Part 10

Trenne dagar åter försvunna, sedan min hand tecknade dig något ord; om hvilka jag likväl ej kan berätta dig något särdeles i fall ej meddelandet derom, hvarmed de upptagits, möjligen gör dig något nöje; nå väl, i förrgår på eftermiddagen (förmiddagen tillbragtes med arbete) infann sig Baron Paul C. hos Friherrinnan, på sin formeliga visite; den inskränkte sig likväl ej till dessa fem minuters, hvilka här brukas då de skola vara riktigt moderna, men räckte tvärtom till sent inpå afton. Friherrinnan syntes af hans allt mer och mer vinnande lätta conversation ovanligt lifvad, och uppmuntrad, lemnade honom underrättelser ifrån sin son, om hvilken de hvardera med verkelig enthousiasm talade, gladde honom med hopp att snart få se den efterlängtade o.s.v., det förtroliga du, den hjertliga benämningen Tante, de bådas glada sinnesstämning, allt sammantagit verkade äfven välgörande på mig; jag tänkte med innerlighet härunder på Emilia och huru ljuft ett oförmodadt möte med henne vore; sedan Friherrinnan fått utgjuta sitt hjerta genom meddelanden till en person, hvilken med hennes älskling var så vänskapligt förbrödrad, tog hon, intagen af inre tillfredsställelse, Baronens och min hand, ledde oss utan att säga ett ord till mitt rum der hon nu utvisade oss plats vid flygeln; "Ack ja! min Tante! det är äfven min varma önskan", yttrade Baronen, "att få accompagnera Mamsell Sommer med min röst; huru klinga tonerna i dag, värdaste Demoiselle Mathilda?" Jag slog ann instrumentet. "Herrligt." -- "Månne de icke alltid utgöra en följd af den inre harmonien?" frågade jag, seende honom rakt i de klara vänliga ögonen, under det jag fingrade tangenterna, "eller huru tror Herr Baron? Deras omväxlande moll eller dur förefaller ju behagligt i hvilkendera genre, den svårmodiga eller lifliga, känslan dem uttalar." -- "Icke dock alltid", återtog Baronen, "de mildaste toner kunna, anslagna af ett stormande sinne, mången gång ljuda skärande och förfärlige och blifva omöjlige att, utan den djupaste lidelse, uthärdas, äfvensom stormande och dystra toner på samma sinne verkat snart sagt raseri. Derpå har gifvits talande bevis, och kommer endast an på af hvilken beskaffenhet själslidandet är. Jag vill till exempel i korthet citera en händelse. Jag hade en vän, han var en redlig, känslofull yngling, hvilken nu mera, Gud ske lof i grafvens kyliga famn fått svalka sitt glödande hjerta; denne hade allt ifrån yngre år, i rena seder, helgat sitt lif, sin ungdom, hela sin varelse, till en oskuldsfull flicka, i hvilken han såg sin himmel, sitt allt; i fyra år var han den lyckligaste varelse under solen, hennes trogna kärlek förkortade för honom längtans och väntans tid, den hjelpte honom att öfvervinna de svårigheter, hvilka mötte såväl vid hans studier, som sedermera vid ansökningen af den tjenstebefattning han i och för vinnandet af hennes person gjorde. Ack! huru hänryckt funno honom ensam på sitt rum mången gång hans bullrande vänner, upprepande på sin herrliga viol stycken, dem han jemte henne tusende gånger under kärlekens stunder exequerat; i synnerhet förtjuste honom ett litet skönt känsligt stycke af Weber: 'Huldas Lieblingsstyck', som han kallade det, på hvilket han jemt sjöng eller spelte; det blef honom alltid nytt, alltid lika kärt. Morgonen af hans lyckligare dagar började sluteligen med inträdandet af det femte året gry, han skulle nu i sin älskades armar skörda lönen för möda och tråk; sedan han således i beqvämaste måtto, och så långt hans tillgånger det medgåfvo, för det lilla blifvande hushållet anskaffat propra och smakfulla förnödenheter, anordnat allt överensstämmande med Huldas smak, afreste han, öfver all beskrifning lycklig, utan att förut underrätta henne om sin ankomst, under hopp att hon igenom hans oförmodade inträffande så mycket gladare skulle öfverraskas; han anländer en mörk höstafton till den lilla staden, der hans hjertas utkorade vistas, ilar till hennes föräldrars hus, insmyger med af kärlek klappande hjerta genom de välkända rummen, längtande att sluteligen kunna trycka den länge saknade i sina armar, öppnar sakta och oförmärkt dörren till hennes rum, och o Gud! ser henne, sin tillbedda, dyrkade Hulda! kärleksfullt omsluten af en främmande ynglings armar, hvilken under ömma kyssar trycker hans egen älskade intill sitt bröst. Orörlig betraktar han ett ögnablick denna faseliga scen, raseriets härjande lågor flamma i hans bröst, blodet sjuder kokande genom hvarenda åder, det mörknar för hans syn, och knapt behåller han så mycken sans, att han osedd åter förmår lemna detta fasans, detta otrohetens hemvist. Han ilar, utkommen, utan rast, utan ro, gatan framåt och uppnår först efter flere timmars vandring sitt rum. Ingen välgörande blund ger honom under hela den långa natten ett ögnablicks lindring, den rysliga bilden af honom, som röfvat hans hjertas helgedom, hans Hulda, står med outplånliga drag lifligt tecknad i hans själ; morgonen finner honom redan tidigt ute; hämnd, gräselig hämnd är hans enda tanke; utan medvetande styr han sina steg åter till samma trakt, dit han för några timmar sedan under kärlekens rus så lycklig ilat; olyckan fogar att i samma ögonblick han närmar sig huset, den alldrig förglömde hatade ynglingen äfven derifrån utträder, samt lugn och ej anande någon fara, vandrar gatan framåt. Med förnyad kraft agga nu svartsjukans, hämndens pilar i den olyckliges hjerta, han skyndar att i hamn och hål följa den främmandes steg, hinner honom på en aflägsen gata; anhåller det han skyndsamt ville infinna sig på en känd plats, ett stycke utom staden, hvarest en person i angelägna affairer ifrigt väntade honom; erhållande ett tillfredsställande löfte, hastar han sjelf att uppnå det bestämda stället, dit den fremmande innan kort äfven infinner sig. Stum och skälfvande af vrede framtager nu den uppfordrande ett par pistoler, räckande den ena af dem till sin fiende. 'Nu, försvara er bof, skurk', är allt hvad hans darrande läppar under raseri förmå yttra; tvekande emottager främlingen vapnet, öppnar redan munnen till en fråga, då ett upprepadt: 'intet ord, försvara er ärelöse skurk', ljuder i hans öra. Hans motståndares brådstörtande häftighet lemnar den okände knappt tid att bemägtiga sig vapnet, 'skjut', skallade den olyckliges röst; 'Nej, icke förr än jag får veta anledningen till denna begäran.' -- 'Skjut, usling', befallte ännu en gång den uppbragtes vredgade stämma. 'Nej, icke utan en förklaring.' -- 'Nå så dö då, niding!' skrek med yttersta ansträngning den vilde; riktade med olyckligtvis alltför säker hand det dödande vapnet, och badande i sitt blod låg snart den okände ynglingen. -- I och med skottets aflossande var äfven raseriets eld afsvalnad; min arme vän närmade sig nu den starkt blödande, hvilken med roslande röst kallade honom. 'Ni är vilseförd olycklige', framstammade denne, 'jag dör oskyldig, till hvad er upphrussande ifver möjligen kunnat anklaga mig. O, mine nyss återfundna föräldrar! min dyra älskade syster, skulle vi så snart, så för evigt skiljas, hade jag helst en gång, änn en enda gång fått återse eder!' Ett ljus, ett förfärligt ljus uppgår för den eländiges själ, det var Huldas, hans älskades broder han mördat; Gud! en kallsvett lopp öfver hans kropp, hvartill hade han gjort sig skyldig? mördare af en ädel ynglings lif, mördare till föräldrars hopp och glädje, mördare af sin egen lycka; rysliga outhärdeliga tanke! med darrande händer sökte han nu hämma det utur hjertat ymnigt forsande blodet, och till lif återkalla den döende, men fåfänge voro alla bemödanden. 'Min Huldas bror vakna, o! vakna, säg att du ej förbannar den olycklige, den af kärlek vilseförde, hvilken här infor dina fötter vågar anropa om bönhörelse! säg, att du med din sista suck äger styrka att lemna honom din förlåtelse, lugna hans arma samvete, hvilket nu gnages af helfvetiska qval, med den försäkran, att du i ett ljusare hem, försonande vill räcka honom en broderlig hand!' Han hade under dylika utgjutelser utmattad sjunkit på knä inför den afbleknade, hvilken med lugn, leende mine, allt mer och mer afmattad, betraktade den arme; nu tycktes han samla sina sista krafter: 'Icke min ovän, nej, min okände vän!' framhviskade han, 'min dyra Huldas älskade! hvilken oförminskat ägt och äger hennes kärlek, redan här nere räckes dig den broderlige handen, försoning uttalar den ej, ty sådan höfves ej mellan bröder, men en ännu bortom lifvet trofast, ehuru sent funnen vän, så lofvar detta matta handslag.' Han grep nu svagt efter den honom till möte uträckta handen, hvilken han sakta förde till sitt hjerta. 'Fly, fly nu genast', yrkade ännu hans otydliga röst, 'uppfyll den döendes sista önskan, låt alldrig Hulda veta banemannen till min död, forskona det älskande hjertat en dylik smärta, lofva mig'... Meningen dog på hans läppar, krampaktigt ryckte ännu musklerne, lifvet hade flyktat. Fly med brottet i sina spår, fly med ett hämnande samvete, fly ifrån sin kärlek, så bjöd det obevekliga ödet; och ofrivilligt, utan känsla eller medvetande af hvad han gjorde, hastade han nu att ifrån sitt rum samla de få effekter han medhaft, samt afreste, utan att någon mensklig varelse i honom kunnat misstänka banemannen till denna grufveliga gärning. Återkommen till X., sågs han med förundran af sina vänner, märkligt förändrad; ingen kunde ana orsaken till hans djupa svårmod, han förtrodde sig icke till någon, men aftynade synbart dag ifrån dag; att någon inre lidelse orsakade hans djupa sorg och afmattande blef tydligt för en hvar af dem, hvilka omgåfvo honom, och beslöts derföre, med undvikande af frågor, att genom yttre medel försöka väcka honom utur sin dvala; till en början användes musik, för hvilken han förut varit passionerad; så länge främmande obekanta stycken forekommo, lyssnade han stilla, men öfvergick man till dem han i synnerhet under sednare glada tider sjelf hade exequerat, då uppfor han, liksom väckt till en förskräcklig hågkomst och stod för den dagen ej mer att lugnas. Öfvertalad till ett försök, fattade jag, under en påhelsning hos honom, den nu som oftast hvilande violen, preluderande derpå de första tonerna till 'Huldas Lieblingsstyck'; ursinnig sprang han upp, rusade öfver mig, ryckte af mig stråken, den han i ett tyg sönderbröt; 'tyst, -- tyst', framprässade han sluteligen convulsiviskt genom de bleka läpparne, 'den vågar jag ej mera höra.' -- Fullkomligt utmattad nödgades han efter detta bemödande, af mig föras till sin säng, der han under qval och oro genomvakade hela natten. Sålunda hade ungefär en månad förflutit och nu spordes öfverallt kraftiga spaningar efter våldsverkaren till det föröfvade mordet; jag erfor händelsen med isande lemmar och vågade knappt för mig sjelf redogöra för de misstankar jag i anseende till min olycklige vän, började hysa. En afton då jag åter gjorde honom ett besök fann jag honom ovanligt svag; han förmådde ej uppresa sig från sängen; vid min ankomst räckte han mig den matta handen, och vinkade mig att nedsätta mig invid sin sida; jag emottog handen, hjertligt glad öfver det lugn han för första gången, sedan långa tider syntes äga, och började lekande föreslå honom tillkallandet af den Läkare han härtills ej ens tillåtit oss omnämna; äfven nu log han endast åt mitt 'dåraktiga project' som han kallade det; 'jag hoppas redan på en säkrare läkare', fortfor han, 'men ville derförut gerna åt din tystlåtenhet lemna ett förtroende, af hvilket med all säkerhet endast du blifver delaktig. Sätt dig närmare mig', fortfor han, 'men först, regla dörren, på det vi ej må blifva öfverraskade eller störde.' Med anande hjerta och svigtande knän, uppfyllde jag hans önskan, samt nedsatte mig derefter, innerligt omfattande hans båda händer, vid hans säng. -- 'Fruktar du en mördare', var hans första dystra fråga, på hvilken en liten paus följde, hvarunder han tycktes afvakta mitt svar. Jag repade mod -- 'nej och ja, -- jag fruktar och afskyr honom, då han i skepnad af en bandit, för en neslig vinning af sin nästas egendom, lägger hand på dess lif, eller gjort mördandet till sitt yrke; jag beklagar och lider med honom, om han, vilseförd af skenet och passionen, blifvit hvad hans hjerta under kallare ögonblick med fasa afskyr.' -- 'Du beklagar, du lider med mig', utropade han, 'o! C. Nu läs i den olycklige mördarens hjerta!' och härefter berättade han mig ord för ord, hela den läsliga tilldragelsen. Morgonen fann honom betydligt lugnad, jag hade genomvakat med honom hela natten. Middagstiden yttrade han en önskan att få emottaga en Prest, jag eftersände genast en af mina vänner, Pastor S. En himmelsk salighet lyste i hans anlete då denne kom. Sedan han under samtal med S. tillbringat ungefär en timme, åtnjöt han genom dennes händer den Heliga Nattvarden. Med förklarad blick betraktade han mig då S. åter lemnat oss. -- 'Gif mig Violen redlige C.', bad han efter en stunds helig tystnad. Jag hemtade honom den; med darrande händer började han nu på strängarne knäppa tonerne till 'Huldas Zieblingstyck'. 'Det går ej, jag förmår icke mera framlocka dem så rena hon älskade att dem höra! vill du?' Jag grep Violen och knäppte nu sagta med fingren hela det lilla stycket igenom, 'ännu engång' hviskade han knappt hörbart, jag upprepade långsamt och sagta samma toner; 'min Hulda!' uttalade nu den långsamt bristande tunga sucken; dödsblekhet hade spridt sig öfver det förklarade anletet, hjertat hade upphört att slå."

"Arma olyckliga varelse", suckade jag, sedan C. tystnat och förmådde ej dölja mina ymnigt nedrullande tårar. "Ja väl, olycklig", återtog han, "men olyckligare hade han dock kunnat blifva, ty genom utredandet af hans resa, omständigheter etc. voro misstankar för tydligt lastade på honom, och han hade säkert icke länge kunnat undgå sitt öde." -- "Och Hulda?" frågade jag vidare. "Hon begråter honom ännu såsom död af en häftig sjukdom, lycklig i medvetande af hans evigt fortfarande kärlek, hvaruppå hon genom erhållandet af all hans dyrbarare och minnesrika qvarlåtenskap, den jag såsom hans uttryckeliga sista vilja tillsände henne, ägde ett talande bevis." -- "Men huru i Guds namn var han eller en fyraårig bekantskap med henne, ovetande om denne hennes bror?" -- "Se, just deri ligger det grymma ödet", återtog Baronen; "N. som sjelf varit sjöman till kropp och själ, hade redan under dess minderårighet, på de resor han årligen till främmande verldsdelar gjorde, medtagit sin ende son. Desse äfventyr, alltid lyckade, hade till den grad roat och retat gossens begär för sjölifvet, så han ej mer stod att derifrån återhållas; vid den sista resa hans far gjorde, åtföljde honom som vanligt sonen; afresan försiggick lyckligt, men vid återkomsten uppstod en förfärlig storm, hvilken satte allt hvad lif och anda fartyget hade, i verksamhet; segel och tåg söndersplittrades, och med yttersta ansträngning förmådde styrmannen ännu hålla rodret i besittning; nu brakade det i hast till med förfärligt dån, och ögnablicket derpå nedstörtade, hvinande, stormasten öfver däck. De flesta af manskapet undgingo väl skadan vid dess fall, men Kaptenen deremot, träffades deraf så häftigt, att han genast sanslös neddignade. Vid undersökningen af skadan befanns hans ena axel krossad, hvilket naturligtvis förorsakade honom olidelig smärta. Stormen fortfor ännu skarp hela dagen, tills emot aftonen vinden saktades och det uttröttade folket ändteligen blefvo i tillfälle att njuta någon hvila. Man befann sig till all lycka icke långt ifrån hamnen vid Calais, dit slupen med några af manskapet sändes och derifrån man slutligen erhöll hjelp ock således småningom blef i tillfälle att för återresan försätta det skadade fartyget i skick. Den skada Kaptenen lidit kunde väl genom läkarevård och medicin lindras, likväl blef han härefter, utur stånd att vidare företaga några utresor. Sonen var nu sexton år gammal, och mer än någonsin betagen af lust att pröfva det älskade elementet. Länge umgicks han med den ifriga önskan att åter få klyfva vågorna, likväl vågade han af fruktan för afslag, icke för föräldrarna yppa detta sitt hjertas begär. Hans dagliga promenader voro till en hans fars vän, hvilken som bäst rustade sig i ordning till en längre resa, och mer och mer nedslagen återvände han alltid till hemmet, ju närmare tiden led till det stolta skeppets afseglande. Man tänke sig hans glada öfverraskning, då fadren en dag föreställer honom den fråga, huruvida en resa med Kapten W. vore honom behaglig. Glädjedrucken kastar han sig i fadrens armar, ock bekänner nu, huru en sådan utgjort hans högsta önskan, hans lifligaste begär, huru dessa mer och mer tilltagit, ju mera han insett omöjligheten af dess verkställande, o.s.v. Snart afgöres allt med W., gossen rustas i ordning och är färdig att lemna hemmet sedan han med ömhet sluten till det faderliga bröstet äfven emottagit den älskande modrens smek och välsignelser. Synbarast och mest påkostande var honom likväl skilsmessan ifrån den ljufva trettonåriga leksystren, hans lilla Hulda, hvilken han ordentligt afgudade. Men med ett raskt beslut sliter sig den unge sjömannen ur den lockande kretsen och uppsöker Kaptenen, hvilken med fägnad emottager honom under sin vård. Ödet hvilade dock tungt öfver desse, till sin affärd så lifvade menniskor, och voro de motgångar hvartill unge N. året förut varit vittne att betraktas endast såsom lekverk i jemförelse med de dem nu mötte. Skeppet var destineradt till Ostindien. Ungefär en dagsresa ifrån Goda Hoppsudden uppkommer en fruktansvärd storm, hvilken, oaktadt alla bemödanden att hålla fartyget i behörig riktning, drifver det ifrån den bestämda kosan. Natt omhöljer hela firmamentet, svarta och skyhöga häfva sig vågorna och pröfva med dån det utmattade skeppets sidor. Då ändteligen dagens första ljusning framskymtar, upptäckes med förskräckelse att man redan lemnat Goda Hoppsudden flera mil bakom sig; fåfänga försök göras att hindra fartygets framfart; det lyder icke mera rodret, utan kastas liksom med jettekraft blott framåt, med vågen, en lekboll för vindarnes raseri; ännu mägtar det hela dagen hålla sig öfver böljorna men, med den inbrytande natten försvinna äfven dess sista krafter; vattnet inströmmar nu ifrån alla sidor; förgäfves äro längesedan nödskott lossade, förgäfves allt arbetande emot ett obevekligt öde. I fartyget höres ett gnisslande brakande, fogningarne lossa, vågorna öfverskölja obehindradt de svigtande spillrorne, och i den djupa, bottenlösa afgrunden nedsjunka ohjelplige de olycklige offren. En enda varelse, genom en högre vård undkommen denna gräseliga död, sågs morgonen derpå nära Afrikas kuster, simmande qvarhålla sig på en af skeppets plankor. Några halfnakna menniskor, troligen nedlockade genom de ofta förnyade skotten, hade på stranden afbidat den inbrytande morgonen; desse sågos nu sysselsatte att i vattnet utskjuta ett slags tråglik farkost, hvari de kort derpå instego, närmade sig den af dem upptäckte olycklige, hvilken, utmattad ooh beröfvad alla krafter, numera med möda förmådde qvarhålla sig vid sitt osäkra stöd. Ännu, ännu blott några få kraftfulla årtag, och han var räddad. Ni gissar väl denne vara den arme unge N.? så förhöll det sig också verkeligen. Han var nu på ett underbart sätt räddad ifrån sjönöd, men i hvilka händer hade han väl fallit? Och var han väl här säkrare för sitt lif? Han hade med för mycken uppmärksamhet fäst sig vid berättelser om olika folkslag, deras utseende, bruk och seder, att icke genast inse, det han nu befann sig i Kaffrares våld, det sade honom äfven gissvis det möjliga afståndet ifrån Goda Hoppsudden, hvilken för tvenne dagar sedan passerats. Att således med undergifvenhet öfverlemna sig åt sitt öde, var för honom en smärtfull nödvändighet, och sedan han på stranden, vid en god eld småningom fått återhemta krafter, uppmanades han af sin omgifning att genom obanade stigar, höjder, dälder, bergsklackar, åtfölja dem. Efter flere timmars mödosam vandring upphanns sluteligen en slätt, der en otalig mängd små torf- och halmhus, koja vid koja voro uppförde; ju närmare han nalkades slätten, desto talrikare samlades kring honom gapande åskådare, hvilka, till ådagaläggande af sin förundran, upphäfde gälla och vidriga läten; till en af de omnämnde kojorne fördes nu den unge fången, der aftogs honom hans egna klädsplagg, samt påkläddes honom en lång hamptygs-skjorta; mjölk, torkadt risbröd, samt bränvin, framsättes honom till undfägnande, af hvilka begge föregående artiklar hungern med begärlighet lätt honom tillgripa.

"I korthet sagdt, här tillbragte han under saknad och lägtan efter ett älskadt hemland fem långa år, hvarunder jagt och boskapsskötsel blef hans egenteliga sysselsättning. Han hade nyss fyllt sitt tjugondeforsta år, då han en dag, efter det en vigtig rådplägning mellan vildarne ägt rum, anbefalltes åtfölja den lilla karavan, hvilken sågs färdig till uppbrott. Villig och med klappande hjerta åtlydde han denna uppmaning; en inre aning sade honom det han aldrig mera skulle återse dessa nejder, vittnen till mångårig smärta. Flere dygn upptogs nu med genomtågande af skog och mark. Floder och sjöar öfverforos; nu återstod endast öfverfarten af hafvet, och man befann sig i Mozambik, en liten stad hörande till Portugisiska besittningar, der bland annan, äfven slafhandel idkades.