Part 20

Härom dagen då jag jemte S. på trappan af det lilla trädgårdstemplet satt och betraktade hösten, hvilken i hvar flägt, i hvart strå, uppenbarade sig, och hvilken minutligen gaf mig påminnelse om huru jag, snart nog fjerran härifrån, skulle pröfva dess våldsammaste period; frågade mig S. hazardsvis, af hvilka personer såväl fruntimmer som karlar jag af Friherrinnans umgängen funnit mesta nöjet, och följakteligen ansett intressantast, Utan att öfverväga, der det ej kunde komma ifråga, citerade jag bland dessa: Grefvinnan X., Fröken E., min lilla Rosa, Baron Paul C. och inga fler jag kunde draga mig till minnes. -- "Baron C.!" utropade S., "jag har sett honom, han är verkeligen en utmärkt ung man, han torde väl oftare umgås hos min tante?" -- "Ja, mycket ofta, han räknar till henne någon slägtskap." -- "Ja, jag vet det, nå, då har du min älskade Thilda icke kunnat underlåta finna den högst i ögonen fallande skilnaden mellan honom och de flesta unga karlar? Säg, är han ej tillika då han nemligen vill, utomordentligt hygglig?" -- "Jo, men du må väl tillägga: då han nemligen vill, ty han vill det verkeligen icke alltid." -- "Och ej mot alla", tillade S. -- "Ja väl så", återtog jag; berättade honom nu Baronens inträdes-monologe till mig, första gången jag hos Grefve X. kom i någon beröring med honom, bifogade tillika, enligt rättvisan, den utmärkta uppmärksamhet, ja vördnad, han, för att godtgöra sina obetänksamheter, derefter emot mig iakttog. S----s panna rynkades härunder märkbart, hans anlete upptäcker ögonblickligen om innom honom något mindre behagligt försiggår. "Nå, huru blef förhallandet derefter herrskapet imellan", återtog han efter en stund, sedan fårorne i pannan jemnats; "Godt, min Ferdinand, rätt godt; å Baronens sida till och med innerligare än jag det kunnat förmoda, ty" ... och nu fick jag lof att göra S. ett upprigtigt förtroende af Baronens mig nyss gjorda anbud. "Min Gud! min Gud!" suckade S., då jag slutat, och stora svettperlor rullade härvid långsamt utför hans panna, "och du har redan gifvit honom ditt bestämda afslag; hvad har du förkastat Mathilda? O! ehuru all blod härvid af ursinnig glädje strömmar tillsamman i mitt hjerta kan jag likväl ej afhålla mig att ännu en gång utropa: hvad har du förkastat genom afslåendet af en sådan varelses hand: lycka, välstånd, börd och hvad kan jag väl erbjuda dig, som till en ringa del kan ersätta allt detta. Gud! det var för mycket, och just han! han!" -- Jag hade ej kunnat föreställa mig att erfarandet af en i det hela så ringa sak, till den grad skulle uppröra S. och var nu verkeligen rätt brydd, att bos honom kunna återställa lugnet. Med ömhet föreställde jag honom, att endast den sanna upprigtiga kärleken kan utgöra menniskans lycka; att jag alldrig -- alldrig kunde hysa annat än en vänskaplig känsla för C., huru jag skulle bedragit honom och hans arma hjerta, om jag hycklat den ömhet jag ej kände samt, huru mitt samvete alldrig kunnat gilla en förbindelse, der, i sådant fall endast verldsliga uträkningar kommit i fråga. O! huru lycklig var jag nu deremot att äga en persons kärlek, den jag af hela min själ för dess eget rika inres skull fick älska och akta; vid hvars vedermälen af huldhet, min ömtålighet ej behöfde lida af den tanke, att ifrån motgång och medellöshet blifvit upphöjd till rikedom och rang, ty hvar finnes väl den man, hvilken vid dylika omständigheter, under lifvets ombytliga skiften -- icke lätt glömmer qvinnans högsta enda goda, hennes finkänslighet, den der en gång vårdslösad och förglömd, ovilkorligen måste förtvina och dö.

"O! du är för hård i dina omdömmen min Thilda", utropade S. under det han med häftighet slöt mig i sina armar; "vore jag rik, ägde jag den rang, hvarom du talar, jag ville trotsa en hel verld i kärlek och uppmärksamhet mot dig! tror du mig; häri -- säg?" -- "Ja! ty du är också ej lik någon af denna verld." -- "Men Baron C., honom skulle du ej tro?" -- "Jag har alldrig tänkt mig något fall vis à vis honom, emedan jag alldrig kunde älska honom." Vi gingo härefter tillbaka till Friherrinnan, hvilken troligen redan saknat oss; S. med ett ganska upprördt sinne, till den grad hade mitt oväntade delgifvande verkat på honom.

I dessa rader säger jag dig åter ett: farväl, från dessa kärlekens och sällhetens nejder; när o när! skall jag återse dem, eller härifrån blifva i tillfälle, att för dig tolka min lycka, och, skall hon väl, under dessa tider så ljuft uppblomstrad för mig, någonsin komma att gifva några skördar! Må väl; efter några dagar, hör du åter ifrån mig.

S. den 3 November.

Åter här, åter här omsnärjd af otrefnad, fåfänga och dårskap. O Gud! hvar äro nu de sällhetstimmar, dem jag njöt under kärlekens omgifning! Borta! borta! för att måhända alldrig mera återkomma. O Emilia! kunde jag i den djupaste vrå af verlden undandölja min varelse för dessa lefnadalustige plågsamma menniskor, hvilka i hvirflande strömmar, alldagligen hitrusa, att i utnötta phraser göra Friherrinnan sina välkomstöskningar; skulle jag nännas, och skulle jag af den hulda välgörarinnan våga utbedja mig den nåd, att ej behöfva blifva deltagerska i de sammankomster, hvilka så väl inom, som utom hus stundeligen företagas, men ack! jag är pligtig henne hörsamhet, och måste således Emilia, måste med ett för verlden helt och hållet slutet hjerta likväl dricka af dess grumlade drägg. Friherrinnan som efter sin öfverståndna resa känner sig ovanligt rask, föreslår redan hvarjehanda bjudningar, dem hon för åtnjutne nöjen, tycker sig stadsboerna skyldig; i följd hvaraf hon om åtta dagar tänker arrangera ett stort caffé, samt om fjorton, en masqueradbal, den hon redan på ----krona omnämnde, och hvartill en otalig mängd folk så väl lands- som stadsboer komma att inviteras. Jag önskar sannerligen att dessa tider lyckligen skola förbigå, på det ändteligen, det ljufva lugnet åter må kunna efterträda denna storm. Nu har jag dock fullt och fast beslutat, att ej längre förtiga för Friberrinnan mitt hjertas hemlighet, under hopp, att hon till mina, och min dyre Ferdinands önskningar icke skall neka sitt bifall. Den glada sorgfria Rosa är redan jemte sina föräldrar inflyttad till staden; äfven hon, gjorde mig i dag ett kort besök; o! den som ägde hennes frid! den ljufva lyckliga själen!

Den 20.

"Men en dröm, en tålig dröm allent, Var mitt svärmeri, min tjusnings verld."

Huru skall jag väl Emilia! genom penndrag äga förmåga att för dig tydliggöra min gränslösa smärta! Anar du ej det qval jag lider, att ifrån den lyckligaste varelse under solen, känna smärtan i dess högsta vidd! -- Ser du icke huru jag med dunkla förgråtna ögon, går en brud, hemförlofvad åt sorgen, och åt en varelse, den min blick ännu ej skådat, den jag alldrig alldrig kan älska; emedan mitt hjerta evigt tillhör honom, hvars namn jag numera ej vågar uttala, hvars minne är ett brott att tänka. -- Som du ju visste, var min alfvarliga föresatts att upptäcka för Friherrinnan min kärlek till S. -- Jag hade i anledning deraf, morgonen efter det jag sednast tillskref dig, mera tidigt uppstigit och gick nu med väl något klappande hjerta, men likväl i själen glad och nöjd, att ostörd i hennes sköte få öfverlåta mina känslor; jag hade knappt hunnit inträda, då hon med emot mig uträckta armar utropade: "Ack! min Mathilda! du kommer ju verkeligen som ett vänligt budskap, jag har hela morgonen otålig väntat ditt uppvaknande, för att ändteligen en gång blifva i tillfälle för dig yppa en önskan den mitt hjerta länge hyst, och hvars uppfyllande kommer att göra din mor en himmelsk glädje, men som äfven naturligtvis helt och hållet beror af dig sjelf." Vid dessa ord, hvilka fullkomligt tycktes henne förestafvade utur mitt eget hjerta, kände jag mitt bröst liksom krampaktigt sammanpressas; jag behöll dock min fattning och nedsatte mig vid hennes vink, med spänd uppmärksamhet vid hennes sängbrädd. "Säg mig nu såleds först, mitt älskade barn", fortfor Friherrinnan, "älskar du din mor ännu beständigt med samma dotterliga tillgifvenhet, hvilken du en gång sade, att gjorde dig så innerligt, så öfvermåttan lycklig?" -- "Ja! vid Gud! lika beständigt!" -- "Nå väl, vill och kunde du för hennes önskningars uppfyllande, som endast och allenast åsyfta ditt eget väl, uppoffra, om så fordrades, några ringa fördelar, eller till och med flygtigt förgående ömhetsrus, hvaruppå du dock alltför osäkert kunde bygga din lycka, för att på hennes mera erfarna och bepröfvade råd, stöda din kommande framtid?" Jag kunde for smärta knappt svara: "ja! jag kan och vill allt, som möjligen kan tillfredsställa min välgörerska." -- "O! Mathilda! då kan och vill du äfven uppfylla en mors hjerta med himmelsk lycksalighet, du vill som min Gustafs hulda maka följa honom på hans lefnadsbana; du vill skänka honom din kärlek, din tillgifvenhet, och genom en ständigt fortfarande ömhet till honom, godtgöra hans mor, de lidanden hon, i så många mörka tider utstått; svara mig, vill du det?" -- "Ja! jag vill bjuda till", utpressade jag nu med en tung suck, och nedsjönk, nästan utan all känsla invid hennes säng, där hon nu i sin moders fröjd smekande öfver mig nedkallade himlens välsignelser. Derefter framtog hon ett af hennes son skritvit bref, der ur hon delgaf mig, hans i anseende till mig yttrade tankar och önskningar. Att de alla voro en följd af Friherrinnans honom lemnade meddelanden om mig, kunde man tydligt finna, likväl upprepade han åtskillige gångor deri, huru han alltid skullo anse som den ljufvaste lycka, att genom den älskade modrens hand, erhålla sitt lifs följeslagerska, så mycket mer som hans hjerta hitintills förblifvit fullkomligt fritt; och hoppades han således genom en sann kärlek i en framtid kunna förvärfva sig sin ännu obekanta men likväl högaktade bruds ömhet, han delgaf vidare Friherrinnan, huru i följd af allt detta, han vid erhållandet af mitt gynsamma svar, genast skulle lägga in om det afsked ifrån tjensten, hvarförutan han icke skulle hafva hjerta fästa sin unga maka; ty att beröfva sin mor henne, den han visste hon älskade lika mycket som honom sjelf, ville han alldrig. Han bad henne således ännu en gång att med aldraförsta delgifva honom mitt svar, hvarefter han ville underrätta henne till hvilken tid, hon till vår förening bestämdt kunde hemvänta honom. Kan du således nu tänka hvad jag utstod, Emilia! O nej! du kan det ej, emedan du sjelf är lycklig, emedan du älskar af eget hjertas val, emedan du alldrig, knappt till namnet lärt dig fatta motgången.

Jag låg länge, under den qvalfullaste oro nedsjunken på mina knän, icke en enda tår kom att lindra min smärta; jag hade blott en önskan den att i ett nu kunna förgås; men ack! smärtan dödar ej, hon tär och gnager, lik vampyren, på det arma hjertat, tills det öfverfullt af sorg, men utmattadt på glädje, måste förtvina! Huru ofta ville jag ej följa dess lockande röst, och för henne i ett enda ord förklara, huru af hela min själ jag älskade S. Men, att beröfva henne den sällhet, jag i lefvande drag såg tecknad i hennes anlete, att kullstörta ett hos henne länge närt och nu stadfästadt hopp, att för kärlek, huldhet, vård och modershyllning, så ömt bevisad emot den olyckliga fattiga fader- och moderlösa flygtingen, lemna den uslaste otack, nej! nej! -- Jag uppreste mig nu med häftighet, på det icke åter den förrädiske bilden af honom, såsom skiljoman skulle framträda, lindade mina båda armar kring hennes hals, och uttalade med fast och stadig röst, den tro, jag som tillgifven maka till hennes son, som älkande dotter till henne evigt ville hålla.

Friherrinnan yttrade härunder icke ett ord; hon tryckte mig endast med innerlighet till sitt hjerta; och jag, jag tackade innerligen Gud! som under en så svår stund meddelat mig ett sådant mod, och en sådan beslutsamhet. Ännu samma dag besvarade Friherrinnan, Baronens bref, i det hon å mina vägnar meddelade honom mitt vänliga antagande af hans anbud. Jag hade med temmeligen ståndaktighet genomlefvat evigheten af denna dag, åtminstone hade ingen enda tår derunder förrådt hvad jag kände, men, huru förtrolig blef deremot natten med min smärta, huru tyst och trogen emottog ej hon i sitt sköte hvar suck, hvar lidelse den tolkade. Äfven han, för hvilken de alla sändes, blef genom ett långt bref, det första och det sista, i ord, dem helt och hållet min känsla uttalade, underrättad om huru grymt mitt öde sig förbytt, huru han, evigt endast han, till min sista suck skulle äga min osvikliga trogna kärlek, ehuru jag af pligten uppfordrades att försaka allt, som kunnat göra mig lifvet ljust och gladt. Att han vore öfvertygad om min tro, vore sluteligen det enda band som härefter kunde fästa mig vid lifvet, och hvarförutan, det verkeligen skulle blifva mig en mörk fasansfull graf. Att dessa rader blefve de enda som någonsin skulle vexlas oss imellan, derom bönföll jag nu med hjertlighet, och ville jag äfven i uppfyllandet af denna önskan finna hans tillgifvenhet, och fortfarande vänskap for mig. Förmiddagen efter denna genomvakade natt, förde jag under någon skällning, till Friherrinan detta couverterade men oförseglade bref, i det jag bad henne, då bud skul le yppas till---- krona, sin ägare tillhanda afsända detsamma. "Till S.", sade Friherrinnan, i det hon kastade ett öga derå, "och oförsegladt? Se här, jag håller just äfven på all med posten till honom afsända ett bref, för att lemna honom några uppdrag dem jag vid min afresa glömt, försegla länge ditt." Härvid sköt hon lack och ljus till mig. Jag ville gripa efter sigillet; "kors! du har ju din ring på dig, då vill du väl ej betjena dig af andras namn -- skynda nu." -- Jag såg på henne, och förseglade sluteligen brefvet med min egen ring. "Se så", skämtade Friherrinnan, "det innehåller väl någon begäran om ett eller annat af hans sköna sångstycken, kan jag tänka, eller också någon varning att ej rida Sultan, eller huru? men, gif hit", och nu förseglades det med ögnablickets hast inneslutet i hennes eget, hvarefter betjenten i flygande språng ilade att inlemna detsamma å stadens post-contoir. -- Det stora caffét försiggick under mycken ståt, några dagar derpå; hvilket tvång denna, så väl som hvarje tillställning beredde mig, kan du väl tänka. -- Friherrinnan, med sin eljest så ljusa blick, är likväl nu fullkomligt blind för de lidanden jag erfar; hon ser i mina affällna bleka drag endast en följd af den vanliga brudsorgen, hvilken hvarje flicka nödvändigt måste röna. Menniskorna voro sig lika, så väl den ena som den andra, äfven så min lilla Rosa, i tillgilvenhet för mig.

Morgonen af masqueradbalen inträdde Friherrinnan med glädjestrålande anlete i mitt rum: "se här min älskade dotter", yttrade hon i det hon till mig framräckte ett sirligt bref; "och här", nu lade hon under moderliga tårar en gyllene ring på mitt finger, "förlofvar jag dig på mitt moders-ord, med: troheten, ömheten och redligheten; denna, sänder dig min Gustaf, Gud välsigne edert förbund!" Jag sjönk till hennes bröst. Brefvet innehöll de varmaste tacksägelser, och försäkringar, tecknade af Baronens egen hand; att de skulle gjort min lycka om jag med någon slags ljummare känsla, kunnat uppfatta dom, vill jag väl medgifva; nu deremot drogo de kring mitt hjerta en isskorpa den Friherrinnans ömhet forgäfves sökte smälta. Mot aftonen då gästerna voro samlade, offentliggjorde Friherrinnan min förlofning med hennes son, Baron Gustaf Ferdinand Y. -- Gud! hade hon åtminstone i sitt ovetande, uteslutit det sednare namnet, hvars oförmodade upprepande åter höll på att beröfva mig min, med så mycken svårighet tillkämpade fattning. -- Jag hade verkeligen icke af brefvet fäst mig vid det i famillen allmänt antagna namnet, hvilken troligen skulle gifvit det sitt enda interesse. Huru plågsamma de otaliga gratulations-upprepningarne föreföllo mig, anar du väl; jag tackade himlen då den förskräckeliga samlingen, i de för omklädning upplåtne rummen, änteligen drogo sig undan, hvarunder äfven jag fick tillfälle att hemta nya krafter. Balen var mycket brillant, masquerne täflade i lux och dyrbarheter; man såg här icke flere än högst fem à sex åldriga fruar, hvilka icke buro mask. Som jag icke gärna ensam, ibland denna skara kunde förblifva omaskerad, begagnade jag, med Friherrinnans tillåtelse, mig endast af en tät svart slöja, hvilken tillika med en svart underklädnad fullkomligt dolde, så väl det minsta af mina anletsdrag, som figur. O! huru väl fann jag mig ej i denna mörka svepning, hvilken så sannt öfverenstämde med känslan i mitt inre. Efter ett par contradanser, dem jag ej dansat, närmade sig mig en svart domino, samt anhöll om den kommande dansen; men, som jag alldeles icke ärnade dansa, gaf jag honom ett bestämt afslag. -- "Ni afslår dock ej den hjertliga lyckönskan en upprigtig vän vågar göra er, Mamsell Sommer!" återtog masken, "måtte ni ernå all den sällhet jag så varmt öfver er nedkallar, och den jag endast åt er såsom Baron Y:a lyckliga brud, med lugn och sann tillfredsställelse kan önska." -- "Jag tackar er af allt hjerta, Baron C.", utsade jag med något staplande röst. "Att denna önskan är upprigtig känner jag i djupet af min själ, Gud gifve den endast måtte uppfyllas!" -- "Huru kan väl en lycklig brud draga annat i tvifvel", utsade nu med tydlig röst, en bakom mig stående mask, i purpurröd gyllenestickad domino; "får jag lof att dansa med er nästkommande dans, Mamsell Mathilda?" Gud! hvilkens röst igenkände jag ej bestämdt i den, hvilken sednast tilltalat mig; jag förmådde af förskräckelse knapt svara; "sorgen dansar ju ej." -- "Åh!" återtog masken ironiskt, "sorgen glömmer oftast sin sorg, i synnerhet då den är tillskapad; vill ni verkeligen icke vara så god och dansa med den resande gratulanten en enda quadrille? för att ännu en gång upplifva ett det sista sönderslitande minnet af hans lycka på ----krona." -- "Gud! Ferdinand! också du? vet då att den verkliga sorgen känner evigt sin saknad, glömmer alldrig under sina tärande qval, den hvars misstroende i hennes hjerta omvred smärtans dolk. Nej! sorgen känner sannerligen icke lifvets glada dansar." Jag hade för hela verldens goda icke längre kunnat qvarstadna i den bullrande salonen, och hastade nu derföre i min sängkammare der jag bortgret flere timmar. Jag skulle just, dertill föranledd af en häftig hufvudvärk, uppstiga ifrån min plats, för att hos Annette anhålla om något ättika, då jag med den grufligaste förskräckelse varseblef, stödd emot dörren, och belyst af det matta sken som det ensamt brinnande ljuset spridde, samma röda Domino, i hvilken jag trodt mig igenkänna S. -- "Förskräcks ej för din älskling, Mathilda", uttalade med låg röst den välkända stämman, nalkades mig med ilande steg, och sjönk, förrän jag det kunde hindra, med aftagen mask, framför mina fötter. "Förlåt din Ferdinand", hviskade han nu, i det han i sina armar häftigt omslöt mig, "att han icke kunnat afhålla sig ifrån sällheten af att se dig. Förlåt, att han i afton så svårt sårat ditt hjerta; lofva honom, att icke sörja, ty kanske skall ännu glädjens sol komma att lysa oss. O! lemna mig detta löfte så troget, som jag villfar din begäran, att icke med en enda rad smärta ditt sinne. Lofvar du mig det? Jag medtar nu detta löfte; behåll deremot du detta hvilket skall påminna dig mig; och nu farväl! jag res i ögnablicket." Vid dessa ord slöt han mig ännu en gång till sitt bröst, tryckte en kyss på mina läppar och ilade utur rummet. Drömde jag, eller var ja vaken, var det verkeligen min outsägligt älskade Ferdinand, af hvars armar jag nyss så huldt omslutits? Ja! hans qvarlemnade gåfva, ett skönt och honom fullkomligen likt portrait hvilade ännu i min hand, och förvissade mig således tydligen derom, att min syn ej varit någon villa. Gud! med hvilken hänryckning tryckte jag ej den döda bilden till mitt hjerta; huru många tusende kyssar slösade jag ej på de älskade dragen; i deras betraktande glömde jag helt och hållet allt mig omgifvande, tills jag änteligen, trött af tårar och oro mot kl. tolf djupt insomnade. Emot fyra väcktes jag af Annette, hvilken högeligen förundrad att finna mig hvilande på mitt rum, berättade huru Friherrinnan, ständigt upptagen af bestyr för fèten, icke förr än just nu saknat mig, huru man nu först en hvar rustade sig till soupéen, och Friherrinnan således afsändt henne att i mina rum efterleta, och afhemta mig. -- Jag kände vid det försök jag gjorde att resa mig upp, mitt hufvud angripet af en så våldsam värk, så det hade varit mig alldeles omöjligt att vidare inträffa bland societén, hvarföre äfven Annette, sedan hon med eau de cologne och ättika, hjelpt mig att badda hufvud och tinningar, åter lemnade mig i ro. Först emot kl. 9 vaknade jag utur den djupa sömn, hvari jag efter Annettes bortgående forfallit, och kände till min tillfredsställelse, mig af den åtnjutna hvilan ganska stärkt. Friherrinnan, hvilken öfver min opasslighet varit högst orolig, och som redan flere gångor under min sömn låtit efterse mitt tillstånd, blef nu af mitt personliga inträdande till henne, åter lugnad. Hon berättade mig der efter, huru hennes gäster först emot klockan 7 skingrats, sedan med den största liflighet dansen under hela natten fortfarit.

Sedan äfven Friherrinnan på förmiddagen uthvilat, företogs på eftermiddagen under hennes egen tillsyn, den vanliga efterstädningen, rengörandet och undanförandet af silfver, kristaller etc, putsning af speglar, kronor och dylikt, under hvilket oroliga stök jag således i mitt rum öfverlemnades fullkomligt till mig sjelf. Min ljufvaste och ständiga sysselsättning blef härunder betraktandet af dens bild, vilken för evigt var förlorad för mig, ty, det bedrägliga hopp, hvarmed han, så alltför fålängt sökt dåra, så väl sitt eget, som mitt hjerta, måste ju för alltid ifrån min själ förjagas; var jag ej med synliga band och med hela verldens kännedom, smidd vid en, af mitt hjerta snart sagt afskydd varelse; ägde icke hon, mitt sjelfgifna, orubbeliga löfte, hvilket endast döden kunde lösa. Hvar fanns då för mig mera något hopp? o! begick jag icke redan ett fel genom emottagandet af den dyra bilden; var icke dess ständiga och älskeliga betraktande ett grymt brott emot den tillgifvenhet jag med en så dyr ed förpligtat mig till Baronen! Mitt fasta beslut blef nu, att till lugnande af mitt samvete, ehuru tillika mördande för mitt hjertas sista glädje, så undangömma portraitet, att min blick, om äfven till lindrande af den största smärta, alldrig skulle komma att nå de älskade dragen, hvarefter jag under strömmande tårar, inhöljande bilden i flerdubbla papper, sluteligen nedlade paquettet i en liten, ständigt tillsluten byreaulåda. -- Nu kände jag mig lättad, och gick att efter detta glädjens begrafvande åter uppsöka Friherrinnan. -- 1 går och i dag, hafva hennes tankar allenast upptagits af tillrustningen för den blifvande föreningen; som vanligt afser hon ingen kostnad, ehuru stor den än må vara, emedan hon önskar det hennes sons bo, skall blifva propert och elegante. -- För att som hon säger: fägna så väl sig sjelf, som mig, har hon redan till den 5:te Maj (min födelsedag) bestämt vårt bröllop. -- Rosas är äfven till den 4:de, hennes samma dag infallande namnsdag, utsatt. -- Vår bröllopsdag! hu! vid blotta tanken härpå isas verkeligen mina lemmar.

Den 1 December.

Snön yr i hvirflande flockar utanför mina fönster, och tyckes med friskt mod under vindens hemska sång, vilja dansa höstens sluteliga dödsdans. -- Huru kalla kännes ej redan vindens ilar, huru kall hela verlden i kring mig! -- O! hvad jag längtar efter dig! Emilia, för att ännu en gång vid ditt hulda bröst, få värma mitt äfven redan stelnande hjerta.