Part 3

Hon kände sig rätt olycklig Och sorgsen i hjertegrund, Då hela den ljusa taflan Fick skuggor i samma stund. Dock, än hon blott tänkt på andra, Sig sjelf nu hon pröfva vill, – Det hade hon ej bort göra, Det var ju första April.

Så granskade hon sitt hjerta, Dess lust och mod och mål; Men hvilket menskohjerta En sådan granskning tål? Hon byggt på sin _fasta vilja_ Och satt sin lit dertill, Och nu så tveksam och bruten Den narrat henne April!

Och långt var dagen liden Och månen sken matt på snön, Då sjönk hon i hjertats armod Och ångest ner i – bön. Hon bad, bad länge och ödmjukt I qvällens stillhet och si! Då hon uppstod leende, lycklig, Den första April var förbi.

–X.–

Slottet vid hafvet.

(Efter Uhland).

Har slottet i qvällens timma Du sett vid hafvets strand, När gyllene skyar simma Derofvan i purpurbrand?

Har du sett det djupt sig böja I speglande vågors dans? Har du sett det stolt sig höja Bland moln i aftonglans?

„Väl slottet i qvällens timma Jag sett vid hafvets strand, Vid månens bleka strimma – Och åskmoln vid himlens rand.“

Och vågor och vindar sig rörde I yrande, muntert språng? Och från slottets salar du hörde Lif, jubel och festlig sång?

„Tyst slumrade land och vatten; Blott från slottet jag höra fick En klagosång ljuda i natten, Och tårar skymde min blick.“

Såg du konungen, stolt och mäktig, I purpur och kunglig skrud? Och hans drottning, rik och präktig Och smyckad som en brud?

Förde de ej vid handen En jungfru, skön och huld, Ljuf som böljans sång vid stranden, I fladdrande lockars guld?

„Väl såg jag de båda gamla, I sorgdrägt med tröstlös håg, Som hvart älskadt minne samla – Men jungfrun ej jag såg“.

Theodor Lindh.

Till Rosina.

(Julafton 1872).

Ser jag dig skön vid ljusens glans I festlig skrud Sylphidlik sväfva hän i dans, En nöjets brud; Med ögon som juvelers skatt, Med kind så skär, Med snöhvit ros i lockens natt, Du tjusning bär.

Och ser i hemmets verld jag dig, En älsklig fée, Det tycks som blommor på din stig Uppspirade. Så liffullt, leende och gladt Du ordnar der, Jag ser dig, och jag känner att Du är mig kär!

Och såg jag dig i qvällens frid I vemod sänkt. Med tårars dagg på kinden blid Som drömmen stänkt, Jag tog dig till mitt hjerta då Och ville der, Dig värna för allt ondt och så Dig hålla kär!

Och ser jag dig på villors väg Bland flärd och grus, Får jag ej bedja för dig, säg? Fly verldens brus. Så skimrande dig lockar der Den nöjets stig, Men ej till fridens hem den bär, Låt varna dig!

Och ser jag dig en sabbatsstund Vid korsets fot, Då bönen darrar på din mund I sorg och bot. Du är mig kär, ja kärast då, Men fullt jag vet, Att Gud dig älskar högst ändå I evighet!

e ***

Med en bukett på Emmys födelsedag.

När för glansen från det höga Rosen öppnar tyst sin knopp, Ler och fröjdas – då sitt öga Emmy slog för ljuset opp. Derför sommarbarnen alla, Blommor utaf tusen slag, Henne ömt sin syster kalla, Helsa henne gladt i dag.

Smyckade de stå i lunden, Väntande den väna mön, Bedja fromt i morgonstunden För sin systers väl en bön. Och att tolka, hulda flicka, Sina blyga känslor, nu Dessa sändebud de skicka; – Slut dem till ditt hjerta du!

Fr. Berndtson.

Hemlängtan.

Du lilla fågel din visa sjung, Sjung gladt dina vackra driller. Du är ju glad, du är fri och ung, Ej tyngd utaf verldens griller.

Din maka älskar du varmt och ömt, Och boet och dina ungar. Ej annan sällhet du nånsin drömt, Der du på grenarna gungar.

Högt sorla friska och muntra bäck, Der du bland klipporna hoppar; Men slingra klar och så älskligt täck Bland blomstrens leende knoppar.

Tyst susa vind uti trädets topp, Ljuft dofta blomma i dalen. I hvisken glädje och andens hopp, I söfven sorgen och qvalen.

Då här jag lyssnar till eder sång, Min tunga lott jag vill glömma, Och säll och lycklig ännu engång Mig i min hembygd skall drömma.

–rl –rl.

Elfdrottningens råd.

I skogen gick en yngling en kulen hösteqväll, Då månans strålar lekte ibland träden, Och mången stjerna strålade så klar på himlens pell, Men vissna voro blommorna på heden. Och ynglingen, han tänkte: „Ack hade jag ändå En vän, som ville med mig här uti skogen gå!“ Och vinden hven så dystert uti skogen.

Då kom en elfvadrottning, ljuf som en sommarsky Och skön lik en Augusti-natt i norden: O, hör mig, bleke yngling, du får ej från mig fly, Men säg mig, hvi du är så sorgsen vorden. Hvi vandrar du så ensam i ödslig hösteqväll, Säg, trifs du icke bättre vid härden i ditt tjäll? Och vinden hven så dystert uti skogen.

„Du ber mig att dig säga, hvi jag så sorgsen är, Och hvarför jag ej hemma trifs vid härden; Du väna elfvadrottning – jag har en vän så kär, Hon kärast är mig utaf allt i verlden! Och intet är mig rikedom, och prakt och gods och guld, Emot den vännen kära, min mö så skön och huld'“ Och vinden hven så dystert uti skogen.

„Och sorgens dagar kommo och hösten blef så tung, Och ofta var jag sorgsen i mitt sinne; Jag sökte dock mig trösta, jag var ännu så ung, Jag hoppades att bo i hennes minne. Nu kan jag dock ej mera, som förr, min älskling tro; Och derför börjar sorgen uti mitt hjerta bo!“ Och vinden hven så dystert uti skogen.

Och liten elfvadrottning, hon satt på tufvan der; „Jag dig förstår, men lyssna hvad jag säger: _Tro den, du älskar, tro blott_, och mins hvad jag dig lär, Du lycklig är, så länge _tron_ du äger! Så följ mitt råd, o yngling, blir du bedragen ock, Bedrag då ej tillbaka, men tro din vän ändock, Så skall väl Gud till slut din tro belöna!“

Och liten elfvadrottning försvann från skog och hed, Och släckta voro brasorna i tjällen, Och ingen vänlig måne sitt ljus nu mera spred, Och mörk och mulen var ock himlapellen. Men ynglingen var tröstad: „min höst blir mer ej kall, Ty elfvadrottnings råd jag nu alltid minnas skall, Och Gud skall väl till slut min tro belöna!“

Men du, som irrar fridlös och sorgsen verlden om, O, lyssna här till denna enkla saga, Och liten elfvas råd nu att vänligt höra, kom, Hon sorgen ur ditt bröst skall snart förjaga: Blott _tro på den, du älskar_, blir du bedragen ock, Bedrag då ej tillbaka, men tro din vän ändock, Så skall väl Gud din tro till slut belöna!

Nanna.

En gnista.

Bland millioner andra, som lefvat en minut, En liten lekfull gnista på äfventyr flög ut. Föll ner bland vissna rosor och torra minnesblad Och dansade ibland dem en stund, så yr och glad.

„Jag undrar,“ tänkte gnistan, „om någon blomma vet, Hur skönt det är att brinna, i glans och herrlighet; Att fri i rymden sväfva som tusen stjernor små? Jag tänder dem, för ro skull, så få de det förstå.“

Men eld är eld, om äfven en flygtig gnista blott; Och vissna blommor brinna, fast deras glöd förgått. „För ro skull“ sammanförda, på lek de möttes så – En vindflägt kom, – och blomstren i ljusan låga stå.

Från blommorna till skogen, från skogen upp till byn Der vexa lågor, lågor, så himmelshögt mot skyn. Och sorg och tårar vittna för morgonen, som gryr, Att yr en liten gnista flög ut på äfventyr.

–X.–

Till

Ida Basilier

I Juni 1871

(i Rosinas rôl).

I ljusgrön festlig sommartoilette Naturens genier, leende och unga, Det gamla Finlands stränder smakfullt klädt, Konvaljen doftar, små artister sjunga I lundens träd en kärleksvarm duett Och Philomela midnattstiden lockar Till _Kajsaniemi_ folk i stora flockar.

Der satt, beundrad nyss af hög och låg, Vår _primadonna_ ifrån luftens riken, – Men, plötsligt af sitt publikum besviken, I går hon sjunga fick för vind och våg Och skåda huru unga liksom gamla Med ifver i _Arkadien_ sig samla.

Här i en smått förgäten tempelsal Enhvar bekantskap göra vill med slagen Utaf en ny, en Suomi-Näktergal. Man lyssnar, häpnar, jemför helt betagen, Och snart ej någon tvekar i sitt val, Ty här man hör en stämma, ansad, mogen, Men vårfrisk dock, som dess rivals i skogen;

Och anden högt mot idealets verld Förmår att sträcka vingen fritt och modigt, Om ock ej banan bröts vid egen härd! Ack! – konstens blomster växa sällan frodigt Bland en befolkning i bekymmer närd, Och sångarfåglars toner lätt förfrysa, Der solens strålar kort och sparsamt lysa!

Men se! när frigjord bölja slår mot land Och sqvalpar öfver klipporna i norden, Då längta sångarfåglarna ibland Att dricka vårluft uppå fosterjorden Och derför kom _Rosina_ till vår strand. Ur våra hjertan högt „välkommen“ ljuder Och moder Suomi famnen åt dig bjuder!

A–ï–a.

Konstnärens kärlek.

O hvarthän? o hvilken längtan! Hvilken storm och eld och trängtan, Hvilken oro mig förtär! Ej jag frid, ej svalka finner, Himmelsstormande det brinner, I mitt hjerta kamp det är!

I min barm i drömmar sluten, Lätt af morgonglans omfluten, Full af frid låg himlen blå; Men nu sväfva bilder ljusa I min dröm, mig locka, tjusa, Och min frid i bojor slå.

Färger stån mig bi, och toner! Diktkonst, – kom från högre zoner! Hjelp mig skildra hvad jag ser! Hjertat högt af längtan sväller, Vemodståren så varmt framqväller, Kärlek! – hvilka qval du ger!

Ja, det kärlek är! – jag känner, Hur det flammar klart och bränner, Hela verlden ville jag I min fulla famn omsluta, Saligt drömma, – saligt njuta Lifvet i ett andedrag.

e ***

I en ung flickas minnesbok.

Mannen måste ut i verldens hvimmel Och att forska, strida är hans lott, Men att jorden skapa till en himmel, Det har qvinnan på sin andel fått.

Derför fick _han_ styrkan uti armen, Fick förstånd och kraft och manligt mod; _Hon_ fick känslans glöd i rena barmen, _Han_ blef stark, _hon_ skön och mild och god.

Styrkan dock och skönhet snart försvinna, Ila bort som nordens ljufva vår; Själens skönhet hos en ädel qvinna Flyktar icke, evigt den består.

Sörj ej derför, om ock åren bleka Kindens ros och lockens mörka natt, Om behagen dig ej mera smeka, – Hjertats skönhet är en högre skatt.

Morits Hornborg.

Vårblomman.

Vårblomma vackra! Vårsol dig väckte, Väckte ur dvalans Ljufliga hvila, Blott för att trolös Lemna dig åter, Lemna bland drifvor Ljufva dig ensam, Lemna bland kulna, Kyliga vindar Ensam dig späda!

Bättre det varit, Om du fått slumra Djupt i din gömma, Slumra i jordens Skyddande skuggor, Bättre om aldrig Vårsol dig gifvit Kyss, som så flygtig Bar till ditt hjerta Dröm, som dig gäckat, Hopp, som dig svikit, Lif, som så hastigt Släcktes af kylan. Vårblomma vackra, Ljufliga, späda!

W. N–m.

Charlotte Corday[3].

Teckning

af

Richard Björkstén.

Charlotte Corday, denna på lika mycken skönhet som sann dygd så rikt utrustade qvinna, står säkerligen inom verldshistorien så ensam i sitt slag, att det väl ej torde vara utan sitt intresse, att för en stund söka följa henne från det hem, hvarifrån hon, efter mogen öfverläggning, slutligen nästan smög sig bort för att i mensklighetens namn söka befria sitt arma olyckliga fädernesland från den hydra, som, efter Ludvig den 16:des fall, så ohejdadt spred alla dessa för oss numera nästan otänkbara fasor omkring sig.

Fotnot 3:

Efter källor, hemtade ur Thiers och Lamartines arbeten.

Det är väl sannt, att hon, genom den handling vi alla känna, gjorde ett ingrepp i de rättigheter, hvaröfver endast _Han_ äger att förfoga, som ensamt dömer öfver lif och död, men om vi blott vilja med en flygtig blick öfverfara allt det djupa elände, hvaruti landet då nedsjunkit tillfölje af dessa, man kan gerna säga, fanatiska vilddjurs otyglade framfart, som, efter den stora revolutionens utbrott, redan tid efter annan aflöst hvarandra såsom de styrande, så torde man, att börja med, väl ej gerna kunna betrakta henne som en vanlig mördare; lägger man härtill denna hennes för sitt fädernesland allt uppoffrande kärlek, ty sitt hemska dåd beslöt hon under fullt medvetande af det straff, som hon här på jorden med detsamma skulle draga öfver sig sjelf, och betraktar man derjemte denna unga flickas på så ren oskuld och dygd rika hjerta, hvarinom ej rörde sig en tanke, som ej var systertanke med allt det Skaparen nedlaggt dyrbarast i qvinnohjertat, då skall måhända flertalet snarare fattas af denna hänförande beundran, som borde tillsluta läpparne på en och hvar af dem, hvilka möjligen annars skulle vara böjda att döma henne med blicken _ensamt_ fästad vid den dolk, hvarmed hennes svaga hand till sist skulle lyckas befalla Marats tigerhjerta att stanna.

Charlotte Corday's far hette François de Corday d'Armont, och tillhörde den mindre förmögna delen af Frankrikes landtadel. I sitt giftermål med Charlotte Marie de Gonthier-des-Authiers hade han fem barn, två gossar och tre flickor, bland hvilka Charlotte var den andra i ordningen. Den talrika familjen lät fadren snart allt mer och mer känna fattigdomens sorgliga tillvaro, och under dessa bekymmer dog hans hustru. Charlotte var då omkring 10 år gammal. Ännu ett par år var hon jemte de öfriga syskonen qvar i hemmet i byn Ligneries, ej långt från Argentan. Men slutligen tvangs Herr de Corday af ekonomiska skäl att låta Charlotte inträda i ett kloster, som den tiden utgjorde ett slags uppfostringsanstalt för unga adliga men fattiga flickor. Detta kloster låg i Caen och kallades l'Abbage aux Dames; Abbedissans namn var M:de de Belzunce.

Charlotte var då 13 år gammal och tillvann sig snart allt mer och mer den stränga Abbedissans kärlek och tillgifvenhet för allt det goda, ädla och upphöjda, som dagligen uppenbarade sig i hennes själ. När omsider dessa kloster blefvo indragna, var Charlotte 19 år gammal.

Fattigdomen i fädernehemmet hade emellertid tilltagit; hennes bröder hade emigrerat, hellre än att deltaga i den nu utbrutna revolutionens alla ohyggligheter; hennes ena syster var död, och den andra skötte nu fadrens torftiga hushåll i Argentan; då blef Charlotte upptagen hos en gammal tante, Fru de Bretteville i Caen. Hos denna slägtinge fanns, ehuru under en visad yttre förkärlek för den gamla regimen, dock en hemlig böjelse för de nya idéerna, hvarför hon också tillät sin nièce att sysselsätta sig med böcker och tidningar efter egen smak.

Tillfölje häraf fördjupade hon sig i filosofiska och historiska arbeten, och lärer man derifrån vilja spåra den första gnista, som till en flammande låga i hennes själ slutligen uppjagade hennes drömmar om möjligheten, att, fastän blott en svag qvinna, kanske ändå till sist kunna rädda sitt fädernesland. Underrättelserna om alla de olyckor, hvarunder både land och folk nu med hvarje dag började sucka allt djupare, nådde snart smärtsamt hennes öra, och af den förut redan länge närda drömmen mognade snart hennes beslut; men ännu hade hon dock ej på långt när riktigt klart för sig, _hvilken_ uppoffring fäderneslandet helst af henne fordrade, ej heller hvilken af alla dessa olyckors egentliga orsak det först af allt borde vara henne angeläget att tillintetgöra.

Charlotte Corday hade nu bott hos sin tante omkring 4 år, och man vill veta, att hon vid denna tidpunkt hyste ett besvaradt tycke för en ung man i Caen, en Herr Franquelin. Denne var med bland dem, som lät enrollera sig under General Wimpfens fanor, för att tåga mot Paris och med vapenmakt söka hejda den blodiga revolutionen. Han tillbad i tysthet den unga sköna flickan, med hvilken han äfven lärer underhållit en brefvexling full af aktning och den innerligaste tillgifvenhet. Hon lärer också besvarat hans bref, men alltid med denna en ung flickas blyga och känsliga förbehållsamhet, som tror sig hafva endast olycka att medföra såsom brudgåfva.

Hon hade, straxt innan han skulle lemna Caen, skänkt sitt porträtt åt den unga volontären, och sålunda tillåtit honom att åtminstone i detta minne få egna henne sin kärlek. Charlotte stod på en balkong och såg honom afmarschera med de öfriga frivilliga; hon kunde ej återhålla sina tårar och bleknade, då hon såg den unga skaran färdig att aftåga.

Hennes vän, Girondisten Pétion, som i detsamma gick förbi, märkte denna sinnesrörelse hos henne och frågade halft på skämt: „Ni vore måhända nöjdare om denna bataljon ej marscherade af?“ men den unga flickan rodnade flygtigt, qväfde svaret i sitt hjerta och drog sig hastigt undan. Efter Charlotte Cordays död drog sig unge Franquelin, nästan förintad af sorg, tillbaka till en by i Normandie; han hade aldrig haft någon aning om att den unga tillbedda flickan inom sig umgåtts med tankar, hvilka skulle leda henne till utförande af ett beslut, som vi redan känna, och det var vid tanken på detta beslut, som hon kände kinden blekna, när hon såg de unga frivillige tåga bort, ty då visste hon ju redan att _henne_ skulle _han_ derefter aldrig mera återfinna.

Han tynade bort af sorg och dog med den begäran till sin mor, att Charlottes porträtt och bref måtte jordas i samma graf som han.

Efter de frivilliges aftågande från Caen hade Charlotte blott en enda tanke, den – att före dem söka hinna Paris, och spara deras dyrbara lif, genom att, innan de hunno fram, på ett eller annat sätt hafva befriat Frankrike från tyranniet. En fasansfull aning genomfor vid denna tidpunkt hela landet. Vidundret Marat hade, sade man, uppsatt en lista på de proskriberade och höll som bäst på att öfverräkna antalet af de hufvuden han behöfde, vare sig att tillfredsställa antingen sina misstankar eller sin hämnd. 2,500 offer voro antecknade för Lyon, 3,000 för Marseille, 28,000 för Paris och 300,000 för Bretagne och Calvados. För att kunna spara så mycket blod, ville Charlotte gerna utgjuta sitt, och ju starkare de fjettrar voro, som hon ville krossa, desto sublimare syntes henne det frivilliga offer vara, hvarmed hon sålunda ville söka återeröfra friheten och lugnet åt ett älskadt fosterland.

Hon hade flere gånger sökt och erhållit tillträde till de sammankomster, som de för tillfället i Caen sig då uppehållande Girondisterna der höllo. Derigenom hade hon bland dem förskaffat sig många vänner, och slutligen hade hon lyckats att af Barbaroux erhålla ett introduktionsbref till dennes vän och kollega Lauze de Peret i Paris, för att der genom honom blifva presenterad för inrikesministern, hos hvilken hon sade sig hafva några reklamationer att göra till förmån för en gammal barndomsvän, som med sina föräldrar varit tvungen emigrera och nu led stort armod i Schweitz. Sedan hon erhållit detta bref, jemte ett pass, tog hon under synbar rörelse farväl af Barbaroux. Sjelfva tonen i hennes röst vid detta afsked slog honom med aningar, som han _då_ ej rätt kunde förklara, men han skall sedermera hafva yttrat, att, hade vi känt hennes afsigter och kunnat tillåta ett sådant brott utföras af _hennes_ hand, så hade det ej varit Marat vi då skulle utsett till hennes offer.

Den konstlade glädtighet, hvarmed Charlotte Corday hitintills alltid förstått att omgifva sig, försvann nästan helt och hållet, då hon nu för sista gången lemnade detta Girondisternas samlingsställe. Den strid, som då ännu en kort tid pågick i hennes inre, sökte hon dölja under den lugnaste yta; endast det allvarsamma uttrycket i hennes ansigte och några ibland illa borttorkade tårar röjde för hennes närmaste att något underbart försiggick inom henne. Då hennes tante engång frågade henne om orsaken till hennes nu så ofta visade nedslagenhet, svarade hon: „Jag gråter öfver mitt fäderneslands alla olyckor, ty så länge Marat får lefva, kan ju ingen vara säker om sitt lif.“

Fru de Bretteville påminde sig sedermera, att, då hon engång inkommit för att väcka Charlotte, hade hon bredvid hennes säng funnit en uppslagen bibel, i hvilken hon observerat följande med blyerts understrukna vers: „Judith utgick ur staden, prydd med en strålande skönhet, den vår Herre gifvit henne för att hon skulle befria Israel.“