Part 27

Min far, Friherre N. Öfverste i ----sk tjenst, gifte sig vid nära 39 års ålder, efter erhållet afsked, med en förmögen, skön, 22-årig enka, hvilken efter sin aflidne man, Major Doll, ägde en enda arfvinge, en då fyra-årig son. -- En lycka, dylik med den min far genom sitt gifte gjorde, var sannerligen rar att finna; ty utom den ingalunda obetydliga förmögenhet han med sin Fru erhöll, begåfvades han i hennes person med en varelse, hvars dygder och själs-egenskaper vida öfvervägde alla timliga förmåner. -- Denna förening, en följd af den unga Ofverstinnans eget hjertas val (känslan till hennes förutgångne sextiofyra-årige hälft inskränkte sig naturligtvis endast till en tillgifven vänskaps), tycktes inom det första året af deras ägtenskap, med fullt skäl kunna benämnas en ibland de lyckligaste; ty, genom min fars hjertliga ömhet, ansåg sig min mor, öfvermåttan säll; -- endast den af min far så lifligt väntade arfvingen, i hvilken han så säkert trodde sig få omfamna en efterlängtad son, kunde numera föröka den husliga trefnaden. Men till hans obeskrifliga smärta, såg han detta med så mycken tillförsigt närda hopp fullkomligt slocknadt, då min mor, i stället för arftagaren till alla hans titlar och anor, i den bestörta fadrens armar darrande nedlade mig, hennes arma, nyfödda dotter. -- Med illa qväfd harm återlemnade mig min far till den djupt smärtade modren, utan att ens med en enda blick, eller den obetydligaste smekning hafva hälsat den oskyldiga nykomna. -- Hvad det ömma modershjertat vid ett dylikt frånstötande bemötande led kan lätt begripas; så mycket mer som denna olyckliga tillfällighet sedermera gaf anledning till den synbaraste köld, och kallsinnighet å den af henne så ömt älskade makens sida. -- År kommo, och år gingo, och intet hopp syntes, att genom en ny arfvinge åter upphjelpa det förstörda humeuret hos min far, hvilken nu, underbart nog, på min halfbroder -- en god, utomordentligt renhjertad varelse, den man i anseende till dess lydaktighet, tillgifvenhet, samt för öfrigt ovanligt älskvärda caracter, verkeligen tvangs att älska -- öfverflyttade hela sin ömhet. -- Denne njöt nu ensam, och i fullaste mått, min fars oförminskade hyllning, då deremot jag, alldrig vågade taga ett steg för att närma mig det is-omhöljda fadershjertat. -- Ja, han till och med i sitt hat till mig gick så långt, att ofta föreslå min mor mitt aflägsnande ifrån hemmet, emedan han sade mig ständigt i hans ögon utgöra en tagg, ett ondt, den hans kränkta äregirighet omöjligt kunde fördraga. -- Sålunda hade under onämnbar smärta för min känsliga hulda mor, hvilken min olyckliga födelse beröfvat sin makes hela tillgifvenhet, tolf tunga år förgått, hvilken tid dock för mig, -- under vana, samt öfvertygelse att annorlunda icke kunde vara, -- försvunnit under den barnsligaste trefnad, ty min dyra, evigt älskade mor hade härunder i mångdubbelt mått begåfvat sin lilla Mathilda med den mest lyckliggörande kärlek, samt i mitt unga hjerta, under bekymmer och tårar nedlagt månget herrligt frö, hvilket i kommande tider skulle bära -- om äfven närd af min egen smärta -- en önskvärd skörd. Huru öfvertygande bevisade hon icke för mitt då ännu oförståndiga sinne, förgängligheten af denna verlds så begärliga goda; tydliggjorde för mig huru endast menniskans ädlare jag, den odödliga själen, var det föremål, på hvilket hela vår inre ljusa blick borde hafva afseende, på hvilken ovilkorligen berodde vår odödliga varelses förenande, eller afskiljande ifrån vårt högre himmelska ursprung; -- rigtande med huld moders omsorg hela min varma barnakänsla till denna allt omfattande Försyn, såsom allena ägande förmåga att vidmagthålla, och fortplanta våra goda tankar och beslut. Huru mildt föreställande afböjde hon icke äfven den högst löjliga egenkärlek, hvilken -- närd genom mig omgifvande personers smicker, samt min i följd deraf alltför kärblefna spegel -- redan höll på att taga alla mina dråpliga anlag i anspråk; ty jag fann alltför väl, att den omisskänneliga likhet man sade mig äga med min gudasköna mor, alldeles icke lände mig till nackdel. Men, o! huru lyckligt, huru sannt öfvertygade hon mig ej genom den dageliga erfarenheten, ja, genom den minsta blommas förvandling, om förgängligheten af den så obetydliga, hjertat alldrig lyckliggörande förmån: -- fägringen. Äfven i anseende till min bror, var jag den mest lyckliga syster; ty icke ens den strängaste blick af min far, förmådde afhålla honom att på hans lilla Thilda, minutligen slösa ömhet och välmening; allt hvad hans stjuffars ovanliga gifmildhet hopade på honom, så väl penningar, som bon-bon, etc., användes oinskränkt på mig, och var det verkeligen ofta, endast med vilkor att med mig få dela det goda, han af min far emottog hvarjehanda dylika håfvor. Men, nu kommer den tidpunkt, hvilken för mig arma oerfarna varelse utgjorde en ibland de mest olyckliga i mitt lif; -- jag förlorade min mor! Med hvilken gräselig smärta lågo icke vi, jag och min älskade Ralph. på knä inför den döende modren, hvilken för evigt, för evigt nu, blef oss beröfvad, för att här, af henne för sista gången emottaga den så ofta gemensamt undfångna välsignelsen. Med hvilken obeskriflig, sorglig, men tillika salig blick, betraktade icke den, om sin bortgång förvissade, sin dyre förstfödde, hvilken vid sina sjutton år, manligt uttalade löftet att för den öfvergifna systern blifva ett troget stöd och försvar, men ack! hvilket löfte han endast medelst den goda viljan förmådde uppfylla. Min fars första företag, efter min mors bortgång, var att till sin broder, hvilken jemte sin famille bebodde en skön egendom, afsända mig. Afven den käre brödren, ifrån hvilken skiljsmässan i min öfvergifna belägenhet var gruflig, blef vid samma tid engagerad vid et ----skt regemente, och jag således utsedd att på en gång beröfvas allt hvad för mitt hjerta utgjort sällhet och fröjd.

I detta, min Onkels hus blef jag likvisst emottagen med den största hjertlighet, och var jag lycklig nog att inom kort förvärfva mig såväl mina trenne leksyskons, som Oncles och Tantes tillgifvenhet.

Jag skulle nu tillsammans med de förstnämnde, en flicka vid mina år, samt en elfva- och en fjortonårig gosse, för en ung informator i huset, njuta en vetenskaplig undervisning, hvarföre under omsorgsfull iakttagelse våra timmar af den nogräknade husfadren nu ganska sorgfälligt indeltes. O! huru gärna, huru gärna hastade icke jag, hvarje gång min läsetimme inföll, att i den trefliga skolkammarn af den vänlige läraren emottaga den undervisning, i hvars sätt att på sina åhörare öfverflytta och meddela lärdomar, i hvars hela anda så mycken likhet med den min saknade begråtna moder så lyckligt ägt -- nu låg. Mitt tolf-åtiga sinne kunde verkeligen icke njuta en högre fröjd, än den, att dageligen få åhöra och uppfatta de allvarliga och religiösa lärdomar den unge Herr Sommer oss barn så mildt sökte meddela. På dylikt sätt förgingo trenne lugna år, hvarunder minnet af min älskade mor, på sätt, nämnt är, upplifvadt, ännu icke en enda dag svikit hennes qvarlemnade dotter, då ett oförmodadt besök af min far, helt plötsligt kom att sätta alla, mitt hjertas fibrer i rörelse, han förkunnade mig nemligen, efter några timmars vistande i huset, att till följande dag finnas beredd att åter hemfölja honom. Gud! jag vill ej söka beskrifva den smärta dessa oväntade ord förorsakade mig; jag kände vid deras uttalande, ett ögonblickligt ondt, för hvilket jag ej skulle finna ord; hela min blod rusade i svallande vågor fram till en enda punkt i mitt hjerta, hvilket jag tyckte i ett nu skulle börda förgås. Med svigtande steg uppsökte jag mitt rum, der jag ändteligen föll i en förtviflansfull gråt. Hvad som egenteligen föregick inom min själ, kunde jag väl ej, under den smärtsamma stunden, för mig sjelf göra redo, men att vid den plågsamma tanken på skilsmässan ifrån detta mitt nya hem, Sommers bild först och sist inblandade sig, var något, hvilket jag icke kunde dölja för mig sjelf. -- Så, hade jag, öfverlemnad åt en gränslös smärta, i tårar tillbragt ungefär en qvart timme, då min hulda leksyster, den femton-åriga Amalia, muntert inhoppade. Hon kände icke den bittra anledningen till min smärta, den jag dock nu i få ord meddelade henne. Storgråtande föll hon mig härvid om halsen, bedyrade det hon omöjligt kunde lefva utan mig, emedan hon så helt och hållet vant sig att anse mig såsom en den käraste syster, besvor mig att icke öfvergifva sig, låfvande att på sina knän bedja sin Onkel om tillåtelse för mig, att ännu, helst ett år få qvarblifva hos henne, samt ilade efter detta hennes unga känsliga hjertas så naturliga utbrott, att hos sin mor, genom böner och smekningar, om möjligt utverka mitt förlängda qvarstadnande i hennes föräldrars hus. Hon hade knapt efter sig tillslutat dörren, förrän jag plötsligt såg densamma åter upplåtas, samt Sommer, med en bok i handen, blek och förvirrad inträda. Ännu alldrig hade hans fot beträdt detta rum. Min häpnad att just i denna minut finna honom begagna ett dylikt tilltag, blef verkeligen stor. Jag hann likvist knappt tillsända honom en förgråten frågande blick, ty efter att med snabbhet hafva öfverlemnat mig boken, hastade han åter bort, genom den halföppnade dörren. En liten papperslapp var det första som vid bokens öppnande föll mig i ögonen; med hämmad andedrägt och klappande hjerta läste jag derå följande, som det syntes i hast tecknade ord: "Mathilda! vill och vågar ni väl i afton, på ett enda ögnablick besöka den lilla grottan invid klippstranden, der den fordne, tillgifne Läraren, endast med några få ord vill uppehålla Er." Handen hvilken qvarhöll billetten, darrade häftigt; ännu en gång omläste jag dessa rader, tvekande att våga efterkomma den deruti yttrade önskan. Huru kär hvarje Sommers önskan för mig blifvit, sade mig nogsamt mitt hjerta, hvilket, om det kunnat, jagadt af viljan, genast ilat att uppfylla hans åstundan; likvisst afhöll mig nu fruktan att möjligen af min far, eller den öfriga omgifningen kunna öfverraskas, ifrån detta vågsamma steg. Knappt hade jag hunnit gömma billetten, förän Amalia med tårfulla ögon åter inträdde; hennes bemödanden att hos min Far, i afseende å sine önskningar vinna något, hade fullkomligt misslyckats; han tycktes fast besluten att följande dag jemte mig afresa. Den kort derefter inträffade soupéen förgick under otrefnad. Ingen enda af sällskapet syntes stämd till munterhet; min far med sitt ständigt otåliga humeur, var ingalunda bland dem, som lifvade, eller förlängde en conversation; min Oncle, som till en dylik dock gjorde ett och annat fruktlöst utkast, åt dessemellan med sin vanliga goda appetite, samt kastade då och då undan sina tjocka buskiga ögonbryn, en förstulen blick på sin bror, hvilken med gaffeln på talriksbrädden afmätt knäpte takt till en af sina favoritmarscher. -- Min Tante, på hvars hjerta den afgudade Amalias tårar fallit, tunga som qvaderstenar, förblef sluten, ombjöd för artighets skuld någongång sin svåger af en eller annan rätt, hvilken syntes henne serdeles lyckad, samt formade deremellan oupphörligt den fina damastservietten i sina välkända regelmässiga veck. Sommer strök ovanligt ofta svetten ifrån den höga pannan, undan det sköna mörklockiga håret, samt stirrade för öfrigt blott ned i den sirliga talriken. Gossarne sutto af lutter aktning för den ovänlige gästen, raka som tända ljus, samt Amalia och jag tänkte i närvarande omständigheter sannerligen minst på mat eller dryck. -- Efter denna ängsliga timme sades änteligen: god natt, och man åtskildes. Af den flygtiga blick Sommer härunder sände mig, fann jag tydligt hans hopp, att nu se sin önskan uppfylld, men, huru verkställa något dylikt? Jag rigtade just mina långsamma steg åt mitt rum, då oförmodadt den sorgsna Amalia proponerade mig att ännu för sista gången tillsammans med henne besöka våra samfäldta favoritplatser. En liflig aning att möjligen härunder sammanträffa med Sommer, for som en blixt genom min själ, och, i ögnablicket derpå, vandrade under tystnad, den hulda Amalia och jag, hand i hand fram åt de rika trädgårdsalléerna. Efter att i en herrlig aftonsvalka hafva promenerat vid pass en timme, föreslog Amalia en liten hvila uppå en skön klippbrant, hvilken platts i synnerhet var blefven henne kär. Man kunde neppeligen njuta en skönare anblick än den, det lugna, vida hafvet, omgifvet af berg och skog, härifrån erbjöd. Här nedsatte vi oss med tårfulla blickar, rigtade långt ut öfver de i fjerran försvinnande hafsböljorne. -- Huru häftigt klappade icke mitt hjerta; högst fyra à fem stenkast skiljde mig härifrån den lilla grotta, der jag visste mig otåligt väntad af Sommer, och med ett plötsligt utrop af: "vänta mig här bästa Amalia, blott på ett ögnablick vill jag besöka grottan;" bortilade jag redan med bevingade steg. Med hvilken underbar känsla inträdde jag icke i den tysta hyddan, der den fordom så lugna Sommer, nu med förstörd blick genast mötte mig. "O! min fröken, dyraste Mathilda", uttalade han med staplande röst, "tiden är dyr, blott ett enda ögnablick har jag lofvat uppehålla er och hinner såleds icke med ord uttala den tacksamhet mitt hjerta känner för er outsägliga godhet att för misstankar här hafva velat blottställa er person; jag vill derföre genast skrida till afhandlandet af det ämne, som, sedan några få timmar, så smärtsamt sysselsatt alla mina tankar. Ni skall lemna oss Mathilda; så har er vän, den goda Amalia sagt mig, ni skall plötsligt och alldeles oförberedt lemna de personer, hvilka blott i er närvaro finna glädjen, hvilka er huldhet, er vänlighet omstrålat med outsäglig fröjd; o! dyra varelse, i hvars närhet jag i åratal varit lycklig nog att få andas, i hvars unga själ jag af en högre försyn blef utsedd att fortplanta himmelens renhet, ni skall då öfvergifva honom, honom i hvars bröst ni himmelska engel, tändt, icke den hastigt uppblossande passionens, nej, den lugna evigt lofvande, evigt fortfarande kärlekens osläckeliga eld; o! ni vet, ännu icke har det obetydligaste ord förrådt er mina känslor, ty, att i ert unga bröst störa den välgörande friden, dertill har jag härtills ej haft hjerta; men nu, nu då ni så hårdt, så oförtänkt ryckes ifrån dens bröst, hvilken tillika med dagen, hvars ljus han röner med lifvet, hvars vällust han njuter, vant sig att hugnas af edra blickar, af er hulda omgifning, nu frågar han er, icke öfvertalande, men öppet och utur sitt hjertas djup: kan ni älska med den varm i eviga kärlekens eld, såsom han gör det, älska den fattige, obetydlige Sommer, hvars högsta mål skall blifva, egandet af eder ömt tillbedda Mathilda; för hvars framtida sällhet han i hvarje ögnablick vill vaka, åt hvilken han i svett och möda vill egna sina dagar, sitt lif; Ni känner mig, nu svara, o! svara, dyra, evigt älskade Mathilda." -- Mitt svar. -- "O!" -- jag sjönk mållös i hans vidt utbredda armar. -- "Huru lycklig gör du ej din Carl", hviskade han, och tryckte mig än fastare intill sig. -- "O! lofvar du att alldrig bryta den ed, detta oskyldiga famntag mig svurit? lofvar du att evigt, när och iferran älska mig lika ömt, lika beständigt? lofvar du att intet förhållande, ingen frestelse, intet jordiskt tvång, skall afvända din kärlek, ditt hjerta ifrån mig? säg lofvar du att evigheten, den oföränderliga, skall möta din själ, mot mig lika trogen, lika kärleksvarm som detta saliga nu?" -- O Gud! huru underbart upplöste sig uti en enda tydlig känsla, alla de otaliga, hvilka hitintills oförstådda vexlat om i mitt bröst; himmel och jord, allt försvan för min blick, och nästan utan all känsla tillät jag den af mig -- jag kände det nu -- outsägligt älskade, att med ömma kyssar ifrån mina läppar borthemta löftet om evig tro. Sagta upplöste sig hans, mig fast omslutande armar: "gå, du måste nu gä", -- framstammade han änteligen med salig blick, och -- i minuten derpå mätte mina vacklande steg den slippriga gångstigen emellan grottan och klippan, der den vänskapsfulla englagoda Amalia ännu satt väntande på spetsen af dess höga brant. -- Då jag tidigare än vanligt följande morgon uppvaknade, stod ett bud, afsändt ifrån min far, framför min säng, genom hvilket han lät tillsäga mig, att genast infinna mig hos honom. "Jag har låtit kalla dig", yttrade han, då jag inträdde, "för att låta dig veta, det jag, i anseende till din tilltänkta afresa, funnit för godt ändra mina planer. Du må ännu här qvarstadna ett år, under hvilken tid jag hoppas du skall aflägga den dig illa klädande barnslighet, som du under min vistelse här, i alltför hög grad yttrat; ett helt år till de femton, skall väl bringa alla dåraktiga och narraktiga infall till tystnad; se så, -- du får gå." -- Kan jag beskrifva min glädje öfver detta oväntade återkallande af min dom? Nej, den var så omåttlig att verkeligen inga ord kunna tolka dess höjd. Jag hastade nu i fullt språng att hos min älskade Amalia förkunna min lycka; äfven hennes fröjd härvid var högre än jag kunnat föreställa mig, hand i hand flögo vi att än vidare hos min Tante omförmäla, det så lyckligt förändrade beslutet; öfverallt spordes glädje; det var i synnerhet Amalia och mig omöjligt att dölja dess innerlighet; jag fruktade endast att under de få timmar min far ännu befann sig inom huset, genom mina obetänksamma glädjesprång förjaga hans möjligen iråkade bättre humeur, men fann dock honom till min lycka, vid sin ännu om förmiddagen inträffade affärd, vid ett temmeligen trefligt lynne. -- O! detta följande år, hvilken sällhet, hvilken outsäglig sällhet medbragte icke det för mig; endast den, som af ett dagligt umgänge med sitt hjertas älskade, runt den rena kärlekens ljufhet, kan göra sig begrepp om, huru lycklig jag nu var. -- Ingen anade våra hjertans tysta förbund, ty ett hjertligt umgänge med husets gemensamma gunstling, den allmänt älskade Sommer, hade ifrån första stunden af mitt inträde hos min Oncle, ägt rum. Ingen misstänkte således att i de ungas bröst en ömmare känsla än den stilla vänskapens, funnit tillträde. Men ack! ett år, -- huru snabbt bortilar det icke under vänskapens och kärlekens drömmar; -- ju närmare tiden led till mitt bestämda aflägsnande ifrån detta sällhetens hemvist, desto oroligare slog mitt hjerta. Min älskade själssyster, den vänfasta Amalia, den enda för hvilken jag dock på sednare tider ej hade hjerta att dölja min hemlighet, blef äfven på samma år formeligen förlofvad med en sin cousin, hvilken omständighet föranledt cousinens oftare vistande i huset. Detta partie var alldeles enligt hennes eget val, och skulle äfven, efter allt utseende bereda hennes framtida lycka. Men, jag återgår till mig sjelf och min smärta, att genom min fars ankomst se hela min fröjd kullstörtad; att mitt öde denna gång var oföränderligt uttaladt, behöfde jag ej betvifla, huru ljufva voro derföre icke de ostörda ögonblick lyckan, att få vara tillsammans med min trofasta Amalia, under de tvenne flygtiga dagar min far uppehöll sig hos oss unnade mig. O! huru outplånliga stå de icke ännu alla med friska drag tecknade i min själ. Mit lifligaste hopp blef nu ett snart återseende af honom, hvilken jag visste äfven innan kort skulle lemna min Oncles hus, för att, med för framtiden ljusare utsigter beträda en ny bana. Men huru hastigt försvann ej uti ett enda ögonblick min fröjd, då min far under middagsmåltiden, den sista dagen af sitt vistande hos min Onkel, i anledning af Amalias omordade partie, oförmodadt yttrade: "Ja, det var dugligt, det var raskt, det säger äfven jag, ingen annan än en krigsman, må någonsin värfva om min dotter, ty vid Gud! ingen ann än en sådan skall dock erhålla hennes hand; stympare, eländige stympare äro alla öfrige, vare sig pennfäktare, bokvurmer eller landtkrabbor", och härpå tömde han i ett drag sitt fyllda glas. "Hm, hm", puttrade min Onkel småsnäsigt, "ära vare i alla tider vårt stånd, men icke få vi dock så helt och hållet skamfila våra civila medbröder, ibland dem gifvas ju..." -- "Krukor, eländige krukor", skrek nu min far uppbragt, "vid alla dj--r", och härvid knöt han handen i bordet, så tallriken framför honom dansade, "hvad som är sagt är sagt, en militaire och ingen annan skall, så sannt Gud mig hjelpe till kropp, lif och själ, få äran blifva min måg!" En likblekhet hade vid dessa hans ord plötsligt, likt en störtsky, öfverdragit min Carls vänliga anlete, han klagade nu öfver en häftigt påkommen näsblod, samt lemnade i ögonblicket rummet. Min ångest var gränslös, och likväl nödgades jag härunder med lugn blick afbida måltidstimmens slut. De timmar som härpå följde voro de mest pinsamma jag i min lefnad sett försvinna, ty min far önskade nu att jag, tillsammans med Amalia, skulle låta honom höra några stycken, dem han i en framliggande notbok funnit och igenkänt. Jag spelade och sjöng nu, så att till slut hela rummet för mina förvirrade blickar omdansade, men ändteligen steg min far upp, och jag blef således lyckligt befriad ifrån min olidligt plågsamma sysselsättning. -- En ljuf tåreflod lindrade vid uppkomsten till mitt rum, mina brusande, så länge i bojor slutne känslor; alldrig, alldrig skall jag glömma den salighet jag erfor derutinnan, att med tårar, så varmt utgjutne för den älskade, kunna lätta mitt hjerta. Oemotståndligt drefs jag nu, att än ett enda ögnablick, det sista, kanske för eviga tider, besöka den sköna, täta, af mig så välkända parken, i hvars rika doftande skugga jag upplefvat så många lyckliga timmar, -- men, huru beskrifva mitt hjertas glädje, att efter några stegs tillryggaläggande, varseblifva Sommer, hvilken, med smärtan målad i sina sköna drag, satt blek och dyster, kinden lutad mot den häftigt darrande handen. -- Med ilande steg flög jag att här för sista gången slutas i hans för mig vidt utbredda armar; våra läppar förmådde icke öppna sig till uttalande af ord, -- stumma, fullkomligt stumma, lågo vi några ögnablick tätt slutne till hvarandras bröst; o Gud! hade jag i denna saliga minut fått utandas mitt hjertas sista suck, huru överlycklig hade icke min själ för evigt flygtat bort, till ett bättre, ljusare hem; men nej, jag var bestämd att erfara pröfningar, ännu hårdare än dem, hvilka genom förlusten af en öm mor, genom evig försakelse af en faders kärlek, redan träffat mitt unga sinne. -- Men, jag vill dock ej söka beskrifva den smärta som ovillkorligen bemägtigade sig mig, i den moment jag skulle slitas ifrån den af mig så varmt älskade kretsen, i hvars omgifning jag, ehuru egenteligen främling, öfverhopats med den ömmaste föräldra- och syskonkärlek; under fullkomlig vanmakt upplyftades jag, efter det smärtsammaste afsked ifrån alla dessa, i vagnen invid min far, der jag ostörd i ett hörn fick bortgråta min afton.

Huru annorlunda än hos min Onkel tillgick icke nu uti min fars hus; kammartjenare, kuskar och betjenter svärmade om hvarann, och tycktes genom sin extra putsning och makalösa, minutliga deciplin, antyda något Hoflikt. Äfven för min räkning anskaffades tvenne kammarjungfrur, de enda i hela huset, hvilka, undantagandes mig, samt en gammal ondsint madame, den der hade uppsigten öfver linkläderne, utgjorde qvinliga väsen, ty kokning, städning, servering, uppassning, allt bestyrdes endast genom karlar. -- Äfven hvad elegance i meublering etc, vidkom, var luxen vida ögonskenligare, än då min mor ännu lefde; alla de då ganska propra husgeråds-effecterne voro nu utbytte mot nya, ypperliga och dyrbara, äfven som dylika ännu dageligen anskaffades i allt större mängd. Min far tycktes verkeligen alldrig blifva mätt på slikt öfverflöd.