Part 29
Här sluta sig Friherrinnans anteckningar. -- Den främmande handen vill nu endast tillägga några högst få ord, hvaruppå mina unga läsarinnor troligen finnas litet nyfikne; nemligen: huruledes några dagar, efter det den lyckliga Mathilda Y. med sin älskade förenades, den olycklige Häradshöfding R., genom ägtenskapliga band, så vidt han det nu mera förmådde, godtgjorde den arma Caroline D. hennes obeskrifliga lidande. -- Hon var likväl icke länge i behof af detta återgifvande af hennes förlorade lugn, ty fjorton dagar efter sin tilltvungne förening med R., afsomnade hon lugnt, efter att under smärta hafva gifvit lifvet åt en täck son; äfven han, den lille, öfverlefde endast några få timmar sin mor; de hvila nu båda i samma inhägnad som huldt skyddar den saliga Rosa.
Baron C----; men, man förmodar likvisst ännu endast något dylikt -- lärer genom ett oförtänkt sammanträffande med Hulda N., hvilken jemte sin mor, och sin, i följd af det lidna skeppsbrottet blesserade far, begagnar brunn, samt bader i S., -- åter påmints om kärlekens lycka. Hon skall vara en oändeligen täck och själfull varelse, huld i ordets egenteliga bemärkelse; -- tillräcklig anledning nog för den känslige C. att med sitt varma rättskaffens hjerta ersätta henne dess långvariga saknad och lidande.
Och nu, mina hulda öfverseende läsarinnor, är tillika med den själalyckliga Mathilda Y., ägarinnan till den främmande handen sluteligen i tillfälle att göra er samteliga sin ödmjuka afskedsreverence; att densamma å den sistnämndes vägnar, icke blir ibland de modernaste, deruppå kunnen J, i betraktande af hennes tillvaro på landet, draga säker växel; men, blifven J, med denna enkla författare-produkt, lika öfverseende, som J det måsten vara, med hennes naturliga motsträfvighet för moderna plattheter, kan hon dock skatta sig lycklig; ty, för den naturliga ofattligheten rår ju den stackars menniskan ej. Hon kan blott härvid till sitt sanskyldiga lugnande, tillgripa och på sig använda salig farmors sins tröstegrund: "_O! blif tig altid lik, så går tig altid väl_". -- Detta oaktadt lofvar hon er dock mina vänliga läsarinnor, att till dess hon möjligen härnäst med er kan sammanträffa, och hon, men här uppstår ett fatalt stort Not. Ben., då ännu af eder igenkännes, (hvilket oss emellan sagt, såsom högst inmodernt alldeles är aflagt) till reparerande af sin nu visade oskicklighet, vinlägga sig om ett regelmässigt inöfvande i den sublimaste och mest graciösa compliment, icke en sådan som, hvarken den verkliga eller falska Taglioni, för er utfört, -- nej Gud bevars; men högst, och tillräckligt nog, endast en dylik, med den en liten enkel landtpastorska möjligen kan komma ut med, -- till dess... Gott sey bey uns!
End of Project Gutenberg's Murgrönan, by Fredrika Wilhelmina Carstens