# Murgrönan

## Part 14

Book page: https://www.cyberlibrary.org/sv/books/murgronan-46844/index.md

Sedan förmiddagen följande dag förgått med vanligt arbete, aflades på eftermiddagen hos Gouverneurens en länge åsidosatt tacksägelse-visite. Der var rätt muntert, hvartill egenteligen den alltid lika älskvärda Gouverneurskan sjelf bidrog. Om aftonen åtföljdes man till spectaklet. Som Gouverneurskan jemte sin famille beslutat, att dagen derpå göra en liten utfart till ett, tvänne mil ifrån staden liggande nätt landtställe, det Gouverneuren ärnat att för den vackraste tid af sommarn arrendera, proponerades Friherrinnan att på nämnde utfart blifva Gouverneurskan följaktig; alltså öfverenskoms i anledning deraf, att tidigt morgonen derpå hos Grefvens inträda, på det man sedermera derifrån vidare kunde åtföljas. Så gjordt som sagdt; klockan nio anlände man till bestämd ort, och sedan Grefvinnan och Friherrinnan uti en, samt Fröken Aurelia, små Fröknarna och jag, uti en annan vagn, omsorgsfullt inpackats, afreste vi. Denna färd hade kunnat blifva rätt angenäm ifall vi ej på vägen erfarit otour genom ett oförmodadt regn, hvilket sedermera oafbrutet föll hela dagen, och såleds blef oss ett mägtigt hinder, att kunna taga lägenheterna omkring stället uti sigte.

Efter återkomsten till staden intogs hos Gouverneurens en nätt soupé, hvarmed äfven dagen slutades. Dagarne derpå gafs, som jag förmodar, allt i följd af Gonverneurskans snart inträffande utflyttning, hos Friherrinnan C. ett stort kaffe-dansant; ett ditto utan ditto hos Kammar-Rådinnan H. samt en liten högst nöjsam soirée hos Öfverste-Lieutenantskan E., der Fröken E. med rätta kan sägas utgjorde själen i sällskapet. Du kan ej tänka dig Emilia så mycken lekande naivité, alltid ny, alltid lika intagande. Att man alldrig skulle tröttna åhöra henne, vore enfaldigt yttradt, emedan man i sanning kan säga sig alldrig hafva hört henne nog. Hon var alltför aimable att visa mig den vackra meubel hon till ett helt rum, i tapissseri-söm arbetat. Redan första ögnakastet derpå insåg huru mycken smak samt sublimité i färgernes blandning hon innehade. I dag hafva vi då ändteligen till min innerliga tillfredsställelse förblifvit hemma, och dertill ännu, fullkomligt ostörde. Man vet verkeligen att värdera det goda då det en tid uteblifvit; aldrig, aldrig kan jag af hvilket ytligt nöje det helst vore, finna den ljufva själs-njutning som under ostörda samtal med min älskade välgörerska.

Den 7.

Ett uppmanande bref ifrån Rosa, det jag i går erhöll, sliter mig oförmodadt på fyra långa veckor ifrån min dyra mor och dig; verkeligen äfven till någon del ifrån dig Emilia, ty, se här ett litet utdrag, ord för ord aftecknadt utur den muntra Rosas egenhändiga rader:

"1:o Skall du med pappas egna säkra hästar och vagn före den 10 dennes, infinna dig på det gröna varma herrliga Liljedahl, emedan mammas namnsdag några dagar derefter inträffar, och småsyskonen ej gifva mig någon frid, förr än jag hulpit dem med tillställningen af den surprise, hvarmed de ärna öfverraska henne, hvari jag sannerligen ännu ej vet det sköna skall bestå, men deri du Mathilda nödvändigt måste blifva mig behjelplig. 2:o Beder jag dig, att ifrån L----s bokhandel medhemta ett exemplar af ett nyligen utkommet sångstycke, med rubrik: 'Jägarn', hvilket skall vara gudomligt; item några andra nyare musikalier, enligt din egen accepterade smak. 3:o Att du hos Madame Köller för min räkning upphandlar en aln hvit sidensars, till foder i mammas namnsdagspirat, hvilken med emalierade stål och sandperlor, sydd på silkestyll, och snart fullkomligt fulländad, lyckats underskrifven oändligen väl. 4:o Att du ingalunda medtager dina memoirer, hvilka, i fall de ännu icke till behörig ort vore afsände, så skulle upptaga din tid, så din arma Rosa alldeles icke finge njuta af din närvaro; ja, hör det kära Mathilda och qvarlemna för all del åt den ängsliga staden denna sötsura mixtur, samt 5:o och sist, påminn Rosberg, att tillsäga Lotta, om hitsändandet af de glaserade blomkrukor som i skafferiet på medlersta hyllan stå kakelugnen närmast; äfvensom till henne, en allvarlig anmaning, att väl varda lilla pipi, hålla hennes bur ren, alla dagar gifva henne granris och friskt vatten, lagom mat, samt någongång en bit socker att hacka uppå. Stackars lilla pipi, huru gerna skulle jag ej gifva dig friheten, om du blott kunde trifvas ute i vårt kalla ombytliga klimat, om du ej, genom dess återvinnande, blottställdes att engång förgås af kyla och frost. Arma pipi, som hårdt nog blifvit utsedd att fängslas inom burens galler, då din ägarinna lycklig och fri, obehindrad njuter af den alltlifvande glada naturen."

Att jag Emilia, således ej så ofta, och så obehindradt som hitintills skett, kommer att sysselsätta min tanke och min penna med dig, finner du i anledning häraf; likvist må Rosa af mig ej fordra förmycket, det vill säga, hon får ej yrka ett fullkomligt försakande af detta för mig så alltför kära nöje, då jag medgörligt nog, oafkortadt till henne vill afstå hvarje möjlig timme af dagen. Ack Emilia! huru oförtänkt kommer mig nu denna resa före; fyra veckor, hvilken mängd af dagar, skiljd ifrån henne, som för mitt nöjes befrämjande aldrig afser egen fördel. Det är med verkeligt tvång jag söker undandölja de tårar, hvilka (barnsligt nog, jag medgifver det) vid tanken härpå minutligen framtränga i mina ögon. Hvad som vid detta plötsliga aflägsnande ensamt förmår lugna mig, är det säkra hopp, jag ännu i dag af Friherrinnan erhöll, att nemligen hon redan om sex, högst åtta dagar otvifvelakligt skall blifva i tillfälle njuta sällheten af sin efterlängtades ankomst. På det min Emilia, intet må kunna hindra morgondagens, den enda som mer återstår, fullkomligt ostörda åtnjutande tillsammans med Friherrinnan, går jag nu att, enligt Rosas önskan uträtta de uppdrag hon i sitt bref lemnade mig. Lef väl!

Den 8.

Natt hvilar öfver hela jorden, likvisst vill, innan äfven jag går att njuta af hvilans hägn, min tanke och penna sysselsätta sig med dig, ännu en stund. Emilia! Emilia! jag är ej mera så glad, så lycklig, som ännu för några få timmar sedan jag var det; spöklikt och hånande framställer sig för min själ, mitt härda, ovänliga öde, hotande att vilja mörda det lugn, hvilket redan så välgörande spridt sig inom min varelse. Du ler törhända, åt hvad jag nu går att säga dig, men nej, Emilia! du ler ej, du kan ej le åt ett ädelt hjertas rena lågande känslor, hvilket hjerta finner sin innerliga ömhet, fullkomligt, ja fullkomligt obesvarad. Nå väl Emilia! C. älskar mig; Der har du i få ord hela den smärtande hemligheten, hvars upptäckt kostat mig lika mänga upprigtiga tårar, som den mer än förskräckt mig. Hör nu: sittande i aftons inne hos min älskade mor, och med henne samspråkande om min forestående resa, vår ömsesidiga saknad, hennes fröjd vid den väntades ankomst o.s.v., afbrytas vi plötsligen genom C----s inträdande. Han syntes synbart förlägen, som jag förmodar i följd af sina alltför täta visiter, och kunde, tvärtemot hvad hans eljest så lätta umgängessätt föranledt, i början af afton ej riktigt komma sig före. Snart skingrade dock Friherrinnans uppmuntrande vänlighet denna iråkade olust, och nu hördes han åter; enligt sin älskvärda liflighet, genom qvicka samtal och infall, i dubbelt mått godtgöra sin första tröghet; som vanligt förde Friherrinnan samtalet på sin Gustaf, bjöd redan på forhand med hjertlighet Baronen alldagligen blifva hennes gäst, under den tid, som för hennes sons hemmavaro blefve bestämd, tilläggande med en uttrycksfull blick på mig, huruledes instrumentet, oaktadt Mathildas långa frånvaro, dock ingalunda torde komma att förrosta, då tvenne så ifrige musikälskare funnes i dess närhet. Hon hade knappt uttalat denna sista mening, då Baronen, hvilken härunder muntert snurrat om med sitt lilla spansk röö, bandlöst lät det nedfalla, och, häftigt uppstigande från sin plats nalkades mig, i det han med stammande läppar upprepade: "Er frånvaro! tänker ni då verkeligen lemna oss, och när har väl nägot sådant blilvit beslutadt?"

Friherrinnan underrättade honom nu, om min redan dagen derpå inträffande afresa; beskref skälmskt, huru "den väl ej syntes mig så alldeles välkommen, emedan vanan att med tålamod bära mitt kors, redan gjort hennes sällskap mig till ett oundvikligt behof; huru Friherrinnan likväl vore öfvertygad om den trefnad det af mig så älskade landet skulle skänka mig; huru välgörande dess milda klimat skulle inverka, så väl på mitt lynne som hälsa, samt bereda hvardera mod och styrka, att åter kunna underkastas stadslifvets pinsamma tvång." Baronen hade härunder åter intagit sin plats, men försvunnen var nu på fullt alfvare hans glädtighet, hvilken, oaktadt Friherrinnans sorgfältiga bemödande, för i afton icke mera stod att återvinnas. Uppmanad af henne, att ännu en gång före min afresa låta henne höra sin favoritsång, lemnade vi hennes rum, samt ingingo till mina, der instrumentet redan stod uppslagit. Jag nedsatte mig derinvid, och sjöng med gladt hjerta det lilla af dig redan välkända stycket "Nå min bäste Paul! Du sjunger ej i afton", yttrade Friherrinnan; "det ser verkeligen illa ut med de musikaliske sammankomster hvaruppå, enligt hvad du nyss hörde, jag så säkert gjort räkning. Jag fruktar min Gustaf dervid kommer att utgöra solo-sångare, eller huru?" -- "O! min nådiga, goda, bästa Tante! misstyck ej, jag bönfaller derom, min allt för plågsamma tröghet, men i afton, nej, jag kan vid Gud! i afton hvarken sjunga eller skratta; dessutom smärtar mig obarmhertigt en gemen hufvudvärk, hvilken i betydlig grad bidragit att öka min modlöshet." -- "Min Gud!" afbröt Friherrinnan med godhet, "den skola vi väl bjuda till att fördrifva, åtminstone lindra, jag känner bestämt en souverain cur; vänta"... Och med dessa ord lemnade hon hastigt rummet; men Emilia! hon hade knappt efter sig tillslutat dörren, för än jag såg C. ligga inför mina fötter. "Fölåt o! förlät, dyra, oändligen älskade Matbilda! den sig ej mer sjelfmägtige, som på detta sätt vågar störa Er frid; förlåt! att jag obeskrifligt älskar Er, att jag inför Er djerfs bekänna, hvad jag fåfängt, fåfängt, längre skulle söka dölja. O! svara mig, måste ni nödvändigt resa, och vill ni derunder åtminstone lemna mig det hopp, att ni under denna olycksaliga frånvaro, någongång skänker mig Er åtanke." Tänk dig Emilia min förskräckelse härvid; jag blef verkeligen så häpen, så jag knappt förmådde bedja honom för Guds skull lämna den plats, han så plötsligen intagit, försäkrande honom i hast härunder, huru åtanken af personer, dem mitt hjerta värdera, städse utgjort ett bland mina kärare nöjen. Jag satt ännn helt förlägen och högröd, det sednare tillkännagaf alltför tydligt mina glödande kinder, då Friherrinnan, alldrig till den grad efterlängtad, med sin hälso-balsam inträdde. Hon begjöt nu under deltagande Baronens panna och tinningar dermed, men tycktes fåfängt genom något medel i dag förmå återställa hans synbart afmattade utseende. Jag tackade Gud, då han ändteligen gick, ty så pinsamma hafva sällan några timmar förefallit mig. Ack Emilia! hvarföre skall din Mathilda ständigt vara utsedd till ett mål för bekymmer och oro; hvilket tvång bereder mig icke denna så alltför litet påräknade händelse. Beklagansvärde C., nu först hafva verkeligen mina ögon öppnats; nu först kan i dina dunkla förhållanden, jag för mig förklara mången hitintills outredd gåta. Säg Emilia, tror du väl jag skulle önska kunna motsvara C----s böjelse? Ja, det skulle jag vid Gud, ty att han är en redlig, och rättänkt varelse, det sade mig ifrån första ögnablicket af vår bekantskap, hans blick. Jag skulle önska, så visst som mitt hjerta inom sig känner sin oförmåga dertill, att med innerlig ömhet kunna besvara de känslor han till mig hyser; jag skulle önska att med lika öppen blick, som mitt hjerta i denna minut för dig slår öppet, kunna säga: "Mathilda älskar äfven Er!" Men, att ljuga, hyckla, bedraga honom, det kan jag ej, dertill är han för god, för ädel, och derföre vill jag upprigtigt säga honom: Mathilda älskar er ej, men hon högaktar och värderar er deremot af allt sitt hjerta. Nej Emilia! Mathilda är en gång bedragen, gäckad i sin heligaste kärlek, och älskar mer ej så lätt; hon har visserligen intill den minsta skymt i sitt hjerta utplånat minnet af honom, som var henne så outsägligt dyrbar, i hvars blick hon såg sin himmel, sitt allt; hon känner för honom, nu ej mer, icke ens föraktets isande köld; Han är försvunnen, för evigt försvunnen utur hennes hjerta, hon äger mer intet band, men tror sig likvisst alldrig mera för någon man kunna hysa denna ovillkorligt öfverlåtande känsla, som ger sig utan förbehåll; utan pryderi, utan förställning; som endast talar själens rena språk, det klart fattliga, outsägligt saliggörande. Med upprördt sinne går jag att söka hvilan, den jag likväl frugtar nu torde undfly mig. Flygtige irra mina tankar ikring; skall jag för Friherrinnan väl delgifva denna aftons händelser? Ja, det måste, det vill jag, emedan de ju äfven angå mig sjelf. Nu god natt! på Liljedahl är jag åter hos dig!

Liljedahl den 17 Juli

Med Rosas _tillåtelse_, hvilken nu sjelf, lik en huld blomma, ett litet stycke ifrån mig slumrar ljuft och roligt, hastar jag att invid hennes öppna kammarfönster i några rader öfverlåta min tanke till dig. Ack! min älskade, älskade Emilia! hvad ändå landet är gudomligt; huru vackert allt här är, Rosa har fullkomligt rätt, då hon önskar att för detta herrliga Liljedahl för alltid kunna uppoffra stadens tråk. Jag måste nu medgifva, att jag på långt när ej föreställt mig detta ställe så vackert det verkeligen är; sjelfva karaktersbyggnaden ligger nästan sagt i skog, hvilken utgöres af höga täta lummiga lindar, de der skuggande omgifva densamma. Ett vanligt stenkast ifrån sjelfva byggningen, hvilken är en vånings, men äger trenne glada midtpå liggande vindsrum, (Rosas och småbarnens,) leda tvenne dubbla alléer ned till hafsstranden, hvarifrån man framför sig har den stora, breda segelleden, hvilken vid öfverfarter mellan städerna Å. och S. nödvändigt måste passeras, och på hvilken under desse här tilbragte dagar, jag redan sett oräkneliga seglande fartyg långsamt förbisväfva. Ungefär en verst sjöväg skiljer mig nu ifrån den lilla staden T., hvilken på andra sidan sjön, hus vid hus, trädgård vid trädgård, utur höjder och dälder ses uppresa sin anspråkslösa massa. Mest imponerande förefalla der, de urgamla, tätt invid staden liggande klosterruinerne, jemte sin ännu till gudstjenst begagnade hvitmenade stora gråstenskyrka, hvilka stående på en höjd, nära stranden, vid lugnt väder, jemte kringliggande sträckor af berg, sjöbodar, qvarnar, bryggor och båtar, i hafvets klara bölja darrande ses återspegla sig.

Klockan var redan öfver nio, då jag på aftonen, samma dag jag lemnade S., hit anlände; Rosa hade nästan uppgifvit allt hopp, att jag den dagen mera skulle komma, men satt likväl ännu ute på trappen, för att i det längsta invänta min ankomst, då vid vagnens vändning i en af alléerna, hon med blixtens hastighet sågs ila trappen utföre, och uti ett språng med öppna armar komma att emottaga mig. Den täcka Rosa! jag häpnade af förvåning att finna henne ännu mycket skönare, än då hon för några veckor sedan lemnade staden; hon var i sin mjella mousselins-klädning, och fladdrande gyllene lockar, så herrlig, så ljuflig att ses, så jag vid hennes anblick omöjligt kunde afhålla mig att med liflighet utropa: "Kors min älskade Rosa! hvad du på denna tid blifvit ... blifvit"... "Hvad då?" frågade Rosa häpen -- "hvad har jag väl blifvit?" Du har blifvit så oändeligt skön -- tänkte jag säga, men den af mina läppar redan halfuttalade meningen, förbyttes nu, till ett -- "oändligt utbildad och fet." -- "Ja ja ser du", skämtade Rosa, och gjorde härvid ett skutt fram, "jag äter också med den glupskaste appetit, samt jagar ikring hela dagen, det skall väl allt något verka; dock, det förgår nog", tillade hon, med en liten lätt suck, "endast jag återkommer till den kalla ledsamma staden; men, kom nu; hör Rosberg, kör intet fram till trappan, utan låt hästarne pusta här en stund, till dess vi hunnit fram, pappa och mamma skola ej ana", och vid dessa ord drog hon mig vid handen vägen framåt. Verkeligen gjorde Hofrådet och Hofrådinnan stora öqon, då vi tyste och oförmodade inträdde i matsalen, der hela famillien, den otåliga Rosa undantagen, som bäst höllo på att göra sin aftonmåltid. Sedan välkomsthälsningar, samt bespisning i behörig ordning försiggått, och jag derunder förtäljt det obetydliga af stadsnyheter jag visste, sades sluteligen hvarann ett: "god natt" och nu bar det i fullt språng trappan uppföre till Rosas rum. Här öppnades nu på fullt alfvare våra hjertans förlåt; hvardera af oss hade så mycket att meddela den andra; jag fick redogöra om soupéer, caffén, spektakel, med ett ord allt, som under namn af nytt föreföll Rosa begärligt att åhöra, ehuru ej så att njuta. Hon deremot hade under sin vistelse här ute, ifrigt sysselsatt sig med uppdragandet af hvarjehanda blomster; tillsammans med trädgårds-Erik rangerat en plantskola, hvilken tycktes henne lofvande, och den jag nödvändigt morgonen derpå skulle bese; hennes löfkojor, tasetter, resedor, mångdubblade neglikor, tuberoser, anemoner, gula liljor etc, gåfvo alla godt hopp; deremot gjorde hyacinterne på kall jord, äfvensom hvita och röda mossrosorne, henne lifligt bekymmer, emedan den fina masken på de sednare samt de gulnade bladen på de förre, kommo henne att ana intet godt. Under vexlande, men oafbrutne samtal, förgick sålunda timmarne tills inpå midnatt, då vi hvardera af våra tunga ögonlock om sömnen påminte, funno för godt att uppsöka våra hviloläger.

Morgonsolen fann Rosa redan till fötters, och i trädgården, dit bekymret om hennes hyacinter lockat henne. "De synas af den milda nattdaggen gud ske lof något uppfriskade", voro de första ord jag vid mitt uppvaknande hörde henne yttra; "nu måste du äfven upp söta Mathilda", tillade hon då hon ändteligen fann mig vaknad, och mildt tillkastat mig en morgonkyss, "att följa mig genom plantskolen, hvilken ligger till venster om stora gången, der Erik vårdslöst nog, i går afton lemnat några telningar ovattnade. De skulle af solen snart förtärts, de arme! om icke jag i tid upptäckt denna efterlåtenhet, hvilken derföre nu måste rättas." Under denna allvarliga afhandling, hade Rosa tillburit mig hvartenda af mina klädesplagg, och stod nu endast väntande, att i mig snart finna en deltagande följeslagerska.

Huru balsamisk kändes den morgonfriska luften, då vi nu utträdde till trädgården, ack Emilia! jag upprepar ännu en gång "hvad naturen är skön och gudomlig!" Daggen glänste herrligare än diamanter på de gröna bladen af träd och blommor, hvilka undandolde för solens strålar, under vår promenade vexelvis erbjödo sig för våra ögon. Här och der öppnade en blomma sin kalk, för att i solens milda värme småningom fullkomligt utveckla sin prakt. Himmelen öfver oss var så klar, så ren, som färgen i Rosas blå öga, hvilket stundom spanande, blickade upp mot dess hvalf, att upphämta om denna dag, enligt trädgårds-Eriks spådom möjligen kunde gifva regn, eller om hon borde ombestyra trädgårdens general vattning, m.m. Men, nu voro vi vid plantskolen, der Erik redan bugande stod med hatten i ena, samt vattenkannan i den andra handen. Jag väntade nu, att få höra Eriks välförtjenta skrupens, ty Rosas mine såg rätt betänklig ut, då hon inne hos mig gjorde beskrifningen om sin upptäckt, och kunde jag såleds ej afhålla mig, att i tysthet le, då hon med afmätta steg närmade sig Erik, i det hon yttrade: "Hör nu min beskedlige Erik, gif de der telningarne något ymnigt vatten, jag ser du måtte glömt dem i går, ser du den här, och den här, och den der äfven, ville du ej ännu en gång gå öfver dem allesamman?" Erik hörsammade lydaktigt Rosas begäran, och dermed var skrupensen slut. "Se så", sade Rosa till mig, "nu är jag nöjd, följ mig nu till mina älsklingar, så skall du få se, huru täckt de frodas." Hon forde mig nu till långa sträckor blomsterrabatter, der oräknelige sorter herrliga blommor, dels redan syntes utspruckne, dels som bäst höllo på att gå utur knopp. Rosa var så lycklig vid deras betraktande, så hennes fröjd verkeligen smittade mig. Vi vandrade ifrån blomma till blomma, gingo och kommo, kommo och gingo, och med ett ord, glömde sluteligen helt och hållet så väl morgonhälsningar, kaffedryck som frukosttimme; jag var med skäl något skamflat, då Hofrådet arm i arm med sin fru, omsider sågs nalkas gången uppföre, hvarvid Rosa med vidt utbredda armar, flög att lemna dem sin gemensamma omfamning. Vi åtföljdes nu, sedan vi alla gjordt en par slag kring trädgården, till salonen der Rosa och jag, med god appetit, lät oss smaka det hittills försummade.

Jag vill nu utan omsvep skrida till redogörande af husets inre, hvilket såsom hvarje annat hus, hvars krets utgöres af flere olika personer, äfven yppar olika begrepp och åsigter af lifvet.

Hofrådet, en redbar, rättskaffens man, hvilken, ehuru ännu i sina bästa år, redan bär prägel af omsorg och bekymmer, känner du redan; han är oändeligen treflig, och raillant, i synnerhet då han, som fallet för närvarande är, för någon tid fått afskudda sig sitt eljest ständiga arbetstråk; älskar med innerlighet sin omgifning, samt afser sällan någon uppoffring, den han utan olägenhet kan göra dem. Hans fru har jag ju äfven för dig omnämnt; hon tyckes vara en krona bland Fruar; ytterst ordentlig i sitt hus, förekommande värdinna, en öm, uppmärksam mor för sina barn, samt har för öfrigt ständigt ett vaksamt öga öfver sedesamhet och välförhållande hos en hvar i sitt hus. Öfver äldsta dottren "Rosa" lemnar jag dig alldeles ingen beskrifning, en sådan skulle troligen hos mig upptäcka allt för mycken partiskhet. Efter henne följer i ordning Leontine, en trettonårig flicka, hvilken väl kunde vara något, men är i mina ögon bra litet. Hon uppenbarar i hela sitt väsende en sjelfkärlek och absurd bestämdhet, som vid hennes år icke allenast blir löjlig, men äfven stundom förarglig; hennes vilja tyckes obegripligt nog (måhända för det ovanligt täcka utseendets skull) alltid gälla. Detta är det enda jag hos den eljest så förnuftiga Hofrådinnan verkeligen ej kan gilla. Att flickans hjerta likväl icke i grund är elakt, derom är jag öfvertygad, likasom att hon under en allvarligare tillsyn ännu kunde blifva en rätt älskvärd varelse. Rosa, till hvilken jag redan en och annan gång, liksom par hasard framkastat yttranden i detta afseende, öfverskyler likväl alltid systerligt dessa allt för tydligt i ögonen fallande brister, och hänför dem ständigt med älskvärdt öfverseende, på ungdomens, och oerfarenhetens stora räkning. Måtte hon häri hafva rätt. Nu kommer Adolf, en elfva års gosse, i ålder näst Leontine; äger ett ljust fattligt begrepp, hvilket gör att han vid sina år redan besitter kunskaper, jemförliga med ett barns om femton. Han är ögonskenligt hela husets gunstling, anmärkningsvärdast dock gamla Jungfru Batas, hvilken i honom ser sin ögonsten. Han tyckes äfven förtjena denna allmänna hyllning, ty ett lifligare, och tillika lydaktigare, samt hvad putsning beträffar, ordentligare barn kan man sällan se. Han har nu, i följd af den redan tillryggalagde ångbåtsresan, på hvilken han, enligt hvad jag nämnt, var far och syster följaktig, äfvensom ditto Johanne-ferien, passerat någon tid hemma, men vistas derimellan för ständigt i S., der han för en till Hofrådet aflägsen slägtinge läser privat. Jag emotser redan en alltför bekymmerfull morgondag, emedan i och för hans studier, den, blifvit utsedd att på någon tid åter aflägsna den lilla älsklingen ifrån hemmet.