# Murgrönan

## Part 28

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/murgronan-46844/index.md

Mina dagar forgingo under temmelig enformighet; förmiddagarne tillbragtes vanligtvis under fullkomlig ensamhet, intill kl. 3, då jag i min merendels alltid tyste och slutne faders sällskap, fick intaga min middag. Aftnarne ifrån 6 till 10, användes att emottaga eller göra besök, hvilka sistnämnde dock sällan inträffade, af orsak att min far högst ogärna lemnade sitt hus, men väl dageligen derstädes inbjöd personer af förnämsta qualité. -- Att denna bestädiga hemmavaro alldeles öfverensstämde med min nuvarande böjelse, blef tydligt; jag omlefde nu under sorgsen ensamhet många lyckliga stunder, dem jag under vistelsen hos min Onkel, med outsäglig tillfredsställelse njutit. Minnet af dessa tider var den dyrbaraste af alla mina besittningar, det enda som vakande och drömmande utgjorde min glädje; äfven ett och annat ifrån Amalia stundom ankommet bref, kom härunder att lifligt hugna mitt sinne, jag kände vid hvarje sådants ankomst den obeskrifligaste fröjd, emedan jag, för det första oändeligen ömt älskade denna ljufva systerliga vän, och för det andra, emedan ett dylikt på så mångfalldigt sätt lät mig påminnas den lyckligaste, och sällaste tid i hela min lefnad.

Ett år hade sålunda förgått, -- jag hade härunder, i anseende till svårigheten att icke upptäckas, blott en enda gång, genom min hulda Amalia, njutit sällheten af ett långt brefs ankomst ifrån Sommer, deri han, i de mest lefvande och själfulla ord, för mig upprepade sina känslor och tankar, förvissade mig om den rena kärlek, hvilken i hans bröst, först med döden kunde upphöra; påminde mig om tusende lyckliga tillsammans tillbragte stunder; besvor mig, att bevara min honom en gång lemnade tro, samt underrättade mig sluteligen derom, att han, i anledning af min fars nog hårdt yttrade beslut, -- att endast åt en militair lemna sitt barn, -- redan sedan ett halft år -- ingått i militairtjenst, på hvilken bana han nu medelst ådagaläggande af drift och ihärdighet hoppades erhålla sina förmäns välvilja, och sluteligen blifva i tillfälle vinna sitt hjertas högsta mål, -- min hand. -- Gud! hur upprörde mig icke detta uppoffrande af egna kärare åsigter; han hade nemligen alldrig ägt tycke för Militairlifvet, detta hade jag tusende gånger hört honom yttra; det var således helt och hållet af kärlek till mig, som han öfvergifvit den civila bana, i och för hvilkens skickliga beträdande, han i åratal användt så mycken själsansträngning. Med den innerligaste känsla af ömhet erfor jag allt detta, mitt hjerta slöt sig till den älskade, om möjligt i ännu högre grad än tillförene; det lifvande hoppet, att en gång, välsignad af min far, med Sommer kunna knyta ett oupplösligt band, fick nu ett bestämt insteg i mitt bröst; lifvet, -- det på sednare tider för min blick så dystra, så hemska, antog nu en ljus, himmelsklar färg; med ett ord, jag började åter lefva afvundsvärda dagar. -- Under dylika sällhetsdrömmar hade jag änteligen fyllt mina sjutton år; -- nu inkallade mig en dag min far till sig, gaf mig med en vink tecken, att närma mig den plats, der han på soffan halflåg, samt bad mig sluteligen att, sittande på en stol, afhöra hans meddelanden. "Du har nu" -- började han med likgiltig ton, "uppnått den ålder, då en flicka vanligtvis börjar tänka på ändamålet med sin existence; om äfven hos dig denna naturliga känsla yppats, känner jag ej. -- Jag vill derföre nu i korthet meddela dig en sak, deri jag hoppas du med tillförsigt till mitt faderliga välförstånd, utan motsägelse skall finna dig; -- Öfverste T., en behållen duglig karl, har för icke längesedan hos mig anhållit om din hand, han hade väl det löjliga infall, att äfven af din egen mun önska höra ditt vanliga samtycke, hvilken omväg jag likvisst fann alldeles onödig, hvarföre jag, å dina vägnar redan lemnat honom det oåterkalleliga Ja, som jag nu önskar och befaller, att du ännu i denna afton sjelf för honom skall uttala. Han är" -- tillade min far, efter en paus, "hvad du väl sjelf vet, icke mera ung, men hans reelité så mycket pålitligare; och skall säkert hans frikostighet, förenad med ett godt bemötande, ersätta dig de 50 år han som man äger mer än du. -- Nu nog -- du känner min vilja."

"Min far! min far!" framstammade jag i gränslös ångest, "för Guds skuld, afkunna icke så grymt min dom; hör mina böner, se till min förtviflan, jag kan, -- nej, jag kan omöjligt hörsamma denna alltför hårda begäran; mitt hjerta är sedan länge ej mera fritt; jag kan såleds icke medgifva Öfverste T. det samtycke ni, utan att lyssna till detta hjertas röst, så grymt, så omenskligt lemnat honom. Återtag, o! jag ber er min egen, min gode far, jag bönfaller, för Guds skuld, återtag..." -- "Hvad, -- du vågar, du ussla", dundrade min far med gräselig röst, och ögonen rullade vildt i sina gropar, "du vågar verkeligen med ett enda ord motsätta dig min önskan, du eländiga afföda, hvilken ifrån din födelsetimme varit mig en helfvetets pina, och du, du skulle verkeligen våga att annorlunda än med djup hörsamhet för min befallning emottaga din, af mig utsedde fästman? -- ditt hjerta... -- O! du häderska af all barnslig lydnad; så vare då du af mig, din egen far, förbannad i tid och evighet; måtte under samvetsagg, och ofrid, du irra kring, en varnagel för alla dom, hvilka under trotts, och sjelfmyndighet, glömma sina skyldigheter mot föräldrar. -- Nå väl, är du nu nöjd?"

Jag hade under en häftigt gripande yrsel, vanmägtig nedfallit på mina knän; mitt hjerta stod orörligt. Kallsvetten lopp liksom i vågor öfver panna och hals; jag förblef under flere minuter fullkomligt oveten om hvad som föregått. -- Min närvaro i min fars rum, samt åsynen af hans gråbleka, gräseligt förvridna ansigtsmuskler, påminte mig sluteligen om den grufveliga sanningen; jag släpade mig nu, under den outsägligaste ångest fram till hans knän; omfattande dem med ursinnig kraft, framprässade jag med brinnande läppar och den högsta ansträngning: "min far, jag vill, o jag vill efterkomma...." -- "Ha! du vill nu, din ussling, du vill nu, efterkomma min önskan, icke derföre att din barnsliga pligt, eller tillgifvenhet uppfordrat dig dertill, men emedan du fruktar förbannelsen af mina läppar; vanartiga vanvetting, hon drabbe derföre din hela varelse, ända till det ögnablick du med glädjetydande blick, inför T. aflagt ditt tacksamma antagande af hans anbud. -- Nu gå, jag fördrager derförut icke din anblick."

Himmel! hvilka helfvetiska qval utstod icke mitt arma hjerta, timmarne efter dessa fasansfulla ögnablick; jag tänkte på intet annat, än att snart se den för visiter utsatte timmen -- infalla, hvilken änteligen skulle lösa den tungt tryckande förbannelsen från min lidande varelse; jag tänkte icke en minut på Sommer; min far, min omensklige far, var den enda, hvilken, i förskräckelig skepnad oafvikligen framstod för min själ. -- Änteligen utpekade den sekellångsamt skridande visarn på 6; och kort derefter stadnade Öfverste T----s vagn framför vår port. -- Ett himmelens budskap hade alldrig kunnat vara mig kärkomnare; med blossande kinder och flygande gång hastade jag genom den långa rad af praktrum, hvilka skiljde mig från förmaket, der Öfversten redan jemte min far stod inbegripen i något samtal. Jag inträdde nu, och gick med ilande steg fram till den utsedde fästmannen: "med tacksamhet för Herr Öfverstens hedrande anbud har jag nu, enligt Herr Öfverstens egen önskan, äran uttala mitt hjertliga antagande af" ... mera förmådde jag ej, mina läppar vredo sig convulsiviskt, det svindlade för min blick, och den vördnadsvärde Öfversten, hvilken i den outtalade meningen troligen endast såg den jungfruliga timiditén, slöt mig under utrop: "O! du täcka, söta, englalika flicka", just i rättan tid i sina darrande vidt öppnade armar.

Förlofningen försiggick helt och hållet utan vittnen; om trenne månader skulle jag vid Öfversten smidas med ägtenskapliga band. -- Mina känslor vid allt detta kunna lättare tänkas, än beskrifvas; min fars alldrig förr visade vänlighet var dock den ljusstråle, hvilken uppehöll mitt ofta svigtande mod. -- Huru belåten skulle icke en fri qvinna, med ett par dussin år mer på nacken, i mitt ställe kunnat vara, ty Öfverste T. var en den mest agtningsvärda och rättskaffens man, man kunde tänka. Öfverseende ömsinthet, och tålmodighet, voro egenskaper, hvilka hos den hedervärde gubben stundeligen framlyste; äfven den vid dylika åldrar så vanliga snikenhet på jordiska fördelar, afskydde han som synden, icke allenast hans närmsta, men äfven fremmande personer, hvilka hos honom anklagade sin nöd, gingo alldrig ohulpne ifrån den menniskoälskande mannen.

Endast en månad återstod nu för min frihet. Min far ämnade just börja föranstalta om lysning och brudutstyrsel, till hvilket sednare den frikostige brudgummen bestämdt velat göra ett verksamt bidrag, då en dödande slagfluss, oförmodadt nedlade den gamle Öfversten på sjuksängen, der efter tvenne dygns lugnt kämpande, han för evigt insomnade.

Mitt unga sinne saknade i den bortgångne, den aktade vännen, men gladdes ovillkorligen åt sin nu återvundna frihet. Jag tyckte mig genom frivilligt försakande af all jordisk fröjd, hafva gjort min far det största offer han någonsin kunde fördra, och ansåg mig således härefter fullkomligt fri ifrån hvarje tvång å hans sida. Nu först hade jag åter mod att genom ett ömt bref till min älskade Carl delgifva honom mina utståndna qval, upplifvande med glad förtröstan honom så väl som mig sjelf, till nytt hopp, om slutelig framgång. -- Men, hvem tyder min förskräckelse, då min far ett halft år derefter, dels med böner, dels med hot, åter påyrkar en förbindelse med en person, hvars löjlighet allena bordt afskräcka hvarje förnuftig far ifrån, till och med den aflägsnaste tanke om förening med sitt barn; Friherre Y., en man öfver femtio år, ful och halt, med ett högmod, och en besparingsanda utan like, men hvars enorma förmögenhet i min fars ögon mägtigt öfverskylde hvarje själens, eller kroppens bristfällighet, hade funnit för godt hugna mig med sin nådiga blick, och utseddes nu af min far till min ägta man. -- "Hvad jag förbehåller", tillade min far, sedan han i vidlyftiga ord föreställt mig fördelarne af detta partie; "inga affecter, inga tragedier, du vet att jag äger makt, och kan med stränghet förfara, der goda ord ej hjelpa; vill du godvilligt foga dig i min önskan? eller..." -- Hu! hans blickar förvildades åter, min inbillning försatte mig med fasa till den tid, då, för hans raseri, ingen gräns tycktes hafva funnits; med skälfvande läppar uttalade jag hörsamhet, -- och, uppå min adertonde födelsedag firades med pomp och ståt, min förening med den rike Baron Y., den vämjeligaste varelse jag någonsin sett.

Detta allt hade så hastigt försiggått, att jag knapt redigt kunnat betänka mitt öde; icke en enda rad ifrån min hand, hade för min Carl delgifvit detsamma, han var och blef fullkomligt oveten om förändringen af våra lefnads-utsigter.

Det hus min far på hyra innehaft, var nu af Baron Y. för oss gemensamt inköpt, allt var sig derinom likt, endast den fria Mathilda gick der nu, bunden och dyster, förenad med en person, hvars alla åsigter voro ifrån hennes så vidt åtskiljde, som hennes arma hjerta var skiljt ifrån hans.

Efter ett långt tilländalupet år, hvarunder mitt enda hopp varit det sluteliga emottagandet af den ljufva älskade varelse jag bar i mitt sköte; satt jag en aftonstund, -- min man och far voro utreste på en spel-soirée, -- ensam och tankfull, invid den lilla säng der min tvenne veckor gamla son ljuft slumrade; mina tankar hvilade nu, som oftast, oaflåtligen hos honom, hvilken jag troligen alldrig mer skulle se; hvilken för mig gjort så mycket, och hvilken jag emot min vilja lönat så hårdt, så grymt; ymnigt flödade mina tårar vid den lifliga föreställningen, huru det kunnat vara, och huru allt nu var; då öppnades oförmodadt och med häftighet dörren till mitt rum, och o min Gud! Carl! min alldrig förglömda Carl! stod skön, och reslig i herrlig officers-uniform framför mina förvånade blickar. -- I ett nu låg han för mina fötter. "Ändteligen, ändteligen min dyra, dyra Mathilda", utropade han med all kärlekens styrka, "är jag nu här, ser jag dig då åter; o! skall jag väl nu kunna hoppas att af din far vinna löfte om din hand, skall ej vår trogna karlek beveka, och medla hos honom för oss; jag är nu sedan ett halft år, Premier-Lieutenant, äger mina förmäns aktning, och sanna ynnest, och måste med alldrig hvilande ansträngning, dageligen göra mig förtjent om allt vidare befordran; din stränge far skall ej äga samvete att vägra mig min ljufvaste lycka", och nu slöt han mig med ursinnig ömhet i sina trofasta, älskande armar. -- "Gud! Gud! det är för mycket", framsuckade jag med qväfd röst, "du vet då ej" ... och nu upplyftade jag med darrande hand floret som betäckte den lille. -- "Evige himmel! du är..." stammade han bleknande, och vacklade flere steg tillbaka. --- "Jag är, -- ja! jag är, jag olyckliga! en annans maka; inför Gud din, endast och evigt din trogna, din samma, dig gränslöst älskande Mathilda, hvilken vid minnet af dig, i vården af sitt hulda barn, äger sin enda glädje; -- men, för verlden, maka åt en femtio-årig, högmodig, girig, plågsam man, den der med stundelig otålighet vet förbittra mina sorgfulla dagar; men, o Gud! huru har då alldeles kunnat undgå dig underrättelsen om"... -- "Du är då för mig förlorad", framsuckade han nu, liksom uppvaknad ifrån en tung svår dröm, "jag äger dig ej mer! o! Mathilda, är du verkeligen en annans? icke min; icke min, mer? -- Är det du sjelf som afsagt dig mig, frivilligt, alldeles frivilligt?" -- Jag fasade för brottet att som en annans maka, med ömhet slutas till en främmande mans bröst, men nu, nej, detta hemska, detta vanvettiga i hans både röst och ord, -- jag ägde mer intet betänkande. "O! dyre Carl! min själs älskling;" uttalade jag med fast röst, och tryckte en varm kyss på hans bleka fugtiga panna, "frivilligt af hela min själ, älskade jag dig, endast dig; så gör jag, jag svär det vid Gud, och detta oskyldiga barn, så gör jag det ännu, och intill min sista suck; endast tvång, det grymmaste tvång har slitit mig ifrån den, hvilken mitt hjerta alldrig kan glömma; tror du mig Carl? eller skall äfven ditt misstroende fördystra mitt unga, högst olyckliga lif?" -- Han hade åter sjunkit till mina fötter. "O! då är, och förblir du evigt min", hviskade han med svag röst, "om äfven hela detta långa lif skulle åtskilja oss; då, då, återfinna vi hvarann likväl en gång, deruppe, ett ömt, troget, älskande syskonpar, dem den heligaste kärlek änteligen en gång skall förena; och nu min hulda, min evigt älskade Mathilda, min dyra syster, nu farväl, ett långt, ett evigt farväl; alldrig beträde min fot detta land, der jag ägt, och beröfvats hvad jag skattat högre än mitt lif." -- Han tryckte på den nyföddes panna en lätt välsignande kyss, slöt än en gång mig, med passionens hela häftighet till sitt högt klappande bröst, samt lemnade mig i detta lif -- för evigt.

Huru grymt uppref icke denna omständighet de blödande såren i mitt hjerta; jag älskade, älskade med den mest hänförande makt, öfver all beskrifning; och bäfvade dock i hvarje ögnablick att för mig sjelf tillstå denna brottsliga svaghet. -- Han hade, den olycklige, enligt med hvad jag af min kammarjungfru sedermera fick veta, på blotta efterfrågan om icke huset beboddes af Baron N., genast hastat trapporne uppföre och således, öfvertygad om äfven min dervaro, utan vidare omsvep ilat att upphinna mina rum.

Efter en tidrymd af fem evighetslånga år, erhöll jag händelsevis genom en min ungdomsvän Prostinnan K., hvilken för några år tillbaka åtföljt sin man till X, underrättelsen om Kapitain Sommers ditflyttning med sin unga fru; -- genom förfrågningar fick jag kort derpå af samma hand veta, att han redan i tvenne år varit gift med en ganska älskvärd varelse; -- att han var densamme jag ännu med lika oförminskad häftighet älskade, behöfde jag genom hvarjehanda inträffande omständigheter icke betvifla; jag gladde mig endast af allt hjerta, att han ändteligen funnit en varelse, med hvilken han, i en lycklig förening kunde glömma sina vidriga motgångar, och fägnade mig ännu så mycket mer, som jag hörde honom med sin älskade lefva ett sorgfritt, oberoende lif. Huru varmt välsignade icke jag den stund, som sedermera genom den lilla Mathildas födelse kom att förljufva den dyre fadrens dagar, o! hade jag blott genom en enda kärleksfull kyss på hennes späda kind, fått återgälda den välsignelse han en gång så varmt öfver min lilla Gustaf uttalade.

Redan tredje året af mitt ägtenskap hade min far dödligt insjuknat; han hade ofta under dessa år, vid erfarandet af den alldeles oerhörda niskhet, och misstänksamhet min man vis à vis användandet af penninge-medel, visat, genom halfuttalade ord, yttrat sitt missnöje deröfver, ja, till och med någongång på ett fint sätt låtit den mägtige Baronen förstå, huru opassande ett dylikt förfarande i hans omständigheter var. Alla sådana föreställningar voro, och förblefvo likväl fruktlösa. -- Vid sin dödssäng kallade nu mig min far till sig, erkände med rörande ord sin emot mig ständigt visade hårdhet, den han, om icke förr, åtminstone nu, sade sig bittert ångra, nedkallade öfver mig, sitt genom honom olyckligt vordne barn, den högstes välsignelser, samt afsomnade sluteligen under häftiga plågor i mina dotterliga armar. -- Att efter honom hyckla en saknad, den jag icke kände, vore mer än usselt; jag hade af fullaste hjerta gifvit honom den tillgift han så lifligt önskat, och ansåg nu som min största lycka att åt glömskan kunna lemna alla dessa försvunna osälla år. -- Ännu i fem derefter följande, utstod jag vid min omilda makes sida svåra tryckande dagar. Gud den högste fann likväl, efter ett åttaårigt, olyckligt ägtenskap, måttet fyldt; Baron Y. afsomnade efter några få dagars sjukdom, efterlemnande mig samt sin ende son, en snart sagt omätlig förmögenhet.

Hade min lycka som hustru varit ingen, var den deremot som mor, afundsvärd; -- en engel i mennisko-skepnad sväfvade nu invid min sida, och förljufvade genom sin mildhet, känslighet, samt ljusa fattningsgåfva, i högsta måtto mina dagar. -- Med beklämt hjerta emotsåg jag väl den tid hvilken i och för hans studier ovilkorligen skulle aflägsna honom ifrån det stilla hemmet, men skattade också så mycket mer de år jag ännu i synlig måtto fick hylla honom vid mitt moderliga bröst. Min alltid lika älskvärde broder, hade ett år efter mitt gifte, förenat sig med en vacker, men till sin själs-uppfostran temmeligen vårdslösad varelse, hvilken för verldens glans och gunst, ofta glömde sina ädlare åligganden; den hulde fädrens bemödanden att på en mera vinningsrik punkt rigta sina trenne späda älsklingars begrepp, syntes nästan fåfänge, i synnerhet hvad hans båda flickor angingo; modrens verldsliga åsigter hade redan hos dem gjort alltför betydliga framsteg. -- Den äldsta af dessa, den nuvarande Majorskan Pygmeus, var endast tio år, då fadren genom den oskonsamma döden bortrycktes utur deras krets. -- Jag begret med blödande hjerta i honom, den ädlaste vän, den kärleksfullaste bror, himmelen någonsin mig kunnat förunna.

Äfven den ljufva Amalia bortkallades af en högre Försyn vid knappa 23 års ålder, förutgången af sitt enda barn, en älskvärd och hoppfull son.-- Jag ägde således icke heller länge trösten af hennes ofta hugnande tillvaro: -- Hon begråtes ännu ömt och troget af den sörjande mannen, hvilken under ett, ehuru alltför kort ägtenskap, dock lyckligt nog blef i tillfälle uppfatta hennes hjertas ovanligt älskvärda egenskaper.

Ännu min Mathilda, vill jag meddela dig, hvilken ensamt denna lilla skrift är egnad, mitt under härpå följande tid varmt hysta hopp, och mina önskningar. -- Jag ägde nemligen ingen lifligare tanke, än att en gång, i händelse den högste unnade eder hvardera lifstid, förena dig med min dyre Gustaf, och hade jag så helt och hållet införlifvat mig med denna idée, så jag med verkelig svårighet skulle sett det misslyckadt. -- Tänk dig således min grämelse att genom Prostinnan K., af hvilken jag tid efter annan erhöll underrättelser om din famille, höra dig, ehuru alltför ung, redan oförmodadt fästmö. -- Jag trodde mig nu häri se Guds finger, och upphörde en lång tid med alla förfrågningar rörande dig, eller dina föräldrar, samt företog, för att skingra den bedröfvelse denna oförberedda omständighet förorsakade mig, såsom ock för stadgandet af min i långliga tider högst vacklande hälsa, i sällskap med min son, en utländsk resa, hvilken varade i närmare tvenne års tid.

Med föga återvundna krafter återvände jag nu till mitt hemland; men -- Gud, hvilka underrättelser mötte mig här: -- din mor var död, troligen af sorg öfver eder plötsligt förstörda egendom, hvars förlust tvungit henne att för förvärfvandet af det behöfliga, öfver förmåga anstränga både hälsa och krafter; din far, den af mig evigt saknade, hade ett halft år derpå följt henne; och du! irrade ensam, fader- och moderlös, öfvergifven af kärleken, hvilken i dig, den rika arftagerskan efter dina föräldrar, nu synbart endast hyllat guldet; -- du, var nu ett lidande offer för beroendet och nöden. -- Himmel! hvilken hjertskärande smärta erfor jag icke härvid; min lifliga önskan blef sedermera att som din ömma mor, få emottaga dig i mina öppna armar; -- du vet huru det lyckats mig; Prostinnan K. var härvid min verksamma medhjelperska. Med otålighet räknade jag dagarne, ja, till och med timmarne, intill din ankomst; o! huru saligt belönad blef jag ej genom den dotterliga kärlek du så huldt egnat din tacksamma vän.

Huru mycket Baron C. dig gjorda anbud förskräckte mig, kan du af mitt åter upplifvade hopp, om en förening emellan dig och min Gustaf, lätt sluta till; ödet skulle likväl här få styra, så blef mitt oåterkalleliga beslut; deraf kommo mina i detta hänseende alfvarliga föreställningar; deraf de moderliga råd du utur mitt bref kunde inhemta. -- Mitt hjerta klappade af outsäglig fröjd, vid det beslut du, följande endast ditt eget hjertas röst, så ståndaktigt för mig uttalade.-- Ännu förestod så väl för dig, som mig sjelf, den pröfning, för hvilken lyckan gynnade mig att på det oförmodadt erhållna ----krona utställa oss alla. -- Äfven Gustaf, min dyre Gustaf, skulle härvid bedragas, det förblef en nödvändighet, på det edra hjertan frivilligt, och utan förbehåll skulle finna hvarann; han trodde dig, enligt mina ord, bestämt förlofvad i S. -- Med en glädje, den jag knapt kunde dölja, upptäckte jag nu den kärlek, hvilken, lik en häftig eld uppblossade i edra hjertan; den slog rötter, allt djupare och djupare, ju mera jag syntes er blind och oveten af dessa edra känslor; och -- o Gud! jag kände mig under allt detta, den lyckligaste mor under solen. -- Men nu, -- nu kom det hårdaste af alla prof; du skulle med lågande hjerta, med ömt besvarad kärlek uppoffra dig, för din välgörerska; -- mitt hjerta led härunder, outsägligt, ja, verkeligen outsägligt; men, att se dig likt ett luttradt rent guld, genomgå frestelsen, att med försakelse af din högsta jordiska lycka, se dig för din pligt afstå din kärlek, -- o! det var något jag under salig njutning eftersträfvade. Att din själ, oaktadt alla sina lidanden, var stark nog till hvarje uppoffring, derom var jag fast öfvertygad; o! förlåt mig, förlåt mig allt detta, du, min själs dotter, min oförgätlige Carls dyra älskling, hvilken nu för evigt, för evigt genom min Gustaf blifvit min ofrånsliteliga, dyrbaraste egendom.