Part 11

"Det äfven han var bestämd att som slaf föryttras, blef honom snart alltför tydligt; äfven gjorde de penninglystne vildarne, i anseende till hans kraftfulla ungdom, på honom en betydlig vinst; han såq sig således inom kort en annan herre underlydig, men, huru lyckligt förändradt blef nu hans läge; icke så mycket vinst, som icke mera nyfikenhet och medlidande med det arma offret hade gjort, det en rik Portugisare tillhandlat sig honom; vid dennes eget bord åtnjöt han nu de förfriskningar han så länge saknat, och bemöttes han i öfrigt af den ädelmodige Portugisarn, icke som en usel slaf, men som en öm, återfunnen son. N. hade äfven varit lycklig nog att kunna, genom Kaptenen på fartyget, med hvilket Portugisarn snart åter till sitt hemland ärnade återvända, uppå tyska språket meddela sig och sina pröfvade motgångar, sin fem års långa fångenskap, sin längtan efter föräldrar och anhöriga, o.s.v., hvilket ännu mera bidrog att beveka den godhjertade mannen till välvilja och medlidande; och, rörd till sitt hjertas innersta, skänkte Portugisarn honom nu, icke allenast sin fullkomliga frihet, men äfven hoppet, att med möjligaste första få återvända till de sina. N. trodde till en början likaså litet på sanningen af sin oförtänkta lycka, då han några veckor derefter, i sällskap med egne landsmän, gungade på hemhafvets böljor, som sällheten vid återseendet af föräldrar och syskon, i ord låter sig beskrifvas. Men ack! huru kort varade denna fröjd; fem veckor voro knapt tillräklige att låta honom sansad erfara höjden af den sällhet, hvaruppå han ej mer vågat hoppas; glädjedrucken förmådde han endast slita sig utur den enas lämnande omarmningar, för att störta i den andras, hvarunder frågor och meddelanden, ömsesides alldrig ville taga ända. Under en dylik glädjeyttring mellan de älskande syskonen, fann dem min olycklige vän, samma afton han anlände till X. De olyckliga, ja mer än olyckliga följderna af hans vilda otyglade passion, känner ni redan." -- "Ja", inföll Friherrinnan, "herrans vägar, eller som vi, jordlifvets varelser pläga kalla dem: 'vårt öde', är dock outgrundeligt; denne N. skulle ensam bland den mängd af menniskor, hvilka befunno sig på fartyget, undgå den förskräckliga död, att af böljorna lefvande begrafvas, skulle efter en femårig fångenskap hos ett vildt och ohyfsadt folkslag, frisk och sund öfver land och haf återvända till sin hemort, der finna alla sina älskade vid lif och helsa, för att efter åtnjutandet af denna så ofta efterlängtade sällhet kort derpå falla ett oskyldigt offer för, snart sagdt, neslig mördarehand. Men, vi böra ej ens bjuda till att utforska det dunkla syftet af en så faslig, så ovanlig tilldragelse, måtte endast han, som bestämmer all verldens gång, äfven ingjuta tröst och hugsvalelse i de efterlemnades sörjande hjertan, det är allt, hvad vi böre, hvad vi härvid kunne önska."

Med musiken ville det i afton alldeles icke fort; fåfängt anslog jag instrumentet, jag förmådde ej locka derur någon enda glad ton; mitt hjerta var helt och hållet hos den arma Hulda och dess högst beklagansvärda förälrar.

I går, huru var det i går? Jo, tidigt, mycket tidigt på morgonen, klockan var nyss fem, uppväcktes jag af Annette, hvilken redan aftonen förut derom var anmodad. Friherrinnan hade nemligen föreslagit en promenad till det vackra Vestanby, hvilket ligger helt nära staden, och hvilket, för att riktigt i möjligaste grad kunna inverka på själ och hjerta, nödvändigt bör beses tidigt en skön sommar-morgon. Åtföljde af Annette, hvilken bar den lilla frukosten, befunno vi oss snart å väg. Ack! ett så gudomligt ställe Emilia! Ungefär en verst ifrån staden, aftager från den stora landsvägen en smal väg, hvilken genom sköna lummiga lindar leder fram längs med en silfverklar å; ännu en half verst, och nu framskymtar mellan åldriga lönnar och ekar, hvilka stolta tyckas bära sitt förnyade unga friska lif, ett aldrakäraste täckt hvitt landthus. Dess smakfulla byggnads-sätt, dess höga rundhvälfda Göthiska fönster, med till hälften nedfällda grönmålade jalousier, dess eleganta rundeltrappa med sirligt jerngaller, hvilket utifrån leder upp till öfre våningen, samt der formerar en prydlig balkon; de putsade terrasserne, blomsterparterrerne och anläggningarne, och sist den gudomliga viken, hvilken med sitt lilla gröna flytande badhus, till hvilket doftande syren- och rosenhäckar leda, spegelklar flyter alldeles under huset. Allt sammantagit är öfver all beskrifning täckt. Detta är en stadens tillhörighet, nyligen anbragt för det Kejserliga huset, och således tillgängligt att af en hvar beses. Som Friherrinnan äfven ville visa mig inredningen af huset, sändes Annette till den alldeles närboende skogsvaktaren, hvilken nu införde oss i de glada rummen. De nedra fem voro onekligt vackra; väggarne beklädde med olika sköna fransyska tapetter, samt bestående af ett så kalladt förrum, ett badrum (i händelse af mindre gynnande väderlek) med innehållande försilfradt badkar, ett litet toilette-rum, samt en liten salong. Alla dessa voro smakfullt och dyrbart meublerade, enligt hvad hvart och ett rum fordrade, men hvad den öfre våningen erbjöd, det kan jag omöjligt beskrifva. Utsigten derifrån var så hänförande, och ögat ovillkorligt uppfordradt att endast skåda ut i den, så väl närmare som fjermare rymden, öfver ängar, lunder, berg och haf, på hvilket sistnämnde otaliga aflägsna farkoster med sina i morgonsolen glimmande mjella segel, gungade fram och åter. Åt andra sidan framlopp ån, lik en blå krans genomskärande de gröna skogbevuxne ägorne. Rummen uppe voro endast tre, och utgörande ett skrifrum, ifrån golf till tak draperadt med grönt silkessammet; en stor salong, med åtta höga fönster, beklädd med ljusgula fina fransyska tapetter, samt ett säng- eller fruntimmers arbetsrum med purpurröda sammetsväggar. Ett herrligare rum än det sistnämnde kan, i anseende till lux, ej ses. Meublerne här voro alla starkt förgyllde, hvitblommigt tjokt sidentyg beklädde den svällande soffan, och tolf ländstolar; gardiner af hvit silkesblommig blond, blandade med lätta mörkröda sidendraperier, nedföllo med sina prydlige mörkröda silkesfransar, smakfullt öfver fönstren. Sängen, à Imperal, hvilken äfven var förgylld, innehöll bolster och dynor af ljusrödt Ostindiskt sidensars, ett hvitt sidentäcke, dylikt med öfvertågen å möblerne, samt stickadt i sköna Kejsarekronor, prydde sängen. En prägtig alabaster-lampa, med rikt bronze-arbete, nedhängde på gyllene kedjor från gipstaket, ifrån hvars yttersta kanter half alns breda, förgyllda arabesker i purpurröda bladverk slingrade sig. Framför den bländande hvita porslins kakelugnen stod en stor förgyld eldskärm, på hvars herrliga skifva i tapisseri-söm hela den Kejserliga familjen, i förtrolig krets, lifligt sågs föreställd; detta var ett mästerstycke, icke betalt med guld, men som jag tycker, endast och allenast genom ett vänligt bifall af den höga Regentinnan; ofvanpå ramens kant, hvilade en örn, hvilken med utbredda vingar, skyddande omsväfvade den vördade familjen. Vidare, en stor forgyld spegel, hvilken räckte från golf till närmare tak; under fönstren sågos tvenne de täckaste sybord, med sina inventieusa lådor etc., samt på det förgylda spegelbordet ett par höga äkta kristallvaser, fyllda med välluktande, ehuru artificiela blomster. Den onekligen dyrbaraste af alla de prydnader här erbjöds ögat, var en utmärkt praktfull turkisk matta, hvilken betäckte hela golfvet; dess prunkande blommor voro så lefvande, att man hvarje ögonblick, glömmande det fåfänga i ett dylikt försök, frestades bryta sig en deraf. Möblerna i salonen och det tredje rummet voro äfven ganska dyrbara, och bestodo af masivt mahogny. Likväl föreföll mig bland de många eleganta prydnader desse rum erbjödo, kronan i salonen, äfvensom en ypperlig bordstudsare, föreställande: tidens vingade gudinna, sittande på en silfverhvit flygande häst, dock mest anmärkninssvärdt. Sedan all denna herrlighet, hvilken jag nu alltför omständligt upprepat, var besedd, åtföljde jag Friherrinnan genom de långa alléer af såväl äldre som nyare anläggningar här voro att tillgå. Under vår promenad sväfvade mitt öga längtande upp till ett högt grådimmigt berg, hvilket på andra sidan ån stolt uppreste sig; och huru skön måtte utsigten nerifrån vara, så tänkte, så kunde jag ej afhålla mig att utropa, då vi långsamt vandrade förbi detsamma. O! den som ifrån dess högsta spets engång finge njuta af dess prakt. "Vill du Mathilda?" afbröt mig här den alltid andras nöje befrämjande Friherrinnan, "vill du besöka det nu, så förer dig skogvaktarens gosse lätt öfver den smala grunda ån; jag hvilar här en stund, och utväntar sedermera deruppe vid hans stuga din återkomst." Oaktadt alla hennes hjertliga förslag kunde jag ej förmås att nu lemna henne, som endast för min skull, det viste jag, incommoderat sig så tidigt. Jag var envis och bad henne ödmjukt, att blott fortsätta vägen. Sedan vi prommenerat ungefär en timme, uppsökte Friherrinnan en liten pavillon, der ett grönt vågformadt tak enkelt hvilande på åtta hvita pelare, och hvars nedåt sluttande väggar endast bestod af skir tagelduk; här framtogs nu den lilla frukosten och njöts i dag, i den fria luften, vid det unga löfvets balsamiska ångor, med tusende gånger större smak än någonsin eljest. Klockan var redan tio då vagnen, hvilken var beställd att vid afvägen invänta Friherrinnan, åter stadnade invid hennes trappa. O! huru lycklig, tacksam och tillfredsställd känner sig menniskan, i synnerhet då hon ute i den sköna upplifvande naturen, der allt, hvarje träd, hvarje planta, hvarje det minsta grässtrå, påminnande om ett skapande väsendes tillvaro, blifvit väckt till ny beundran af dess allmakt. Jag hade som knappast hunnit intaga min plats hos Friherrinnan och satt ännu alldeles betagen vid minnet af den njutningsrika morgonen, då Baron C. oförmodadt inträdde; han gjorde, jemte en djup bugning, Friherrinnan sin ursägt, för det han så tidigt på dagen vågat genera henne; härvid log hon godt, och bad honom gissa hvilka ställen hon redan tidigare på dagen hade besökt, samt omtalade nu för honom vår promenade. "På Vestanby", utropade Baronen, då Friherrinnan nämnde stället, "ack min nådiga goda Tante, hvarföre ej vid en dylik promenade, taga mig, min Tantes ödmjuke tjenare, till sitt underdåniga sauv de garde? Var promenaden bestämd redan i går aftons?" -- "Icke så alldeles" svarade Friherrinnan leende, "dessutom hvilade mitt underdåniga 'sauv de garde' säkert ännu godt, då vi redan höllo på att intaga vår frukost, anar mig." -- "Klockan fem är jag uppe alla morgnar", forsvarade sig Baronen, "och har nästan hvarenda sådan, då ej väderleken annorlunda förordnat, gjort min promenade just till nämnde Vestanby; det är det skönaste ställe hjerta och öga vilja önska." -- "Ja, så tycka äfven vi, Mathilda och jag", återtog Friherrinnan; "nå, jag lofvar då, min bästa Paul, att mycket säkert tillsäga dig, då vi nästa gång företaga promenaden till Vestanby, endast du då finner dig hugad inviga dig till din gamla tants skyddande Riddare." Med glädtigt skämt försäkrade sig Baronen fullkomligt beredvillig härtill, lofvande uppbjuda all sin förmåga vid besvärjandet af så väl Oreader, Dryader, Najader, som förtrollande Féer hvilka en tidig morgonstund oförmodadt kunde träffas kring nejden. Efter en knapp half timmes härvaro, hvarunder hans liflighet gifvit anledning till mycket skämt, lemnade oss Baronen, vid bortgåendet presenterande under ödmjukt framställande till Friherrinnan och mig, hvar sin billet till det samma dag blifvande spektaklet. Jag kan ej förneka till det obehag jag vid emottagandet af densamma rönte; du vet huru ett sådant fall alltid odrägligt pinat mig, huru det redan varit mig en ångesfull tanke, att hos en ung karl stå i någon slags obligation, särdeles sådan, der kontanter komma i fråga. Hu! jag darrade ofta i hvarenda led, då artighet och aflägsna slägtförhållanden förmådde min far, vid Jul- och andra högtider hos sig samla gäster af alla åldrar; jag darrade säger jag, likt ett skälfvande löf, om jag på något af de många till mig adresserade jul- eller namnsdags-paketter upptäckte någon sirligt textad främmande handstil, och kunde, oaktadt den ofta förnyade stumma uppmaningen af min alltid grannlaga mor omöjligt förmås till uppbrytande af ett enda sådant. Höfligheten aftvang mig dock nu en tacksägelse till Baronen, hvilken genom min inre motvilja försvagad, inskränkte sig till en knappt märkbar bugning. Jag stod ännu qvar, med billetten i hand, en stund efter sedan Baronen lemnat rummet, begrundande, eller rättare ej förlikande mig med tanken, att nu af Baronen vara inviterad till det redan omnämnde spektaklet. "Nå Malhilda", yttrade Friherrinnan, då jag vid hennes utrop med trumpen min långsamt vände mig om, "hvad rufvar du öfver?" -- "Rufvar, -- verkeligen är icke ordet funnit, min nådigaste Friherrinna, jag rufvar sannerligen öfver att för närvarande finnas ägarinna till detta lumpna kort, och skulle gerna, endast så ej vore, cederat, ja, ända till njutningen af denna gudomliga morgon." -- "Jag igenkänner fullkomligt mig sjelf i dig!" utropade Friherrinnan, "och kan må hända af partiskhet, ehuru jag ej gerna ville tillägga mig så mycken egenkärlek, hvarken ogilla eller fördömma, den sig ovilkorligt påträngande otrefliga känsla, du nu erfar. Likväl bästa Mathilda, gifvas förhållanden, der ett sträft tillbakavisande af yttrad välvilja, ej får, eller bör äga rum; jag till exempel gör mycket afseende på inre personlighet och framställningssätt hos den, hvilken gjort mig någon offert, då ett hjertligt hopp om en vänligt antagen propos, eller ett spotskt, stolt, uppfyllande af någon behöflig återtjenst, ju alltid solklart måste framlysa, och således bestämma det lätta, eller svåra i antagandet af densamma. Sluteligen är C. rik och oberoende, den ömtåliga tanke, att han i och för befrämjandet af ett dylikt nöje, gjort någon uppoffring, hvaraf hans oeconomie kunde lida, kommer här ej i fråga; det utgör således bestämt sagt, för honom ett rent nöje att kunna bereda oss en treflig afton, särdeles som han inom sig är öfvertygad, det ej medellöshet i annat fall hindrat oss ifrån åtnjutandet deraf." Klockan sex infann sig Baronen för att ledsaga oss till spektaklet; enligt Friherrinnans önskan uppbjöd jag min möjligaste förmåga, att genom ett förekommande sätt reparera det för ett sensibelt sinne visserligen anstötliga i mitt uppförande några timmar förut; äfven kunde jag ej undgå anmärka Baronens stundom på mig fästade blickar: han hade utom all tvifvel observerat, det ingalunda behagliga intryck billettens emottagande på mig verkat, och ville nu troligtvis oförmärkt utforska, huruvida det på mitt sinne ännu hade någon tråkig inflytelse. Jag hastar nu att omnämna min alltför trefliga afton; pjesen som gafs under namn af: "Louise de Sancte Mare." eller "Döden, lifvets sannaste vinning", var en för mig alldeles ny, och skildrade mästerligt, själsstyrkan och caracteren hos tvenne unga personer, öfver hvilka det jernhårda ödet uti fÖrföljelser tyckts velat lägga sin mest tryckande, oförsonliga hand. Jag tror verkeligen, att vid den rörande, högst lefvande framställningen häraf, intet öga förblef torrt.

Efterpjecen: "Sen er i spegeln", var högst comisk, jag har sett den förut, men på långt när ej så väl utförd. Fru T. spelte oöfverträffligt; mimiken, ja den minsta gest hos henne, ägde en underbart imponerande tjusningskraft, och ehuru tragedien (den jag i det hela icke älskar) speltes ypperligt, och innebar mycken moral, hänfördes jag likvist långt mer af det obeskrifligt naiva, lätta, retande i Fru T----s effectfulla återgifvande af händelsen i efterpjesen. Att berätta dig huru loger, sittande parterr, stående parterr, oxögon etc, voro fulla med röda, gula, blå, hvita och svarta hattar, med obetäckta hufvuden ifrån hvilka half alns långa skugglockar nedhängde med blomstrande negligéer, under hvilka utblommade, bleka ansigten framtittade, med välfriserade moderna belle-vuer, lorgnette-kikare etc, vore öfverflödigt; du äger en så liflig inbilning, så du troligen med mig ser hela samlingen, hufvud vid hufvud, gapande, hviskande, bugande, bjudande etc. etc. Här och der upptäcker du väl ochså som jag, en och annan munvig egenkär sprätt, hvilken helt och hållet ihågkommande endast sitt eget lilla: jag, i vårdslös ställning vräker sig mot en vägg. Med sjelfkär mine öfverskådar han den för honom alltför litet ansedda, eller uppmärksamhet förtjenande samlingen, hvarur högst en eller ann person borde förtjena den lycka, att med honom inandas samma luft. Secreter Flanquette, ett original af den personifierade egenkärleken, står ju just nu med hatten, ifattad af båda händerne; hans tätt intill hvarann sittande lifliga ögonpar tyda, jemte det spefulla draget öfver munnen, hvad nu inom honom föregår. Arma Fru T., och J alle hennes arme medsyskon, hvad eder ofta nog erkända talang som bäst söndermalas af hans hvassa tunga. Käre Flanquette! hvad till och med ditt vanlottade utseende skulle vinna, om du bemödade dig till mera skonsamhet emot din nästa. Jag föreställer mig, om du någonsin komme i erfarenhet af dessa mina oskyldiga sentenser, hvad du då i andra persons närvaro medlidsamt skulle le åt mig, men ensam lemnad bita tänderne ihop af förargelse... Men, söta Emilia! du sqvallrar ju ej utur skolen? Flanquette må nu fritt flanquera ikring och bekika sina få utvalda, jag vänder mig tryggad genom din tystlåtenhet till min granne... Baron C. tror du? nej, Major Fixenheim, som olyckligtvis funnit för godt göra ett intrång (likvisst tillbörligt, ty billetten, hvilken han för afton bär innefattad i knapphålet, berättigar fullkomligt dertill) i vår loge; han bombarderar mig, den ståtelige Majoren, med digra confect- och appelsinpåsar, hvars påsmakande, till min stora scandal altför ofta hindra mig ifrån ett exellent besvarande af Majorens exellenta galanterier. -- "Nå, hvad hade Baron C. att anföra?" frågar du väl. Intet serdeles, han var tyst och fåordig, upmärksam på pjesen, på Friherrinnan, och äfven på mig; gaf någongång Majoren en snäsa, hvaraf denne likväl ej lät sig bekomma, samt skalade derimellan oupphörligt apelsiner, dem han nästan halfva nedsväljde. Jag tyckte mig i hans mine kunna läsa ungefär samma enkla, ehuru något curiösa fråga förre scolairien gjorde sin lärare neml.: "har jag roligt Herr Magister?"... Kanske hade jag, föreställande läraren, säkrare än denne, kunnat besvara C----s fråga. Men, "nu är att säga": huru allmänt uppbrott i hast ägde rum, ty i och med pjesens slut hade äfven publiken speglat sig nog, samt rustade sig nu hörbart till affärd; och sedan jag under stormen vid det allmänna uttågandet, icke utan fruktan sett Fröken Dolls oförmodadt mot mig lyftade pekfinger i luften, småhotande svänga sig i förunderliga directioner, samt jag ännu vidare i Flinkmans (betjentens) vård, omtänksamt öfverantvardat de teänne öfrigblifne confectpåsar, hvarmed Majoren förtänksamt nog, behagat proviantera mig, togo äfven vi, logens innehafvare, vår retrait. Jag för min del var med min afton oändeligt belåten, samt insomnade efter den, rätt godt; för min fantasie sväfvade väl någongång Fru T., Herr T., äfvensom förtretligt nog Major Fixenheim, men i och med den sistnämnde framträdde då alltid, vänligt medlande, mina tvänne väldiga confectpåsar, hvarigenom jag, försonad, inskränkte mig att i inbilningen hurtigt vända den beskedlige Majoren ryggen. I dag har jag oafbrutit endast sysselsatt mig med musik, vid sin afresa lemnade mig Rosa några sköna stycken af Spohr och Bellini, hvilka redan länge retat min nyfikenhet, men jag först i dag varit i tillfälle ostörd få genomgå; Friherrinnan har derunder, treflig och bestyrsam genom rummen vankat ut och in, stundom lågt smågnolat melodien till: "klingen, klingen ljufva toner", hvilket alltid är ett bevis på att hon mår bättre eller är nöjd och upprymd; att hon i dag haft något i sinne, hvilket till det yttre verksamt sysselsatt hennes person, har ej undgått min uppmärksamhet, ehuru jag härtills ännu ej kunnat utgrunda hvari det väl må bestå. Men, nu god natt min Emilia!

Den 26.