Part 22

Nyss hemkommen ifrån en par dagars vistelse hos Rosa, hvilkcn hjertligt bedt mig, att med ett litet arbete, tillstäldt för R., blifva sig behjelplig hastar jag åter att med några rader göra dig en, om än alldrig så flygtig påhälsning. "Har du väl under dessa tider ock tänkt på mig", frågar du väl Emilia. O! ofta, ofta, ehuru verkeligen min tid under de sist förflutne veckor, så helt och hållet egnats Rosa, så jag åt dig, och mig sjelf, icke hunnit offra en minut. -- Att ingen af Rosas vänner, börjande med Grefvinnan A., ifrån förtroendet att på det silfverhvita brudtäcket få lemna ett minne, ville uteslutas, kan du väl gissa, hvarföre Rosa af R. ifrigt uppfordrad att skrida till förfärdigandet deraf med fleres vår tillhjelp beredde sig till arbetets iordningställande, samt för några dagar sedan lyckades se det fullbordadt. -- Äfven i går slöts bearbetandet af en till R. bestämd gåfva med hvilken Rosa, i flera veckor sysselsatt sig och till sin, om Söndag inträffande första lysning önskade se slutad, hvilket arbete för att af handtverkare till nämnde dag hinna fullfärdigas, fordrade en liten vice-hjelp. -- Presenten består i en mästerligt vacker portfenille, hvilken i hoppet att vinna sin blifvande ägares tycke, nu utgör gifvarinnans innerliga fröjd. -- "Du är dock rigtigt obegriplig Mathilda", sade i går eftermiddags Rosa, under det på det ännu ofullbordade arbetet, hon flitigt förde nålen upp och ned, "som icke beständigt sjunger, ständigt dansar, såsom jag, ständigt talar om din älskade Baron. -- Vet du, jag kan verkeligen icke en minut låta bli att tänka på R. och ville i hvarje ögnablick äfven tala om honom, endast jag dertill, för er andra ägde courage. Jag vet ju då i verlden ingenting skönare och gudomligare än min R., ingenting högre och bättre; och kan ej låta bli då han håller mig sluten i sina armar, att, 'ehuru det väl ej lär vara så alldeles rätt', säger mamma, flere gånger i minuten låta honom taga af mig de aldrahjertligaste kyssar." -- "Såå, det är ju obegripligt, och vill han då verkeligen taga dem så många?" -- "Å-ja, och många fler ännu, men då kommer jag alltid ihåg mammas ord: 'att ej slösa med sin gunst', och hoppar då merendels i ett skutt ifrån honom, tills jag, uttröttad af hans efterjagande, åter sjunker till hans bröst, och åter..." -- "Hvad då?" -- "Åter sjelfmant kysser honom rätt ömt; men du! du glömmer väl ständigt att tala om din Baron, emedan"... "Emedan jag ej blifvit efterjagad, eller huru?" -- "Kors men nu är du malitieuse Mathilda; nå, om du mer tycker om att tala om det förfärliga ----krona, än om din Baron så..." -- "Nej Rosa! för Guds skull nämn det ej." -- "Nå se der, hvad blir dig då i smak i dag? du är verkeligen på sednare tider bra tråkig, men se hit", -- och nu hoppade hon i fullt språng upp ifrån stolen, ty hennes R. sågs med långsamma steg, och blicken rigtad upp mot fönstren, allt mer och mer närma sig den älskade; i ett nu var bågen försvunnen, och hon sjelf ilad att med öppna armar emottaga sin älskling. -- Ack Emilia! hvilket rent och oskuldsfullt inre; huru hon den ljufliga varelsen, uppvuxen bland en stor stads öfverflöd, ja, väl dårskap, kunnat forblifva sådan, blir mig verkeligen obegripligt; -- och likväl, oaktadt all denna, i hög grad bibehållna barnslighet, med hvilken sann känsla fattar hon ej den alfvarliga lidelsen. Med hvilken sjelfförsakelse skulle hon ej äga styrka att uppoffra, ja ända till sitt lif, endast hon derigenom kunde mildra olyckan hos sin like. O! du hulda känslofulla Rosa, måtte ditt eget hjerta skonas för motgången, under hvars välde din ömma, alltför veka själ säkert skulle duka under. -- Du må tro Emilia! att jag oaktadt min inre dysterhet dessa dagar, ej kunnat underlåta rätt godt roa mig åt de båda anthepathierna i huset, hvaraf ingendera i bestyr och omsorger för Rosas förestående förening, vill stå efter den andra. Under det vi i går sutto beflitade med vårt arbete, inträdde med tysta men vigtiga steg Mamsell Aramintha; ärmarne voro ovanligt uppskjutne, ett tecken att något särdeles var å bane, och sedan hon, med blicken jagat ikring rummet, samt sålunda försäkrat sig det ingen öfverflödig person vore till finnandes, framtog hon utur sitt hvita krymptygs förkläde, hvilket med omsorg befannts trilladt kring armen, en näsduk, hvarur änteligen en förfärligt stor, med tamboursöm broderad gammalmodig nattmössa prydligt uppviklades. Med gravitetisk mine, framräckte hon nu nämnde kist-inventarium till Rosa, hvilken skälmskt bitande sig i den runda läppen, redan längesedan under tillbakahållet skratt, gifvit mig en och ann förstulen blick; och nu framkom, kryddad med sina behagliga fransyska stropher, den länge väntade till presenten hörande harang, hvarunder den välmenta mostren ordentligt lät sitt hjerta öfverflöda; och af hvilken vi ganska tydligt funno, huruledes nämnde mobille redan uti öfver tjugu år florerat, nemligen uti Mamsell Amarinthas kistbotten, af orsak (hvarifrån gud dock nådigt måtte bevara hennes chére petite Rosa), det endast och allenast genom des mauvais langues hennes eclaterade partie, om intet gått. Sedan hon såleds härigenom förklarat orsaken till dess något gulaktiga färg, aflägsnade hon sig åter högst tillfredsställd, med ärmarne ännu högre uppskörtade än de vid hennes ditkomst befunnos. -- Men nu kunde också hvarken Rosa eller jag längre utstå med tillbakahållandet af det hjertligaste skratt, jag åtminstone under all min lefnad minnes mig yttrat. -- Under det Rosa, med fram och baksteg, roade sig att framför spegeln betrakta sin nya eröfring, insteg plötsligt faster Stin-Lovis; jag hade omöjligt kunnat ana hvad som så oförmodadt denna tid på dagen, ledt hennes steg till oss, om hon icke genast framdragit med en, af väl trenne pappers-arkslängder hopskarfvad rimsa, derur hon nu högtidligt för den hulda brorsdottren, började uppläsa otaliga sorter marätter, spritpuddingar, à la dauber, roulader, pasteyer, ragouter etc. etc, för att sluteligen erfara hvilka af alla dessa uppräknade, Rosa på sitt blifvande, så väl lysnings-, som bröllopsbord, helst önskade se använda. -- "Min Gud! min goda aldrabästa faster", utropade Rosa, i det hon hoppade upp i soffan, och med hjertlighet smekte den välvilliga fastrens glatta kinder, "jag önskar aldrahelst att faster sjelf måtte utfundera och bestämma alltsammans, ty då blir det i alla fall bäst; hvad jag lofvar faster, är att nämnde dagar äta mycket mer än någonsin eljest, och derefter med den alldrahjertligaste kyss, såsom nu, tacka faster för sin så ofta bevisade myckna godhet." -- "Ja du är alltid en liten munter toka", puttrade fastren, "med hvilken man ej kommer långt; nå nå, skyll dig sjelf om Grefvinnan den, och Friherrinnan den, och Geheimerådinnan den, och Ofverjägarmästarinnan den, få något att gnata om, då får du äfven taga hela skulden på dig, ty faster Stin-Lovis; tvår i den förargelsen, sina händer fullkomligt rena." Och nu lufsade, icke utan litet vredesmod, gumman ut, sedan hon först väl ihoprullat, och djupt ned, i sin stora förkelficka neds toppat uppsattsen på alla så väl roulader som rouleauer.

Den 11.

Gud! huru förskräckligt har icke glädjen i Hofrådets famille på ett enda ögnablick förbytts till de grymmaste lidelser; Rosa, den ljufliga, glada, sjungande Rosa, ligger nu blek som dödens lilja, med förstummad tunga, och sjudande bröst, ett offer för sin oändeliga kärlek. Föreställ dig Emilia, hvilken ohygglig anledning förorsakat detta. Då jag i skymningen härom afton, just dagen före den, hvilken för första gången, för allmänheten skulle kungöra Rosas lycka, gick att i förtrolighet med henne bortprata några timmar, öfverraskade jag henne, slutande ett arbete, deri jag alldrig ens anat henne äga insigt. Hon hade nemligen i tysthet sysselsatt sig med portraiterandet af R., hvars bild hon så mästerligt likt, drag för drag hämtat endast utur sin inbildning; så djupt, och fast fannts den där inrotad. Vid mitt inträde rodnade hon som en skön ros, och bad mig, i det jag närmade mig bordet vid hvilket hon satt, dock icke göra narr af henne, för det hon, som nu synligt var, icke nöjt sig med betraktandet af R. de timmar han vore hos henne; hon var så obeskrifligt lycklig, att äfven deremellan kunna se honom, så hon omöjligt kunnat afstå ifrån sällheten att i lifliga drag återgifva hans bild åt papperet. Jag beundrade verkeligen den obegripliga konstfärdighet, hvarmed hon verkställt detta, och kunde ej uraktlåta lemna hennes talang det loford jag så sannt tyckte den förtjena. Sedan vi slutat att betrakta målningen, och Rosa under muntra infall bortstädat sin atteliér, satte vi oss vid den tilltagande skymningen, att i hennes soffa ännu vidare öfverlägga om morgondagen.

Rosa höll just på att i tankarne granska sin tillärnade lysningsdrägt, då oförmodadt hennes kammardörr öppnades, och en ung, i kappa och bahyte, inhöljd varelse inträdde. -- Hon såg sig i början tveksam omkring, liksom hade hon väntat på tilltal, men, då hvarken Rosa eller jag, under afvaktan att hon skulle delgifva sitt åliggande, gaf någon invite härom, uttalade med en svag, melodisk röst, den främmande, en ödmjuk anhållan, att med Fröken Rosa B. kunna erhålla ett ögonblickligt enskildt samtal. -- Rosa, som bestämdt i henne trodde sig se en af de medellösa varelser, hvars ambition, ehuru orätt nog, neka dem en ouvert begäran af de arbeten hvarmed så många deras likar nödgas lifnära sig, och på hvilka hon sjelf, såsom en eclaterad brud kunde förmodas äga öfverflöd, bad mig nu med en skonsam blick, att i nästa rum aflägsna mig. Jag följde hennes vink och, nu störtade sig den främmande till Rosas fötter, besvor henne att säga, om hon verkeligen, på sätt rygtet påstod, till Häradshöfding R. stode i någon ömmare förbindelse, eller möjligen i ett nog olyckligt fall, med honom vore förlofvad, och således uppå hans hand gjorde ägtenskapliga anspråk? -- Rosa studsade af häpnad vid dessa högst oväntade ord, men som hennes oskyldiga hjerta icke kände någon förställning, medgaf hon öppet alla den obekantas frågor.

"O Gud!" utropade nu under förtviflans ångest den knäfallna; "förlåt, o förlåt! att jag nödgas smärta ert hjerta, men jag arma!" och nu kastade hon under strömmande tårar, ifrån sig det plagg, hvari hon så omsorgsfullt varit insvept, "jag måste, jag måste inför er bekänna min vanära, och mitt elände! O! ni ser i mig, en olycklig fader- och moderlös varelse, hvilken på R----s tro, grymt bedragen, fallit ett offer för gränslös kärlek och svaghet." Rosa förmådde vid åsynen af den arma, knapt hålla sig uppe; rosenfärgen på hennes kinder hade vid den okändes utrop, småningom öfvergått till den bleka liljans; en tung hörbar suck, undslapp det sammanpressade bröstet, och nu började ifrån de långa mörka glänsande ögonhåren, en och ann stor tår, långsamt nedrulla.

Vid den ljudliga sucken, hade jag, anande någonting ovanligt, i hast ilat till dörren, derifrån jag nu, osedd af båda, blef ett troget vittne till hela tilldragelsen. Sedan den olyckliga ett ögnablick hämtat sig, hvarunder Rosa, under egen svaghet sökt upphjelpa henne, närmade hon sig åter. "O!" bad hon i det hon med båda händerna fattade en af Rosas, "vågar den förskjutna ännu anropa er tillgift för den smärta hon beredt er? vill ni tro, det endast vanäran förmått henne till delgifvandet af sin grymma belägenhet. O! värdaste fröken! se i mitt hjerta och öfvertyga er om, det jag i saknad af hans kärlek, ehuru under gräselig smärta, dock evigt kunnat förblifva ett stumt vittne till hans sällhet uti föreningen med er, eller hvem helst hans trolösa hjerta valt, men o Gud! tvingas jag icke nu af min pligt; är jag ej skyldig den varelse, hvilken blott alltför snart kommer att uppenbara sitt upphofs skymf, att emot min vilja skrida till det steg, hvars tillgripande numera utgör den enda möjlighet att rådda den oskyldiges heder! o! se här", tillade hon, i det hon utur sin näsduk framtog ett litet paquette, det hon nu öfverlemnade till Rosa, "visa den arma bönfallande den välgerning, att helst med en flygtig blick genomögna detta, hvilket måhända till någon liten grad, skall komma att mildra den afsky ert hjerta troligen, i denna minut känner för henne." Sedan hon i den skälfvande Rosas händer qvarlemnat sin olycksgåfva, hastade hon, att under samma hemlighetsfulla tystnad hon ditkommit, öfvergifva rummet.

Då jag minuten derefter inkom, satt Rosa med stirrande ögon, och feberrodnad på de nyss så likbleka kinderna, krampaktigt tryckande det undfångna paquettet, emellan sina händer. Hon varseblef mig troligen icke, ty under flere minuter och i samma, oförändrade ställning, iakttog hon fortfarande den djupaste och mest hemska tystnad. "Min älskade Kosa", bad jag, i det jag nalkades soffan der hon satt, och med innerlig ömhet omfattade en af hennes glödheta händer, "förlåt din Mathilda att hon blifvit ett olofligt, ja, högst olofligt vittne till hvad nyss förefallit, och nu så häftigt upprördt dig; förlåter du mig det, du hulda? och", tillade jag suckande, "unnar du mig ännu en bönhörelse? öfverlemna nemligen i mina händer detta olyckliga paquette, hvars innehåll endast torde bidraga att fullkomligt sönderslita ditt hjerta." Jag ville nu under vänlighet gripa efter detsamma, då Rosa högtskrikande uppfor, samt bad mig för Guds skuld ej beröfva sig det enda bevis som ännu kunde uppdaga R----s oskuld; ty, att här dock ett misstag komme i fråga, vore hennes fasta öfvertygelse. På hennes innerliga upprepade begäran, hastade jag nu under största ångest, att inskaffa ljus, hvarefter hon, med egenhändigt väl tillsluten dörr, beredde sig till öppnandet af paquettet. Hon hade knappt brutit sigillet, då ett tungt guldrikt och R. fullkomligt likt portrait, nedföll i hennes knä. Med ett anskri föll hon härvid tillbaka öfver stolkarmen; marmorns blekhet öfverdrog åter de sköna dragen; jag såg henne hvarje minut färdig att falla i vanmakt; men nu uppreste hon sig med obegriplig styrka; tryckte den herrlige bilden med häftighet till sina läppar, i det hon med en engels förtröstan yttrade: "förlåt, o förlåt min R.! ingen svaghet numera af din Rosa, hon vill, och måste vara stark, att med salig känsla änteligen i dessa rader kunna upptäcka din oskuld!" -- Under hela den tid hon med läsningen deraf blef sysselsatt, sågs hos henne intet tecken till ovanlig rörelse; endast då och då, borttorkade hon med handen den kallsvett, hvilken i ymnighet öfverlopp hennes panna; ingen enda suck förrådde hvad det arma hjertat led; -- efter läsningens slut räckte hon mig brefvet; "se der!" yttrade hon med dof röst, "behåll det; nu vill jag för alltid lemna dig detta; -- men denna!" fortfor hon, i det hon med sorglig blick betraktade bilden, "denna skall ännu i min dödsstund lisa mitt hjerta, ty, jag älskar dock den trolöse, till min sista suck!" Men, nu var det äfven ute med hennes krafter; vanmäktig nedsjönk hon i mina armar. Jag stödde under förskräckelse, så godt jag det i hast kunde, hennes hufvud emot stolens karm, samt ilade i fyrsprång att inkalla Hofrådinnan. Föreställ dig hennes ångest att finna sitt älskade barn nu nästan sanslöst; med ytterligare inkallad hjelp, hastade vi att föra henne i säng, der hon under beständig yrsel tillbringade hela den återstående aftonen. Genom ett bud, afsändt till Friherrinnan, erhöll jag tillåtelse att hos Rosa få öfvervara natten. -- Gud! huru förfärlige voro ej dessa timmar, hvarunder hon oupphörligt fantiserade om sin R., hans oskuld och det grymma sätt, hvarigenom man ville skilja henne ifrån honom. Ingen af de närvarande, hvarken föräldrar eller syskon, voro af henne igenkände. Följande dag emot afton hade det ändtligen lyckats den tillkallade Läkarn, att genom någon använd medicin, bringa henne till någorlunda sans; hon namngaf nu den ena, efter den andra, af sin bedröfvade omgifning, och hade äfven genast efterfrågat mig, hvilken hon saknade, och som redan straxt på morgonen lemnat henne. Ett förnyadt bud, delgaf mig hennes innerliga önskan att få se mig, hvarefter jag åter med Friherrinnans tillstånd att hos henne få qvardröja, så länge hon det sjelf skulle påyrka, hastade att uppfylla hennes önskan. -- Hennes blick, och den hjertlighet, hvarmed hon vid mitt inträde räckte mig sin hand, var obeskriflig. Det var, som hade hon med min ankomst återfått sitt själslugn. Men ack! denna höjd varade ej länge; emot morgonen efter en utvakad natt, ty ingen enda blund kom härunder att stärka hennes utmattade krafter, infann sig åter den förfärlige febern, hvilken oafbrutit fortfarit under fulla sex dygn, och hvarvid hon under växlande feberfantasier, tillkännagifvit nästan ingen enda fullkomligt redig minut. Under denna sist passerade dag, tycker jag likvisst hon varit någorlunda lugn, ehuru den bekymrade Läkaren, i anseende till det ovanligt snabba aftynandet, betänkligt skakar på hufvudet. -- O! kunde blott den verkande orsaken till hennes lidande förgöras; Men, ack den står med alltför lifliga färgor upptecknad i hennes ömma och vektkänsliga själ. Den arma Hofrådinnan är otröstlig; ännu känner hon ej anledningen till sitt barns smärta emedan den olyckliga Rosa sjelf ej kunnat, och jag ej haft hjerta meddela henne densamma. -- Redan flere särskildta gånger har under dessa bekymrens dagar, den trolöse R. gjort sin enträgna anhållan att personligen få besöka Rosa, hvars bifallande jag likvisst, i anseende till hennes stora svaghet härtills, till all lycka kunnat afstyra.

Åter har jag på några timmar slitit mig ifrån den sjuka, för att hos min älskade mor, kunna göra en liten påhälsning; huru mägtigt kallas jag icke minutligen till hennes kära omgifning, och huru mycken saknad hafva icke dessa dagars aflägsnande ifrån henne, orsakat mig; och likvisst blir äfven den fröjd, det glada återseendet skänkte, icke långvarig, emedan den stackars Rosa erhållit mitt bestämda löfte, att under hennes sjuklighet, af mig icke öfvergifvas. Att jag såleds ej omständligare än hvad du skett, hunnit framställa för dig den smärtfulla anledningen till Rosas qval, finner du naturligt, men vid den säng, hvaruti Rosa under välgörande hvila, skall hemta nya krafter, vill jag meddela dig, ja, ända till innehållet af den olyckliga Mamsell D----s skrift; -- lef väl!

Den 12. -- Natt.

Under det en hvar i Hofrådets hus några timmar njuta en behöflig hvila, samt den utmattade sjuklingen sjelf ligger försjunken i djup dvala, är jag, hvars tour det blifvit, att i natt vaka, i tillfälle, i rummet intill, teckna dig dessa rader. Jag vill dock förnämligast uppfylla mitt gifna löfte, att meddela dig den beklagansvärda Mamsell D----s öde, hvilket sannerligen bäst torde ske genom en trogen afteckning af hennes eget, nu här afskrifna bref, -- det lyder, som följer: