Part 16

Huru många dagar kan du ej räkna Emilia, sedan jag sednast samspråkade med dig, men säkert lemnar du mig dock, för hvar och en sådan; särskildt, din tillgift, då du får veta huru olika mot de första, dessa sednare här förgått. Som ingen hemlighet deraf göres, hastar jag nu att meddela dig, huruledes en liten vacker, ljuflig, glad och lycklig brud, numera hoppar ibland oss; kort sagdt, Häradshöfding R., hvars blotta namn kom Rosas kinder att på Grefve X----s bal täfla i färg med purpurn på de mörkaste rosor i hennes trädgård, han sjelf, har redan för ungefär tio dagar sedan, hos Rosa, samt hennes föräldrar, formeligen anhållit om Rosas hand. Söndagen efter sedan den lilla middagen för T.-boerne gafs, anlände han hit, icke på en hvit friarhäst, men sittande i en nät Chaise, förespänd med en den stoltaste bruna häst händelsen fogade, att Rosa och jag samma dag efter slutad middag, begifvit oss ut, för att jemte njutandet af en nyss erhållen interessant lectur, äfven njuta af den herrliga dagen, då oförmodadt ett åkdons rullande å den framåt ledande landsvägen väckte vår uppmärksamhet. -- "Låt oss skynda att möta den ankommande", sade Rosa, "det är otvifvelaktigt underrättelser ifrån Adolf, ty pappa väntar det insände budet tidigt hem i dag;" vid dessa ord lemnade hon min arm, samt började att med ökad fart, ila vägen framåt. Men föreställ dig, huru förvånad, skamflat, och rodnande ända upp till örsnibbarne hon, framkommen nära sitt mål, tvärstadnade; hon tycktes synbart tvekande huru hon rätteligen borde förhålla sig, ty än gjorde hon, till besvarande af R----s hälsning, en obetydlig bugning, än avancerade hon åter några steg baklänges, seende sig oupphörligt om efter mig. Då jag ändteligen till henne var framkommen, hade R. redan stigit ned, lemnat tömmarne till sin betjent, samt vandrade nu invid Rosas sida, vägen framåt. Färgades af R----s ankomst Rosas kinder åter högröda, så orsakade den mig sannerligen en kännbar hjertklappning, likväl af det ljufvaste slag, ty sedan han artigt gjort äfven mig sin hälsning, framtog samt lemnade han mig det första, långa, hjertliga, och innerligt kärkomna bref, Friherrinnan, den älskade, den saknade med egen hand teknat mig. Under R----s lätta, ovanligt interessanta conversation, uppnådde vi nu snart hemmet, hvarefter Rosa smög att i vår samfäldta kammare ett ögnablick återhemta sig, ifrån sin fatala öfverraskning. Under de tvenne dagar R----s två månaders långa tjenstledighet, förenad med Hofrådets öfvertalande artighet, tillät honom vistas på Liljedahl, yppades mer än tydligt hans böjelse, samt afsigter till Rosa. Andra dagen af hans härvaro, under det de gamle togo sin vanliga middagslur, blef af oss unga beslutat, att i en täck trädgårdsberceau, låta oss af R. föreläsas ett af N----r nyligen utkommit poëm, det R. hit medbragt; sjelf som lån bekommit, och som sådant, icke hos oss kunde qvarlemna. I följd häraf, begåfvo vi oss, åtföljde af barnen, till nämnde berceau, der äfven desse sistnämnde, under vilkor af tystnad, skulle få öfvervara läsningen; men som Leontine på intet vis ville räknas till barnen, eller lät sig föreskrifvas ett eller annat, och hon dessutom ovanligt nog, alldeles icke af den nye gästen såg sig observerad, tog hon trotsigt af vid den första väg som tillstötte, samt fortsatte med afmätta steg, sin väg framåt parken. Att de båda andra barnen, icke heller längre stodo att hållas inom den skuggrika hyddans område, var begripligt; och såleds ser du oss nu, en trio der hafva intagit våra platser. Vår föreläsare hade redan bladat igenom några sidor, hvarunder såväl han, som vi med särdeles nöje uppfattat det höga och sköna hvilket alltid talar utur N----rs skrifter, då R. plötsligt fann boken flere blad igenom vara ouppskuren. Här var nu hvarken knif eller sax att tillgå, ty Rosa, jemväl jag, voro endast sysselsatta med små spetsstickningar, hvarföre jag i ett språng hastade att ifrån Rosas rum uppsöka det behöfliga. Jag måtte likväl för länge letat derefter, ty då jag under tysthet återkom, satt R. med den snyftande Rosa tätt sluten i sina armar. Hennes ymnigt nedrullande tårar förklarade mig alltför tydligt, hvad som under min frånvaro förefallit, och som ingendera under sin berusning blifvit mig varse, hade jag hvarken hjerta, eller mod att nu inträda i berceau'n. Jag smög mig obemärkt förbi densamma, slog en lof kring trädgården, för att efterse de små, samt återkom sent omsider långsamt och högsjungande, för andra gången samma väg uppföre. Då jag nu verkeligen inträdde, hade R. tillgripit sin bok, deri han med flammande ögon uppletade det bortblandade stället. Rosa räckte mig godt, utan att se upp, sin ännu darrande hand, samt gjorde med stapplande röst mig den menlösa fråga: "hvar jag väl dröjt så fasligt länge." Oaktadt en hvass, både knif och sax, gick läsningen eller denna passage öfvermåttan trögt; såg jag händelsevis upp ifrån mitt arbete, så öfverraskades merändels R----s ögon sväfvade öfver boken, och hvilande på den under sin förlägenhet outsägligt täcka Rosa; men, lyckligtvis afbröts nu dessa mystiska tvångfulla timmar, genom Hofrådets ankomst, hvilken, oveten om hela tilldragelsen, snart nog, ställde allt på sin gamla fot. Då efter slutad aftonmåltid, man ändtligen sagdt hvarandra, "god natt", samt Rosa och jag uppe i det lilla rummet, invid vårt trefliga fönster åter intagit våra platser, kastade plötsligt, under hög gråt, Rosa sina mjella armar kring min hals, under det hon med häftighet tryckte mig intill sig. "Hvad nu Rosa!" frågade jag, "jag tror minsann du gråter, hvad har väl händt?" Rosa teg, men fortfor att allt högljuddare gråta. Att hon sjelf ej förmådde ut med den bekännelse, hvaraf hennes vänskapsfulla hjerta ville lemna mig förtroende, fann jag tydligt, ty, ännu hade ej ett ord, ej en enda bokstaf någonsin oss emellan förrådt hennes tankar eller känslor för R. "Hör min Rosa", sade jag efter ett ögnablicks tystnad, "får jag öppna för dig sjelf och mig ditt unga oerfarna hjertas förlåt? får jag säga dig, huru djupt och innerligt jag deri läst? du älskar R.?" Rosa skälfde i mina armar. "Förskräcks ej min älskade, min dyraste Rosa öfver den heligaste och lyckligaste af alla känslor, den rena, oskuldsfulla kärleken. Hon utgör såsom sådan vårt högsta mål, den största ljufhet och salighet vi kunna tänka. Frukta henne ej, ty hon är mild som ett huldt barn, och för dig min älskvärda oskyldiga Rosa, bör hon ju evigt förblifva sådan. Men, då du nu sjelf forrådt mig ditt hjerta, ty, det har du dock egenteligen gjort, så besvara nu äfven min fråga: ligger det väl någon sanning i min förmodan, eller känner du intet, alls intet för denna R.?"

Nu upphöjde sig Rosa med hast ifrån min famn, blickande mig med englaljufhet i ögat: "Jo Mathilda! upprigtigt vill jag nu bekänna för dig huru mycket, oändeligt mycket jag känner för honom, huru han redan under ett helt års tid ständigt utgjort det käraste, första och sista ämnet för mina tankar, ehuru jag väl aldrig rigtigt vetat eller kunnat deröfver göra mig redo; men nu deremot..."

"Nå, huru vet du det nu då?" frågade jag med låtsad nyfikenhet; "jo! jag vet det så säkert, så säkert", och härvid lutade hon sitt hufvud åter ned uti mitt knä, samt berättade mig derpå, ifrån punkt och till pricka hela tilldragelsen i berceauen. Natten förgick under oupphörliga samtal, jag nödgades sluteligen allvarligt påminna Rosa om åtnjutande af någon hvila, så underbart var hon i hast försatt till glömska af allt henne omgifvande.

Följande dag, under det man gemensamt spisade middag, gjorde det glada Hofrådet en ouvert kungörelse af Rosas och R----s beslutade förbindelse. Den sistnämnde hade under morgonstunden haft tillfälle att till de älskade föräldrarne framställa sina önskningar, i hvilka den härunder inkallade Rosa, utan tillgjordt pruderie instämt. Mamsell Aramintha tuggade såleds härvid af lutter förvåning, jemt tre hvarf kring sitt korallband, strök ända till tjockarmen upp sina korta ärmar, innan hon rätt kunde fatta det oförmodade i saken. Mamsell Stin-Lovis gaf Hofrådinnan en fin pique, för det hon ej på förmiddagen kunnat omnämna detta, hon (Mamsell Stin-Lovis) hade då helt annorlunda kunnat arrangera sin middag. Leontine åt i disperation, liksom hon alldeles icke gifvit akt på Hofrådets yttrande, en dubbel portion af den henne eljest så vedervärdiga bouillonen; den guldlockiga Hanna rodnade af förrundran, då hon af Mamsell Stin-Lovis, till svar å sin fråga: "hvarföre middagen bordt vara annorlunda, då så prägliga munkar rykte på fatet", under tysthet fick veta "att Rosa och Häradshöfdingen en gång skulle blifva ett par, såsom Pappa och Mamma." Men Hofrådinnan, ifrån hennes öga, perlade långsamt och talande en klar tår, ned uti det mörka vinglaset, hvilket hon för sin Rosas välgång förde till sina läppar. Hvad den sade, uppfattade säkert med tacksamhet hon, för hvilken den så varmt utgjöts.

Ack! jag vill ej, jag vill ej, för mig sjelf förtydliga, hvad alltid, och obegripligt nog, vid tanken på R, jagar all bloden tillsamman i mitt hjerta; men -- säkert, ja, helt säkert är det endast minnet af mitt eget mörka öde, som vid åsyn af ömmare förhållanden, så olyckligt påminnande framstår för min själ. O! måtte hon, denna engel! denna af mig så oändligt älskade Rosa, bliiva så lycklig mitt hjerta det önskar.

Samma dag på eftermiddagen gick den blyga, något försagda Rosa, ömsom rodnande och bleknande, arm i arm med sin utkorade, genom trädgårdens långa gångar. Vi voro alla i dag der församlade för att hjelpa Mamsell Stin-Lovis, med, så val afplockandet af den ofanteliga mängd provinserosor, hon till distelerande af ögonvatten, plägade insamla, som ock med skördandet af de till syltning nu alldeles fullmogne ypperlige Engelska hallonen. Efter slutadt arbete gick jag att uppsöka de förlofvade, hvilka jag en timme förut, i sälskap med Hanna och Victor, sett vandra genom parken, och fann dem nu äfven hand i hand sittande på Rosas favoritplats, en liten torfsoffa, uppförd under ett brant, i skuggan af några lindar liggande berg; lilla Victor hade nyss till sin stora syster, som han kallade Rosa, anbragt en ofantelig korg, uppfylld med nämnde rosor, hvari han nu under sjelfsvåldigt ras, fullkomligt inbäddade henne. Då jag nalkades, räckte mig Rosa med sin vanliga hjertlighet handen, samt drog mig ned invid sin rosenströdda sida. "Vi fira här, som ni ser med blomstrande rosor, vår kärleks rosenfest, Mamsell Sommer!" sade R., då jag, för att ej krossa blommorna, med handen lätt undanförde dem, ifrån platsen, der jag skulle sitta; "men ni!" fortfor han, "ni tyckes verkeligen ej älska, eller rättare hylla dem till den grad som min lilla Rosa och jag." -- "Det gör jag i sanning säkert, Herr R.; det bevisar ju den vård jag lemnat dem, i det jag frälsat dessa rosor ifrån förstörelse och hotad undergång; men", tillade jag muntert, "jag vill i synnerhet lemna dem min varmaste hyllning, då de befinnas så fullkomligt törnefria som denna", härvid visade jag på den ros, Rosa som bäst höll i handen, "måtte de endast ständigt för henne blomstra sådana." R. såg på mig, med en försmädlig mine, men yttrade derefter, med studerad artighet: "huru kunna de väl någonsin annat, då den varma önskningen kommer ifrån er". -- "Eller, angår Rosa, hade ni bordt säga", inföll jag litet grumsig, ty vid hans spetsiga ord uppstego åter objudna mina mörka vålnader; "också det, också det", tillade R., tog med belefvenhet sin älskeliga bruds hand, den han nu med grace förde till sina läppar, samt bjöd henne derefter armen, för att göra ännu en tour till hennes så mycket älskade plantskole.

På ungefär lika sätt förflöto de återstående dagarne af R----s härvaro, hvarunder innerligheten mellan de älskande, snart sagdt med hvarje minut syntes tillväxa. Rosa går nu ifrån morgon till qväl sjungande och drillande, så verkeligen både skog och dal genljuda af hennes glädje. Refrainen, "huru ljuft till att dö i ditt sköt", till det lilla sångstycke jag på Rosas begäran hit medhämtade, och hvilket hon härförut dageligen sjungande upprepat, höres numera alldeles icke utaf, den är tvärt förbytt till "mitt hjerta är en landtlig hydda", hvilken sång hon med den ljufvaste och barnsligaste röst låter höra dagarna igenom. Jag är nu mera henne alldeles oslippelig, och måste oupphörligt instämma uti: huru hygglig den R. är, huru vacker, hvilket skönt hår han har; hvilka vänliga och goda ögon; huru fin och propre; huru naiv, ja, till och med qvick; med hvilken grace och lätthet han skickar sig, huru ypperligt han valsar, och Gud vet huru många upprepade "huru", hon ännu vet framkasta; jag hinner verkeligen oftast på detta häftiga ordasvall, endast svara ett skämtsamt "ja visst, ja visst", på hvilket hon under sin ifver dock sällan fäster uppmärksamhet men blott lika oaflåtligt fortfor i sina glödande loftal.

I dag har Rosa, jemte bifogandet af ett par rätt subtila presenter, af R. erhållit det första bref; hennes glädje deröfver var likaså omåttlig som oförställd. Det lilla brefvet, åtföljande paquettet, med sin prydliga, till henne adresserade utanskrift förmådde dock, oaktadt allas vårt skämt och infall på intet sätt fängsla hennes nyfikenhet, "ja, ja, ni fån verkeligen dela dess innehåll eder emellan", utropade hon, högt rodnande, i det hon ögnade brefvets öfverskrift, "jag behåller i alla fall det bästa för mig sjelf; ack! huru lycklig jag ar!"

Men Emilia, jag har ju för Rosas angelägenheter, helt och hållet glömt mina egna, hvilka dock ligga mig icke så alldeles lätt uppå hjertat; verkeligen glömt, att säga dig, huru högst förvånad jag blef, att uti ett exemplar nya noter, dem Hofrådets postbud i går till mig uthämtade, finna ett ifrån C. till mig adresseradt, försegladt bref. Hvad det innehåller, känner jag sannerligen ej, ty det ligger ännu ouppbrutet inom sitt välkända prydliga sigill, nedgrafvet i botten af mitt schatull; men som jag tyvärr med säkerhet tror mig ana dertill har jag omöjligen ännu förmåtts till uppbrytande af detsamma. Dock! jag lemnar gerna allt detta tills vidare, och går nu med fröjd till ett annat ämne, nemligen Friherrinnans bref. Att med ord säga dig, huru mycket det gladde mig, blefve mig verkeligen omöjligt, man skall som jag, njutit öfvermåttet af hennes huldhet, för att rätt uppskatta värdet af dessa hjertliga rader. O! hvad jag på Friherrinnans vägnar är glad och lycklig, hon njuter nu den högsta grad af modersfröjd, närvaron af en älskad, dygdig son, hvilken redan i fjorton dagars tid, utgjort hennes alldagliga kära sällskap, men, som sällan här på jorden någon fröjd njutes fullkomlig, skymmes äfven dessa hennes glädjedagar af den bedröfliga visshet, att icke så länge hon hoppades, få behålla sin Gustaf hos sig. I anledning af inträffade omständigheter, har oförmodadt hans permission förkortats till en enda månad, hvarefter han åter på ett helt år ser sig tvungen lemna sin ömma mor.

En nyhet, och den rätt treflig, den Friherrinnans bref omnämner, vill jag dock omorda för dig; Grefve A. har nemligen, den allvetande verlden helt ovetande, och till förvåning, gjort Fröken Amelie T. sin formeliga cour. För omkring fjorton dagar sedan firades, i anledning deraf, hos Öfverste X. en gentil eclateringsfest, hvarvid äfven Friherrinnan varit närvarande. Det är verkeligen i mina ögon ett väl passande partie; jag undrar emedlertid hvad Geheimerådinnan derom skall säga. Baron C. (äfven honom omnämner Friherrinnan) har sedan min afresa ett par tre gånger gjort Friherrinnan besök; han vistas beständigt, då han af sin tjenst icke finnes upptagen, på Vestanby, "och", yttrar sig Friherrinnan, "skulle du Mathilda lilla, ej misstycka mitt raillerie, ville jag nästan tillskrifva dig någon del i hans alltför tydligt i ögonen fallande svårmod; ja, tro mig, öfverraskade icke jag C. med ögonen fulla af klara tårar, då han härom dagen med Gustaf besökte dina rum, för att der jemte fortepianots tillhjelp låta mig höra några nya sånger, Men jag ser ju din blick på din vän, oaktadt hennes något opassande skämt, stråla alltid lika vänlig och god; är det ej så, min Mathilda?" Ach! Emilia, hvad jag nu förebrår mig, min hitintills öfvade förbehållsamhet emot Friherrinnan; mitt hjerta drifver mig ovilkorligt att med aldra, aldra första, delgifva henne, hvad mellan mig och C. förefallit; och, gifves det någon, blir det visst hon, hvilken med mildhet och granlagenhet, skall blifva mig behjelplig att behandla denna alltför ömtåliga sak.

Den 8 Augusti.

Huru skall jag, Emilia! kunna göra dig begriplig den glädje jag känner öfver innehållit af ett åter i dag ifrån Friherrinnan erhållit bref; tänk dig, tänk dig blott, din Matbilda kommer att ännu i hela tvenne månaders tid få njuta af det nu så alltför herrliga landet; huru går det till? frågar du väl. Jo ser du, det går, ehuru verkeligen underbarligen ty alldeles oförmodadt är Friherrinnan nu ägarinna till ett skönt, stort gods, beläget omkring hela 16 milen ifrän S. Hon hade, hvilket jag alldrig hört henne omtala, en mägta rik slägtinge, en Grefve X., till hvilken hon befanns vara den enda arfvingen; denne har i flere års tid, vistats utomlands, i hopp att derstädes återvinna sin förlorade hälsa; plötsligt erhåller hon nu underrättelse om hans nyligen inträffade död, hvilken försätter henne i besittning af all hans betydliga qvarlåtenskap. Att efterse detta, i långliga tider vårdslösade och förfallna grefskap, blir naturligtvis nu en nödvändig följd; och som Friherrinnan tror det for hennes egen helsa skulle verka alltför fördelakligt att företaga denna lilla resa, har hon nu i godhet föreslagit mig, att på den hlifva sig följaktig. Hon fruktar likväl, att jag dervid torde komma att uppoffra för mycket, och att de 16 milen på en nio à tio veckors tid kunde skrämma mig. O! hon vet ej huru tvärtom, jag utur djupet af min själ, tillsänder henne, och en huld Försyn, den innerligaste tacksägelse, för det, på ett så obegripligt sätt, jag sett mina tusende gånger drömda önskningar uppfyllde.