# Murgrönan

## Part 2

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/murgronan-46844/index.md

Följ nu andra sidan åt, samt gör en djup bugning för Friherrinnan C. och dess trenne döttrar, hvilka galanta och utstofferade, sinemellan diskuterade om, huruvida Öfverstinnan Z----s robe, i anseende till dess glänsande hvithet, bestod af babtist eller mousslin, hon var alltför nonchalante i sin klädsel, mente Fröken D., hvilken redan blommat ut, och just höll på att i sin lefnads höst förfrysa, om ej till hennes lycka Assessor Bengelberg hos henne slagit sig ned, och äter uppvärmt den halfstelnade bloden. -- Vidare ser du Mamsell Bergbrun, fräknig och fet, i högröd sammetskapott, prydd med otaligt mycket snörmakeri-arbete; hennes ena hand leker med en parasoll, under det hon med den andra ikring parasoll-käppen gör underliga hieroglyfer och ringlar med de ifrån halsgropen ned till fötterne hängande kapottsniljorne. Hennes valspråk är: "stor sak" dervid jag, som ofta hörde detta hennes utrop, lät mig falla i minne salig Fru Gråsströms ord: "Stor sak, vill ingen annan hafva min dotter, så behåller jag henne sjelf" -- Gif ännu en vänlig blick åt Rosa, hulda B. och din Mathilda, och vänd för resten det öfriga sällskapet ryggen, ty ehuruväl stort, intresserar det dig sannerligen ej längre. -- Man pratar, man skämtar; Herrarne, hvilka säkert utgöra ett lika stort antal som Fruntimren, framkasta qvicka och dumma infall, buga och complimentera; de unge isynnerhet springa om hvarann, och uppvakta Damerna med apelsiner och konfekt-påsar, kika genom salongsfönstren, och utblåsa rökmoln utur de ständigt blossande cigarrerne. Till namnen känner jag här få; Geheime-Rådet Nobelcreutz, ser jag dock ibland avancera sin Fru, likaså Borgmästar Trullsberg, hvilken med hatten i hand lik en snurra trissar in genom dörren. Löjtnant Pirouette, och Secreter Flanquette äro äfven utmärkte personer, och af Fröknarne jemnt anropade; äfvenså Direktör Bergbrun, som blott spelar sex skillings boston med Öfverjägmästarinnan och Assessor Bengelberg. Nu hör jag man äter ruskar på sig der nere. Rosa, som under trängseln ej förr saknat mig, kommer upp och storbannas för det jag stulit mig undan. Aftonen är gudomlig! hafvet stilla som lugnet i en ostörd barna-själ; O! du herrliga Rosa! hvad du i din lilla svarta sidenspens och dina ljusa hängande lockar är täck; måtte icke heller lugnet i din unga själ grumlas af tidens oskonsamma hand. Jag har ej målat dig Rosas porträtt, min Emilia, men i afton ville jag med lefvande färgor kunna göra dig begripligt huru vacker hon är. Den öppna pannan, den friska kinden, det ljusblå ögat och den sirligt bildade näsan, den svällande runda läppen, allt detta låter ju länka sig, men det oskuldsfulla englaväsendet måste man se, för att fullkomligt kunna fatta och beundra; jag har frågat Rosa om jag får hälsa dig. "Jo, om hon är lika god som du," ljöd svaret. -- Oerfarna Rosa! Du känner mig ej, och fäster dig dock med hela ditt oskyldiga själ vid mig, men på mig skall du icke bedragas.

Den 3 Juni aft. kl. 6.

Man dricker åter thè, och jag hastar till dig, Emilia! Gud vet om jag härefter blir i tillfälle att för hvarje dag skrifteligen göra dig någon anteckning. Må den derföre göras medan jag det kan. -- Sittande på däck har jag i dag betraktat himlen, hafvet, klippor och grönskande förbiseglade uddar, sjögången har ej varit stark, men likväl någon dag har dock varit lycklig nog, att ej känna delaf, ehuru en oförutsedd anledning för ett ögonblick höll på beröfva mig min fattning. Som sagdt är, jag satt ifrån morgon bittidag på min vanliga plats invid relingen, och visste ej, stundom blott af Rosas påhälsningar väckt till det närvarande, hvad tiden led, då middagsklockan lät höra sig och jag såg Hof-Rådet nalkas mig. "Nå min goda Mamsell! får icke jag med den store skaldens ord fråga: 'har hon ej skådat berg och lunder, och sund och öar förr än nu,' nu har hon sutit hela guds långa förmiddagen och betraktat allt detta så troget, som skulle hon väntat, att bakom någon bergsudde upptäcka en länge saknad, eller måhända otrogen älskare." Vid dessa skämtsamt yttrade ord, bjöd den vänlige gubben mig armen, samt förde mig ned i salongen; men, -- borta var mitt själslugn, hela min varelse hade vid hans sista ord erfarit en smärta, som skulle jäg sårats af tusende dolkstygn; en ovilkorlig skälfva genomfor min kropp, och försvagad, måhända tillika af sjögång, nedsjönk jag sanslös på den första stol mig mötte. "Min Gud! hvad går åt er Mamsell," utropade Hof-Rådet, "Rosa skynda dig hit med eau-de-cologne; uppassare, tag hit vattenkarafin, finnes då ej något Rhenskt att uppfriska läpparne med? detta har hon af det fördömda kikandet och spejandet åt hvarenda bergsudde; hon skulle som vi andra slå små lofvar ikring och under däck; ej vara så fjer; men ibland taga sig en droppa snapps på socker, ty sådant går an och måste göras på sjö; så skulle den fördömda yrseln af fartygets rullning ej göra anspråk." Desse voro allt ord, hvilka jag under bemödande att vinna fattning åhörde. -- Den älskvärda Rosa var oupphörligt knäfallen vid min sida, och hade under välmening öfver mig utömt hela sin eau-de-cologne-flaska. Öfverstinnan Z., Geheimerådinnan Nobelcreutz och dess döttrar, hvilka sednare under sin Högvälborna fru moders beskydd nu vågat lemna sina platser, hade jemte flere andra personer under denna tilldragelse fullkomligt förskansat platsen der jag halflåg. Af de nådigas läppar hördes åtskilliga fransyska strofer _af pauvre petite! ah pauvre petite! c'est un accident des vertiges_; säkert har hon känning af sjögången; _mais elle n'est pas laide, Cloty mon ange! regardez les yeux bleus, ce teint d'albatre et ces lévres de corail_; hvarifrån och hvem kan hon vara etc., etc. Fröken Cloty, som sjelf hade ett par mörka blixtrande ögon, gaf mig omsider en nådig sidoblick, men vände, utan att svara, snart sin nådiga fru moder ryggen. Till min innerliga tillfredsställelse erbjöd mig Kaptenen sitt eget närgränsande lilla rum, der jag småningom, i den mig aldrig öfvergifvande Rosas sällskap, fick återhämta mina krafter. Denna afton är ej så vacker som den föregående; himlen ar mulen och några redan nedfallande regndroppar bebåda ett annalkande oväder. Äfven sjön häfver sig oroligt; måtte vi ej utsättas för storm; det vore dock ohyggligt, att under natten nödgas kämpa med vågorna. Ovädret tilltager verkligen minutligen, fartyget kränger redan så ofta, att jag med möda, skrifvande, kan behålla min plats, och som man der nere hörs förena sig att vara trefliga, det vill säga: Löjtnant Pirouette amuserar de unga damerna med hvarjehanda kortkonster, träder sax på band, samt gör nät på händerna, Borgmästarinnan fortfar att berätta nytt, och Direktör Bergbrun med Öfverjägmästarinnan och Assessor Bengelberg spelar boston, -- så säger jag i hast: god natt Emilia! och begifver också mig till trefnaden.

Den 4 Juni förmidd.

Hu! en stormig natt! regnfull och ruskig; nästan ingen af Passagerarena har kunnat njuta af hvilan (då jag undantar Rådinnan Ö., hvilken medelst tillhjelp af näsorganerne hela natten spelte en uthållande solo), ehuru Kaptenen i går afton försäkrade, det fruntimren, i anseende till stormen, kunde sofva trygge. Mon Dieu! Cloty! sofver du? suckade Geheimerådinnan; uff! uff! pustade Öfverjägmästarinnan, hvarunder jag föreställde mig huru hennes underläpp skred ovanligt fram om den öfre. -- O, Herre Gud! pep Borgmästarinnan, hjelpe oss till dager; jag ångrar dock som alla synder, att jag i går afton så illa förtalte fru Godman, hon är likvist en bra beskedlig menniska, och gör ej maskan emot. -- Sålunda, under stånkande och pustande förgick natten ingalunda fort; Borgmästarinnan var den första som stack hufvudet ut ifrån sin otrefliga bostad; såg med spejande blickar ikring på sina närmaste, och midt emot liggande grannar, men som de ännu en hvar, trötta af nattens mödor, lågo orörliga, grep hon i tysthet efter sin stora sammets-pirat, kände och kände länge efter något deri, -- gissa dock min hulda läsarinna efter hvad? Ah du tröga, dumma författare, efter näsduken? -- Nej, nå tandborsten? Nej; åh bevars, kammen då? Nej! nej! nej! tidningen, Tidningen var det, hvilken hon, för bättre minnes skull, ännu för femtiondenionde gången med spändaste uppmärksamhet började genomögna.

Nu är åter lif och rörelse; vinden fortfar god och kapten säger det vi, om den ej ändrar sig, redan middagstiden kunna passera den så mycket beprisade vackra skärgården, och således straxt på eftermiddagen löpa i hamn.

Jag vet ej hvarföre mitt mod sjunker, och mitt hjerta slår tätare slag ju närmare jag nalkas målet för min resa; är det fruktan att åt en gammal otålig fru ej kunna, såsom jag det bör, och hon har rätt att fordra, egna mina dagar, eller är det den qvinliga svagheten, hvilken objuden kommer mig att göra jemförelser mellan förr och nu, som med allt för mörka färger målar mig mitt tillkommande beroende. Jag vill ej neka att ett flygtigt samtal emellan Mamsell Angubrit Bergbrun och Rosa inverkat på min sinnesstämning. Sittande i går afton invid Rosas sida, frågar henne Mamsell Bergbrun, visande på mig, -- hvem den der flickan vore som hon (Rosa) så alltfor beskedligt hjelpte då hon så illa dånade af? Herrskapet måtte vara gamla bekanta, tillade Mamsell Angubrit, då lilla Fröken gjorde sig så mycket besvär, och till på köpet spenderade hela sin luktvattenflaska på henne?... Icke äldre än sedan fem dagar, då såg jag Mamsell Sommer för första gången. Först för fem dagar sedan? halfskrek Mamsell Angubrit, och hällde hela sin luktvattenflaska öfver henne, det som ändå är så dyrt. Jag köpte mig vid min afresa ifrån S. hos Köller en flaska dylikt superfint _årdöloconne_, och betalte derföre sju plåtar, och jag har ännu knapt tagit en fingerborg deraf; lilla fröken skall få se, här har jag flaskan; i det samma förde hon handen bakom ryggen och fram tog verkligen en med den välkända stämpeln för sedd eau-de-cologne-flaska; "åh, sade småskamtande Rosa, då nyttjar Mamsell Angubrit ej ofta deraf, men då det är så dyrt är det ej heller underligt, min deremot är väl äfven hos Köller, men således af en sämre sort, den kostar endast en i Banco, jag tycker den är..." -- "Åh fy bevars! högskrek nu Mamsell Angubrit, afbrytande Rosa, den är usel, och vidbränd, så man kan få nysningar deraf, men jag hade så när glömt, -- 'Sommer' hette bon ju? Mamsell Sommer! hvad är det för en Mamsell Sommer?" -- "Känner då Mamsell Angubrit någon med det namnet?" -- "Nej, men jag tänkte, jag tyckte jag vill minnas jag hört något dylikt, Som, Somm, Sommerset; rigtigt, nu har jag det, det är i någon roman något lustställe eller landtgård som heter Sommerset; à propos af roman, läser lilla fröken gerna romaner? Ack, det är förtjusande att läsa romaner, jag läste nyligen Rinaldo Rinaldino, hvad det ändå är för en hjertans karl, men man skall hafva godt minne att komma ihåg alla de der stygga namnen, jag mins dem som på mina fem fingrar; men Sommerset hette hon?" "Nej endast Sommer." -- "Jaså, rigtigt, det var ju landtstället. Nå, huru kommer hon med detta ovana namn att färdas hitåt?" -- här ville Rosas tålamod förgå. "Namnet, goda Mamsell Angubrit, gör ju ej till saken, dessutom låter det ju behagligt; hon är en fader- och moderlös flicka, som lenmat Friherrinnan Y. sitt löfte, att i dennes ensamhet för henne utgöra ett dagligt sällskap." -- "Friherrinnan Y? så, så, ack hvad jag beklagar henne, en så sträng, kinkig och sjuklig fru; nå, der får hon sju dar i veckan, stackars flicka, hon är då ej rik, (och härvid skörtade hon på sin sammetsrock) som nödgas antaga ett sådant anbud?" -- "Nej, långt derifrån, hon är fattig, och känner så mycket smärtsammare sitt medellösa tillstånd, som hon varit rik, men hennes far genom öfverdrifven mensklighet och hjelpsamhet störtat sig sjelf i elände." -- "Stackars flicka! ja ja; nog får hon nu veta att hon äter nådebröd." Längre förmådde Rosa ej åhöra Mamsell Angubrits frågvisa sladder, hon lemnade henne straxt derpå; samt berättade mig sedermera helt oskyldigt hela samtalet. -- Kl. 2. Vi passera nu skärgården, ja! den är vacker, den är gudomlig! En mild försyn uppenbarar sig äfven i denna obetydliga del af det stora hela. Hvad ändå naturen är skön! O! om du såge dessa stränder med sina unga, friska löfträn, dessa klippor, kring hvilka måsar med silfverhvita vingar flaxande höja och sänka sig, dessa dälder och kullar med betande hjordar, dessa hvita, små landthus, som vänligt tyckas inbjuda den förbiseglande, allt är så herrligt! man skulle önska evigt få qvardröja här och aflägsnas dock ögonblickligen. -- Kl. 3. Ännu blott en qvart; och jag skall beträda en jord, der allt är mig främmande, allt likgiltigt, der endast en allvis försyn är densamma, hvilken äfven i mitt älskade hemland vakade öfver mig; densamma, hvilken min ömma mor, min dyra far lärde mig älska och vörda. O! Emilia! nu, nu känner jag att jag är ensam, att jag är skiljd ifrån dig! min enda sanna vän! Under den friska torfven hvila mor och far; de smärtas ej af att se sin Mathilda öfvergifven irra, en lekboll för ödets nyck. Tillfredsställde lemnade de mig, ehuru medellös, åt en sorgfri framtid, ty _han!_ som utgjorde min lycka, mitt _allt!_ ägde ju hvad jag af förmögenhet saknade. O! J visten ej att er Mathilda skulle erhålla sår, ännu djupare, ännu smärtsammare än dem den gränslösa förlusten af eder bortgång gifvit henne. Säg Emilia, hvarföre kan jag ej glömma att jag var lycklig? hvarföre äger jag ej styrka att med mera undergifvenhet emottaga lifvets vexlande pröfningar? Jag måste nu sluta; en allmän beredelse att ändteligen sätta fot å fast mark, äger nu rum. Redan antändes luntan på kanonen. Ah! första signalen är gifven, ännu tvenne lika skarpa skott, så ... de susa ännu hvinande genom luften, rökmolnen skingras. _Örnen_ sänker sina vingar, och simmar lugn och stolt, under tusende hurrarop af väntande åskådare, in i hamnen.

* * * * *

_Förtsättning af dagens äfventyr; skrifvet under den första natt jag tillbringat i mitt lilla rum, mitt blifvande hemvist_.

Nå Rosa, nå Mamsell Sommer, huru gick det? J höllen eder väl tappra under kanonaden? frågade Hof-Rådet, i det han, redan stående på marken, hjelpte Rosa och mig att stiga i land. Rosa spetsade redan den fina munnen till ett svar, då i detsamma tvenne små flickor hoppade fram undan trängseln, under högt utrop af: pappa! Rosa! ack, ack, pappa och Rosa! Och Adolf då? tillade Hof-Rådet, hjertligt omfamnande sina älsklingar, hvilka kommit att emottaga de efterlängtade. -- Adolf med! upprepade de båda flickorna, hvilka nu sprungo till brodren och under omfamningar berättade huru modren och den lilla Viktor mådde, huru man väntat och passat på, då fartyget skulle komma; huru modren, hindrad af middagsbestyr for de väntade, ej kunnat gå med, men skickat vagnen emot dem. -- Se så, kom nu Adolf så vilja vi berätta dig om de små vackra ankor, Jungfru Bata för din räkning uppfödt. Ankor, sade Adolf stolt, åh, hvad vill det säga, ni skulle sett allt hvad jag sett, Onkels stora präktiga stall med tolf hästar, hans hundar, Nalle och Beggo; och alla höns, tuppar, kalkoner, änder och gäss; hans dufslag, hans präktiga trädgård med orangeri, der tusende sköna blommor redan voro utspruckne, då skulle ni ej bry er om små ankor. Under dylikt barnsligt joller närmade man sig vagnen, samt beredde sig att stiga deri; hör på barn, yttrade sig Hof-Rådet helt oförtänkt, J ären ingalunda trötte, vårt hem ligger också icke långt härifrån, vi vilja gående öfverraska er mor, samt till Mamsell Sommer afstå vagnen, hvilken säkert skall föra henne till Friherrinnan Y----s mera aflägsna boning. Jag ville väl af allt hjerta gerna, tillade han, vändande sig till mig, först ledsaga er till vår glada krets, men grannlagenheten bjuder nu annorlunda. Friherrinnan är ett ceremoniöst fruntimmer, och skulle törhända misslycka om ni ej genast uppsökte henne. Ehuru ogerna jag ville begagna mig af detta anbud, nödgades jag dock, inseende det riktiga i Hof-Rådets välmenta anmärkning, beqväma mig dertill, och, hastigt qväfvande en våldsam känsla af smärta, tryckte jag blott med innerlighet Rosas hand, stammade, ty tala förmådde jag ej, ett höfligt afsked till Hof-Rådet, samt hoppade upp i vagnen. Nu var jag fullkomligt ensam och kunde med möda återhålla utbrottet af mina tårar. Hastade jag nu lugnet och friden till mötes, eller var jag kanhända ännu utsedd att genomgå pröfningar och motgångar? Under dylika betraktelser anlände jag till ett stort prydligt två-våningshus. Vagnen stadnade. Se så tack, sade jag med hämmad röst, och förde ofrivilligt den darrande handen till vagnsdörren, då kusken sprang ned och öppnade densamma; här litet för ert besvär, jag finner mig nog sjelf vidare. I det jag vände mig om, såg jag en i gult och grått livrée klädd betjent, hvilken nyfiken stod och gapade på den ovanliga gästen; hu! tänkte jag, intet godt förebud, (den gula färgen kan jag ej fördraga). Är hennes Nåd hemma? Ja; vill ni vara god visa mig upp till henne, bad jag; beredvillig gjorde betjenten hurtigt ett vänsterom, och ledsagad af honom, mera sprang än gick jag trappan uppföre. Här i N:o 1. Jag öppnade dörren. Detta var alltså mitt blifvande hem, med glädje fann jag rummet tomt; jag hade ungefär så önskat, och kunde nu åtminstone en minut draga andan. Än en minut och ingen syntes; jag hade således tillfälle att kasta ögonen kring rummet och göra mig bekant med dess tillhörigheter. Rummet i sig sjelft var ljust och vackert, men förmörkades betydligt af långa mörk-brandgula tvillsgardiner, hvilka i djupa falbulaner föllo öfver de höga fönsterrutorne; antika men dock ej osmakliga, möbler beklädde väggarne, skulle endast det brandgula tyget ifrån desse uteblifvit. På ett med rötter inlagdt bord, stod en stor, med fint jerngaller försedd bur, i hvilken en liten råtta behändigt slingrade upp och ned, på tvenne dertill ändamålsenliga kedjor; uppå den svarta dörren till buren stod med stora i gul färg målade bokstäfver denna sinnrika devis: se, men rör icke! hvilken jag helt bestämdt skulle lämpat på en i den gula kanapéen hvilande katt, om jag ej invid buren ertappat en dito på lur stående. Tålamodsprof, tänkte jag; stackars trio, snart, snart utgöra vi väl en qvartett. Jag hann knappt uttänka denna mening, då en sidodörr gick upp, och en mager figur, åtföljd af ännu ett par kattor, steg ut, men som hon förmodeligen ej ville komma sina favoriter något hår förnär, medelst hastigt tilldragande af dörren, eller hon, möjligen trodde dem innanföre kunna försofva sin lycka, allt nog, hon vände mig, som betydligt närmat mig henne, helt oförmodadt ryggen, hvaraf kom att hon, oupphörligt lockande Fillill och Megrit, baklänges avancerade mig, och med mig, hennes ödmjuka tjenarinna, gjorde en så häftig sammanträff, att hatten dervid ströks mig af hufvudet och jag genom dess hakband, liksom råttan i buren, kom i fällan, samt hon sjelf, såsom träffad af en elektrisk stöt, hufvudstupa återstudsade i den till all lycka närstående kanapéen. Hvad i aller Guds namn! hvad? hvad? skrek min blifvande patronessa, och jemkade sig åter igen upp, i det hon, eldröd närmade sig mig; mitt hjerta klappade och pulsarne slogo i mina ådror, så jag kunnat bedyra, det den häftigaste feber rasade i hela min kropp; jag kunde knappt framstamma: jag är, jag kommer, jag söker; ... i min ångest hade namnet på min blifvande skyddspatronessa fallit mig ur minnet. Nå, hvem är fruntimret då? frågade med mildrad röst min olyckskamrat, hvilken, säkert af min synbara förvirring bevekt, till en octave lägre nedstämt sin diskant. Nu repade jag mod; jag är Mamsell Sommer, som genom ers Nåds godhet hoppas finna mitt ovänliga öde förmildradt. Sommer, Sommer, jag kan ej påminna mig hvarifrån, nu rann det mig i hågen: du har gått galet, ännu en gång repa mod; jag ber om förlätelse, är det ej Friherrinnan Y. jag har den äran att tala vid? Nej, nej, jag är ryttmästerskan Pionfeldt; fruntimret har gått gali; ja fruntimret har visst gått galit, tänkte jag, och gjorde i glädjen häröfver en ännu djupare komplimang än den nyss förolyckade. Försonad, som det tycktes, ledsagade mig Ryttmästerskan Pionfeldt till dörren, genom hvilken jag olyckligtvis inkommit, ömsom undervisande mig till No 4, ömsom upprepande miss, miss, Fillill och Megrit. Jag gladdes af hjertans grund, att jag ändteligen en gång hade fru Pionfeldt, Fillill och Megrit bakom min rygg, och gaf mig ett heligt löfte, att alldrig mer stöta tillsammans med den förstnämnda. Detta var alltså mitt första profstycke, tänkte jag vid mig sjelf, under det jag gick den långa korridoren framåt och noga observerade de numrerade dörrarne, mitt hjerta klappade ej mer så häftigt, febern hade gifvit sig. -- Ändteligen N:o 4; jag öppnade och inträdde uti en ljus renbonad tambur. En betjent, ej i livré, men i en fin blå (ett godt tecken, min liffärg) frack, kom emot mig. Här var jag ju säker på min sak. Hennes Nåd är väl hemma? sporde jag betjenten; jag vet ej hvarifrån det olycksaliga ordet återkom på mina läppar. Friherrinnan är ej hemma, men om det är Mamsell Sommer, hvilken Friherrinnan väntat, är jag befalld visa Mamsell hennes rum. O Emilia! längre kunde jag ej återhålla mina tårar, jag tackade Gud att jag utan vittnen kunde lemna dem fritt lopp, och kan ej ännu begripa, hvad som så mäktigt grep i mitt inre; var det glädje och tillfredsställelse, eller var det saknad, och den fullkomligaste visshet, att numera endast lefva ett tvångfullt, bundet lif. Jag ansåg mig sjelf som ett ting, hvilket ej fick äga känsla, hvarken för glädje eller smärta. Försjunken i dylika betraktelser lät jag tankfull mitt öga sväfva omkring i rummet, och varseblef, med obeskrillig glädje, en herrlig flygel, hvilken, jemte en större packé noter, lifligt började reta min nyfikenhet; jag närmade mig instrumentet, och Emilia! öfverst låg mitt älsklings-stycke, den välbekanta "Sonaten af Beethoven," af hvilken vi tillsammans så ofta tjusats. Jag var så rörd, att de långsamt nedtillrande tårarne knappt tillät mig urskilja stycken af ännu många flere utmärkte kompositörer. Och detta allt i de mig bestämda rummen. Huru kunde hon, med den sträfva och stolta karakter, verlden och det allmänna omdömet gifvit henne, förena så mycken fin känslighet och förekommande godhet; hvar jag såg herrskade en älskvärd ordning; hvarje den minsta möbel vittnade om smak och elegans. Sedan jag betraktat detta, lockades jag att än vidare skåda in i det nästliggande rummet, som endast ägde en utgång och synbart var bestämdt till sängrum; ännu Emilia! upprördes mitt hjerta innerligt af den syn mig här mötte: öfver sängen hängde en enda stor tafla, föreställande Nattvardens instiftelse, målad i oljefärg, och densamma min far med verklig passion älskade, hvilken han ännu under sina bekymmerfullaste omständigheter alltid uppsköt att försälja och hvilken han dock sluteligen för en ringa summa nödgades föryttra. Samma mildhet lyste ännu utur de heliga dragen hos Frälsaren, der han, omgifven af sina lärjungar, utdelande brödet, satt invid sin mest älskades sida. O Gud! huru lycklig var jag nu. Jag tyckte liksom hade anden af mina evigt saknade, hulda föräldrar, i denna stund omsväfvat mig, min uppmärksamhet fästades yttermera på ett aldrakäraste nätt bibliothek, hvilket i ett hörn af rummet omslöts af tvenne sirliga marmorpelare. Det var ej af stort omfång men tycktes likväl äga skatter, hemtade utur de, för den sanna bildningen, rikaste källor. Jag uppehöll mig dock ej länge dermed, men öfversåg ännu i hast de beqvämligheter det lilla rummet erbjöd, och erinrades lifligt om mitt första nattläger under resan, af de sköna friska syrener, hvilka i tvenne höga vaser doftade på den lilla toiletten.