa vid tillfälle låta sig veta huru "den stackars flickan" fann sig. Härefter framtog hon sina nyaste musikalier, dem vi tillsammans genomögnade, och något litet proberade. Rosa har en intagande, ehuru späd röst, samt sjunger otvunget och lätt; då hon med innerlig känsla sjöng vår echo-sång: "när en tanke flög, då en suck sig smög." O Emilia! hvad jag då återkallades till mitt hem, till dig och mina flydda lyckliga dagar. Jag kunde alldrig nog ofta höra henne sjunga detta lilla stycke, der orden så sannt tolka själens längtan och saknad; med verkeligt bekymmer underrättade mig nu Rosa om den snara flyttning, som för sommar-månaderne förestod familjen. Jag har förr alltid, tillade hon, med otålighet, emotsett denna tid, men icke så nu, jag skulle heldre önska att resan blefve ogjord, på det vi oftare kunde få vara tillsamman, eller rättare, jag skulle önska att du kunde följa oss till det vackra Liljedal, då ville jag för all min tid ej återvända till den stela, tråkiga staden. Sålunda, under Rosas glädtiga joller, bortilade fortare än jag kunde tänka denna glada förmiddag, och uppmanad så väl af Hof-Rådinnan som Rosa att snart omgöra besöket, åtskiljdes vi. Eftermiddagen tillbragte jag inne hos Friherrinnan, som ej fann sig rätt väl; hon hade tillsagt, sig ej mottaga något besök, och låg nu endast i en enkel morgondrägt, hvilande på sin soffa, de fina hvita händerna stundom sysselsatta med en sticksöm. -- Då och då tillslöt hon ögonen, liksom till sömn, men då jag, för att ej störa henne, knapt vågade draga andan, eller på mitt arbete föra synålen fram och åter, sade hon med mild ton: "frukta ej att störa mig, min goda Mathilda, jag sofver ej, ehuru mattheten ofta tillsluter mina ögon, men vill ni tvertom för mig förkorta tiden, så omtala, i fall det ej hos er sjelf upprifver ännu oläkta sår, edra lefnads händelser. Jag vet att ni, ehuru oerfaren af verlden, redan pröfvat dess motgångar; jag är sjelf ej främmande för lidelser, och kan så mycket säkrare fatta och dela edra." -- "Hulda, nådiga Friherrinna, afbröt jag henne nu, till hvem skulle jag väl heldre anförtro mina bekymmer, än till den, som så moderligt ömmar för de samma, dock känner Friherrinnan säkert de lidanden ett nog hårdt öde tilldelat mig, då ni under ert beskydd tagit en fader- ock moderlös, på verldens goda fullkomligt utblottad varelse; sådan jag är, ser ni mig nu! Jag äger intet, utom en allvarlig vilja att för eder trefnad och beqvämlighet offra mina dagar." -- "Jag vet, jag vet, att ni är ensam på jorden, återtog Friherrinnan; att ni förlorat hvad ni alldrig får igen, hvad som med de rikaste skatter ej kan återköpas, men lugna er, Mathilda, och förtro er med undergifvenhet till Honom, som mäter lidandets mått; han skall säkert ej pröfva er öfver edra krafter, men lyfta bördan, då den blir er för tung." Jag kunde under hennes sista ord ej tillbakahålla mina tårar, de strömmade nu obehindradt utför mina kinder. "Lyckliga barn," suckade Friherrinnan, "som med tårar kan lätta er smärta, huru afundsvärd är ej ofta den lindring man af dem erfar. Dock vill jag på intet sätt hos er återförnya er billiga saknad, det är endast de tider, då ni, ett jollrande barn, såg lifvet i en ljusare skepnad, jag ville höra er omtala; säg mig, hvarifrån härstammade er mor? och hvar hade er far gjort hennes behantskap?" Jag upprepade nu ungefär, hvad jag, sittande invid mina föräldrars sida, så ofta hört dem omtala, nemligen huru min mamma, som helt späd förlorat sin egen mor, vid en hård styfmoders stundeliga misshandlingar och hårda bemötande, under sorg och fruktan framlefvat sina barnaår, huru hennes far, fullkomligt beroende och styrd endast af sin befallande hustru, ej vågat taga ett enda steg, för att lindra sitt barns lidande, dock sluteligen vid dess dagliga aftynande till hennes moster, hvilken med sin man bodde i X., afsändt sin lilla Augusta, huru hon här, med ömhet omfattad, blifvit det barnlösa parets afgjorda gunstling, i de mest bildande skolar njöt en vårdad upfostran, och sluteligen af fosterföräldrarne förklarades som deras enda arfvinge; huru lycklig Augusta var under så förändrade omständigheter, kan var och en tänka; hennes enda sorg var saknaden efter sin älskade far; en dag då hon, efter slutade göromål, med sin moster gick ut att promenera utom staden, möter dem en fattig hustru, med ett spädt barn på armen, hustrun stadnar och anhåller om en allmosa, for det i usla lumpor höljda, qvidande barnet, hvilket af hunger var alldeles afmagradt, utan att betänka sig, afkläder Augusta den lilla klädeskappa hon bär uppå sig, sveper den tillika med en schawlette omkring den lilla, framtager en penning, hvilken hon lemnar i hustruns hand och fortsätter, utan att märka, det hon vid upptagandet af myntet, nedfällt sin näsduk, vägen framåt. Glädjeyr nedsätter sig den arma hustrun invid landsvägen, för att de nyss erhållna plaggen inhölja sitt barn, då hon ihast varseblir någonting hvitt liggande på vägen, hon springer dit, upptager en näsduk men ser ej mera till dem, hvilka hon förmodat hafva tappat densamma; villrådig om hon skall qvarlemna barnet, för att skyndsamt till sin ägarinna kunna återlemna det förlorade, ser hon en ung Officer, som äfvenledes går landsvägen framåt, "ack min herre," säger hon, närmande sig honom, "var af den godheten och lemna denna näsduk till den unga damen, hvilken nyss passerade här förbi, hon har förlorat den, och kan ännu ej hafva hunnit alltförlångt; om ni påskyndar edra steg, skall ni innan vägen deruppe skiljer sig säkert upphinna henne." Officern emottog näsduken förundrad öfver den ärlighet han hos hustrun funnit, och framtagande tvenne silfvermynt, lemnar han dem till henne, sägande: "här, behåll den ena för ert besvär med näsduken, och den andra för er redlighet att till sin ägarinna vilja återställa densamma." -- "Nej, nej, jag kan ej emottaga denna gåfva, utropade hustrun, se här, (och härvid visade hon på de erhållne skänkerne) hvad jag af den engeln för mig och mitt arma barn erhållit; Gud välsigne henne! så ung, så vacker och så god. Nej, min herre, jag kan ej behålla edra penningar" och dermed sköt hon dem tillbaka i hans hand. "Behåll dem," sade den upprörde Officern, "de äro er egendom, och hindra mig ej vidare att så fort som möjligt kunna återlemna fruntimret, hvad hon förlorat." Med dessa ord aflägsnade han sig, men ökade fåfängt sina steg, han såg ej mera till någon.

Troligen hade Augusta med sin moster vikit af ifrån den stora vägen. Brydd att sjelf få behålla sitt fynd, framtager han åter näsduken och betraktar, eftersinnande, de prydligt märkte bokstäfverne: A.S.R.; hvem den tillhörde blef honom omöjligt att utgrunda, isynnerhet som bataljonen vid hvilken han tjente alltför kort tid legat i staden, och han under denna tid ej gjort bekantskap i något hus. Han nödgades således återvända med den främmande egendomen, utan att kunna uträtta sitt uppdrag.

Kort tid derefter då han besökte en Bokbindare, att för bataljonens räkning låta inbinda liqvidböcker, såg han ett sirligt arbetadt syskrin, på hvars lock Bokbindaren nyss i guld intryckt bokstäfverne: A.S.R. Genast påminde han sig den upphittade näsduken, efterfrågar med häftighet personen, hvilken skrinet tillhör, får af den pratsamma gubben veta det vara en beställning af Packhusinspektorskan D., som dermed haft mycken hast; det blir troligen, fortfor gubben, en gåfva till hennes unga systerdotter, en hjertans söt varelse, i godhet utan like. "Ni känner dem således," inföll den unga Officern, "och kan säkert säga mig hvar de stå att träffas, på det jag må bli i tillfälle uträtta ett uppdrag, hvilket hittills, i brist af kännedom om hvar de bott, åsidosatts." -- "Åh bevars," svarade den välmenande gubben, "det kan jag lätt säga er, gården nästintill denna, tillhör dem, dit kan ni ej gå vilse; ja, ja, flickan är god som guld, akta henne bara;" hm tänkte Officern, med flickan ärnar jag ej ha att göra, endast jag fått återlemna henne sin näsduk.

På eftermiddagen samma dag, styr han åter kosan till gatan, der Packhus-inspektören bodde, går in i det anvista huset, efterfrågar Fru D., säger henne sitt namn och framlemnar näsduken, i det han för henne berättar, huru den kommit i hans händer, samt huru han först i dag, af en händelse, fick veta hvar ägarinnan bodde. Fru D. bjuder honom artigt sitta ned, igenkänner näsduken, emottager den, samt inropar den sextonåriga Augusta, hvilken, högt rodnande, uttalar en tacksägelse till den unga Löjtnanten. Vidare underrättar sig Frun om hans kommendering till orten, hans bekantskaper m.m., men som han i staden ej känner andra än sina kamrater, bjuder hon honom att stundom hälsa på, beklagande, att hennes man nu vore utgången, och således ej sjelf fick visa sin tacksamhet för Löjtnantens hafde möda. Han aflägsnar sig åter, utan att vidare tänka på saken. Ej en enda gång kom Augustas oskyldiga bild att sväfva för hans inbillning, han tycktes fullkomligt kall, och otillgängelig för alla ömmare känslor.

Då han följande morgon uppvaknade, emottog han af sin betjent en liten biljett. Han öppnar den, och finner deri en högst artig bjudning till Packhus-inspektör D., hvilken i enkla ordalag ber honom ursäkta, det han till en liten fest på sin lilla fosterdotters födelsedag, vågar utbedja sig hans besök. Liknöjd lägges biljetten å sida, och han skulle måhända glömt hela invitation för afton, om han ej sent omsider händelsevis blifvit varse den ännu på bordet qvarliggande breflappen.

Det skulle väl dock se ohöfligt ut, tänkte han, vid sig sjelf, att ej antaga en så vänlig bjudning, påkläder sig i hast sin bästa uniform, afklipper en herrlig bouquette af sköna moss-rosor och hvita doftande hyacinther, hvilka blommade uti fönstren af hans rum, samt begifver sig till D----s. Men, huru öfverraskad blef han ej att vid sitt inträde i det klartupplysta huset finna en samling statligt prydda gäster, ur hvars krets den fryntlige värden och värdinnan, välkomnande hastade honom till mötes, hans första blick föll på den i bländande hvitt klädda Augusta, hvilken, lik en nyss utsprucken ros, i glad oskuld stod omringad af flera unga flickor, som höllo på att betrakta de många utsökta skänker födelsedagen alstrat. "Här, Augusta lilla," sade Fru D., "känner du väl sedan i går igen Löjtnant Sommer, hvilken äfven velat göra oss den fägnad, att med sin närvaro hedra din sextonde födelsedag." Augusta neg. "Jag har den äran, att lyckönska er till denna dag, Mamsell Reimer", stammade Löjtnanten, framräckande blommorna, "men tvekar att dermed våga förena denna enkla gåfva, hvilken endast, i anseende till blommornas sällsynthet, för er kan erhålla något värde." Augusta neg ännu en gång, men grep utan betänkande efter bouquetten, hvilken hon under förnyade utrop af: "hvad den är vacker!" med sjelförnöjd mine genast fäste vid sitt bröst, och derefter, lika munter och okonstlad, som förut, återvändo till sina unga vänninnor. Packhus-inspektören yttrade derefter sin fägnad öfver den oskyldiga händelse som förskaffat honom lyckan af Löjtnantens bekantskap, föreställde honom för det öfriga sällskapet, samt uppbjöd, under fortsättningen af aftonen, all sin förmåga att, som en förekommand värd, undfägna sina gäster. Dock, denna dag stadfästade för evigt de båda ungas öde. I tjensten var väl Löjtnant Sommer densamma som tillförene, skötte med drift och ordentlighet sitt kall, men blef han ensam på sitt rum, då nedsjönk merendels hufvudet tankfullt mot handen, och hela timmar kunde på detta sätt overksamt bortdrömmas. Den dysterhet som redan länge bemäktigat sig honom tilltog dageligen, och gjorde ensamheten för honom kärare än någonsin förut; objudna framställde sig nu tankar i hans själ, hvars djup ej såsom hittills blott återspeglade bilden af en enda evigt dyrkad varelse. Nej, tvenne sådana vexlade nu för hans fantasie och kommo honom att förskräckas öfver den likhet, hvilken den ena alltför tydligt tagit af Augusta.

Han ville nu i ensamheten, genom undvikande af alla yttre föremål, med våld afskaka de bojor, hvilka blefvo honom allt mer och mer tryckande men fann ej att de redan voro för hårdt slutne, för att mera kunna lösas. Detta tilltagande svårmod undföll ej hans deltagande vänner, hvilka, genom muntra upptåg och infall förgäfves sökte förströ honom; det högsta möjliga de med honom ernådde, var en promenad utom staden, och underbart fogade händelsen då alltid, att kosan styrdes förbi Packhus-inspektörens hus, att artigheten fordrade en hälsning till fruntimren, som, fästade vid sina arbeten, sutto vid fönstren; att den högt rodnande Augusta, med nedslagna ögon, knappt vågade besvara helsningen, och att den dystre Sommer, då vanligtvis mer tankspridd än någonsin, skiljdes frän sina bullrande kamrater. Isen måste dock engång brytas, och vid ett länge fördröjt skyldighets besök hos D----s, upptäckte Löjtnant Sommar ändtligen, i en skön stund, för Augusta, hvad som, alltsedan första bekantskapen med henne, slutits inom hans bröst. Han meddelade då äfven henne, huru en helig kärlek i yngre år gjort honom lycklig; huru han, för ernåendet af sin högsta önskan, uppoffrat sina ungdomsplaner, huru han dag och natt, under alldrig hvilande omsorg för sin snara fortkomst, med mod och ansträngning tillkämpat sig rykte och ära; huru han med trofast och längtande hjerta ilat att slutligen vid sin älskades fötter nedlägga de med fara för hans lifförvärfvade lagrar, och till lön för allt detta, funnit henne en annans maka. Den enda tröst han ägde, var medvetandet, att icke likgiltighet eller otrohet beröfvat honom henne. Hennes älskande hjerta tillhörde honom ännu, med samma tillgifvenhet som fordom i de lyckligare tider, då de, slutne intill hvarandras bröst, fått tolka hvarandra sin rena kärlek. Hon hade för en oblidkelig fars stolthet åt högmodet och rikedomen, tvungits uppoffra sällheten och försaka sitt hjertas val; och var det endast i uppfyllandet af sina skyldigheter, såsom maka och mor, hon numera fick söka sin sällhet.

"Vill ni således, dyra Augusta", fortfor Löjtnant Sommer, "till ett lidande hjerta sluta edert ungdomsglada, sorgfria lif; vill ni jemte mig gå oförutsedda öden tillmötes, så lemna mig nu genast, och utan vilkor, det ja, hvarförutan jag ej längre äger lugn." Augustas rodnande kind hade nu för första gängen bleknat; darrande föll hon i Sommers öppnade armar, och utsade med tydlig röst det ovilkorliga ja, hennes hjerta förestafavde henne. Hand i hand gingo nu de unga lyckliga till de älskade fosterföräldrarne, upptäckte för dem sina önskningar, erhöllo deras välsignelse, samt knöto kort derefter de band, dem icke ens döden tycktes vilja lösa. Augusta följde sin man under hans tvenne fortfarande tjensteår, men då han, efter erhållen Kapitens-värdighet, anhöll om sitt afsked, flyttade de tillbaka till den ort, som sett Augusta födas; samt nedsatte sig der, enligt Augustas innerliga önskan, uppå en skön landtegendom. Huru lycklig var den känslofulla Augusta, då hon här kunde skänka sin Carl, en pant af sin ömhet, och var det jag, min nådiga Friherrinna, den lilla Mathilda, som fick utgöra dessa ömma föräldrars glädje; min morfar var nu för andra gången blefven enkling, och ägde efter sin hustru, en betydlig förmögenhet; han tillbragte sin återstående lefnad hos sina barn, hvilka funno sin högsta njutning uti att förljufva hans dagar; ännu minns jag som utur en dröm, huru jag stundom fick gunga i den gamles knä: huru jag för lydaktighet ofta af honom erhöll präktiga skänker, dockor eller leksaker; att jag äfven en gång för oartighets skull, nedlyftades ifrån denna kära plats, och hvarken genom smekningar eller annat kunde tröstas öfver denna förvisning, förrän han sjelf åter i sitt knä upplyftat mig, samt lemnat mig sin tillgift.