Part 15

Nu återstå de tvenne yngsta barnen, Hanna och Victor, hvilka afgjordt förblifvit mina älsklingar. Du kan omöjligt tänka dig ett oskuldsfullare, menlösare utseende, än det, hos den 10-åriga Hanna, hvilken väl icke i fägring kan jemföras med Leontine, men deremot oemotståndligare än dennes skönhet, fängslar hjertat. Hon har fullkomligt lånat Rosas ljusa lockar, hvilka i naturliga, ymniga vågor ledigt rulla öfver axlar och hals, äfvensom uttryck och färg af Rosas ögon. Har en den aldratäckaste rosenmund, samt en liten, något trubbig näsa, hvilken ännu mera bidrar att göra hennes utseende anspråkslöst. När hon sålunda, i sin hvita drägt står framfor mig med en nästan alltid frågande, något fruktande blick, o! hvad hon då är öfver all beskrifning ljuf, jag hänföres vid dylika tillfällen ovilkorligt att sluta den älskelige varelsen i mina armar. Lilla Victor, en prägtig brun yster fyra års pojke, gör ofta sin syster företrädet stridigt, öfvar egen hands rätt hvar han kommer öfver, utan att bekymra sig om huruvida hans företag falla sig väl eller illa; finner intet skåp eller dörr för hög till påklifning, samt gör dagarne igenom, oupphörligt sjungande, kring bord och bänkar sina förunderliga caprioler. Jag har oförmodat lyckats att i nästan lika grad med Rosa ådraga mig hans ynnest, hvarföre han vid hvarje af oss företagen promenade numera ständigt ses utgöra vårt sällskap.

Nu tror du väl, jag med Guds hjelp hunnit med hela den omständligt uppräknade personalen till ett önskadt slut, men nej, så är ej fallet; ännu framställes för dig trenne, huset tillhörige personer, hvilka, i anseende till den plats de der innehafva, ej gärna ifrån räkningen böra uteslutas. Den första af dessa, Mamsell Aramintha U., en äldre, och halfsyster till Hofrådinnan, omkring fyratio år, kan med skäl anses såsom ett af husets märkvärdigaste inventarier, och utgör för de yngre barnen ett slags Gouvernante; hon går beständigt klädd i hvitt, emedan, enligt hennes egen utsago, hvitt alltid klädt henne bäst; ses äfven alltid i obetäckta armar, emedan hon ifrån ungdoms år varit svag för hvita och vackra sådana, samt på sednare hälften af sina tillryggalagda år, alldeles tyckes glömma att tiden uppå hennes egna, redan gjordt betydliga ingrepp. Dertill kommer ännu det kortklippta håret, hvilket med omsorg lockadt á l'enfant, mot det redan bedagade, öfver middagslinien skridna utseendet, yppar en anmärkningsvärd contrast. Ett band af högröda stora coraller, variera en om en med oformliga bernstens-perlor och öfvergifva aldrig hennes hals. Hon tyckes verkeligen vid hvar och en perla särskildt förena mysteriösa minnen ifrån sin flydda ungdomstid, ty jemt ses hon mellan läpparne eller fingren, perla för perla, tankfull avancera bandet framåt, tills på dylikt vis hon ofta circulerat det flere hvarf omkring. Den tid hon ej med barnen finnes sysselsatt, upptages vanligen af romanläsning, för hvilken hon skall vara -- snart sagt -- till ytterlighet passionerad, också har bland åtskillige romanförfattare, hon främst och förnämligast helgat den älskelige "La Fontaine" hela sin dyrkan och hyllning. För resten gör Mamsell Aramintha icke så alltför ringa anspråk på att synas beläst, till och med språkkunnig; talar "onaturligt gärna" om: Trojas belägring, Argonauternas tåg till Kolchis o.s.v. ehuru hon derunder onaturligt ofta -- på vetandets vägar -- gör de aldra onaturligaste snedsprång. Inblandar i hvartannat ord af sin conversation, de galnaste fransyska ord, så det verkeligen ofta gör mig bryderi att rätt fatta hennes gåtlikt uttalade meningar. Till all lycka har dock Hofrådinnan visligt afstyrt Mamsell Araminthas ofta förnyade förslag att äfven på barnen öfverflytta sin språkkännedom, förmodeligen af orsak, det gouvernantens ofullkomlighet legat i för öppen dager.

En radical motsatts af denna finner du i Mamsell Stin-Lovis B., en syster till Hofrådet, hvilken väl äfven redan af 40 bistra vintrar låtit sig öfversnöga; på hennes skuldror hvilar egentligen hela, så väl yttre som inre oeconomien; hon är i köket, i källarn, i skafferiet, i fisk-, kött- och spannemålsbodar etc. en oumbärlig person; hon anordnar, commenderar, bastunerar, vid behof, alla sitt skrå tillhörande tjensteandar, med obehinderlig magt. Hon är väl till sitt lynne stundom något olustig, och trätgirig, samt vid dylika tillfallen ej rätt god att ses i munnen, men befinnes dock öfverhufvudtagit en ganska medgörlig godhjertad varelse, samt hedrar i stolt medvetande af sin förmåga, hvad kokkonsten beträffar, på det aldra yppersta, högmögna Mamsell Wargs odödliga minne. Dessa båda sistnämnda personer äro de enda, hvilka i denna älskvärda famille ej kunna fördraga hvarandra; hvarföre tredje person ej må undra öfver att vid bordet alltid finna Mamsell Araminthas portioner utgöras af de minsta och mest vårdslösade. Är möjligen en bränd kant i puddingen eller en mindre smaklig bit af steken, eller någon skadad klimp i soppan att tillgå, må hon med all säkerhet derå göra räkning; likasom Mamsell Stin-Lovis sällan någon dag går i mistning om någon pique, i anledning af sin gammalmodiga croteska nångsjalanta klädsel, sina croteska fasoner, sin _inprovance_ hvad ejmabilité och umgängesvett befräffar, o.m.d.; hon förstod jemt om jemt endast tillblandningen af _ombletter_, samt stekningen af _jambong_ dö _grise_ och dermed nog, ty att kökspigan Annalena icke var så oklok och stupi, visste hon nog, ehuru Stin-Lovis alltid tog hela märiten åt sig.

Men sluteligen kommer så i ordning den prägtigaste af alla gummor och möer, den gamla hederliga Jungfru Bata; en trogen familjens tjenarinna, hvilken med ömhet skött och vårdat ifrån den störste till den minste af Hofrådets barn; hon äger ock öfver hela huset ett mägtigt inflytande och förunderligt är, att sedan om husets angelägenheter långa rådplägningar mellan de mer vigtiga personerne ägt rum, gamla Batas utlåtande i saken dock sluteligen måste infordras, hvilket, alltid grundadt på erfarenhet och förtanke, mestadels kommer att gälla. I samråd med gumman företages således alla inträffande hushållsgöromål. Äro om hösten syltning och saltning för hand, har med all säkerhet i gummans lilla kammare tvenne kloka hufvuden slagit sig tillhopa, ty ehuru öfvertygad om sin förmåga, hör Mamsell Stin-Lovis dock ej till dessa egenkära varelser, hvilka anse det sjelfgjorda för bäst; tvärtom, finner hon ofta gamla Batas råd ganska visa och förståndiga, samt följakteligen icke olämpelige att efterfölja; till exemp. spenaten, den Mamsell Stin-Lovis alltid plägat torka, hade hon enligt Batas råd funnit bibehålla sin färg vida lifligare såsom insaltad, persiljan höll sig vintern igenom grön och vacker, inpackad i smör, i stället att den, enligt Mamsell Stin-Lovisas bruk, såsom torr i påse, blifvit brun och grusig; sockerärterna spritade och torkade i ugn, voro till anrättning tusende gånger smakligare, än de ripiga, hvilka i sina skidor trädde på tråd, i veckotal hängt att torka och segna i Mamsell Stin-Lovisas egen kammare. Ägg stående på den smalare ändan, och i torr hackad halm inlagde, alltid säkrare bibehållne, än de, hvilka hon platt nedliggande brukat bevara i salt, aska, agnar och så vidare. Af sjelfva Hofrådinnan ombesörjes alldrig spånader, väfnader och dylikt, om ej Jungfru Bata alltid skall hafva ett ord, och ett öga med i laget; Barnen äga i henne en vänlig domare och fredstiftare, om i deras lekar någon gång en liten tvistighet uppstår; äfven för domestikerne ses hon en ständigt vakande argus, hvilken svårligen står att föra bakom ljus. Men, för att ej alldeles uttrötta ditt tålamod med beskrifningen om gamla Bata, vill jag endast i korthet tillägga henne de trenne små-idéer hvaraf hon i synnerhet mägtigt styres; till exemp. hvarje Lördagsafton, sedan klockan slagit sex, får ingen i huset sysselsättas med arbete, fullkomligt stillestånd skall då efterträda den i flit tillbragte veckan, samt hvar och en så tillsägandes, lekamligen bereda sig att emottaga den annalkande sabbaten. Först sedan gumman kringvandrat och funnit alla spinnrockar, stickstrumpor, sykorgar etc. undanförde, återvänder hon tillfredsställd och fryntlig till sitt snygga rum, der hon utur sin stora gamla psalmbok, andäktigt höres uppstämma sin aftonbön. Vidare, följer hon punktuelt, hvarje i året infallande ny och nedan, bakning, brygd, tvätt, ljusstöpning, tvålkokning, ja till och med golfskurning, har sina vissa bestämda tider, hvarifrån ingen afvikelse göres; också är hon alltid densamma, hvilken ordningsmässigt gör vederbörande uppmärksam på till dylika göromål infallande tider. Den tredje och sista af gummans svagheter är en noga iakttagelse af familiens alla namns- och födelsedagar, och förgifvit är hon den första, som till hvarje nyår erhåller sin egen almanacha, på det hvarje sådan utmärkelsedag, medelst behörige streck och punkter noga skall kunna observeras. En sådan dag år alltid caffet att vänta en timme tidigare; den torra kaffedoppen, förvandlad till en mjuk kringla med större omkrets än vanligt, tillkännagifver en hedersdag; på middagsbordet synes en eller par rätter mer än eljest, allt högtiden till prydnad, samt framför allt, ses Jungfru Batas anlete, så gladt och högtidsbjudande, så hvarje medlem af huset, hvilken något så när känner hennes favoritvurm, däri kan läsa det i almanachen inträffade strecket. Och nu slut med den anmärkningsvärdare personalen härstädes.

Som du ju hörde, inträffade Hofrådinnans namnsdag par tre dagar efter min ankomst hit; redan dagen före den vigtige "trettonde?" hade de små uti sina rum, i öfre våningen, på egen hand arangerat ett slags skuggspel, hvarmed de följande dag ärnade surprenera sin mor, och till hvars repeterande vi samtelige, Hofrådinnan med fastrar och mostrar dock undantagne, mot qvällen blefvo inviterade, emedan man nödvändigt borde komma i erfarenhet af hvilken effect alltsammans dagen derpå skulle göra. De utsedde platserna intogos således af oss, trenne åskådare. Hanna placerades såsom utpost vid dörren, på det man af modrens oförmodade mellankomst ej skulle öfverraskas, och derpå begynte comedien. Bakom ett upphängt lakan, upplyst af några ljus, framfördes nu krokbenta hästar, tjockmagige herrar, långa damer med snäfva kjortlar och stora fötter, hundar, pojkar, fåglar, träd och hus, allt utan ordning eller proportion. Utan uppehåll tågade denna samling fram och åter, så länge åskådarene visade sig hugade att betrakta densamma. Till slut, sedan den oräkneliga skaran öfvergått till stillestånd, framdrogs ett ofanteligt hjerta; här tycktes de små konstnärerne uppbjudit sin yppersta förmåga, ty utur det stora, framsprungo otaliga små, som på de veka pappers styltorne nickade än hit, än dit. Ur hvart och ett sådant hjerta framstack ännu en så kallad engel, med hvar sin dugliga bladqvist i hand; detta förunderliga phenomen tycktes de spelande personerne vara det angenämaste, och gjorde äfven efter mycket figurerande, slut på saken. Nu framkommo de äfven alla att skörda lof och beröm för den utmärkta skicklighet hvarmed de tillställt denna ståt, lakanet nedtogs, hela bingan af pappersdockor undanrödjades och bortstädades, på det Fru Hofrådinnan ej måtte få minsta aning om den herrlighet, hvarmed man följande dag ärnade fägna hennes ögon; det rykande théköket inbars i stället, hvarvid med lätt hand Rosa presiderade, och kort derpå inträdde äfven den för en stund sedan så mycket fruktade Hofrådinnan, för att i de smås rum, i sällskap med oss öfrige intaga sitt thé. Sedan dagen derpå morgonhälsningar, gratulationer, litet sång och musicerande för sig gått, samt barnen allesamman förärat Hofrådinnan sina små skänker, intogs vid det af Rosa smakfullt blomsterprydda caffébordet, under fröjd och trefnad, den välsmakande drycken; derefter proponerades af Hofrådet, att på den herrliga morgonstunden kring nejden göra en liten promenade, hvartill en hvar af hjertat instämde. Man begaf sig således snart åstad, och uppnådde efter en liten stunds vandring, en täck lund, der naturen verkeligen tycktes slösat med sina gåfvor, icke långt ifrån sjöstranden, omgifven af vackra tättvuxna björkar, hade slumpen danat en den skönaste löfhydda, der träden i dubbla rader omgaf den lilla terrain, hvilken inom dess hägnad utgjorde en fullkomligt cirkelrund slät gräsplan; här öfverraskades Hofrådinnan af den anblick Rosa medelst min och ett par arbetares tillhjelp tillställt. Vi hade nemligen, under de trenne förutgångne dagarne sysselsatt oss med uppförandet af en torfsoffa, hvilken äfven cirkelrund och prydlig genomkransade hela berceau'n. Midt i cirkeln uppreste sig ett altare med en liten upphöjning, der en blomsterkruka med en den aldraskönaste blommande rosenbuske böjde sig. Kring altaret sågs ännu ett slags bord, äfven bestående af torf, hvaruppå de läckra frukostanrättningarne nu syntes uppdukade. Så obetydlig denna tillställning i det hela var, orsakades likväl den älskade modren derigenom en innerlig fägnad. Hon upphörde ej att förundra sig öfver huru, under tysthet, och henne fullkomligt omvetande, allt detta försiggått, lemnade oss sina vänliga tacksägelser häröfver, samt syntes af hjertat glad och tillfredsställd. Under förnöjsamhet tillbringades här ett par timmar, hvarefter man återvände till hemmet; men nu hördes och sågs,

Dörrarna smälla, Pigorna snälla, Putsa och damma kring stolar och bord; Mortlarne klinga, Kökspojkar springa; Med fetaste smör redan stekgrytan smord.

Hit och dit, fram och åter tassade nu i jemn släpande täckt gamla Jungfru Bata, och lät sitt skarpa, vid ordning vana öga sväfva kring väggar och golf, för att uppsnappa, hvad som möjligen ännu kunde ändras och förbättras genom putsning m.m., ty till middagen väntades några gäster ifrån T., och således fick ingen i taket hängande fördold friare eller något å de klara fönsterrutorne anstruket femfingradt märke efter lilla Victors näfvar blifva synligt; sådant låg allt på gummans ansvar. Då nu omsider uti rummen icke mer ett fjun stod att upptäckas, barnen putsade och fina, middagsbordet med mjellhvit duk försedt, stod färdigt-serveradt, sågos småningom tvenne slupar med sina allt tätare och tätare, i vattnet doppade glänsande årblad, närma sig stranden; kort derpå förmärkes lif och rörelse i alléen, och nu under nigningar och bugningar, kyssningar, skrapningar och complimenteringar inträda: först den långe vänlige Pastor H., jemte sin lilla runda ännu vänligare fru, samt ett par de täckaste brunlockige kärleksplantor; item desse, den lilla stadens högtärade Herr Borgmästare med sin, som det tycktes af tidens fåfänga anda något smittade fru, samt tvenne svägerskor, hos hvilka tvenne sistnämnda personer kjortlarne redan synbart kunde upptäckas innehålla väl tre alnar i vidd, samt ett qvarter mera i längd, än den lilla pastorskans. Likaledes skiljde sig Borgmästarinnans moderna dubbla kring negligéen gående burr, och bjerta storrosiga snilj-shawl, hvars bakhörn vördsamt kysste sista snuten af den moderna kjortelfållen, betydligt ifrån Pastorskans urmodiga spetshufva, samt lösbårdade hvitbottniga långshawl, hvilka hvardera anspråkslöst vittnade om redan längesedan passerade tider. -- Men vidare i texten, eljest tröttna verkeligen under uthållande bugande Postmästaren samt Postmästerskan A., jemte deras fullvuxna dotter och tvenne långluggade herrar söner, hvilka redan länge stått och väntat på tillfälle till presentation. I deras sällskap ses ännu den sista men icke oumbärligaste af de nyss anlände. Enkefru Cornetskan Hagelbom, hvilken äfven boende i den lilla staden, har sitt såkallade observatorium, ett litet trefönstradt vindsrum, liggande så förträffligt afpassadt, med utsigten åt de fyra, mest freqventerade gator, så hon derifrån kan upptäcka, icke allenast hvart steg eller företag af vandrande menniskobarn, men äfven hvartenda hopp eller språng af den aldraminsta hund eller katt. Att i så fatta omständigheter, hon för Herr Postmästarn är en alldeles behöflig person, faller af sig sjelft; hvarföre hon äfven såsom årliga sportlar i Herr Postmästarns hus, bestämt 7 gånger i veckan åtnjuter sina fulla tre rågade koppar caffe. Men nog härmed, herrskapet tyckas nu samtelige hvilat ut, placera sig som bäst, vid värdinnans förnyade persvasioner, till bords. Under det nu den rödbrusiga Pastorskan bjuder till att hålla sina plantor i styr, Borgmästarinnan oförmärkt gör sina observationer, på så väl egen, som systrars, och gårdsdamers parure, Postmästarinnan jemte sin dotter rak och adräitte reflecterar öfver systerkaka, gelée-skålar, samt silfvercouverter, Cornettskans falkögon göra sin rotund kring hela laget, hvarunder hon utur Postmästarns, med upphöjt arbete försedda silfverdosa, ifrigt tar sig ny klarsynthet, är bäst att småningom, under växlande, icke så alldeles ledsam allmän conversation, låta rätterna göra sin tour kring bordsrunden. Att några interessanta, eller ovanliga ämnen dock icke afhandlades, finner du väl ej underligt; ty, torr och mager är den lilla staden, och ännu magrare dess själaspis; man nöjde sig alltså till det mesta med den kroppsliga, och hade äfven dermed snart hunnit till ända. Kaffet skulle nu serveras i trädgården, samt théet i Rosalund (namnet på den nyss anordnade löfsalen), i följd hvaraf, efter intagen middag, hela samlingen styrde sina steg till det i trädgården liggande lusthuset; men nu spordes fröjd och gamman ibland fruarna, ty kaffet, det prisvärda kaffet, löser lika lätt och förrädiskt hos dem, som drufvans safter hos mannen, den tystlåtnaste tungas band, och således juttades och smuttades och resonerades nu af hjertans grund, hvarunder de äldre herrarne kring närmaste trädgårdsgångar gjorde sina tourer. -- Ungherrarne med till vristen blankade stöfletter samt deröfver trädda något urvuxna gula nankins benkläder, stodo i småstadsställning knirrande mot hvar sin lusthusdörr, och funderade öfver rätta sättet att med de unga damerna ändteligen anställa något samtal. Dessa sistnämnda, (damerna nemligen) voro likvist af svåraste sorten att få till lifs, ty oaktadt Rosas och mina upptänkligaste bemödanden, erforo vi endast: "ja", "nej", "jag vet inte", "jag tackar", "kära Bina", "kära Stafva", och "kära Lova", hvilka ord verkeligen voro de enda, hvarmed Mamsellerna varierade. Lova, Bina och Stafva, åtföljde af Mamsell Aramintha, Rosa, mig, samt våra båda ungherrar i släptåg, gjorde väl då och då en liten utflygt till något kringliggande buskage, hvarunder en och ann höggul sammetsros eller högröd Pion, ådrog sig Mamsellernas uppmärksamhet och högljudt beundrades; men dermed stadnade merändels förlustelserna. Rosa, som ni hjertat gerna ville förskaffa sina gäster någon trefnad, föreslog nu, att åter uppsöka salonen, der hon ville roa de unga med litet musik. Härom funnos alla ense, och anförd af Rosa, dit inträdde vi nu samtelige, hvarefter en munter valtz snart ljudade ifrån instrumentet. Men nu skulle du sett Hr Lasse och Hr Figge A., emot gårdsdamerna iakttaga sina skyldigheter; Mamsell Aramintha med nedfallande lockar figurerade först länge och väl under en ständig promenade, hvilken jag trodde aldrig skulle taga slut, arm i arm med långa Lasse, hvarunder jag oemotståndligt påmintes om våra muntra, men högst komiska bondbröllop i hemnejden. Dock! sedan på detta vis väl sex hvarf kring salongsgolfvet uttågats, tog man sig vid det sjundes början, oförmodadt courage, och nu trippades under full hvirfvel ännu väl lika många kring rummet, hvarefter båda parterne pustande och uttröttade, hastade att uppsöka sig platser. Det hade sannerligen varit synd att ej fått åse detta solopar. Jag skulle då icke med den liflighet nu skedde, kunnat imaginera mig hvilken effekt mina tillämnade svängningar med Herr Figge skulle göra; likvisst tror jag de, om möjligt öfverlräffade det första parets, ty, olyckligtvis hade Hr Figge några dagar förut fått snufven om några tourer till en fransysk quadrille, hvaröfver han nu vidt och bredt ordade; "Han vore fasligt kär i franska danser, spelte sjelf litet viol, men var ej i stånd att kunna införa dessa danser i T., emedan alla menniskor der tyckte mer om de svenska, samt spelman Patrik Stollt, dessutom befanns alldeles oläraktig vid uppfattandet af musiken beträffande de franska." Följden af allt detta blef, att vår promenade räckte sina väl fulla åtta hvarf; att Mamsell Binas och Mamsell Lovas ögon, ledsagande oss genom alla dessa opåräknade direktioner, icke utan förtrytelse varsnade, hvad de, genom desse onödiga strålningar länge nog gingo i mistning om, och att sluteligen och sist jag, sedan ändteligen min Cavalier ett par slag kring rummet med mig nigit sig fram, för honom gjorde min tackskyldigaste reverence. I samma takt och med samma beredelser upptogos härefter af de maktinnehafvande herrarne, den ena damen efter den andra, hvarunder den fullkomligaste munterhet ägde rum. Att detta för de främmande var det lyckligaste påhitt Rosa kunnat göra, syntes mer än klart; hvarföre hon äfven, stundom underhjelpt af mig, i timmo-tal lät sina valtzer och quadriller högljuda. Verkeligen hade icke dansen så upplifvat Mamsellerna, så under théet de nu meddelade Rosa och mig, huru i den lilla staden, Mamsell A. och Mamsell B. på sista kaffet hos Rådman D----s voro klädda, huru Mamsell F. redan hade, såsom Rosa och jag, rynkade ärmar så väl upp, som nedvid; Huru Mamsell G. obegripligt nog alltid först viste alla moder; huru hennes klädning alltid förgifvit var en par alnar vidare än andras: huru rolig och qvick fröken H. (den enda fröken staden ägde) var; huru man rigtigt kunde skratta sig till döds då hon skafvade eller kromade sig såsom fru S., fru K. eller fru L. då hon valsade såsom Mamsell M. eller figurerade såsom Rådman N. eller Adjunkten O. -- Ja, hon var alldeles för galen och rolig; och när hon agerade utur Frithiof, eller Axel, se'n, och föreställde Ingeborg, eller Axels brud, nej, hon var för rolig, herrskapet skulle rigtigt skratta sig sjuka, om de en gång skulle höra henne. -- "Gud bevars derifrån", sade Rosa halfhögt till mig, i det hon tog min arm, och åter styrde kosan tillbaka till salen, "Gud bevare oss verkeligen nådigt ifrån en sådan nödvändighet." Mot klockan åtta, sedan allt hvad lif och anda ägt, ja, ifrån den äldsta till den yngsta, födelsedagen till heder, deltagit i en munter dans, skreds omsider under tacksägelser och hugseringar, till uppbrott, hvarefter värdsfolket artigt nog sjelfve till stranden nedföljde, samt formeligen inskäppade sina gäster. Aftonen slöts under jubel och skratt med det för barnen så oändeligen interessanta skuggspelet, och Mamsell Aramintha försäkrade sig "på länge ej halft en så amosant dag." För resten hafva de här passerade dagar upptagits af musicerande, sång, små handarbeten, men väsentligast af promenader, på hvilka här är otaligt många, och olika att tillgå. Jag har verkeligen sällan sett så utmärkta lägenheter. Ack! vore ni endast här, Friherrinnan och du, hvad jag då kunde skatta mig lycklig. Men nu slut med allt detta vidlyftiga relaterande; dagen ljusnar redan märkligt, och just nu gal äfven den morgonvakne tuppen sitt kukukiku, hvilket i stället att mana till nytt lif och verksamhet, förer mig att njuta hvilan. God natt!

Den 30.

Och bergfast rot, uti det unga hjerta, slog kärlek snart. --