Part 1

MURGRÖNAN

Af

F. W. Carstens

Finskt original

Helsingfors, G. O. Wasenius, 1840.

Imprimatur F. Granbom.

INNEHÅLL:

1. (Inledning). 2. N. den 28 Maj 18--. 3. W. den 29 om afton. 4. N. den 31 Maj. 5. Den 1 Juni om afton. 6. Den 2 Juni. 7. Den 3 Juni, aft. kl. 6. 8. Den 4 Juni förmidd. 9. Den 6. 10. Den 7. 11. Den 10. 12. Den 14. 13. Den 17. 14. Den 20. 15. Den 26. 16. Den 4 Juli. 17. Den 7. 18. Den 8. 19. Liljedahl den 17 Juli. 20. Den 30. 21. Den 8 Augusti. 22. Den 13. 23. ----krona den 22 Augusti. 24. Den 3 September. 25. Den 10. 26. Den 21 September. 27. Den 30 September. 28. Den 20 Oktober. 29. S. den 3 November. 30. Den 20. 31. Den 1 December. 32. Den 10 Januari. 33. Den 20. 34. Den 10 Februari. 35. Den 3 Marti. 36. Den 11. 37. Den 12. -- Natt. 38. Den 14. 39. Den 18. 40. Den 21. 41. Den 24. 42. Den 25. -- Middagstiden. 43. Klockan 11 samma dag. 44. Den 6 April. 45. Den 12. 46. Den 19. 47. Den 5 Maj. -- Förmidd. 48. Klockan 2. 49. Klockan 3. 50. Klockan half till 4. 51. Tillägg af en främmande hand.

(Inledning.)

Länge har du, älskade Emilia, fått öfva tålamodet, i förväntan på de underrättelser jag så säkert lofvade tillställa dig, angående min snart nog tillryggalagde resas förlopp. Jag blyges nu verkeligen öfver den liknöjdhet och ringa ordhållighet min tystnad visar, då snart ett helt år lupit till ända sedan vi skiljdes. Dock tager jag så gärna till godo den enda tröst jag har att tillgå, intilldess du hunnit lemna mig den fullkomligare; jag tänker nemligen: liknöjd, det vet Emilia jag aldrig kan blifva för den, hvilken i mitt hjerta äger en säker ointaglig plats, och hvad ordhållenhet beträffar har du måhända pröfvat den i viktigare fall.

Mitt uppsåt, goda Emilia, har varit att till ämne i mina bref framställa ej ensamt min egen person, hvilket snart blefve alltför tröttsamt och enahanda, utan ock att äfven understundom till dig överflytta de känslor, tankar, intryck, ja, äfven, det obehag, jag i den hvardagliga sfären jag mig befunnit, växelvis rönt. Vänta dig dock inga romantika äventyr, inga osanna sannolikheter, inga hemliga irrgångar och labyrinter i det väl invecklade men alltför litet mysteriösa hvardagslifvet och framför allt, icke ens den avlägsnaste efterhämnning af det oefterhärmliga "hvardagslifvet" sjelft. Kasta förr mina bref, ja redan detta första, i den livligaste eld som en bister vinterafton kan blossa i din kammar-spisel; och Emilia, vredgas får du ej heller längre på mig, då du ser huru ofta, huru ständigt du varit ett mål för mina tankar, samt huru min ovana penna gärna, ehuru fruktande, sysselsatt sig med dig! Du vet att hennes Nåds (verlden har gifvit henne denna benämnning) godhet äfven beredde mig en bekväm plats i den vagn, som avlägsnade mig ifrån dig och den ort som sett mig födas, sett mig uppväxa, sett mig lida! Jag säger det nu här, ty du känner de förhållanden, i hvilka ödet ställt mig, men nog dermed, det är ej dem jag vill upprepa. Sluten inom mig -- ty ej ens vagnens stundom häftiga gungning eller kuskens kraftiga eder förmådde väcka mig till det yttre lifvet -- satt jag och tänkte på dig, på det förflutna, ja äfven på det tillkommande, hvilket anande och okänt bildade sig för min fantasie; jag såg ett stormande haf, som i sina vågors fradgande skum hvälfde de bräckliga ehuru stolta farkosterna; jag såg de arma offren för elementets raseri i ångest och förtviflan anropa allfadrens förbarmande; jag såg, men jag betäckte mina ögon för att ej se vidare, huru de i ett nu ohjälpligt förgingos. Dock, Emilia! Jag har skildrat dig de skräckfulla scener, som skapade sig i min inbillning, skåda du äfven nu med mig de leende stränder, de vänliga ängder, de grönskande lunder, som efter denna storm kom att mildra min själs oroliga tillstånd. Ett land, det jag måhända svärmiskt nog benämner paradisiskt, tyckte jag nu log emot mig, och lockade mig att beträda dess helgedom; klarare än i mitt hemland syntes mig den blå himlen, intet dunkelt moln, ingen nattlig sky fläckade dess rena hvalf; friskare grönskade här den skyhöga skogens barn, dem ingen egennyttig hand berövat deras näring och kraft. Blommorna smekte hvarann i systerlig förening, och ehuru den ena doftade praktfullare, färgrikare älskvärdare än den andra, hade avunden aldrig fått närma sig deras förtroliga krets; hvar jag såg erbjöd sig for mitt öga skapelser af en högre natur; allt andades salighet och lif! Men jag måste ju en gång vakna utur mina idylliska drömmar, jag nödgades taga verkligheten i betraktande, ty min dagsresa var slutad, och på det nu inträffade nattherrberget skulle jag uthvila mina verkeligen trötta lemmar. Härifrån sträcker sig äfven den första hälsning min hand tecknade dig; omväxlande känslor och tankar, i följd af likaså händelser, yppa sig i de anteckningar jag här gjort; emottag dem med öfverseende, de göra ej anspråk på effekt, det är endast till ditt hjerta, ej till ditt granskande förstånd jag talat.

N. 28. Maji 18..

Ännu en hälsning! En så här så varm. Jag dig, o hulda Fosterbygd! Vill sända; Tag den emot, den går ur trofast barm; Och huru än mitt öde sig må vända. Är du den tanke först och sist likväl, Som smyger sig utur min sorgsna själ.

Jag har uppvaknat, älskade Emilia, ifrån en ganska god sömn; mina själs- såväl som kroppskrafter äro styrkte af den hvila jag erfarit. Vid mitt lilla kammarfönster har jag njutit af den milda vårluften, hvilken fritt spelar in genom det öppnade fönstret, O! hvilken herrlig morgon, detta ställe är långt trefligare än jag i går vid min ankomst fann det, skymningen såväl som tröttheten hindrade mig att då urskilja dess högst trefliga läge; ån som löper alldeles under mitt fönster kröker sig i behagliga bugter framåt, och på dess stränder resa sig björkar, så vackra, så raka, som voro de af den vårdsammaste mästares hand ditplanterade. Men, hvad säger jag, som voro de? Hvilken hand kunde i förmåga öfverträffa dens, som dit sat dem? Ack, Emilia! hvilkens kunde mera vårdande hvila öfver och beskydda sitt verk? Hvad den är vacker, denna vårens färg; denna unga, friska, gröna; jag fruktar att förtrampa ett enda grässtrå, så obeskrifligen skön och ljuflig förefaller mig naturen.

Denna dag förer mig åter längre ifrån dig, och likväl tycker jag mig aldrig varit dig närmare än just nu; mina tårar blanda sig med dem på bladen af den daggfriska syrenqvist jag nyss brutit ur den lilla häcken under mitt fönster. Det skall följa mig detta minne ifrån mitt hemlands nejder, och ännu der borta, ehuru vissnadt, för mig utgöra ett vanligt fridens budskap. Min glada men något nyfikna värdinna har redan bestyrsamt inburit min varma morgondryck; hon står ännu med frågande blick, och tyckes afbida något uppdrag. Lef väl, Emilia! lef väl!

W. den 29 om afton.

"Tycker Mamsell som jag, så hvila vi här öfver natten," tilltalade mig min hederlige kusk, då vi i går på aftonen klockan sex stannade utanför gästgifveriet i X, en liten nätt by; "det är helgedagsafton, och då är icke brukligt att man så här strapserar; också kunde Mamsell, om hon så vill, i morgon, emedan kyrkan ligger helt nära, bevista gudstjensten der, innan vi anträda vår resa"...

Efter denna temmeligen vidlyftigt utförda, men välmenta proposition, hvaruppå jag långt före dess sista mening svarat ett "rätt gärna," öppnade min bugande rådgifvare vagnsdörren, samt hjelpte mig stiga utur. Verkeligen ljudade också redan de högtidliga klockorna ifrån det närbelägna kyrkotornet, det var här så bruket, att Lördagsringningen förkunnade Sabbatens ankomst. Jag lät alltså i ett snyggt rum inbära mina res-effekter, samt logerade mig in derså godt jag kunde. Kuskens förslag kom mig nu före som icke så alldeles omöjligt att efterfölja, och sedan jag med mitt värdsfolks lilla söta flicka bortpratat en del af den återstående aftonen, sökte jag i hvilan ro, för mitt bedröfvade sinne... I dag uppväcktes jag af mitt lilla gåriga aftonsällskap; ledd vid sin söndagsputsade moders hand insteg hon till mig, med det lilla hvita förklädet uppfyldt af doftande liljekonvaljer och de skönaste hvitsippor jag någonsin sett. Hvar hade dessa sednare, undangömde för solens redan brännande strålar, kunnat bevara sin mjella hvithet och friskhet. Ack! huru vackra ären J barn af den gudomliga naturen; huru afvundsvärd eder skära renhet...

Sedan jag påklädt mig, och utur min nessesair framtagit samt uppå den lilla gifverskans hals bundit ett litet guldkors till minne af denna glada morgon, hastade jag, biträdd af henne, att till en krans hopfläta blommorna. Jag hade just slutat, att med densamma pryda min hatt, då den till gudstjensten sammankallade ringningen åter begynte. I ett språng var den lilla ifrån mig, och då jag kastade ögat utät vägen, såg jag henne redan långsamt och allvarligt, likt en sedig tärna, framgå vid sin moders sida...

Jag har besökt detta Guds hus, hvilket med andakt beträdt, ingenstädes förfelar sin gudomliga verkan. Frisk och mild inflägtade vårluften i dess korsgångar och andades frid och välkommande till det mangrant församlade folket. Ödmjuka med hukade hufvuden sutto på ena sidan af den lilla kyrkan qvinnorna i mjella hufvudkläden, och uppå den andra, karlarne med blottade hufvuden; andakt och stillhet rådde öfverallt, ej ett andetag hördes, icke ens af de späda barnen, hvilka åtföljt sine föräldrar, tills klockaren uppstämde den vackra psalmen N:o 392. "Den blida vår är inne, och nytt blir jordens hopp;" då inföll hela församlingen uti en ljudande chorus; men jag, Emilia! jag sjöng ej, min själ var så betagen, att rösten ej förmådde höja sig till instämmande af den allmänna lofsången; jag kände tårarne jaga utför mina kinder, och först då, när psalmen var slutad vågade jag upplyfta mitt tunga hufvud...

Jag skyndar nu att omnämna Ordets förkunnare; tänk dig ingen af nutidens välfriserad, finrakad och modern sprätt, hvilken med låtsad allvarlighet, i förtid påklädt kappan, nej, en åldrig gubbe med silfverhvita lockar, skred långsamt gången uppföre, vördnadsbjudande uti sin enkla drägt, och sjelf bärande sin gammalmodiga psalmbok, utur hvilken han snart för menigheten uppläste några till hjertat gående verser. Med darrande men hög röst gaf han nu folket sin välsignelse, innan han vidrörde det ämne, från hvilket han sedermera i korthet, men tydligt och med full mening, förklararade: Skapelsens ändamål, och Guds hopp att genom dess mångfald beveka menniskans hjerta till erkännande af Hans vishet och godhet.

Svårt vore för mig att upprepa, hvad jag likväl med uppmärksamhet af den aktade Gubbens läppar hörde utföras, och säkert, så hoppas jag, försvinner ej det goda intryck mitt hjerta deraf erfor.

Sedan jag sagt mitt värdsfolk farväl och med hjertlighet kyst den lilla flickan, hvilken till ett återseende lofvade bevara det lilla korset, lemnade jag lättad och lugnad denna vänliga fristad.

I dag har jag endast rest fyra mil, men som blott fem återstå till dess jag kan se kyrktornet i N, hinner jag, oaktade detta lilla dröjsmål, i god tid dit. Härtills, älskade Emilia, har endast land åtskiljt oss, därefter blir det också hafvet, det älskade, men förrädiska hafvet. Mins du huru ofta vi i aftonens lugn framgungat på den klara böljan invid dina föräldrars trefliga Svanevik, huru vi då i inbillningen förstorade dess omkrets, samt föreställde oss faror och äfvenfvr, der inga funnos. Mins du då jag verkeligen, för mitt sjelfsvålds skull, helt oförmodade halkade öfver båtkanten, men, i anseende till det grunda stället, snart nog af prostens Wilhelm blef upphjelpt, samt lik en Sjögud, drypande af vatten, ifrån hufvud till fot, skamflat och skälfvande fick sitta stilla i ett hörn af båten, tills den hann landa. Mins du ännu huru vi förirrade oss i den täta skogspark, som omgifver det hem jag fordom kallade mitt? och huru sluteligen flaggen vid fiskarkojan blef vår ledstjerna genom denna lilla öcken. Der står ännu på klippan invid hyddan det lilla tempel vi, jemte din broders och Wilhelms tillhjelp, med så mycken möda uppförde; icke ens tiden har på detta oskyldiga verk velat lägga sin förstörande hand; till dessa tidigare tilldragelser i min lefnad flyr min tanke så gerna, kunde jag endast åt glömskan lemna de sednare. Nu god natt, jag går att drömma om dig, och tecknar dig ej några rader förrän ifrån N.

N. den 31 Maj.

Det är ifrån ett litet snyggt värdshus jag tillskrifver dig dessa rader; mitt ressällskap, det hennes Nåds godhet utsett mig, men hvilket du ännnu icke ens till namnet känner, har redan för tvenne dagar sedan hit anländt, och vänta endast på vind samt ordres, att kunna gå ombord; du är väl nyfiken att lära känna de personer, med hvilka din Mathilda, åtminstone för en kort tid, skall träda i ett vänskapligare förhållande, och jag skyndar att tillfredsställa din väntan i den delen, i det jag säger dig att det är Hof-Rådet B., hvilken nu återvänder till S. med tvenne barn, en flicka om 16, och en gosse om ll år, ifrån en resa den de för nöjet att träffa anhörige, för trenne veckor sedan hitått gjort. Det är en älskvärd familj, så mycket jag hittills kunnat finna, och som vi framdeles komma att bebo samma stad, lofvar jag mig redan på förhand deraf nöje. Adolph upphör ej att berätta om onkelns på Svärdsby herrliga tvåvåningshus, med balkonger och terrasser; hans stall med tolf magnifikt vackra, glänsande hästar, hans präktiga jagthundar etc. etc., och tycker endast att återresan företogs allför snart; Rosa deremot, fann tanten, onkeln och kusinerne visst ganska uppmärksamma och älskvärda, samt för öfrigt allt såsom Adolph sagt "förträffligt," men längtar lika fullt att få beträda hemjorden, och hälsas af mor och syskon.

Jag anar dock, att någonting djupare ligger till grund derför; låt se. Jag finner mig just väl i denna lilla krets och har redan i samråd med Rosa på bästa vis rangerat vårt lilla hushåll. Någonting mägtigt drar mig till denna unga flicka, och ehuru jag räknar fyra år mer än hon, öfverensstämma våra tänkesätt dock fullkomligt. Just nu inträder hon i mitt lilla rum. "Mathilda måste", säger hon, "spisa med oss, eljest har icke heller jag någon matlust." -- God natt!

Den 1 Juni om afton.

N. är en nätt stad, ehuru gammalmodig, har trånga och smala gator med en högst ojemn stenläggning, hvilken verkeligen pröfvar fotgångarns vigilans och hållning. De höga stenhusen med sina två à tre våningar, antyda något stort, och vilja, likt en pratsjuk ålderdom, berätta om ett vigtigt fordon. De tvenne kyrkor staden äger äro äfven uråldriga, och skola förtjena, att med uppmärksamhet invändigt beses; det grämde mig af hjertat att ej kunna, såsom jag det önskat, njuta af det nöjet, men tiden medgaf det ej; jag vill nu endast i korthet för dig omnämna deras olika yttre: den Grekiska, med kupolformade tak, är liten, och tyckes icke kunna inrymma någon större folkmängd, likvist skall, enligt hvad man berättade mig, byggnadssättet invändigt, göra den rymligare, än man kunde förmoda. Hon skall vara rik på dyrbarheter, reliker och yppige kyrkoprydnader, samt isynnerhet utmärka sig genom en ofantelig förgyld metallkrona, hvilken ensam skall förmå fullkomligt upplysa hela kyrkan. Den Lutherska är fyrkantig och ganska stor; hon sträcker sin tornspets säker och botande upp mot skyn; jag kuude icke återhålla mina ögon att flere gånger ibland molnen uppsöka dess spets, och har aldrig kunnat tänka mig en förfärligare höjd, det glimmande korset deröfver, hvilket skall innehålla 8 alnar i höjd och 5 i bredd, syntes nu endast såsom en fin strimma, och ehuru sjelfva kyrkan redan räknat sekler, tyckes dess kolossaliska hyggnad, ännu vilja trotsa tiden. Nog härom, då jag ej kan göra dig beskrivningen utförligare. Låt nu ditt öga vända sig ifrån staden; men följa den mer än tjusande utsigten ifrån dess hamnsida; någonting mera storartade kan du ej se; hafvet, som ifrån oändlighet, i störtande skum, hvälfver inför dina fötter, der ett bålverk eller en brygga, i förtröstan på sin orubbeliga styrka, emottager dess omilda smek; skepp och farkoster, som dels i fulla hvita segel klyfva vågorna, dels stillastående afbida en gynnsam vind. Här ser du ett fartyg färdigt att lyfta ankar, matroser skrika och springa om hvarann, hattar surra i luften, näsdukar hvifta, afskedshälsningar skickas i otalig mängd, och återförnyas ständigt genom ett fortfarande hurra! Under det ögat härmed sysselsattes, fängslas örat af allt tydligare och skarpare kanonskott, och snart upptäckes röken af ett ångfartyg, som i brusande fart härmar sig hamnen; Nu saktas farten, bruset tystnar, hjulen stadna, båtshakar utkastas och plankor hållas i beredskap, såsom ett medel att förena skiljda vänner och fränder. En skön anblick, älskade Emilia! men mitt öga sväfvade härunder tårfyldt bort åt den gröna vänliga skogssidan, som längs kusten, så långt ögat bar, erbjöd stillhet och frid. Hvem skall räcka mig en hjertlig hand då jag snart beträder en främmande jord! i hvilket öga skall jag läsa ett upprigtigt välkommen? Hvad skall jag väl erhålla, emot hvad jag förlorat? O! mina älskade Föräldrar, J som slumren den eviga sömnen, hvem skall godtgöra mig eder oersättliga förlust!

I morgon kl. 6 skola alla passagerare vara ombord, nu derföre farväl, du, min Emilia! den vackra aftonen lockar, och jemte Rosa, hennes far och broder, går jag att njuta af dess svalka och behag; vi hafva redan tagit i skärskådande våra hyttor eller sofrum, de äro sannerligen ej stora, men samlingsrummet eller salonen deremot är rymlig och treflig, och passagerarenes antal, enligt hvad man sagt, blifva högt. -- God natt!

Den 2 Juni.

Vinden blåser upp ihast, Segel fylla stång och mast, Skeppet styr till andra länder, Gud vet när det återvänder.

Runeberg.

Hafvet är dock ett herrligt element, af hvars anblick hjerta och själ njuta, ja! ända till outsäglighet! Gifves ett högre nöje än det man erfar gungande på ett stolt och välbyggt fartyg, hvilket ännu i sjelfva dess dödsstund trotsar sin alltid lömska, alltid till fejd beredde fiende -- vågen. Det lider nu mot aftonen, solen sjunker småningom glittrande i böljan och lofvar i morgon, återuppfriskad, tända ett nytt ljus! Dock, som sällskapet mangrant församlat sig under däck, för att invänta thé-timman, finner jag ledighet att vid relingen, medelst en blyertspenna, teckna dig dessa rader. -- Jag vill dock gå punktligt tillväga och formeligen presentera dig personalen uppå _Örnen_, (Ångfartygets namn), hvars alla hyttor, till min stora förvåning, befunnos så upptagna, att ej en enda mer varit att tillgå. Du kan af min presentation möjligen i en framtid igenkänna en och annan af de agerande personerne.

Geheimerådinnan Nobelcreutz satt vid mitt inträde midt i salongens soffa, jemte tvenne döttrar, och tycktes, medelst en högst förnäm min, vilja påbjuda uppmärksamhet och respekt; ödmjuka vid herrskarinnans minsta rörelser, bugade sig ett par hvita strutser öfver den i paille- och lilas-skiftande hatten, i hvars yttersta kant en qvarters bred duggregnad blonde kantade sig; en svart med spetsar bebrämad mantille skylde, snart sagdt, hela hennes icke ringa figur, då jag undantar en mager silkesvantad hand, hvilken fogade sig fram om mantillen och qvarhöll en pirat, som i välmåga lofvade proviantera for hela den återstående resan; min skarpsynthet tilläts likväl ej intränga till dess digra innehåll. På hvardera sidan om sin fru moder sutto Fröknarna Cloty och Jettchen Nobelcreutz, med blomsterqvastar på, och under hattskärmarne fladdrande bandändar i öfverflödande längd, samt yfviga och släpande kjortlar, hvilka i behagligt vårdslös oordning sopade långt utåt Salongsgollvet. Framför dessa hade en ung Dandy, med hängande hår, fattat posto, och gjorde sig uppmärksam på hvarje Fröknarnes knappt uttalade önskningar. Så i ordning Öfverstinnan Z., en ung, vacker och liflig varelse, hvilken, medelst sin naivité och sitt lätta sätt att vara, lockade till sig alla närvarande unga karlar; Jag ville fördömma henne för dess koketteri, men urskuldade henne derjemte, finnande det alltid lika jemna, muntra sinnet, då hon endast omgifven af fruntimmer trodde sig fullkomligen obemärkt. Den högsta enkelhet rådde i hennes klädsel, som bestod i en tätt åt halsen sluten kammarduksrock med en derå sittande krage; en med en hvit bandros prydd halmhatt hvilade i hennes knä; och det mörka håret, lagdt i en prydlig vridning, gjorde henne lill en verklig madonna. Så vacker hy, så sköna ögon, har jag ännu aldrig sett; i dem låg någonting obeskrifligt, på en gång både allvarligt, känslofullt och skälmskt. Tänk dig kontrasten emellan de rosendoft ande Fröknarne N. och denna. Men vidare till saken; tröttna får du ej på min beskrifning, ty hvarom skulle jag eljest, midt på ensliga hafvet orda, om ej anledning fick tagas af nästa grannen. Öfverjägmästarinnan Bjellerdorf, med utstående underläpp och blossande kinder, paraderade derefter i skiftande salopp; tunga orgensinska eldgula band, med svarta nopper, voro öggla vid öggla radade på hennes veritabelt italienska hatt. Hon utgjorde en slags sufflör emellan Geheimerådinnan och Borgmästarinnan T., hvilken sistnämnda satt på Öfverjägmästarinnans vänstra sida. Denna ett pratsjukt fruntimmer, som tagit sig liten air, och genom sitt nyhetskrämeri, funnit inträde i de högre kretsarne, satt ännu med Tidningsbladet mellan fingren och upprepade derutur inhämtade nyheter, hvilka naturligtvis intresserade Geheimerådinnan, som nu i flere veckor varit skiljd ifrån hufvudstaden, och således undgått dagens vigtigare händelser. "Nå! men min aldrabästa Fru Borgmästarinna; när skedde det? när blef det afgjordt? fastställdt?" etc. etc. etc. "då jag lemnade hufvudstaden hördes ej ett kny derom, nej icke det aldraminsta." -- "Nå jag kan säga," genmälte Borgmästarinnan, "jo, jo, jag viste det redan längesedan; redan för ett halft år sedan, men som jag ej gerna berättar nyheter, ty jag har oskyldigtvis fått på min räkning saker hvartill jag varit fullkomligt innocente;" så ... så ... har du verkeligen engång tegat (tänkte jag) och lemnar nu henne alt vidare omförmäla nyheter. Fru Rådinnan Ö., med stora fötter och röda händer, hvilka sednare jag, i anseende till deras lifliga färg, varsnade, satt dernäst; de redan längesedan aflagde stora Zobelpalantinerne hade funnit behag för henne och hennes dotter, hvilken sednare, ehuru ung, äfven inkrupit i en dylik. Slutne och endast någongång småhviskande meddelade sig dessa till hvarann. Vidare, en aldrig blek Fru med en kudde bakom ryggen, mot hvilken hon ogenerad lutade sin, som det tycktes, matta kropp; hon skall, säger man, begagna sjöluften för sin hälsas skull. Invid henne satt en ung täck flicka, hvilken outtröttligt egnade den gamla sin uppmärksamhet, jemnade kudden, borthviftade flugor, och ibland lågt uppläste något utur en bok. Frun är en Lagmanska Ljung, flickan, hennes dotter-dotter.