Part 17

Som jag förutsåg, Emilia! innehöll C----s bref endast förnyade upprepanden af den ömhet jag vet honom så upprigtigt hysa till mig. Han erbjuder mig deri, utan omsvep eller omvägar, sitt kärleksvarma hjerta, förenadt med sin hand, och en fullkomligt bekymmerfri framtid. Verkeligen tyckes hans lycka bero af mitt antagande utaf detta anbud, hvarvid, enligt allt hvad jag kan fatta, han gjort sig ett så alltför säkert begrepp. Han har, skrifver han, allt sedan min afresa, oaktadt omgifven af sin mest värderade vän, icke njutit en enda glädjefull timme, emedan han finner glädjen fullkomnad, endast i dens sällskap, hvilken han i djupet af sitt hjerta tillber. Äfven nu vill han med otålighet räkna timmarne intill den dag, han kan erhålla det svar han så glad tror att skall stadfästa hans framtida sällhet. Hvad jag, efter genomläsandet deraf tänkte och erfor, vet du. Jag hastade också genast derefter, att utur djupet af mitt hjerta, säga honom allt hvad detta hjerta kände. Att hans önskningar icke finna gensvar i mitt bröst, torde han snart få erfara, likvist tror jag med all säkerhet, att han i medvetandet om min sanna vänskap, skall känna sig, om icke lycklig åtminstone lugn. Äfven Friherrinnan delgaf jag allt, så väl den hos henne sist passerade aftonen, som innehållet af hans bref, samt mitt svar derå, hvilket sistnämnde, öppet och henne till genomläsning medföljde. -- Att hennes bref i dag, till största delen, angick denna angelägenhet, kan du väl förmoda. Hon tyckes verkeligen vara högst öfverraskad af det förtroende jag lemnat henne, samt beder mig noga öfverväga det steg jag tagit, föreställande mig med ömhet, hvad jag medelst afslående af C----s hand förlorar. "Utgrunda", yttrar hon, "i djupet af din själ, om icke der möjligtvis den varma vänskap, hvilken du lofvar honom, ännu kan uppblossa till en öm låga; lek icke bort dåde din, och en redlig mans välfärd genom ett förhastadt beslut, hvilket du i en kallare moment, ja väl, i en mörkare framtid kunde ångra. Vet, att en hederlig, reel karl kan älska, ja, ända till ursinnighet, men, aldrig krypa, och det gjorde han, om han uppå ditt engång gifna afslag, kunde förnya sitt anbud. Betänk hvilken ljus framtid hans förmögenhet, förenad med ett kärleksfullt hjerta, kan bereda dig; och sedan du ännu yttermera och alfvarligt öfverlagt allt detta, först du svara mig, ty endast derefter icke förr, afsänder jag ditt till honom adresserade bref." Att ett moderligt älskande hjerta förestafvat henne allt detta, finner jag med innerligaste tacksamhet; men, att mitt beslut härvid icke af envishet, nej, långt derifrån, men under det lugnaste öfverläggande, och tolkadt af min innersta själ, icke kan blifva annorlunda, det upprepar, och känner jag äfven. Således måste, för att tillfredsställa Friherrinnans åstundan, jag ännu yttermera genom resonerande i denna sak, öfvertyga henne om huru moget jag redan behandlat detta ämne; huru, enligt hvad förhållandet är, jag olyckligt nog lärt mig frånskilja den sig ovilkorligt upptäckande lidelsen vi kalla: kärlek! ifrån en lugn fridfull vänskap! O! leka skulle jag ju då grymt med hans känsla, om jag åt slumpen ville öfverlåta en möjlig framtida ömhet, om jag åt rikedomen, den uslaste vinst för ett kärleksfullt hjerta, ville uppoffra så väl mitt, som hans. Och sluteligen, en, om ära så begreppslös varelse ville jag väl alldrig tänka mig, den der för sitt nöjes skull ägde samvete att gyckla alfvare, för att inför sina fötter kunna se kärleken, under älskvärd svaghet böja knä. O nej! nej! hon är en ovilkorlig känsla, för mig icke tänkbar till ofvertalande, eller uppmaning. Numera återstå mig högst få dagar, att vistas på detta så fridfulla Liljedahl, och, ehuru tiden här för mig oförmodadt förlängts till en hel vecka, finner jag den likväl hafva jagat undan. Friherrinnans bref tillkännagifver, att jag icke före afresan till ----krona, hennes nyss ärfda Egendom, behöfver återvända till staden, emedan hon med nöje säger sig göra den lilla omväg af tvenne mil, för att jemte afhämtandet af mig, kunna göra Hofrådets sitt besök. Den arma Friherrinnan! dessa dagar skola således af henne egnas till en smärtfull skilsmässa ifrån sin älskling, jag föreställer mig lifligt, till hvilken grad hennes hjerta deraf måtte lida. O! kunde min dotterliga tillgifvenhet helst till någon ringa del mildra hennes billiga saknad. -- Tänk dig dock Emilia, en för Hofrådets familj så smärtsam händelse, hvilken för några dagar sedan kommit att plötsligt skymma deras eljest så klara himmel; lilla Adolf skulle, neml. på de yngre barnens enträgna begäran, jemto sin Lärare, på en veckas tid, åter eftersändas, på det den älskade lekbrodren i deras omgifning kunde blifva i tillfälle njuta af sommarens rika hofvor, hvilka naturligtvis utan honom för desse, omöjligt ägde samma interesse, hvarföre Hofrådets vagn, redan dagen före deras väntade ankomst, var dem emotsänd. Alla sutto i glad väntan; ännu blott en timme och den så mycket efterlängtade brödren kunde, jemte sin Lärare, redan vara anländ. Snart höres verkeligen en vagns rullande, och båda systrarne, som sedan en god stund stått på utkik, ilade, i fullt språng utför trapporne, med öppnade armar till vagnsdörrn -- men ack! ingen Adolf! -- Den trygge Herr Magistern utstiger, obesluten, huruvida han på godt maner skall kunna förklara sin lilla elevs uteblifvanda; -- dock, artigheten bjuder ju honom först stiga in, derpå berättar han i skonsamma ordalag huru Adolf, alldeles yr af glädje att slippa hem, till vinnande af tiden, skulle försöka medelst tistelstången omvända vagnen; huruledes den, slående på en höjd, vid rörelsen fått fart, börjat rulla, och, o Gud! huru Adolf som ej mägtat återhålla densamma, fallit omkull, samt emellan hjulen och en sten, krossat armen. -- Huru förbyttes nu i hast glädjen till sorg; tänke man sig, den arma Hofrådinnans ångest, vid föreställningen om sitt barns tillstånd; tårar och snyftningar, smärtans så naturliga kännetecken, flödade nu utan uppehåll, och den sig påträngande tanken, att Herr Magistern af skonsamhet ej yppat rätta förhållandet, måhända döden, injagade förtviflans oro hos de lidande föräldrarne. Sluteligen, sedan man något hunnit sansa sig, beslöts att genast inresa till den lille älsklingen. Fadren och modren voro sjelfskrefne, -- men till hugnad och förströelse för Adolf, skulle en af de små flickorna få åtfölja. Nu uppstod en strid, hvilken efter vanligheten nedvägde Hannas vågskål. Leontine hade flere gånger varit modren följaktig vid dess utfarter, och således var Hanna nu fullkomligt berättigad dertill. "Nå flickor" yttrade sig Hofrådet, "hvilkendera kommer med? fort nu, ty vagnen förespännes redan. Hanna! det är ju din tour, skynda dig min flicka." Hanna stod med nedslagna ögon och klappande hjerta, och skulle innerligt gärna hastat den älskade lekkamraten till mötes; men, frugtande Leonines missnöje återhöll sig hennes glädjeyttring. Ändteligen, med armarne omfattande fadrens hals, utropar hon, "Låt Leontine resa, hon res så gärna, och jag får väl snart hälsa på den stackars Adolf, är det ej så min Pappa? Hälsa dock honom mycket, mycket ifrån hans Hanna, och", tillade hon med lägre röst, "säg honom att äfven jag så gärna kommit." Rörd tryckte Hofrådet henne mot sitt bröst: "Så, min älskade Hanna! väntade jag dig! rätt snart skall du åtfölja mig till din broder." Nu uppstod ett språng, -- Hofrådinnan, mostrar, fastrar, domestiker, allt skyndade om hvartannat. För läraren, och de resande, uppdukades i hast allt, hvad Fru Hofrådinnans väl fournerade skafferi kunde åstadkomma; koteletter, kappor, biffstekar, tortor och hattar, sväfvade om hvarann, och syster Leontine underlät ej, att i största hast begagna sig af Hannas ädelmod, hvilken med älskvärdt nit, skyndade att till henne frambära alla behöfliga res-effecter. Den qvidande Adolfs arm tycktes i hast blifvit glömd, och i stället frambefalltes nu bomull och vadd, hvaruti Leontine förnämligast skulle inlägga perlor, ringar, nipper och band, spetsar och shawletter, liksom till en resa för flere månader, och sedan allt väl vardt iordningställt, husfrun utgifvit sina behöriga ordres, samt nyckelknippor och lås i pålitliga händer öfverantvardats, företogs den fyra mils långa resan.

I dag äro likväl så väl Hofrådet, som Hofrådinnan, tranquiliserade ifrån staden återvände, sedan de blifvit i tillfälle förvissa sig derom, att olyckan, ehuru smärtsam, dock ingalunda finnes ohjelplig. Den lille älsklingen åtnjuter nu, omgifven af sin leksyster, samt gamla Bata, hvilken vid detta tillfälle blef honom omistlig, en skicklig läkarevård, hvarigenom Hofrådets, som härvid komma att toura i påhälsningar hos honom, om sist 6 à 7 veckar åter hoppas se honom fullkomligt återställd. Rosas sällhet har då jag undantar den pinsamma smärta hennes hjerta genom brödrens olycka erfor, under denna sist förflutna vecka, varit obeskriflig. Hon har dageligen under glad oskuld njutit af sin så öppet, så ömt älskade R----s härvaro. Ack hvilken skatt han i henne äger, hennes rika inre utveklas stundeligen mer och mer, i allt ljusare, allt högre glans. Hvilka ädla och herrliga frön, hafva icke slumrat i detta rena hjerta; hvilka sköna men ömtåliga blommor lofva de icke att under en öm vård uppdrifva; o! det tillhör nu endast och allenast honom! till hvilken hon med det unga oerfarna hjertats fulla förtroende öfverlemnat sig, att blifva denna ömme ledare; och ve! ve! öfver honom, om han förrädiskt nog kunde hafva hjerta att vanvårda, eller förtrampa denna späda planta. -- Jag har på dessa dagar mer än här förut, med mig sjelf försonats i tanken på R., och måste nu medgifva att mina farhågor, i anseende till honom, haft ingen, eller åtminstone en alldeles falsk grund. Han tyckes så helt och hållet äga blott en enda tanke, ett enda hopp: ägandet af sin Rosa, hvilken han ordentligt afgudar. Huru tillfredsställd lemnar jag icke nu henne, den hulda; ty hoppet, det ljufva, det smickrande, och alltid begärliga, tillhviskar mig så vänligt och förtröstansfullt: "Hon skall bli lycklig."

Den 13.

Friherrinnan är här, o! hvilket oändeligen ljuft återseende. Jag är så lyclig så jag knappt kan tänka mig någon större fröjd, än dem jag för närvarande njuter. Hvilken oförklarlig känsla förer mig så oemotsåndeligen till henne! tacksamhetens, för så mycket undfånget godt, visserligen, men utom den, äfven säkert det hos henne, och allena hos henne sig så ljuft uppenbarande, höga sällhetspridande, något, för hvilket jag sannerligen ej finner ord. Hon tyckes vara rigtigt tillfredsställd öfver min vistelse på landet, och finner, hvad verkeligen fallet är, mig härstädes blifvit ganska frodig och fet. Hofrådinnan är oändligen charmerad af Friherrinnans ankomst, samt uppbjuder all sin förmåga, att göra den sistnämndas vistelse här så treflig som möjligt. Redan morgondagen är bestämd till vidare fortsättande af resan, och, för att helt och hållet kunna egna Rosa det återstående af aftonen, har jag under det man der nere mangrant samlats kring thébordet, på ett ögnablick smugit mig undan, att i dessa i hast tecknade rader, sluteligen härstädes säga dig ett farväl! jag skall härefter jemte Rosa, uppå Hofrådinnans uppmaning, hasta att under prydlighet iordningställa Friherrinnans blifvande sängrum, hvarvid, såsom utgörande den förnämsta prydnad, en del af Rosas sköna blomster ej få saknas. A propos af Rosa! kan du väl Emilia föreställa dig någonting mera underbart, i går aftons, voro vi, R., Rosa och jag, promenerade till Rosas älsklingsplats, torfsoffan under berget; aftonen var gudomlig, solen just i sin nedgång kastade i den spegelklara sjön, hvilken nära derintill bildade en liten vik, sitt praktfulla guld; icke ett löf rördes, den högtidliga tystnaden afbröts endast stundom af ett och annat förbi surrande bi, hvilket till någon honungsrik blomma smugit att hämta ny näring. Vi sutto alla betagna under njutning af den herrliga sommarqvällen, då, borttorkande en tår ur sitt öga, Rosa helt oförtänkt yttrade: "Låt väl se, när och under hvad förändringar vi alla tre, på samma denna plats, härnäst sammanträffa, och om dervid du Mathilda! och du min dyre Ludvig alltid lika oförminskadt skall älska eder Rosa. O! när jag tänker uppå att ej så vore, att Mathilda vore långt, långt aflägsnad från mig, och att du!" (härvid kramade hon synbart den hand, hvilken i sin höll hennes innesluten) "icke mera älskade mig, då vill mitt hjerta redan brista af sorg. Derföre, upprepen mig nu båda, då vi troligen för sista gången under denna glada sommar, här, på denna min barndoms kära plats, äro tillstädes, upprepen för eder Rosa, det ni aldrig viljen glömma henne, aldrig skolen hafva hjerta, att frånröfva henne eder ömma, henne så outsägligt lycklig görande kärlek." Hon tystnade, ty tårarne, hvilka nu ymnige öfversköljde det täcka ansigtet, hindrade henne att fortfara. R. hade under rörelse, med båda armarna härunder omfattat henne, samt kysste, till bevis på sina, med hennes öfverenstämmande känslor, oupphörliga gånger hennes fina sammetslena hand; han syntes verkeligen så skakad, så han på en lång stund icke förmådde yttra ett ord; sluteligen afbröt han dock den inträffade tystnaden, medelst ett uppmuntrande skämt: "Huru kan väl min ljufva Rosa", inföll han, "någonsin tänka sig något annat, än att du alltid evigt älskas, dyrkas, ja förgudas af din Ludvig; förjaga för Guds skuld all annan tanke, ty motsatsen skulle sannerligen mycket såra honom, som varit lycklig nog att vinna din ömhet; du hulda! älskvärda varelse. Men får jag", tillade han skälmskt, "min Rosa. förutspå huru och under hvad förändring vi i nästa sommar här skola råkas, så är det, beträffande oss, såsom ett lyckligt älskande förenadt par, då skall du väl med Guds hjelp, min Rosa, redan burit den gröna friska kransen", och härvid gjorde han muntert med handen en liten lätt utmärkande rund kring hennes lockiga hufvud; -- men han hade knappt uttalat dessa ord, förrän ifrån det fullkomligaste lugn, en häftig väderil hvinande for igenom luften, olustigt omkrusade vikens klara yta, samt skakade våldsamt trädens löf; och, vare sig nu möjligen af vindens åverkan, eller af den rörelse den lätt under berget sittande R----s arm kring Rosa gjort, allt nog, i samma ögnablick såg man en verkeligen icke tillförene observerad Murgrönsranke, hvilken förmodeligen kring bergets remnor letat sig en väg upp, i en högst naturligt bildad krans nedfalla öfver hennes hufvud. Denna anblick var så imponerande, så jag omöjligt kan förklara hvad jag dervid erfor. Äfven Rosa var af den inträffade förskräckelsen vid rankens oförmodade nedfallande så häftigt betagen, att på det nyss förut så lifligt blomstrande anletet, nu icke tecken till en droppe blod stod att finnas. Vi nödgades sluteligen, för att något upplifva henne, göra en tour kring trädgården, hvarunder hon småningom i det åter inträffade milda aftonlugnet, fick återhemta sina krafter. Men nej, nu hinner jag ej mera; god afton, och god natt min Emilia! jag hör redan Rosas lätta steg i trappan, hon kommer nu jemte R. att afhemta mig till blomsterskörden. God natt!

----krona ben 22 Augusti.

Uh! ett så stort, vidt och ödsligt hus, med sina förfärliga tre fulla våningar i höjd, sina ofanteliga gråstensmurar, sina gammalmodiga hvälfda fönsterfördjupningar; ett fasligt näste, jemlförelsevis med det täcka nyss lemnade Liljedahl. Jag kan ej förstå, huru ett friskt menniskosinne, på ett så onaturligt sätt kunnat förödsliga sin vistelseort. Men, jag vill likväl icke skrämma dig till döds Emilia! du kunde då ej få erfara huru man dock underbarligen kan somna, vakna och lefva roligt nog, under dess dystra tak. Den 18 om afton, just i solnedgången rullade Friherrinnans vagn fram genom den mörka, evighetslånga allée af urgamla oagade björkar hvilken leder upp till slottet, samt stadnade kort derefter vid porten af den stora man- eller borggården vid ----krona. Vi hade, för att fullkomligt kunna njuta af vår resa, åkt alldeles piano, det vill säga på en väg, af 16 mil, användt närmare fem dagar, hvarunder heller icke något enda, vid vår förbifart i ögonen fallande trefligt ställe, oskådadt gick oss ur sigte. Här, under skuggan af några vackra träd, intogs vår lilla frukost, der vid bruset af ett täckt vattenfall var middag, der invid randen af en klar å, vårt thé, och så vidare. De voro verkeligen helgedagar alla under denna färd upplefvade. Men vi hade nu, som sagdt, vid slutet af den femte upphunnit vårt mål, hvardera onekligen litet brydde öfver det mindre trefliga intryck, stelheten och dysterheten af de oss omgifvande föremålen, ovilkorligen på våra sinnen verkat. Men här var dock icke stället till någon längre besinning, jag hoppade såleds först ut, samt hjelpte derefter Friherrinnan att äfven nedstiga. Nu syntes en gammal man, med stapplande gång, derefter ett par qvinliga varelser i blå bindmössor, och snygga förkläden närma sig oss. "Det är visst den nådiga Friherrinnan", yttrade ifrigt bugande den kraftlöse gubben, i det han med slottsnyckeln i band, trädde fram till Friherrinnan; "den nye förvaltarn, hvilken för en par dagar sedan anlände, har redan beredt oss på detta nådiga besök, behagar hennes höga Nåde stiga upp till slottet, eller". -- "Hvar har den nya förvaltarn bosatt sig", frågade Friherrinnan, i det hon vänligt räckte gubben, samt de bakom honom stående qvinnorne sin hand, "och hvar finnes han för närvarande, då han icke här synes inväntat min ankomst?" -- "Han gjorde i dag en liten ridt till kyrkobyn, belägen ungefär en half mil härifrån", svarade under förnyadt bugande gubben, "dock torde han icke så alltför länge mera dröja; men, behagar icke hennes höga Nåde uppstiga?" och härvid gjorde gubben åter en liten meningsfull gest med nyskeln. "Hvar logerar den nya förvaltarn", upprepade ännu en gång Friherrinnan sedan gubben tystnat, "Ni har väl för honom utsett några anständiga rum?" -- "Den unge herrn säger, det genom brefvexling hennes höga Nåde utlofvat honom få bo uppe i slottet, emedan han visste rummen här i nedra flygeln så förfallne, att med svårighet endast trenne af dem, desamma jag med hennes höga Nådes tillåtelse bebor, kunna begagnas; likvist har han före hennes höga Nådes ankomst icke vågat göra något intrång i Slottet, utan har tills vidare jag åt honom inrymt ett af mina." -- "Nej, nej", afbröt Friherrinnan tvärt gubbens oration, "det går ej ann, Ni måste ännu i denna afton se till, att hans effecter blifva ömsade hit upp, helst i nedra våningen, emedan jag sjelf ärnar begagna den öfre, förstår ni mig?" -- "Alldeles som hennes höga Nåde befaller", återtog gubben, vände sig nu långsamt om, samt gick i lutande ställning att för hennes höga Nåde ändteligen öppna de höga förstugudörrarne.

"Alla goda andar stå oss bi", hviskade jungfru Annette halfhögt, då hon under påpackning af nattsäckar, resknyten, cartoner och pirater, nu jemte oss öfrige började tåga trapporne uppföre, "man vågar här icke ens tala högt, ty det förfärliga ekandet ifrån hvarje hvalf upprepar ju så hemskt och näsvist, hvart enda ord man säger; söta Mamsell gå ej så fasligt fort, jag tycker verkligen det ständigt nappar mig i kjolarne, ack! ack! det här blir ändå rätt fasligt." -- "Åh, du pratar, låt bara gå nu, dermed vänjer du dig snart." -- "Jag tror dock ej", hviskade hon återigen, hoppade i hamn och häl efter mig, och nu inträdde vi i en stor urmodig med hjeltar och pantsarklädde riddare -- oljemålad sal. "Min Gud! så mycket folk", suckade Annette, ängslig, "hvar skola vi gå vidare Fru Friherrinnan?" Friherrinnan gick förut, och vi följde henne efter till ett åt gården liggande solbelyst rum; här andades Annette åter. "Se här, ja här är verkeligen bäst", hviskade hon, "om man endast ej vidare skulle behöfva se den förfärliga samligen i det stora rummet." -- "Nå det skall du slippa", sade Friherrinnan muntert, "se här", och ifrån det näst intill liggande rummet, visade hon henne nu en dörr, hvilken man såg bestämt ledde till den nyss passerade coridoren. Annettes glädje häröfver var obeskriflig; hon flög liksom jagad trappan utföre, för att ännu med betjentes tillhjelp -- i från den medföljande packvagnen -- uppbära våra återstående effecter.