# Murgrönan

## Part 26

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/murgronan-46844/index.md

Känner du den hemska betydelsen af denna dag, Emilia? säg, o! säg, anar ej ditt ömmande hjerta det gränslösa qval dess födelse alstrat i min själ? hviskar ej min tysta suck till dig, att hon för evigt, för evigt skiljt mig ifrån all min sällhet? -- Ja väl Emilia, denna dag har då för alltid stadfästat min förbindelse med Baron Y., den rike, den uppsatte, den allmänt aktade; af hvilken förbindelse mitt förnuft ju hade allt skål att glädjas, emedan en sådan lycka vida öfvergår allt hvad den medellösa Mathilda någonsin vågat hoppas, kunde hon endast glömma sitt hjertas saliga vårdagar. Hvilka alla, ljusa och lefvande, med outplånliga drag, stå tecknade i hennes sorgsna inre. -- Jag har då i dag, med lefnadsglad blick, (min pligt, mitt samvete har så bjudit) emottagit de lyckönskningar, hvilka af otålige sammankallade lysningsgäster i sirliga formulärer blifvit nedvältrade på mitt arma hjerta; jag har, under sken af tillfredsställelse burit den lysande drägt, min brudgums uppmärksamhet under vänliga lyckönskningar mig tillställdt. Och Emilia; mitt hjerta har dock icke förqväfvits under alla dessa outsägliga marter; med tillkämpad uppmärksamhet, ja till och med liflighet, har jag med åtskilliga af härvarande personer underhållit de vexlande ämnen, hvartill dagens vigt så rikeligen gifvit anledning, och -- o! huru litet har dock min själ vid allt detta varit tillstädes. -- Emilia, Emilia, jag lider dubbelt af de förebråelser mitt brottsliga samvete under närvarande omständigheter gör mig; har jag väl rättighet att undanstjäla honom, som hädanefter ensam har att göra anspråk på min ömhet, min tillgifvenhet, en enda tanke af alla dem, hvilka så otaliga kringirra? Är jag icke en svag, afskyvärd varelse, i högsta måtto oförtjent af den godhet, den hyllning den älskande modren och jemväl han sjelf, alldrig upphöra att uppå mig slösa; nej Emilia, jag vill, jag måste lära att älska, att värdera honom; det skall blifva mitt trognaste bemödande; jag vill i hvarje hans handling upptäcka kraften af en ren, en ädel själ, ty sådan måste den hos honom finnas, han kunde eljest icke förgudas af henne, som endast kan älska dygden. O! säkert, säkert skall Gud i sin nåd bistå mig, att, iakttagande dessa mina pligter, med förtröstan, lugn och tillförsigt, kunna gå mitt dunkla öde till mötes. -- Huru obeskrifligt ökes icke min längtan efter dig Emilia, ju närmare jag nalkas målet för min bestämmelse, ju mera jag inser omöjligheten af denna återförening; -- jag blir då ensam, fullkomligt ensam öfverlemnad till min smärta, och skall finna intet hjerta, till hvilket jag under salig känsla af att blifva förstådd, kan sluta mitt, utblottadt på all fröjd. -- O Gud! styrk blott mina svaga krafter, att jag icke under eget betryck, måtte komma att såra dem, hvilka så varmt önska min välgång, min lycka, hvilka måhända till en del sjelfve genom uppoffrandet af andra bättre, kärare åsigter, lämpat sig i det nödvändiga. -- Se dock Emilia, huru under allt mitt qval, den högste underbart velat lisa mitt hjerta, medelst uppfyllandet af en min lifligaste önskan; jag har nemligen i långa tider föreställt mig med mera framgång, och mindre smärta, att kunna emotgå det ögnablick, hvilket med oupplösliga band skall fästa mig vid Baron Y., endast jag oförmodadt, och utan att der förut hafva sett honom, såsom hans brud kunde öfverlemnas till honom; föreställ dig då den tillfredsställelse mitt inre i dag kände, då jag genom ett bref, tillstäldt Friherrinnan, fick erfara att Baronen omöjligt före den 5:te Maj, sjelfva bröllopsdagen, i S. kunde inträffa, emedan fartygets, med hvilket han ärnar anlända, resetourer voro bestämda, och till sin grämelse, han såleds ej der förut, hvilket han dock tillförene hoppats, finge omfamna sin dyra moder. Han försäkrar likväl intet kunna hindra hans anträffande nämnde dag, emedan fartyget med Guds hjelp ginge pålitligt och lyckligt; bifogande ännu, det den ömmande modren alltså med all säkerhet till redan utsatte dag, kunde arrangera, och iordningställa den blifvande högtidligheten.

Dessa rader blifve då de sista, Emilia, jag, före den redan alltför ofta omnämnde dagen tecknar dig; jag vill med kraft undfly hvarje tillfälle till klagan, och, kunde jag väl, sluten till ditt bröst, öfverlemnad i förtroende till dig, återhålla dess utbrott? O nej! -- hvila må derföre min penna nu, för att ännu en gång före den stund jag går att för evigt afsäga mig min lycka, förd af min darrande hand kunna teckna dig min sista fria hälsning; den återstående tiden skall oafkortad egnas till trägna arbeten, samt sällskap åt den person, hvilkeu så huldt velat, ehuru grymt förfelat min lycka.

Den 5 Maj. -- Förmidd.

Här står jag åter för din blick, Emilia, en alltid trogen bild af lidandet, för att ändteligen i ditt vänskapsfulla sköte utandas min kärleks, min sällhets sista suck. O Emilia! Emilia! huru bittra falla icke i denna minut mina tårar på de rader jag, ännu fri, ännu obunden, i få penndrag här vill anteckna. Du min hulda, min sanna vän, skall säkert fatta den mening de förrädiska, nu oåterhållna uttala. Ja Emilia, hon är då inne den dag, hvars klara himmel, hvars milda sol, hvars unga friska grönska, äfven kunnat medföra sällheten åt din vän; men, annorlunda, annorlunda ville hennes ovänliga öde. -- Hon står nu här, öfverlemnad åt smärtande minnen, här, i sitt lilla älskade sängrum, hvilket i sjelfva denna stund, grymt påminner om den sällhet, hon här, ehuru ögonblickligt, njutit, omgifven af dyrbarheter och ståt, hvilket allt af den välmenande lyckliga modren, för min tillfredsställelse här blifvit hopat; ännu några få timmar, och dessa stumma, plågsamma vittnen till mitt qval, skola komma att tungt trycka min arma lidande varelse. O Gud! hade dock Emilias hand, den systerligt varma, i mina lockar fått infläta den krans af frisk murgrön, hvilken, enligt mitt orubbeliga löfte, och till ett sorgligt minne af Rosa kommer att pryda min panna, men nej, icke ens denna sällhet skulle blifva mig förunnad. Mitt hufvnd är tungt af oro och en genomgråten natt, ty endast åt natten vågar jag anförtro mina bekymmer; hon förtiger så mildt de känslor, hvilka under stillhet öfverlåtas i dess sköte, och, ehuru huld och ljuflig, lider hon ej af de tårar och suckar, hvilka i ymnighet utpressas ifrån ett bedröfvadt sinne. Fåfängt har, under hela den passerade morgonen, jag sökt öfvertala mig sjelf till lugn, för att åtminstone till någon ringa del kunna undgå de anmärkningar, hvilka ej utan skäl öfver mig torde utfalla, då den af Friherrinnan utsedda brudsätan, Majorskan Pygmeus, innan kort, i sina angelägenheter, här inträffar; och, ehuru kär för mitt hjerta, en känsligare varelse än hon, i nämnde omständigheter varit, prisar jag mig dock verkeligen lycklig, att Friherrinnans val just stadnade vid denna; hvars hjertlöshet, om möjligt, skall bidraga att härda min ofta påkommande, oförlåtliga svaghet.

Klockan 2.

Till dig, till dig, vill mitt hjerta; -- underbara känsla, hvars kraft jag ej mägtar förklara; -- huru ständigt hvilar icke i dag min tanke hos dig utan att ett enda ögnablick äga styrka att öfvergifva din bild, du hulda trogna vän. Säkert, o! säkert, -- så säger mig mitt hjerta, tänker Emilia i denna stund på mig, ehuru hon icke kan ana till de förhållanden i hvilka ödet stäldt mig; du, min älskade deltagerska i både sorg och glädje, är då till min sanna tillfredsställelse besparad lidandet af att erfara mina bekymmer, du är i denna minut lyckligare än din Mathilda, ty du känner med innerlig njutning, djupt i ditt hjerta sällheten af att älska och älskas af en tillbedd make; lifvet har för din öppna blick uppnått den högsta punkt af fröjd, då deremot dess ljus för mig för evigt nedgått i en djup ryslig natt. -- O Ferdinand! du! hvars namn mina läppar här för sista gången under saknad och kärlek vågar nämna, så har då ditt flygtigt skimrande, sjelfammade hopp, så snart, och för alltid sjunkit i kolsvart mull; det är förbi, förbi, för evigt! -- Hvad du är lycklig, o Rosa! som aflägsnad ifrån sorg och qval, under den grönskande kullen hvilar så fridfull, så stilla; huru gärna, huru gärna, ville icke din qvarblifna vän, invid din sida, omsväfvad af dödens kalla flägtar, dela ditt lugna läger; o! kanske, kanske att dock snart hennes utmattade hjerta finner ro, for att förenad med dig, känna himlens bättre varaktigare fröjder.

Klockan 3.

Himmel! Hvilket språng, hvilket gny och larm, har icke inom ett ögnablick uppstått, inom det hitintills så stilla huset; ack! huru ängsligt anar icke mitt klappande hjerta, den mer än sannolika anledningen till denna plötsliga förändring. Kuskar, betjenter, jungfrur och uppassare, hasta under skyndsamhet fram och åter, öfver trappor och gårdar, utan att ens gifva sig tid att under denna allmänna förvirring, med hvarann vexla ett enda ord; deras glada ansigten förräda dock någonting högst ovanligt. Gud! Gud! öfvergif mig ej under denna min obeskrifliga oro, men gif mig styrka att med ståndaktighet sluteligen emottaga bekräftelsen på min grufveliga förmodan.

Klockan half till 4.

Ja Emilia, han är verkeligen redan kommen den fruktade, ack, ack! så djupt beklagansvärde Baronen; han är kommen att med lugn och i hopp om stilla lycka, emottaga den för honom okända maka, hvilken ett underbart öde en huld moderskärlek, så obegripeligt för honom utsett; i hvars ömma tillgifvenhet, och vänskapsfulla emottagande han troligen emotser hela sin timmeliga lycka; och huru grymt, huru grymt bedrages han icke i detta billiga hopp! Hvar, hvar finnes väl, inom hela min olyckliga varelse den ömhet, den vänlighet förborgad, på hvilken han såsom man, kan göra sig så fullt anspråk. -- Kan du väl tro Emilia, att jag för första gången med ren, oförfalskad glädje, genom Annette, hvilken först hastade att förkunna mig Baronens ankomst, emottog den enkla men ljufva gåfvan af tvenne friska halfutspruckne mossrosor, omvirade af sköna förgät-mig-ej, dem hans hjertliga välmening, genom den nyssnämnda mig tillsändt. -- O! huru mycket värderade icke mitt hjerta i tysthet detta bevis på granlagenhet och fin känsla, hvilken jag verkeligen skulle tilltrott endast en varelse, att på dylikt sätt kunna tolka, -- En varm tär från mitt öga, har som tacksamhetsgärd fugtat de skära bladen.

Den glädjedruckna modren lemnade mig just nu; hennes sällhet är obeskriflig. Under innerliga glädjetårar gaf hon mig den förnyade underrättelsen om sonens ankomst, hvilken -- enligt hennes ord -- nu otålig afbidade ögonblicket att änteligen blifva mig förestäld. -- Huru innerligt prisade jag ej händelsen som korrt förut satt mig, i det lyckliga skick, att omöjligen före vigseltimmen kunna efterkomma Baronens önskan. -- Majorskan hade verkeligen till min stora tillfredsställelse till den grad tourberat min frisyr, så ett förnyadt arrangerande af toilette, numera endast skulle förspillt den behöfliga tiden. -- Äfven till mig Emilia, sträckte sig Friherrinnans kärleksfulla omtanke, uti öfverlemnandet af det paquette, hvilket, enligt hennes till mig en gång gifna löfte, skulle innehålla berättelsen om hennes eget framfarna öde. Vid dess aflemnande var nu blott forenadt ett enda litet förbehåll, nemligen, att icke förr än såsom hennes sons maka, jag skulle bryta paquettets insegel. Hon gaf mig genom denna lilla skrift, ett förtroende, det ännu ingen före mig, icke ens hennes älskade Gustaf ägt. Gåfvan var nu gemensamt åt oss gifven, och skulle såsom sådan, enligt hennes önskan, af oss gemensamt begagnas. -- Knapt har jag hunnit att på densamma medelst en varm kyss uttrycka min tacksamhet. Majorskan hvilken redan annoncerat mig sin ankomst undanrödjer mägtigt hvarje känsla som varmare kunde finna inrymme inom mitt bröst; hon närmar sig som bäst mitt rum, Gud! och i hvilket ändamål; himmel! bistå ditt arma olyckliga barn, gif henne kraft, gif henne mod, att med ståndaktighet efterfölja din allvisa vilja. -- O! Emilia, dyra Emilia, bed för din vän, hvilken under den alltför hårda pröfningen redan känner sina krafter sjunka; hon förmår icke mer, hennes hand darrar och hjertat klappar hörbara slag. O Gud! hvem skall bistå, hvem skall frälsa mig utur denna gränslösa ångest.

Tillägg af en främmande hand.

Som jag förmodar mina hulda läsarinnor, i anseende till de skildringar den unga Mathilda i föregående anteckningar, äfven om sig sjelf gjort, och hvilka jag med hennes eget vänliga tillstånd nu till en öfverseende allmänhet vågat öfverstyra, -- alla dock något litet interessera sig för utgången af hennes mindre milda öde, hoppas jag de äfven gunstbenäget vilja ursäkta en likaså ovan pennförerska, som Mathilda varit det, det lilla intrång hon, ehuru okänd, i redan nämndes anotationer dristar göra. Hennes orationer blifva sannerligen icke långa, hon vill endast till hvar en af sina benägna läsarinnors tillfredsställelse omförmäla, huru under den nobla Majorskan Pypmei erkändt smakfulla handläggning, -- den det i icke förut veten -- oändeligt täcka Mathilda, i sin enkla drägt snart utmärkte sig i hänförande skönhet. Klockan åtta på aftonen, sedan den ofanteliga, äfven af eder, mina hulda läsarinnor väntade bröllopsskaran i de klart upplysta rum man voro församlade, öppnades dubbeldörrarne till Friherrinnans rum, och, ledd vid den älskade modrens hand, inträdde nu bruden; en matt rodnad spridde sig öfver de vackra ehuru bleka dragen, i det hon med uppslagen blick svagt hälsade de närvarande. Kring den skönt hvälfda pannan smög sig i behaglig vridning en högst ovanlig, men onekligen högst täck krans af frisk murgrön, (buren såsom ett minne efter brudens bortgångne vän, Fröken B.) äfven som de herrliga lockarne och bröstet befanns prydt, endast af tvenne doftande undersköna mossrosor. En yppig klädnad af hvit smidig kammarduk omhöljde den utmärkt välväxta figuren, på hvars fylliga, med färgen på klädningen tällande hals, ingen enda prydnad var att upptäcka; den plägligaste blondslöja nedföll sluteligen sirligt fästad, ifrån den prydliga kronan, samt nådde i rik svajning de små täcka sidenbeklädde fötterna. Men, som sagdt, hon framsväfvar ju nu vid den lyckliga Friherrinnans hand, för att med krossadt hjerta inför den icke ringa församlingen änteligen aflägga sitt för evigt bestämmande löfte. Hennes redan längesedan åter till golfvet sjunkne blick, hade ännu icke skadat den höge ädle, i prägtig Ryttmästare-uniform klädde brudgummen, hvilken nu, öfverlycklig, med ilande steg nalkades henne; hon hörde ej den lätta uppmuntrande hviskningen af Friherrinnan, hvilken i hans hand öfverlemnade hennes, att ej af öfverraskningen låta sig för mycket öfverväldigas; mekaniskt och nästan utan all känsla, följde hon den ledande brudgummen fram till den för högtidlighetens fullbordande bestämda platsen; men, hvem målar hennes obeskrifliga bestörtning, då hon i den till henne nedlutade fästmannens röst, hvilken genom ett lågt, men kärleksfullt uttaladt: "mod, mod, min dyra Mathilda", ville tillhviska henne fattning, igenkänner sin egen evigt outsägligt älskade Ferdinand S. En likblekhet öfverdrog med blixtens hastighet det sköna ansigtet; "för Guds skull! fatta dig hulda engel", framhviskade ännu en gång den förskräckte Baronen, "det är ju din, för evigt din Gustaf, din Ferdinand, som ber dig derom; se då min dyrkade, en enda gång upp till din älskling, och, du skall sansa dig." Verkeligen en enda blick uppå honom, den så underbart återfundne, framjagade åter glädjens sköna rodnad på brudens liljekind; en ström af tacksamhetens oåterhållna tårar, hvilka våldsamt frambröto utur hennes sköna ögon, förtydligade meningen af deras öfverjordiska uttryck; men, nu nedkallades under högtidlig tystnad, Allfadrens välsignelser öfver det öfversälla paret, hvilket hand i hand gemensamt knäböjande under salig känsla svuro hvarandra löftet om evig, aldrig svikande tro. En mera sann, en mera kärleksvarm lyckönskan har troligen aldrig yttrats, än den, hvilken sedermera af den upprörda Friherrinnan öfver hennes båda älsklingar uttalades; hon såg nu sin högsta önskan, föreningen emellan dessa henne så dyrbara personer, uppfylld, och befanns nu hela timmar endast syesselsatt med betraktandet af den sällhet hon så lyckligt skapat. Ännu förestod den glada bruden en icke så alldeles ledsam surprise, neml. det personliga omfamnandet af hennes efterlängtade vän, den lilla Pastorskan Emilia R., hvilken jemte sin långa man Herr Wilhelm, på Friherrinnans enträgna önskan, och för att kunna bivista omnämnde högtidlighet, företagit den muntra färden till S. "O! det är för mycket, för mycket ljuft på en gång", utropade, vid dessa personers oförmodade åsyn, under glädjetårar den sällhetsdruckna Mathilda, och sjönk under vexlande omfamningar, ömsom till sin unge lycklige makes, ömsom till sina nyss anlände vänners trogna bröst. Först emot morgonen, då efter förlustelser och nöjen, den talrika samlingen skingrats, fick uti den lilla kretsen af sina fyra vänner, den ännu drömmande Mathilda reda det obegripliga sammanhanget, hvilket i en enda person, så underbart förenat hennes båda, så väl olycklige, som lycklige älskare. Ett tusende gånger i minuten upprepadt: "förlåt", lät härunder i jemn fortsättning af den kärleksdruckne Baronen höra sig, hvilket ord, knapt half-uttaladt, ofta med en öm kyss af hans sköna makas läppar borthämtades. "O!" yttrade Baronen, i det han sökte hämta luft för sina svallande känslor, "huru ofta, huru ofta gjorde det mig icke ondt, ja djupt in i själen, att icke kunna yppa för dig den hemlighet, som så tungt tryckte mitt hjerta; endast hoppet att den lyckliga timmen ändteligen en gång skulle slå, då jag obeslöjad finge framställa mig för dig, var det enda, som förmådde trösta mig. Måtte min dyra Mathilda dock blidka sin vrede emot den stackars Gustaf, då hon får veta, det äfven han, af den älskade modren till en början likaså obarmhertigt som du, fördes bakom ljuset, ty ända till den stund då din egen känsla plötsligt förrådde mig att icke så kunde förhålla sig, ansåg jag, med kärleksglödande, men sönderslitet hjerta, enligt min moders försäkran, dig för en lycklig, redan bestämt eclaterad brud, hvars tillärnade förening med den utkorade, genast vid eder återkomst till S., skulle försiggå. Jag vill icke omnämna hvad min själ vid denna krossande underrättelse led, ty, att manligt kämpa mot hjertats mest glödande låga, är ej lätt, i synnerhet då föremålet för vår tjusning genom dygd, oskuld och skönhet, alldagligen stegrar försåten; men, att med en enda blick, en enda tanke beröfva en annan sin egendom, hu! något dylikt var mig ej möjligt att ens tänka. Föreställ dig såleds min outsägliga sällhet att i en lycklig stund, genom ömsesidiga öppna meddelanden, erfara ditt hjerta fullkomligt fritt; jag upptäckte nu min dyra moders afsigt, den nemligen, att endast en ovilkorlig böjelse å hvardera sida skulle blifva claven till vår förening; och tack vare den högste, så var ju äfven fallet. Att icke, såsom jag förmodadt, omsorgen för egendomens ordentliga skötande, och enligt hvad hon föregifvit, Inspectorernes säkrare pröfvande varit orsaken till den roll, min mor ålagt mig, under namn af Herr S. och hvilken jag dyrt måste förpligta mig att under min vistelse på ----krona, emot en hvar, dig min Mathilda, icke undantagen, iakttaga, blef mig äfven ganska tydligt, och Gud vet sannerligen huru troget jag, med så mycken kärlek till dig, skulle kunnat utföra min sak, hade icke den hårda dageliga påminnelsen af min mor, samt fruktan att sluteligen beröfva henne sitt hjertas länge väntade glädje, härvid understödt mitt ofta nog svigtande mod. -- Jag vill icke glömma att ännu en gång beskrifva den förskräckelse jag erfor vid underrättelsen om min redlige väns, Baron C----s dig gjorda anbud, om hvilket jag verkeligen icke hade någon aning; jag ansåg mig nu vara en, ehuru oskyldig orsak till den lidelse, jag, kännande hans hjerta, väl visste honom genom ditt afslag skola erfara.

"Det rörande afsked till Herr S., föreföll mig alldeles icke oväntadt, ehuru mitt hjerta djupt led af den uppoffring du af denna kärlek gjorde. Jag hade fullkomligt föreställt mig ditt handlingssätt sålunda, då jag kände den alltför försakande, tacksamma tillgifvenhet du hyste till min mor, och tackade jag således blott i mitt hjerta Gud! att den fignerade Herr S., i verkeligheten icke fannts till." -- "Men", inföll nu den unga Friherrinnan, helt förvånad, "genom hvilken underbar skickelse inträffade väl du i S., just den olyckliga baldagen, der genom ditt hemlighetsfulla uppförande du så mycket både upprörde och förskräckte mig? Du var likväl", tillade hon smekande, "bra hård, min Ferdinand, som så djupt, så svårt nändes såra din arma Mathilda!" Åter en bön om tillgift, beseglad med tusende handkyssar. -- "Ack! ack! min dyra Mathilda, jag passerade verkeligen alldeles incognito, emedan ingen annan än min hulda mor kände min dervaro; ty ser du mitt förvaltare embete var äfven i och med eder afresa slutadt, och jag sjelf tvungen att efter tilländalupen permission, återvända till mitt regemente. O! min evigt älskade Thilda, misstyck, o! misstyck ej, att äfven den älskande brudgummen, din egen lycklige Gustaf, ehuru ögonblickligt det ock lät sig göra, på sin glada förlofning ville vara närvarande, och förlåt hans kitslighet, som oaktadt öfvertygelsen om ditt ömma hjertas tro, dock icke kunde afhålla sig ifrån sällheten att af dina egna läppar höra det ljufVa upprepandet af din saknad, och fortfarande beständighet".

Under dylikt joller, hvar vid de så kära namnen: Gustaf, Ferdinand, omvexlade, och den confunderade Mathilda icke undgick vårt myckna gyckel, försvann -- den herrliga gudasköna morgonen hvarunder ingen enda af det lilla sällskapets medlemmar tycktes ihågkomma den behöfliga hvilan, förr än sluteligen den redan högt skridne solen med sina, genom fönstren inkastade guldstrålar, verksamt påminde derom.

Att tvenne härpå följande veckor, af Mathildas vänner, stundeligen tillbragtes i hennes glada omgifning, under vexlande nöjen, och hjertelig trefnad, är begripligt; och var det verkeligen endast det lifgifvande hoppet, Mathildas man lemnade henne, att ännu denna sommar jemte henne besöka hennes fordna kära hem, hvilket förmådde mildra den saknad, skilsmässan ifrån den ena ömma vännen, så naturligt åstadkom den andra.

* * * * *

Att nu äfven, här bifogadt, medföljer den agtningsvärda äldre Friherrinnan Y----s i korthet beskrifna lefnadsöden, bör ej förefalla mina läsarinnor underligt, då jag går att säga dem, det hennes eget goda medgifvande lemnat anledning dertill. -- Efter en treflig dags tillbringande hos henne, inom en sluten krets, hvarunder tidsfördrifvet för oss en hvar, oaktadt den rodnande Mathildas ofta dervid yttrade motsträfvighet, utgjorde afhörandet af hennes mig nu formeligt öfverlemnade anteckningar, dem den långe Pastor R. med verkelig pathos oss föreläste, lemnade ändteligen, efter många förnyade böner, samt föreställningar, den vänliga Friherrinnan tillåtelse om införandet af den lilla skrifteliga gåfva hon på bröllopsdagen till sin unga svärdotter öfverlåtit. Att denna tillåtelse med tacksamhet antogs, blef alltför tydligt, äfvensom att jag (ägarinnan till de öfrige anteckningarne) icke blef långsam med dessa sednares bifogande till de nyssnämnde. Afskriften deraf följer således:

Friherrinnan Y----s egenhändiga anteckningar.

Gåfvo till Maihilda Y., född S.

