Part 5

Hon hade med anledning deraf sökt att denna gång omsorgsfullare än vanligt använda de små tillgångar i toiletteväg, hvaröfver hon ägde att förfoga, liksom ville hon dermed försöka att på ett så värdigt sätt som möjligt visa sig ansigte mot ansigte med dödens förkunnare. Omvexlande känslor hade i domaresalen och närgränsande rum inlockat en oräknelig menniskomassa; men huru denna nu än må ha varit stämd före hennes inträde, så är likväl visst, att det öfvervägande intrycket, som genomträngde alla, då de hunno uppfånga de första dragen af denna underbara flickas ovanliga skönhet, otvetydigt härledde sig från öfverraskning att, i den anklagades hela väsende, möta bilden af någonting, som, istället för den brottsling de väntat sig få se, deremot snarare syntes dem vara en engels uppenbarelse. Domrarne tycktes i stället vara de anklagade. Då hon intagit sin plats, tillfrågades hon, om hon åt sig utsett någon försvarare. Hon invände då, att hon visserligen för den skull ombedt en af sina vänner, men hon förmodade, att då han ej nu syntes till, hade det fattats honom tillräckligt mod härtill. Presidenten utsåg då till hennes försvarare den unge Chauveau Lagarde, sedermera så ryktbar genom sitt mästerliga försvar för Marie Antoinette, och redan nu känd för en ovanligare vältalighet, liksom äfven för ett okufligt mod i just de rättegångar, der sjelfva Advokaten denna tid nästan sväfvade i samma fara som den anklagade.

Detta Presidentens val antydde med visshet en hos honom inneboende tanke på möjligheten, att ännu kunna rädda henne. När Chauveau Lagarde intagit sin plats, betraktade honom Charlotte oroligt, liksom fruktade hon, att han, för att rädda hennes lif, skulle blottställa sitt eget. Hon skyndade således att otillspord ånyo afgifva frivillig bekännelse, och utropade: „Ja, ja! det är jag, som är den skyldiga!“ o. s. v. På alla de frågor hennes domare framställde, svarade hon med en så förvånande manlig fasthet i förening med en så intagande enkelhet och blygsamhet, att ett omisskänneligt drag af innerligt medlidande och deltagande tydligt stod aftecknadt hos mängden af de närvarande. Endast ett ögonblick under denna sista ransakning svek det nästan öfvermenskliga lugnet henne, och det var, då en af domrarne anmärkte, att den så väl riktade dolkstöten mer än tydligt tycktes honom bevisa, att hon ej var fremmande för detta vapen, ty med ett anskri for hon då upp från bänken och utropade: „Odjur! tar ni mig då för en _vanlig mördare_?“ Chauveau Lagarde's försvar var ett mästerstycke, och likväl blef domen, såsom vi alla veta: – döden! – Beredd som hon var härpå, hörde hon den uppläsas utan att blekna. På Presidentens vanliga fråga, om hon hade något att anmärka mot denna dom, brydde hon sig ej ens om att svara, men till sin Advokat vände hon sig och yttrade med en röst af englaren mildhet: „Tack! ni har försvarat mig, som jag önskat, och jag är er derför skyldig ett bevis på min aktning och erkänsla.“ Derefter pekade hon på domrarne och fortsatte. „Dessa herrar hafva konfiskerat det lilla jag äger, men jag är likväl ännu skyldig något obetydligt i mitt fängelse, och derför ville jag gerna bedja er vara god och betala denna skuld för mig.“

Under det ransakningen pågick, hade Charlotte bland den församlade folkmassan märkt en person, som sökte porträttera henne. Utan att af förhörets gång låta sig störas, hade hon småleende vändt sig åt den sida, der artisten stod, på det han derigenom lättare skulle kunna uppfånga hennes drag. Bakom honom stod en ung man med bleka anletsdrag, som beständigt höjde sig på tåspetsarne, för att bättre kunna se den anklagade. Han höll sina ögon oupphörligt riktade på henne, med blicken af en fantom, som med dödens stela orörlighet fixerar ett föremål. Hvarje den unga flickans svar kom honom att skifta färg, och flere gånger, då han ej kunde återhålla sin rörelse, åstadkom han ett sorl bland de församlade, hvarigenom han också slutligen ådrog sig Charlottes uppmärksamhet. När hennes dödsdom afkunnades, störtade han häftigt ett steg framåt, men satte sig straxt derpå, liksom om krafterna svikit honom. Charlotte såg denna rörelse och förstod, att i det ögonblick, då allt här på jorden syntes öfvergifva henne, _ett_ hjerta dock ännu fanns qvar, som ömmade för henne, och att hon ännu ägde en, fast okänd vän! Hon tackade honom med blicken, detta var också deras enda samtal här nere. Denne unge man hette Adam Lux och var en tysk republikan, som af sina likatänkande i hemlandet blifvit sänd till Paris, för att i det menskliga förnuftets namn söka bilda någon annan föreningslänk emellan de tyska och franska folkrörelserna, än hvad de franska diktatorernas blodiga regimente då erbjöd. Hans ögon följde den anklagade ända till den stund, då hon, förd från domaresalen, försvann under fängelsetrappans hvalf.

Tanken på henne öfvergaf honom aldrig och, sig sjelf ovetande, följdes hon steg för steg till grafven af en ren och enthusiastisk kärlek, som äfven beredde sig tillfälle att få följa henne till en bättre verld, för att der söka vinna deras själars eviga förening. Adam Lux utgaf neml. få dagar efter Charlottes död en skrift till hennes försvar, för att derigenom få möta samma död som hon. Han blef också genast arresterad och kastad i fängelset l'Abbaye, hvarifrån han sedan fördes till den schavott, han hälsade som ett kärlekens altare, emedan hans ideal också knäböjt der engång.

Kort efter det Charlotte blifvit återförd till sitt fängelse, anlände bödeln, hvarvid hon bad honom i samma ljufva ton, som alltid förde hvarje ord öfver hennes läppar, att han ville vara god och dröja en stund, på det hon skulle kunna hinna sluta ett redan påbörjadt bref. Som detta snart var gjordt, bad hon fångvaktaren tillåta den person komma in, som under ransakningen i domaresalen sökt porträttera henne, på det han ännu måtte få tillfälle bättre kunna afsluta sitt arbete.

Målaren hette Hauer, och blef äfven insläppt. Charlotte tackade honom för det intresse han tycktes taga i hennes öde, och satte sig derefter enkelt och okonstladt framför honom. Under det Hauer sålunda sökte att nogare fästa på duken dessa undersköna drag, från hvilka döden inom få ögonblick skulle bortplocka både ros och lilja, talade hon med honom om hans konst, om dagens händelser, och om det lugn henne skänktes af den akt, som nu snart skulle inviga henne till en bättre verld. Hon talade äfven om sina barndomsvänner och bad Hauer framdeles taga några miniatyrkopior af det större porträttet, på det så väl de, som hennes familj sedan skulle kunna erhålla några exemplar deraf.

Midt under detta samtal knackades det åter på fängelsets dörr; man öppnade, det var bödeln, som nu inträdde. Man såg henne då ett ögonblick blekna vid detta så snart återupprepade besök, och hon utbrast ofrivilligt: „Hvad! redan!“ Men snart hemtade hon sig åter, och sade till Hauer med ett sorgligt leende, i det hon kastade en flyktig blick på det ännu ofulländade porträttet: „Min herre! jag vet ej huru jag nog skall kunna tacka er för all den möda ni gjort er; jag har endast detta att skänka er; bevara det som ett minne af mig,“ och medan hon yttrade detta, tog hon saxen ur bödelns hand, afklippte sjelf en lock af sitt långa kastanjebruna hår och räckte detta minne till Hauer, hvarvid sjelfva bödeln kände en tår framvälla ur sitt dervid ovana öga. Men fångkärran väntade utanför, hvarför bödeln snart borttorkade den förrädare, som vågat röja, att äfven _han_ hade ett hjerta, och afklippte derpå hennes rika, mjuka hår. Charlotte samlade tankfullt upp det, betraktade det vemodigt en stund och skänkte det sedan till M:me Richard, hvarefter hon ifördes den vanliga röda blusen och lemnade fängelset.

Oöfverskådliga folkmassor hade samlats sig i Charlotte Cordays väg, för att söka uppfånga en, om än aldrig så liten skymt af henne, och det häftiga åskväder, som utbröt öfver Paris nästan samma ögonblick, hon uppsteg i fångkärran, förmådde ej glesna de tätt sammanpackade menniskomassorna. De, som sågo henne under denna sista färd, och ännu ej hunnit bli alldeles förvildade af alla de rysligheter Paris redan länge varit vittne till, kunde sedan aldrig glömma henne.

Hennes händer voro hårdt bakbundna, hvarigenom hennes axlar blefvo mer än vanligt tillbakadragna, hvilket åter gjorde, att hon under hela färden tvangs att bära hufvudet lika högt, som hade det burits af en drottning. Men oaktadt den stolta hållning henne sålunda påtvingades, kunde man ej spåra ett drag af hvarken förakt, trots eller förtviflan; blicken var lugn och mild, och endast ett par gånger tyckte man sig märka, att den för ett ögonblick liksom sökte någon i den omgifvande mängden, på hvilken den ännu kunde få hvila en stund, innan den snart skulle slockna för alltid.

Förrän kärran hunnit fram till schavotten, klarnade himlen åter, och den nedgående solen tycktes med sina sista strålar ännu liksom vilja sprida ett namnlöst, oförklarligt skimmer kring hennes panna.

Snart stannade kärran, man var framme. Hon bleknade, när hennes öga först mötte den i höjden hotande bilan, men hon fattade sig snart och besteg schavotten med lätta steg och med samma fridfulla lugn, som af intet låtit störa sig under hela den långa vägen på fångkärran. Uppkommen på plattformen, knäböjde hon under tyst bön, och lade derefter sjelf sitt sköna hufvud under bilan, – ett ögonblick till – och hon var ej mer, – ja, väl hade jordlifvets gnista slocknat, men på hvita vingar flög hennes själ vid englars jubel ut i högre rymder, till dessa saliga boningar, dit ej längre verldens oro hinner, der blott kärlek, evig kärlek brinner, och med sin fackla lyser herrligt opp den himmel, som här varit har vårt hopp.

Familjen Hauer äger ännu hennes porträtt. Hufvudet var färdigt, men bysten knappast tecknad, då Hauer måste lemna henne; men han fullbordade sedan porträttet i samma drägt, hvari han aldrasist såg henne, neml. den röda blus hon då bar, ty han menade, att denna färg om möjligt ännu mer förhöjde glansen af den skönhet, hvarmed hon öfverträffade allt, hvad han ditintills hade sett.

Oräkneliga voro de skalder, som skrefvo öfver Charlotte Corday's minne, och Klopstock sjunger bland annat:

„Hvems är denna graf? – det är Charlotte Corday's, Ack, låt oss då plocka blommor och strö på hennes aska, Ty hon har dött för sitt fädernesland!

Fast nej! – plocka inga blommor! Sök hellre en tårpil, och sätt den på grafven, Ty hon har ju dött för sitt fädernesland! Fast än engång nej! plantera ej ens denna, Men gråten sjelfva – – om också blod! Ty hon har _förgäfves dött_ för sitt fädernesland!“

Så sjöng _han_, och mången har väl sedan Sin lyra strängat, att med klagans ton Ge luft åt smärtan öfver att ej redan I detta lifvet någon lön fick hon, Som rik på allt, hvad ädlast hjertat gömmer, Sig så uppoffrade! – men Herren dömer.

För mina tankars inre, klara öga, En hägring skön, hon likväl ännu står Med samma namnlöst underbara skimmer Beständigt kring sig, som i lifvets vår! En bild så skön man gerna aldrig glömmer, Och Herren nog för hårdt ej henne dömer.

Frid med din ande, unga, ädla qvinna! Den våg du rörde upp, du sjönk deri! Och målet höga, som du hoppats vinna, Än länge skulle oupphunnet bli. Dock skall ditt _mod_, din _dygd_, ditt _ädla sinne_ Beständigt lysa herrligt för mitt minne.

Olika tårar.

Unga flicka, sköna flicka, Klaga icke öfver tåren, Den, hur mörkt du än må blicka, Är blott morgondagg om våren.

Faller ned på ros så fager, Dunstar bort och snart försvinner, Byts i leende och dager, När på fästet solen brinner.

Men lik aftondaggen kalla, Så den gamlas tårar falla, Mötas blott af kulna natten, Sjunka ned i jord som vatten.

–a–g.

En liten prolog till ett litet Spektakel.

Den 26:te Maj 1874.

Vi stodo nyss vid fält, från hvilka snön Motvilligt steg för steg tillbaka trängdes; Men ej deröfver dock en matta grön Af vårens segerglädje ännu hängdes.

Det var en sorglig syn, den der oss bjöds Af dessa fält, som, fast på lifskraft rika, Ånyo tycktes dömda nu till döds, Till graf för löften, hvilka alla svika.

Ur mulen himmel dock omsider bröt En skur, som törsten uti mullen släckte, Och ned från fästets blåa bäddar flöt En ström af strålar, hvilka lifvet väckte.

Nu ingen blomma känner sig så arm, Att hon af ljusets blick söks opp förgäfves, Och intet frö så trycks i jordens barm, Att spårlöst af dess mörker det förqväfves.

Och fågeln återfår sin glömda röst Och stämmer opp naturens glädjevisa, Och nya känslor uti menskans bröst Med framtidshopp sin ljufva lycka prisa,

Att andas få uti en nyväckt vår, Som tror uppå sig sjelf och bättre tider Och lemnar ej förstöring i sitt spår, Om den ock måste framgå genom strider.

Har ej en vår liksom naturens grytt Uti vårt land för konstens regioner? Om här ett ljus i sinnet tänds på nytt För skönheten af färg, af bild, af toner,

Då ser man ädla hjertan lifvas opp Af omsorg att det ljuset icke släckes, Och att till sorg ej mörknar detta hopp Om lif och dag, som af dess gryning väckes.

Det är det hoppet, hvilket denna qväll I vänlig stämning fört oss här tillhopa; Trots hvardagsprosan känner man sig säll, Då man sig vet som länk utaf Europa;

Och konsten ej en drottning utan land, Som hittills, skall i dessa nejder lefva Om vi för henne öppna gladt vår hand, Men främst vårt hjertas varma gengäld gifva.

Fredrik Cygnaeus.

Veteranen i Backstugan.

1834.

Långt ned i dalen gömd en hydda står, Halftäckt af snö, när vinterns vindar yra, Väg dit ej leder, knappt ett genyrdt spår Ses till dess dörr i djupa drifvan styra.

Nu är dock jul i hemmet der, och tändt Ett grenigt ljus står der på bordets ända, En lycklig mor till barnens fröjd det sändt, Och deras glada blickar sågs det vända.

Till sig allena ifrån brasans sken, Som halmen öfver golfvet bredd belyste. En duk på bordet syns, fast grof, men ren, Och rent det ringa bohag hyddan hyste.

Vid bordet öfverst sitter tyst en far, Hvars lockar tidigt grånat af bekymmer, En tår uti hans öga står så klar, Men bort från barnens syn hans hand den gömmer.

Hans blick på bordets midt jemt fästad var, Hvad såg han der? ack jo, med kufvad smärta, Sitt knappa julbröd han betraktat har, Och tyst för sig så klagade hans hjerta:

I år ännu för dig och barnen har Du ock ett bröd, i nästa år kanhända På tiggarstafven stödd, o arme far, Från dem och hyddan måste du dig vända.

Sin arm han hade stödt uppå den skatt, Den böckers bok, som ock i lägsta hydda, Ske Herren pris! skall skingra otrons natt Och nödens barn emot förtviflan skydda.

Han slår den upp och läser: „hjelp och tröst Dem, som på Honom lita, Herren skickar,“ Och ny förtröstan fyller upp hans bröst, Och styrkt igen han emot himlen blickar.

Och se! nu står der för hans häpna syn En hög gestalt med ögon englaklara, En engel tror han visst, som kom från skyn, Att Herrans nåd i hyddan uppenbara.

Men engeln talar: gamle, du som haft Försyn att be om hjelp, fast krämpor tärde Din för ditt land i striden brutna kraft, Och troget dig och alla dina närde.

Ditt fosterland ej skåda kan din nöd, När åldern nalkas dig, men tacksamt sänder Sitt skrifna löftesbref om dagligt bröd; Glad lägger jag det nu i dina händer.

Och nu uppflammade med solklart sken Den låga, som i spiseln sakta brunnit, Men innan gubben ordet fann, har ren Den trodda engeln ur hans syn försvunnit.

Stum ser han länge emot dörren än, Tills så med bruten röst han ändtligt talar: Du ädle, och jag dig ej kännt igen, Som upp dock vuxit här i dessa dalar!

Hur mången gång jag såg dig ren förut Ej blott i lyckans salar glädje sprida, Men genom hyddans dörr gå in och ut Och hemta tröst och hjelp åt dem, som lida.

Dig ömmade, att under brist och nöd Den gamle knekten se till slut dock digna, Hvar gång jag bryter det mig räckta bröd, Jag dig med fosterlandet skall välsigna.

Lll.

Honom älskade hon.

Hon hörde till Hispanias sköna land, Till Andalusias vackra blomsterstrand, Der var hon född, ja der, Ej här; Bland drifvor och bland snö Hon endast kunnat dö.

Men han, – en nordens son var han likväl Och hård som nordanvind hans kämpasjäl, Här var han född, ja här, Ej der, Till rosensmyckad strand Han förts af lifvets hand.

Men honom älskade hon – ack, det var, Som då en stormvind rosens kärlek har, En sällhetsstund så kort, Och bort En stormvind lik han drog, Fort vissnad rosen dog.

W. N–m.

Vid svalornas aftåg.

„Qvivitt! qvivitt!“ vid molnets kant, Det klingar der så välbekant; Är det ditt afsked, muntra svala? Du längtar, ack! – från oss igen Och räds den långa skymningen! Ja, himlens lampor släckas ren, Naturen går i vinterdvala.

Men lilla vingade artist, Du älskade ej att lida brist På lifvets högsta goda – ljuset. När i vår höstnatt det tar slut, Då brister du med längtan ut, Som skalden i sin dödsminut: – „Mer ljus!“ och flyr det mörka huset.

Ej vill du se huru Bore går Och luggar björkens glesa hår, Hur himlens öga ständigt gråter, Nej, förrän lunden sköflas mer, När sista rosen myllas ner, Din afskeds-matinée du ger Och flyr till solens möte åter.

Och snabb som tidens lie är Din flygt, när molnets kant du skär, Men gubben _Chronos_, han i spåren Sig aldrig såg tillbaka än; Du, svala, lilla trogna vän, Du kommer år från år igen Och hemtar glädtigt med dig våren.

Till tack derför så skänka vi Dig också all vår sympathie Och stöd för nästet vid vår hydda. Bygg du inunder takås blott Af koja likaväl som slott! Var icke rädd för jägarns skott, Ty dig skall hvarje hjerta skydda.

Hör sucken, som derur sig stjäl, Hvar gång du säger oss farväl! – Men ack! ditt afsked sorglöst klingar! Det ljuder genom stormens brus Till mig med hån från rymden ljus: – „O konung, fjättrad der i grus, Hvad är din thron mot mina vingar?“

A–ï–a.

Barnaskor.

(Fritt från tyskan.)

I barnaskor, så bleka, blå, I er små fötter mer ej gå; Men er för guld ge bort en dag, Ack! det kan ej en mor som jag.

Er bar en liten fot engång Till modren med bevingadt språng; Men ifrån _himlen_ kom ett bud, Som tog min älskling upp till Gud.

Du borta är, och tom min famn; Med vemod hviskar jag ditt namn, Och då er blåa skor jag ser, Då falla tårar på er ner.

Jag gråter, men jag ler ändå, Mitt barn jag minns, jag tänker på Den ljufva blick, de glada språng, Och munnens löje mångengång.

I bleka skor förtäljen mig Om barnafjät på blommig stig. Det är förbi! min fröjd, mitt allt Är borta, och mitt hjerta kallt.

Och kall den lilla foten är, Som gömdes förr i skorna här; Men ej jag skiljer mig ändå, Från er små skor så bleka, blå.

e ***

TRANSCRIBER'S NOTES

1. On p. 99 corrected anklagandes to anklagades. 2. Silently corrected typographical errors. 3. Retained anachronistic and non-standard spellings as printed. 4. Enclosed italics font in _underscores_.