Part 21

Du tror väl min vän, att jag gråter och klagar nu, som förr, öfver förlusten af mitt hjertas vårdagar! o nej! icke en enda tår fugtar mer mitt öga; de äro alla, dessa vekliga bevis på svaghet och vankelmod, af mitt förnuft förviste i evig landsflygt. -- Jag spelar, jag sjunger, jag dansar; -- jag till och med skämtar ibland, och i synnerhet i sällskap, ty, jagar ju en blifvande, i lycka afvundsvärd svärdotter till Friherrinnan Y. en naturligtvis såsom högst lycklig ansedd, firad och fjesad brud till Baronen! Huru skulle jag väl i Friherrinnans egna, eller i verldens ögon, på hvilka hon gör icke ringa afseende, genom yttrande af sorg, nännas beröfva henne den tillfredsställelse, hon i känslan af att hafva heredt min sällhet så ljuft njuter. Jag sömmar således nu i kapp med Rosa, i rödt och blått, gult och grönt, med ett ord i alla lifvets ljusaste färgor, till min Fästman Baron Y. en prydlig tabatier, hvarå glädjens rosor i skön förening muntert vexla om. -- Julaftonen, den milda, fordom äfven för mig fridbådande, nalkas ju med snabba steg, då ju vanligtvis man till den, hvilken ligger ens hjerta kärast, och ens tanke närmst, finner fröjd uti att lemna något litet minne. -- Friherrinnan har nu, oförmärkt likväl, uppmanat mig till denna lilla uppmärksamhet emot Baronen, hvarföre du äfven kan se timme efter timme på, mitt arbete nägon ny knopp, eller friskt lefvande blad slå ut. Dessutom, stjäl jag mig ännu, och det sker så gärna, till ett annat arbete, nemligen ett par i tapisseri sydda gungstols-öfverdrag, till min älskade mor; de skola ofta påminna henne om mig, det vet jag äfven derföre, att sjelfva platsen alldageligen af henne begagnas. Mönstren dertill äro oändeligen vackra, och föreställa: det ena, Jesu födelse i krubban, och det andra: hans tåg, jemte Joseph och Maria till Egypten. -- Jag njuter verkeligen på förhand, af den fägnad denna gåfva skall bereda Friherrinnan, emedan jag vet henne högst svag för smakfulla tapisseri-arbeten. -- Rosa! det jolrande muntra barnet, virkar under sång och qväden in både silfver och guld, i långa sköna kedjor till sin älskade! hvars namn likaså troget leker på hennes läppar, som hans bild djupt tyckes inpräglad i hennes själ; och för all med så mycket större täflan kunna fortskrida på dessa arbeten, hafva vi härunder beslutat, att turvis hos hvarann tillbringa våra arbetsstunder, hvilka också äro de enda jag med sann njutning vet värdera, och som dertill Gudskelof, under dessa återstående julveckar så bestämt komma att upptaga min tid, så alla lustbarheter och nöjen, nödvändigt derunder måste åsidosättas. Huru ofta sväfva ej mina tankar under denna eviga enformighet bort till dig! och huru tusende gånger suckar icke mitt hjerta efter att helst med en enda rad af din hand, blifva lisadt! Verkeligen vet jag ej, hvarifrån jag nu tagit det så säkra hopp, att rätt snart se denna min varma önskan uppfylld. O! måtte jag dock deraf icke svikas.

Den 10 Januari.

Silfver och gull! Kistorne full; Men uti hjertat det arma. saknaden varma!

Den tjugundefjerde December hade knapt ruskat sig till intåg, då den uppmärksamme brudgummen till sin brud, uti guld, dyrbarheter och genteliesser, ordentligt lät sina känslor öfverflöda. Verkeligen stodo redan vid mitt uppvaknande, uppradade på mitt nattbord, och inlagdt i sina prydliga lådor och paquetter, gyllene armband, halskedjor, smycken, örprydnader m.m., hvilka med sina skimrande ädelstenar, infattade i det renaste guld, visserligen voro ganska vackra att åse. Sidentygspackor, den ena dyrbarare än den andra, voro i höga rader uppstaplade öfver hvarandra, icke en enda nipp eller behöflighet, ja väl för en drottning, saknades ibland detta öfverflöd. Med en lätt suck öfverflög mitt öga allt detta, jag vågade ej låta den tala ut, eller gifva den ett mål för sin flygt; men påklädde mig blott med skyndsamhet, samt hastade in till Friherrinnan, hvilken med öppna armar emottog mig. Här afbördade jag nu för henne min tacksamhet i så hjertliga ord jag någonsin kunde, men, hvilken hon dock på intet vis emottog, emedan hon på samvete påstod sig icke till ringaste del vetat af detta, sin Gustafs föranstaltande. Hon var obeskrifligt glad hela dagen. Emot klockan sex, anlände Majorens, jemte Baronerne C., hvilka såsom Friherrinnans slägtingar voro inviterade att hos henne spisa julgröt. Aftonen förgick under temmelig trefnad, hvilken den muntre Majoren med sina bizarra infall, ingalunda bortskämde; och hade jag endast ägt sinne för skämt, hade jag visserligen i den utstofferade blomsterprydda Fröken Doll, funnit rik anledning dertill.

Julklappar ordentligt haglade öfver oss under soupéen, ingen såg sig härvid lottlös, så företänksamt hade Friherrinnan tillställt allt. Ibland alla de många äfven jag erhöll, fäste i synnerhet tvenne af dem min särdeles uppmärksamhet; den ena bestod i ett grönt silkesnystand, hvilket på samteliga närvarandes anmaning, afnystadt, inneslöt ett litet på en grön snodd hängande genomskinligt hjerta, bekransadt med det utsöktaste bladverk, samt inuti, på ena sidan af boetten i guldbokstäfver: den 17 Nov. evig trohet, på den andra: den 5 Maj, min lyckas dag! Utanskriften å couveret var, och förblef mig fullkomligt obekant. Den andra gåfvan var ett litet skönt etui, innehållande af masivt guld, och i utmärkt arbete: fingerborg, sax, pennknif, nålfoderal, pryl, ett par de sirligaste nyst-stjernor, samt en gyllene korkad kristalflaska. Utanpå dettas foderal, upptäcktes med förgyllda bokstäfver i gris de lint maroquin, intryckt orden: _af den renaste vänskap!_ min blick ilade ovilkorligt öfver till C., hvilken med nedslagna ögon härvid häftigt mumsade i sig en stor tårta. "Jag vet väl ej", stammade, jag med en tillbakatryckt tår, i det jag åter i sitt Couvert invecklade etuiet, "hvem jag egenteligen har att tacka för denna prägtiga skänk; men att den med ett äfven rent, och dertill innerligt samt varmt hjerta emottages, vill jag dock försäkra den vänlige gifvarn." C. öfverfor nu, liksom för att borttorka värmen, hvilken så plötsligt uppstigit på hans panna, sitt ansigte med sin fina näsduk; att likväl den förrädiske tåren i hans öga, i ögnablicket derpå frambröt, varseblef dock troligen ingen annan än jag.

Sedan man nu alla åtskiljts, införde mig Friherrinnan i mitt rum; o! huru älskande visade sig här hennes hjerta, i de ofantliga packor af superfina lärfter, duktyger och parkumsbingor hon under den tid vi tillbringade vid bordet, låtit hit inbära. "Se här min älskade", yttrade hon, "detta blir min bästa julskänk till dig. Gud gifve dig lycka med alltsammans." Kan du fatta Emilia, hennes hjertas rikedom. O! den är outtömligare än den timmeliga och synliga hon besitter. Men nu, till dig sjelf, och mig. Min glädje, ja, min snart sagt ursinniga glädje, vid emottagandet af det bref jag på den första dag af detta nya år ifrån min själs syster erhöll. Du är Wilhelms lyckliga maka, o! huru öfverraskad blef jag ej af den ljufva underrättelsen. Ser du, känner du ej, huru öfver all tanke jag deröfver glädes; huru deltagandet i din sällhet är den sol, hvilken nu sprider lust och lif i min varelse. Jag har då ett foremål, till hvilket min tanke med begärlighet får ila; hvad jag tackar himlen, som under all min motgång gifvit mig denna rika anledning till fröjd. Och, just sjelfva Julafton, då jag i synnerhet så innerligt tänkte på dig. O! du lyckliga Emilia! din Julklapp öfvervägde i dyrbarhet alla i verlden; men, du vet väl äfven mer än mången annan, med hvilken fallet ej var detsamma; skatta denna rara gåfva. -- Och, du får vistas och bo, med ditt hjertas vän, så nära intill dina föräldrar; hvilken glädje måtte du äfven derigenom erfara; tvenne mil, de äro ju att betrakta som ett intet hvarunder ni, i kärlek få toura med påhälsningar hos så väl svär- som egna föräldrar. Ja! jag gratulerar dig af allt hjerta min älskade lilla Fru Pastorska, och skulle med ett gladare humeur sannerligen ej underlåta uppmana dig, att i visthus, mjölkkamrar och bodar insamla, såsom i synnerhet trefliga Presthustrur anstår, så många skinkstycken, smörbyttor, limpor och ostar, du och din hjertans kär, möjligen i ert bo kunna använda. Jag föreställer mig hvad du, jemte honom, lik "Frithiof med sin Ingeborg" skär många runor i isens famn, på den herrliga friska och frusna våg mellan B. och det trefliga Svanevik. Släföret här är redan ypperligt och isarne säkra, huru skall allt detta ej då vara hos eder. Den välkända klangen af de liflige bjellrorne, hvilka här stundeligen höras, påminna mig så tusende gånger om våra muntra färder der borta! O! dessa minnen! dessa minnen!

Att detta nya år gifvit rika anledningar till besök, och återbesök gissar du troligen; likväl äro till min innerliga tillfredsställelse de sednare å Friherrinnans sida snart sagt alldeles eftersatte, af orsak det hon ännu icke vågat blottställa sig, för den inträffade årstidens kyla. Vi läsa således, då ej främmande derifrån hindra oss, de långa vinterqvällarne igenom, för hvarann någon utvald lecture, den Baron C. alldrig uraktlåter att anskaffa, eller spelar jag för Friherrinnan några större stycken, hvarunder hon vanligen gör sin promenade längs rummet. Äfven upptages många timmar med återkallandet af min barndom, och mina föräldrar, vid hvilka ämnen Friherrinnan med särdeles uppmärksamhet fäster sig, och, till hvilka hon till och med ofta leder min tanke. Huru njutningsrika dylika stunder för mig äro, föreställer du dig säkert. Sålunda förgå under stilla enformighet mina dagar; icke ett ljud, ej en hviskning ifrån fjerran orter, hvilka till mitt hjerta kunde tala tröst. Allt är tyst och dödt, endast saknaden lefver, hos mig förevigad!

Den 20.

Att sorg och glädje, löje och alfvar, under lifvets pröfningar ständigt omväxla, är ju så vanligt, men att jag Emilia! under djup känsla af bekymmer och lidelser, så af allt hjerta, och åt ett högst intet kunnat öfverlemna mig till, om ock endast en ögonblicklig fröjd, skulle jag dock ej trott. Dock, som ju intet intryck, af hvad beskaffenhet det än vara må, hos mig ägt, eller någonsin kommer att äga rum, deraf icke du fått del, vill jag äfven, om ej för annat så, för att ett ögnablick åter med dig kunna tala skämtets språk, delgifva dig följande comiska tilldragelse. Som du vet, blef jag genom Friherrinnans godhet öfverhopad med öfverflödigheter af linnelärfter etc. Att dessa, för att ändamålsenligt kunna begagnas, äfven skulle fördelas, tillklippas och förfärdigas, blef tydligt. Friherrinnan som icke äger någon kärare tanke, än förberedandet, och tillrustningen af min utstyrsel, hade redan åtskillige gånger allvarligt yrkat på hemtagandet af några personer, hvilka i sömnad skulle blifva mig behjelplige; vid hvilket anbud jag likväl länge nog, icke ägt styrka fästa vigt. -- Jag hade nu, under flere dagars ständiga stillasittande, ådragit mig en plågsam smärta i bröstet, hvilken Läkaren, på Friherrinnans förfrågan bestämdt till -- skref brist på rörelse; hvarföre Friherrinnan med hans tillstyrkan, under välmening föreskref mig dageliga utfarter. -- Händelsen fogade att just samma dag en mycket mild väderlek inträffat, hvaraf jag ju ovilkorligen skulle draga nytta. -- Och för att vinna ett dubbelt ändamål, föreslog mig nu Friherrinnan att i en by, belägen en timmes väg ifrån staden, uppsöka tvenne personer, hvilka för sin utmärkta linne-sömnad kommit i rop, och hvilka friherrinnan nu önskade att för min räkning accordera. -- Nå väl, på befallning framkörde kl. 4 eft. midd. Friherrinnans kusk, en brutal, ryde men i sina åligganden oumbärlig person, hennes eleganta Souflette, hvari jag väl inpälsad och kringbäddad af fällar samt kuddar satte mig. -- Under friskt traf bar det af genom stadens långa gator, och sedan landsvägen framåt, hvarunder mina tankar ovilkorligt återfördes till den tid jag, ännu lycklig och full af hopp, sednast färdats denna väg. -- Jag hade så, på klingande före, åkt ungefär en half timme, då jag utur mina fantasier plötsligt uppväcktes af kuskens temmeligen ociviliserade utrop. "Nå f--n." I samma anda oarticulerade ljud, läto ur hans sträfva strupe i allt vidare fortsättning höra sig, hvilka sluteligen upplyste mig om förhållandet. Skrufven, hvilken fasthållit tistelstången, hade så tvärt, och för ögonblicket ohjelpligt afbrustit, så, i brist af rep, eller fimmerstänger, ingen dager sågs, att komma någon väg vidare. Hvad var att göra, alla försök att basta och binda, borttog endast tiden och såleds återstod mig, att med tålamod afbida kuskens återkomst, sedan han ridande återvände till närmsta torp, för att derifrån erhålla det behöfliga. Du skulle sett mig, Emilia, skuffad åt sida, utan hästar eller karl midt på landsvägen; en bedröflig, men tillika löjlig syn; först lopp bloden med ohämmad fart upp och ned i mina ådror, hvarunder jag i häftigheten utbrast i ett förgrymmadt brummande öfver den oblida händelse som skulle skicka mig till landsväga-vakt, tills sluteligen vid betraktandet af mitt öde, jag utbrast i ett ovilkorligt storskratt. Under det jag sålunda vid allt tilltagande munter sinnesstämning, i ro eftertänkte mitt läge, varsnade jag något som i skymningen småningom närmade sig mig. Det var en kursläde med isittande Herre och Fru. Emotseende deras förvåning vid mitt möte, drog sig min mun ånyo till det innerligaste skratt, hvilket jag i utbyte mot hela verldens goda, ej mägtade återhålla. Hvad jag anade inträffade. Slädan stadnade midt emot min, först nedsteg dess kusk, närmade sig så försigtigt, som skulle de argaste marodörer legat i bakhåll, eller släden varit uppfylld af pest och smitta, tittade sedan varsamt in, samt utropade, då han ingen fara fann: "Hä! nog sitter där ena." -- "Hvad är?" spordes ifrån den nyss anlände släden; karlen vandrade tillbaka under förnyadt upprepande af: "Där sitter ena", då i detsamma dess Herre förfogade sig utur sin släda, samt närmade sig min. Såsom tvenne gamla bekanta, hvilka helt oförmodadt träffas, helsades nu i vänlighet på, frågades och svarades tills hela den fatala händelsen till punkt och pricka var utredd; den vänliga Frun i slädan, lät äfven åka sig närmare, på det ömsesidiga meddelanden och conversation, ogeneradt kunde för sig gå. Oaktadt alla mina böner om deras resas fortsättande, kunde de icke öfvertalas att lemna mig, förr än mitt ridande bud hann återkomma; hvilket icke heller dröjde alltför länge; och sedan jag, fullkomligt tryggad för inträdande recidif, åter kunde begifva mig till vägs, skiljdes jag med sann erkänsla ifrån dessa verkeligen godhjertade, välsinnade menniskor. -- Friherrinnan roade sig vid min återkomst, äfven rätt godt åt mitt inträffade äfventyr, särdeles som hon, i anseende till den högst milda väderleken samt mitt åtnjutna goda sällskap, trodde mig af detsamma ej hafva lidit någon mehn.

I morgon inträffar här, det stora bröllopet hos Öfverste Z., hvilket skall försiggå rätt högtidligt. Vigseln kommer att ske uti Bataillonens varma kyrka, dit bruden jemte sin slägt och öfriga vittnen, blir åtföljd af tolf hvitklädda tärnor. Och som äfven jag, (ehuru i anseende till den ringa bekantskap oss emellan ägt rum, nog oförmodadt) kommer att höra till dessa sednares antal, blir jag i tillfälle efter bröllopet, utförligare beskrifva dig tillgången dervid.

Den 10 Februari.

Oaktadt upptagen af ständiga sysselsättningar, så väl själlösa, som själapinande (du min Emilia! vet ju hvari de sednare egenteligen bestå), vill jag dock uppfylla mitt dig gifna löfte, och för dig beskvifva förloppet af det gentila bröllopet. Som jag omnämnde, försiggick vigseln kl. 2 eft. midd. uti Bataillonens väl decorerade, och för tillfället upplåtne kyrka, hvilken, oaktadt dagsljuset, upplystes af oräkneliga vaxljus, och der den unga bruden, skön som en engel, och omringad af sina tolf rosenkransade Jungfrur, invid sin ståteliga brudgums sida, af stadens Prost emottog himmelens välsignelser. -- Efter vigseln, tog den förtjuste nygifte mannen sin sköna bruds arm; en hvar af de tolf brudsvennerne likaså hvar sin kringstående tärnas, hvilken lätt igenkändes medelst olika blommor parvis utdelte till svenner och tärnor, hvarefter dessa, åtföljde af det öfrige sällskapet, i sina väntande equipager begåfvo sig tillbaka till brudgården.-- Här intogs nu under pukors och trumpeters ljud, en dundrande middag, hvarvid skålande, hurrande och jubilerande ej saknades. Klockan var närmare till 7, då stolarne ändleligen skötos ifrån bordet samt till omklädning för balen utan ceremonie, en hvar småningom aflägsnade sig. Klockan 9 samlades man åter då den unga bruden ifrån sin prägtiga hvita sidenklädnad, gjort ombyte emot en skimrande hvit silkestygs, hvilken med en girlande af fina ljusröda bouquette-rosor, fästad 3/4 aln nedifrån, omslöt hela kjorteln. I hennes yppiga lockar vaggade en enda frisk, ros, hon var till hänförande skön att se. Enligt öfverenskommelse hade äfven alla brudjungfrur förbytt sina spetstygsklädningar till ett slags randigt gaze, hvilka de, prydde likaså med en enda i locken fästad blomma, sågo rätt behändiga ut. Balen varade till ljusan dag, och var ej så ledsam, jag föreställt mig. Efter soupéen, hvilken bestod af endast fyra rätter, men deremot otaliga sorter sylter, konfekturer, frukter och rariteter, skulle kronan, enligt gammal plägsed, dansas af bruden. Sedan hon, med väl förbundna ögon gjort sin tour ikring ungdomen, hvilken likaså mangrant befants med forbundna ögon, ilade hon med öppna armar att på mig, verkeligen på mig, vältra sin kronas tyngd. Jag vet ej hvarifrån den ångestfulla aningen, att just jag skulle blifva dess mål, kort förut påflugit mig, så, vid dess obarmhertiga verkställighet till allas mig omgifvande förvåning, mina läppar ovilkorligt utpressade ett lifligt utrop: "o! för Guds skull nej! nej!" -- "Å ja, min lilla Friherrinna, du måste bära den, derföre gifves ingen pardon", yttrade nu under hjertligt skratt den muntra bruden, hvarunder jag, mött af Friherrinnans blick, i min förvirring med stammande röst sökte bevisa, huru mycket säkert, ja bestämt, Rosa B., förr än jag, skulle komma att begagna sig af en dylik. Denna korttänkta förklaring, togs emedlertid, till min lycka tillgodo, hvarvid man ännu blott skämtande öfver flickornas vanliga pryderie; och dermed slapp jag för denna gång, min ledsamt iråkade förlägenhet.

Dagarne efter denna, upptogos vidare af baler och tillställningar för det unga paret, hvarvid den unga Grefvinnan i skönhet och älskvärdhet verkeligen var oöfverträfflig. O! hvilken sällhet måtte dessa varelser röna, som sålunda sett sitt hjertas önskningar uppfyllde; som med hela sin själ kunna instämma i det löfte om kärlek och tro, de i den högtidliga stunden inför Allfadren flägga. Lyckliga Amelie! lyckliga Rosa! och lyckliga i alla alla! som under dylika himmelska känslor kunnen slutas, till edra älskades bröst, och som upprigtigt kännen att edert lifs följeslagare, äfven utgör edert lifs skönaste glädje! Men! -- hvar irra åter mina tankar? hvilket är målet för deras ständiga flygt? bort, bort, i vågen ju icke hyllas af mitt hjerta, i måsten, måsten ju derifrån för evigt förvisas.

Den 3 Marti.